Välkommen till Henrik Tallgrens vänners Gästkrönikor

Här presenteras lite tankar och idéer som skrivits av mina vänner. Vill du också ha med några rader här? Skriv då ett mail så kanske jag lägger in även din text här.

17 december 2012 Gästkrönika av Madelaine "Kicki" Söderström

Glögg som heter ”Duga”…

Historien börjar med att två av mina kusiner träffade var sin söt flicka på en båtresa över till Stockholm på 1960-talet. Flickorna var bästa kompisar och det visade sig att dom fattade tycke för var sin pojke, och mina kusiner fattade tycke för var sin flicka. Då dom anlände till Skeppsbron var dom kära och det var inte länge efter som dom sedan gifte sig. Och levde lyckliga i alla sina dar, som det heter, och vilket visar sig stämma…… Paren har både barn och barnbarn och dom umgås livligt!

En av kusinerna har fortsatt med att årligen åka ”Sverigebåten” till Stockholm. Och även en julresa i december till Stockholm har dom gjort nu i femton års tid. Det har blivit en tradition för dom att göra besök på julmarknaden i Gamla Stan samt göra sin julshopping där och i affärerna längs Drottninggatan bl.a.

För sju år sedan fick jag en förfrågan om att möta dom på ett glas glögg i Gamla stan. Det råkade vara i något sammanhang med att vi ändå skulle ses av en viss anledning, minns ej riktigt vad det gällde, men det är mindre viktigt i denna historia.

Sagt och gjort. Där stod jag klockan 11:00 på stora torget och såg en stämningsfylld julmarknad, och spanade in från vilket håll dom skulle dyka upp. Och när dom kom hade det börjat snöa litet sakta. Vi gick omkring och tittade på julmarknadens utbud och kände glögg- och pepparkaksdoften. Så vi tog oss en glögg, och plötsligt drog min kusin oss bakom ett hörn och smög fram små snapsflaskor och hällde i en liten starking i glöggmuggarna. Värmande och gott! Efter mötet gick vi längst Drottninggatan och småpratade och stack in oss litet här o där för att glo eller shoppa. Så småningom önskade vi varandra en god jul och ett gott nytt år och gick åt var sitt håll.

Numera har sällskapet utökats till en kusin till med sambo. Men istället för att stå ute bakom en marknadsbod och smussla med groggvirket, så har jag sedan fem-sex år tillbaka hittat ett ställe i närheten av torget där dom har god glögg och goda pepparkakor. Stället heter ”Sten Stures” och har varit en fängelsehåla en gång i tiden. Dom har ingen försäljning av starka drycker där, men glöggen är rätt god ändå. Man tar sig ner för höga stentrappor (det går lättare att gå neråt än att ta sig upp …). Där nere kan man välja att sitta bland mycket folk eller i små skrymslen . För vår del har det alltid passat bäst att gå längst in i fängelsehålan! Där kan man ostört spetsa sin glögg med sprit.

I år blev det tyvärr litet besvärligt! Rummet längst in fick man inte gå in i. Vet inte av vilken anledning, men det är av mindre intresse. Vi var alltså tvungna att välja en plats där det kanske skulle bli mera besökare. Det visade sig att vi kom i rätt tid! När vi fick in vår glögg var där inte så många gäster ännu, så de små ”båtflaskorna” togs fram och min kusin kunde smidigt ta en mugg i taget och smussla ner en stärkare (stänkare på svenska…). Där satt vi i godan ro och pratade, skålade och önskade varandra en god fortsättning på det gamla året och ett gott nytt år! Och när vi var klara så var restaurangen proppfull med lunchgäster.

Vi stapplade upp för fängelsehålans gamla, höga stentrappor och äntligen var vi uppe i friska vintervädret, tog sedan farväl av varandra, ja eller ett ”på återseende nästa december” och promenerade åt var sitt håll. Årets väder gjorde att det var svårt att ta sig både till Gamla stan (med kullerstenar och andra gatstenar…) då gatorna var täckta med snömodd. Man gick liksom två steg framåt och ett steg bakåt. Så man behövde verkligen denna stärkande dryck. Vi finnar (ja, eller finlandssvenskar…hm) är ett påhittigt folk! Det var en glögg som heter ”Duga” minsann! Och denna dryck gjorde ju det även lättare att ta sig hemåt. Men det är nu en helt annan historia.

 

13 augusti 2012 Gästkrönika av Angelica Nilsson

Och se där, där sprang vi på Näcken också upp i Jämtlandsskogarna......

Jaha, då har bästa pulla blivit med pojkvän trots sin höga ålder och det är bara att hänga på. Han är från Jämtland och knäcker extra som Näcken och jag döpte honom till Jämtlandsgubben rätt och slätt. Hon skulle dit upp över midsommarhelgen och jag blev medbjuden att följa med vilket jag ställde upp på. Mitt sällskap är ju oumbärligt och då måste man väl offra sej och ställa upp trots flera andra erbjudanden, vad gör man inte för vänskapen.

När man har nått våran högaktningsfulla ålder så kan det vara svårt att veta vad man ska kalla den nya mannen som man träffat på. Kille går ju inte att säga i våran ålder, bihang kan funka men kan vara nedsättande för den som inte har humor, sambo eller make är det ju inte dags för än och käresta låter ju som en gammal äcklig kärleksroman. Pojkvän är väl egentligen inte heller riktigt bra men i brist på annat så får det duga. Regeringen kan funka men det är snarare bästa pulla som är regeringen där. Han får helt enkelt bli pojkvännen!!!

Då hade vi laddat camaropojken med packning och allehanda nyttigt som man kan behöva i Jämtlandsskogen och gav oss av. Ja, det är samma bil som jag åkte till Rättvik med och jag satt minst lika illa den här gången men kroppen börjar vänja sej. Jag hittar fler och fler sätt att ta mej ur bilen med livet i behåll och efter ett par skakningar så faller även organen på plats igen och lägger sej tillrätta. I bilen hade vi också med oss Humle och Dumle som bråkade konstant från det vi startade tills det att vi åkte hem igen, dom bråkade om allt och lite till och det vet alla som är föräldrar att då älskar man inte sina barn alls. Det bråkas och skriks och gnälls och dom slåss och klagar och till slut kan man få tyst på dom genom att helt enkelt hota med att kasta av dom. Enligt barnpsykologer och annat oknytt och löst folk är väl detta inte helt politiskt korrekt, men dom har aldrig åkt med Humle och Dumle så dom ska bara hålla käften. Jag lovar att efter en dag med dom två i bilen så skulle dom skola om sej till nånting som inte har med barn att göra, tillsynsman i Borneos djungel eller nåt i den stilen, kanske guide på Mount Everest.

Hur som haver så intog vi första stoppet på Ljusdals rastplats. Vi hade med oss Tina som hade bästa platsen tronande i mitt knä fram på två kuddar och bästa pulla tog henne på rastning medans vi andra yrade iväg åt allehanda håll för diverse göromål. Nån skulle på toa och nån köpte våfflor och nån gick och tog kort. Efter en halvtimme var bästa pulla inte alls glad på sina barn, ja jag räknar in mej där ibland för hon skäller lika på mej som på Humle och Dumle! Hon skrek och undrade vart fan vi tagit vägen nånstans men efter mycket om och men fick hon ihop skaran igen och kunde sätta oss i bilen och fortsätta resan. Tina nypinkad och fräsch som en nyponros och Humle hade köpt en våffla och var nöjd. Men en varning här: dom kostar 40 spänn styck på denna rastplats så det kan bli dyrt, ta med er egen mat istället och njut av utsikten och knotten och myggen samt en och annan bärfis. Trevligt sällskap så länge dom håller sej på marken eller i luften och inte vill göra någon närmare bekantskap.

Trots att resan företogs i Camaron så kom vi fram och möttes av en mycket vacker gård med utsikt över dom blånande bergen och en liten sjö därnedanför och så naturligtvis regnet. Det vräkte ner medans vi packade ur bilen och mötte upp Näcken med familj men dagen efter kom solen och höll sej kvar hela veckan. Påföljden blev 8 stycken i allehanda olika stadier av brännskador och solsveda och fan vet om inte ett par av oss hade solsting också. Det gick åt hinkvis med after sun-lotion och när den var slut gav vi oss på filmjölken och youghurten, vad ingen av oss tänkte på var att vi ju kunde åkt och köpt kylbalsam på apoteket men dom hade väl ändå inte haft den mängden som vi skulle behövt, samtliga var ju som kokta kräftor och kunde tagit jobb som stoppljus i kommunen däruppe. Man tycker att i våran ålder skulle man ha lärt sej att ta det lugnt när solfan väl behagar dyka upp. Men icke, varje år är det lika och man slänger av sej kläderna och blir sönderbränd och sen flagnar men och efter det kan man, om man har tur, ha kvar nån liten rosaaktig nyans. Den är man stolt över tills nån annan jävel som blir skitbrun bara av att titta på solen dyker upp och gör sej dum, denna rättvisa är inte rolig alls och det borde vara skottpengar på sånt jävla folk.

Gården vi bodde på var stor och det var gott om plats i huset. Dock hade nåt jävla ljushuvud på 30-talet bestämt sej för att höja taket i köksdelen nerpå men bara i halva kåken vilket då innebar att uppe på övervåningen fanns det en nivåskillnad på cirka en halvmeter. Ni kan ju bara gissa vem fan som första natten skulle upp och pissa, raglar upp näck som jag är när jag sover och bara går rakt ut och flyger in i väggefan så det rungar i hela kåken. Humle satt i soffan och ögonen blev som råttpickar på honom och han vågade inte ens fråga hur det gick. Han trodde väl att jag for genom golvet och ner i köket, på morgonen hade ju detta varit lämpligt när man skulle äta frukost men nu var det inte kul alls kan jag tala om. Jag fick rulla och svänga mej och hade riktigt ont men jag måste ju upp, att sänka mej till den nivån att jag bad Humle om hjälp fanns inte på världskartan alls, så roligt skulle vi inte ha. På morgonen var jag blå längs hela ena sidan av kroppen och fick gå och halta i två dar. Kvällen efter så kom Näckens son och samlade ihop allt vad han kunde hitta i lampväg och riggade upp hela hallen uppe full med dessa så när jag skulle ner och pissa på natten så var det som att få en spotlight rakt i ansiktet men jag missade inte nivåskillnaden en enda gång till på hela veckan. Till slut tog jag det där jävla steget som en ballerina med lätta och graciösa steg och smidighet!!

Bästa pulla har som jag också börjat få problem med svettningar, välkommen i klubben säger jag bara. Detta resulterar i att vi öppnade överallt och gick och klagade över värme och dom andra frös som fan och svepte in sej i filtar, Näcken slog på stort och satt och eldade i vedspisen och jag säger bara att vilken jävla kärring. Hur fan kan man ta jobb som Näcken och sen sitta och frysa när man har betalt för att gå omkring naken, jag skulle vara överlycklig för att gå omkring näck när svettningarna sätter in och skulle fan i mej göra det gratis utan att blinka. Det blev en veckas dragkamp om stängda eller öppna dörrar, dom stängde och pulla och jag öppnade, det var ett tyst krig som pågick men där jag sov stod fönstret vidöppet från den sekund jag satte foten i huset tills jag åkte hem, på så vis var det svalt och jag fick ha tv:n ifred för ingen ville sitta där i kylan och glo på tv. Man får inte vara dum, då kan man bli bas på Elmsfors bruk.

I Jämtland har spyflugorna byggarbetshjälm med pannlampa, varför lyckades vi aldrig komma underfund med men dom hade små söta, illande oranga hjälmar när dom kom flygande och satt sej hos oss. Dom var mycket sällskapliga och det uppskattades framförallt av Tina som åt upp varenda flygfä som kom i hennes väg. Sista dan hade hon övat upp en teknik och jag skulle tippa på att hon gick upp ett par kilo på allt hon satte i sej, allt som flög tog hon som en fullfjädrad jakthund och vi var mäkta imponerade av hennes jaktkunskaper. Sista kvällen rörde hon sej inte ens utan bara gapade i rätt ögonblick och vips var det slut med det flygfäet. Det hade ju varit intressant att få veta varför dom har hjälm däruppe dom små flygäcklena men det läre vi ju aldrig få veta, mycket är jag bra på men att prata med djur hör inte dit!!

Det var ju jävligt bra att Tina kunde äta dessa flygfän då vi hade glömt kvar en kasse hemma på bron och det var just den kassen med hennes mat i. Hon slapp ju dock svälta lillstrumpan då hon ju som sagt åt alla dessa småkryp och när vi kom åt en affär så ville hon inte ha maten utan hade då blivit bortskämd av stinna, proteinfyllda kryp som var mycket godare än vanliga käket.

Ett par gånger tvättade vi oss och klädde oss hela och rena och for ner till byn i närheten för att proviantera och utföra allehanda ärenden. Den byn hette Föllinge och där hade glassgubben en egen fjälla. Vi blev jävligt upprörda och for till kommunhuset för att kräva att våra glassgubbar härhemma också skulle få sej en fjälla. Vi möttes dock av beskedet att här i glesbygden finns inga politiker så vi ska vända oss till regeringen med en motion om detta, vi ska ta mej fan också ha en glassgubbefjälla hemma i Ljusne!! Hon var så vacker och snart blir det små nyfödda lakritspuckar och dajmstrutar och ni skulle bara sett hur söta dom var!!

På polisstationen i Föllinge har dom bara öppet måndag och torsdag så däremellan är det strängt förbjudet att begå brott av något slag. Blir man förbannad och vill slå ihjäl nån på tisdagskvällen så får man helt enkelt hålla sej tills torsdagsmorgonen och göra det då. Under tiden man inväntar klarsignal så kan man spela kort, kasta pil och umgås på olika sätt, grillning är poppis och det finns massor att slå ihjäl tiden med medans man väntar på att lagligen få slå ihjäl polaren som man retat sej på under många år. Jag tycker att flera kommuner skulle ta efter detta och kan man komma så långt så att man aldrig har nån öppen polisstation i landet så är man ju av med all brottslighet ju, jag förstår inte att inte någon har kommit på denna briljanta iden för länge sen, tänk vad jag är smart!!! Om det inte finns någon öppen polisstation så kan man inte begå brott, det är ju för fan solklart.

Om vi skulle återvända till detta med flygfän, här hemma tycker vi att dom jävlarna är stora som helikoptrar men i Jämtland är dom som stora jumbojets och man hör dom på flera mils avstånd. Dom attacker i flock dom jävlarna och om man härhemma får myggbett som är som femkronor så kan jag tala om att däruppe får man ödem av ett myggbett, när vi tände myggspiraler på kvällen så tände vi upp cirka hundratalet för att försöka hålla dom jävlarna borta men det hjälper inte. Vi var iväg och hällde diskmedel i ett mygghål men här får man ta till stora artilleriet, UZI och Bazooka var ganska så effektivt och nu har vi börjat söka information för att tillverka en bomb som vi tar med oss upp nästa gång.

På hemvägen stannade vi till i Bollnäs på Max parkering för att fylla upp depåerna. Vi lämnade Tina i bilen under 5 minuter och alla som känner det hundkräket vet vilket liv prinsessan för om hon blir lämnad ensam i bilen, Humle hör hur några nämner bilens registreringsnummer så jag går genast dit och där hade hon sin egen lilla uppvisning för alla som ville se på. Där stod allehanda kärringar och ungdomar som tyckte att fy fan för folk som lämnar hundstackarna i bilen i värmen och dom tänkte just ringa polisen. Jag tog ut prinsessan ur bilen och förklarade för alla som ville höra på att hon alltid gör så när hon blir ensam i bilen och att hon nyss hade blivit lämnad och skulle hämtas direkt, vi ville bara beställa och sen skulle hon få sitta med oss på uteserveringen. Tanterna som tänkte ringa polisen skämdes lite men all heder åt ungdomarna i Volvon bredvid oss, dom tog fram sina mobiler och sökte på reg.numret och skulle gå in på Max och söka rätt på ägaren istället för att som kärringarna ringa polisen direkt, alla som såg när jag tog ut henne ur bilen kunde ju se att hon knappast var speciellt medtagen av dom få minutrarna som hon satt i bilen. Jag talade om för ungdomarna att dom hade agerat helt rätt och riktigt och berömde dom, en sådan här gång kan man ju se att det inte alltid är dom äldre som är klokast, istället för att prata skit och gnälla om polisen så gjorde dom vad dom kunde för att hitta ägaren och ställa allt tillrätta, sånt gillar vi!!!

Kramar Angelica

angelica.nilsson@soderhamn.com

 

18 juni 2012 Gästkrönika av Angelica Nilsson

Och fortfarande vet vi inget om dessa artiga män som nämndes i förra krönikan…..

Å vad menar jag med detta, jo. Jag är lite gammeldags av mej och tycker att starka män gärna får visa mej lite artighet som den hjälplösa kvinna jag är. Man kliver på i tågvagnen och ska ha upp sin väska ovanför stolen men det finns inte en karl som lyfter på arslet och kommer och hjälper oss stackars damer i nöd om vi inte har minikjol och nätstrumpor. Man ser alltid en massa män som flackar med blicken och försöker göra sej små och inte synas, speciellt när det kliver på damer som ser klena ut. Jag har mer än en gång sett gamla damer kurka under väskan så att jag har fått rycka in och dom skäms inte ens. På dom gamla tågen hade dom ju bagageutrymme för väskor och vagnar men det finns det inte plats för numera, alla väskor ska upp på hyllan tillsammans med barnvagn och allehanda annat skit som man bär med sej. Men som sagt att det får man klara själv om man nu inte har en man i sällskapet förstås. Vad gäller att hålla upp dörren för den som är framför gäller det för oss alla att bli bättre med detta, det är numera ett antal gånger som man har fått dörren mitt i nyllet. Jag fattar inte detta tänket, hur fan kan man bara se på när en annan människa kämpar med väskan och sen bara släppa dörren utan att ens titta om det är nån bakom? Har vi blivit så förbannat egoistiska så vi bara ser oss själva och skiter i andra, tyvärr är vi nog på väg dit.

Nu ska vi inte tvista sånt elände, nu ska vi ha roligt och fortsätta på förra veckans gästkrönika som slutade med en riktig cliffhanger, vad skulle hända? Hur skulle det bli? Skulle vi nånsin komma fram med SJ? Skulle jag hinna med bussen på Kalmar central? Skulle brorsan möta upp och hjälpa mej med väskan?

Ja ja ja allt av det ovanstående skrivna funkade som det skulle och tåget var till och med en timme tidig in på centralen, detta lägger vi inte på föraren utan det beror helt enkelt på att jag hann med ett tidigare tåg i Alvesta, jag hade ju bara biljett till det senare tåget men med en schysst urringning och lite blåögablinkningar så fick jag hjälp av konduktören ombord på det andra tåget så jag tjänade lite tid, se det var en mycket artig och trevlig karl detta!

Alla som känner mej vet ju vilket uselt lokalsinne jag har, enligt sönerna har jag inget alls men där tycker jag att dom är dumma på mej. Jag hittar ju i alla fall hem från Konsum hemma i byn fast att det finns dom som hävdar att dom sett mej irrande på helt andra ställen än där jag borde vara. Detta är bara lögn och förbannad dikt och så långt ifrån verkligheten som man kan komma. Det har aldrig inträffat vad folk än säger. Det konstiga är att nere i Småland har jag full koll på platser och gatunamn och var dom ligger. Det stannade en bil och en karl frågade efter Matrosvägen och jag pekade och visade utan att blinka var den låg nånstans, det var först efteråt som jag tänkte på att det måste vara 30 år sen jag var på den gatan sist om inte närmare 40 år till och med. Jag vet inte varför jag klarar det så bra därnere men jag var som en guide, jag visade hit och dit och hittade överallt dit jag skulle.

När jag sen på slutet av resan skulle tillbringa några dar i Oskarshamn fixade jag fram en karta men det gick bra ändå, jag trampade runt i timmar och hittade även här allt jag skulle hitta till så jag var riktigt stolt över mej själv. Den första dan var jag nere i hamnkvarteren och hittade på jävelskap, ni som känner mej sen förut vet ju att jag även här hemma trivs i hamnkvarteren så självklart gick jag dit först. Jag får se att Gotlandsfärjan just lägger till så jag smyger in och försöker se ut som dom som väntade på att färjan skulle lastas av så att dom fick köra ombord. Det gick bra i en timme tills båten var lastad igen och bara jag fanns kvar på kajen som en sorgsen sjömanshustru sittandes på en bänk. Då kom en kille i personalen fram och frågade vad jag gjorde där och jag sa att jag bara tittar och tar lite kort. Han frågade då om jag inte sett förbudsskylten som satt på grindarna men jag försäkrade att det hade jag inte gjort och dom lät mej gå. Till saken hör att jag visst hade sett den här skylten men jag tog bara kort på den och sen gick jag in på området, men va fan, det blev ju mycket bättre bilder än om jag stod utanför ju!!!

Sen var jag iväg och tog kort på ett ställe som heter Badholmen, dit ut kommer man genom en bro och mången är fyllkärringarna och fyllgubbarna som har ramlat i det vattnet men aldrig jag, nehedu, jag minns fan inte att jag har gjort det nån gång och då har jag heller inte gjort det, det är ju numera min livsfilosofi, det som händer på fyllan gills inte och om jag inte kommer ihåg det så har det aldrig hänt, så är det bara.

Sista dagen samlades vi så många som kunde av släkten och kastade oss över brorsans kalops, när jag sitter i köket och äter så kommer min brorsdotter ut i köket och talar om att hennes äldsta son Kevin 12 just har sagt till morfar att –Oj vad din syster pratar! Jag förstår att det är förvirrande för dom neröver, dom har ju liksom vant sej av med min svada men ni har ju lärt er att slå dövörat till när jag kommer loss. Pojkstackaren fick väl ont i sina öron av att höra detta Ljusnemål blandat med smålandsdialekt och det blev väl helt enkelt för mycket för honom, jag får väl hoppas att öronen läkte.

När jag skulle hem så fick jag vänta i två timmar på Stockholms central, roligare kan man ju ha men det är bara att leta upp nån bänk och sätta sej där och inte titta stockholmarna i ögonen. Man har ju hört så mycket negativt om dom och alla säger att titta dom inte i ögonen så jag undvek det mesta möjliga och klarade mej helskinnad, pustade ut när jag kom på tåget hem till Söderhamn och på stationen blev mött av bästa pulla som kramade om mej och sa att jag aldrig mera fick åka ifrån henne. När vi väl kom hem så kommer grannen Smulan utspringandes och kramar om mej och säger samma sak så nu får jag nog hålla mej inomsocknes ett tag för att hålla dom lugna. Men det händer mycket mera spännande grejer utomsocknes så snart är jag nog iväg igen, ska ju till Östersund om några dar och vem vet?

Kramar Angelica.

Angelica.nilsson@soderhamn.com

 

11 juni 2012 Gästkrönika av Angelica Nilsson

Vart har alla artiga, trevliga hjälpsamma män tagit vägen???

Då har jag åter igen varit på resa med SJ och hälsat på nere i Mönsterås och Oskarshamn där jag är född och har gjort livet surt för en hel del människor. Därnere tycker dom att jag är minst lika bråkig och stimmig som ni tycker häruppe….tror ni att jag bryr mej????

Skämt åsido, det är alltid kul att åka hem och hälsa på, däremot är det tuffare att åka hem igen, det är svårt att skiljas från sina nära och kära och jag förstår dom helt och fullt. Klart att det blir tomt när jag far hem igen, jag har ju blarrat konstant i en vecka och mest irrat runt och sett dum ut. Dock har jag ju en charm utan dess like och dom flesta gillar mej nog ändå trots min virrighet.

Resan började med att jag fick skjuts mycket ståndsmässigt till tåget i Söderhamn i bästa pullas Camaro. Tåget var i tid, helvetes jävlar för det har inte hänt på 20 år, samtliga resenärer på perrongen jublade och gjorde vågen i ren chock, ja det var nästan som ett helt trauma. En kille stod dock lite för sej själv och var ganska lugn och det har jag full förståelse för. Hans jeans var nämligen så jävla tajta så jag svär på att jag såg pungkulorna och hade han rört sej i onödan så hade han blivit kastrerad.

Nu är det ju så här att när man bokar med SJ så bokar man ju sittplats. Jag tycker det där är viktigt för jag vill gärna sitta vid fönster och om det finns en tyst kupé för att slippa mobiler och vrålande ungar, det har jag haft nog av i mina dar. Tåget var av allra senaste modell och när vi kliver på så säger konduktören att det är fri sittning. Men ve och fasa, då blev det liv på oss, nähä du som vi säger på ren småländska att nu har vi bokat platser och betalat för dom och då ska vi fan i mej sitta där också!! Vi trängde upp henne mot tågdörren och krävde vår rätt till våra betalda platser och likt en lynchmobb drog vi fram och letade upp våra nummer och körde bort alla som hade vågat sej på att sätta sej där. Har vi bokat och betalat 15 spänn för våra platser så ska vi ta mej fan sitta där också!

Som sagt så var detta ett ultramodernt tåg av nyaste sorten. Det värsta är bara att ju nyare tåg dom gör desto sämre är dom, stolarna satt ju för fan en halvmeter från fönstret så det var ju inte tal om det klassiska där, att luta huvet mot rutan och stilla somna in till dunket, för att lyckas med det hade jag behövt vara en giraff och det är jag ju nu inte så om det tyckte vi inte alls. I början av varje tågvagn har dom på dom flesta tåg en klocka och på dom här nya har dom även så det talar om i vilken hastighet vi åker i. Tåget går i max 200 och jag satt i två timmar ner till Fjollträsk och stirrade på displayen och väntade men inte fan blev det några 200 knyck inte, som mest var det 198 och ett tag var jag nästan på väg fram till lokföraren för att fråga vad fan han höll på med, har dom sagt 200 så ska jag ta mej fan åka i 200 också, jävla trallgök!

Resan ner gick så bra så i Nässjö var vi 10 minuter tidiga och fick vänta in, alla på tåget var svårt chockade för detta inträffar kanske var 100;e år eller nåt sånt så det var stort. Ett stort pressuppbåd väntade på perrongen och kungen och Silvia var där för att fira denna stora händelse, musikkåren spelade och höll igång och vi fick champagne och det var festligt värre kan ni tro, i efterhand kan jag tro att dom ville supa oss fulla för att klara resten av resan för nästa tåg var nämligen nåt gammalt jävla mjölktåg sen urminnes tider och det var ju i och för sej en upplevelse det också. Det var som på gamla tiders rälsbussar då man läste en bok och så kom det ett hopp och lagom tills man samlat ihop sej och hittat var man var i boken så kom det ett nytt hopp. Hade man varit ko på den tiden hade man tillverkat milskshake…men fy fan vad dålig den var!!!

Även på dom här nya tågen har SJ anammat att vi svenskar vill sitta och titta oss i spegeln när vi sitter på toan, jag kan inte för mitt liv begripa varför dom sätter upp den största jävla spegel som dom kan hitta i hela universum. Inte nog med att man måste göra ifrån sej på en stinkande nerpissad toa medan man förtvivlat håller i sej i vad som finns att hålla i sej i, man ska även sitta där och glo på sej själv och nu snackar vi prestationsångest. Har man aldrig haft problem med att göra ifrån sej förut så får man det absolut när man sitter där och glor på sej själv i helfigur!!!! Dessutom sitter ju alla knappar farligt nära larmknappen så man är ju livrädd att man ska råka trycka fel, fy vad pinsamt om dom kom och bröt upp toadörren medan man sitter där och skiter eller vad man nu gör medan man glor på sej själv.

Jag kan inte för mitt liv begripa varför folk som åker tåg ständigt ska prata i sina mobiler högt och tydligt om dom mest privata saker. Det är som om dom får en mobildemon i sej så fort dom kommer till en tågstation och det snackas vitt och brett om vad killen gjorde som jag raggade upp igår kväll och vad gynekologen sa när jag bresade upp mej för honom. Jag vill inte veta allt detta,jag vill inte ha all denna jävla information som väller över mej om folks privatliv. Jag vill inte veta såna saker om folk jag inte känner och jag vill knappast veta det om folk jag känner heller, dessvärre pratar ju inte folk i sina mobiler utan dom skriker, dom skriker som om den som är i andra änden är stendöv och den fan skriker så högt tillbaka så jag hör vad dom också säger. När man som jag åker tåg i 7-9 timmar så hinner jag få väldigt mycket information om vad som händer i folks liv, speciellt tufft är det på dom som ringer upp alla dom känner varje gång det händer nåt nytt på tågresan, nu är vi i Norrköping, nu startar tåget igen, oh vad många som skulle med detta tåget. Efter en stunds tystnad så närmar vi oss en ny station och då börjar dom om igen med att ringa och tala om för hela släkten att nu är dom i Kalmar och nu kliver det på en massa människor här!!!

Fortsättning följer…..kramar Angelica!

 

28 maj 2012 Specialgästkrönika från Facebook av framför allt Jonas, Mats, Pelle och Mats.

102 kommentarer blev det totalt (tack Jonas och Pelle!) till gårdagens inlägg [se 21 maj nedan] "Måste nu erkänna att jag tycket om fåglar, särskilt umgåsen! Där satt den, gess!!!" Vågar man hoppas på ny rekorduppföljning på denna? "Vet hut ditt gli sa gammelgäddan och gav ynglet en rejäl abborre!"

Henrik Tallgren Ingen som IDs kommentera?

Henrik Tallgren Själv är jag en fena på att hålla såna här trådar vid liv.

Mats Lindholm Undrar sa flundran om gäddan är en fisk?

Jonas Dragon Det är fortfarande mört här sen i går...

Mats Lindholm Sej den lycka som varar

Jonas Dragon Räk-nas skaldjur?

Henrik Tallgren Redan som tvååring erövrade jag det första märket i badrummet, silverfisken.

Mats Lindholm Lyssnar på Nationalteatern: Kolja Kolja

Mats Lindholm Brottades mot Dragon. Fick torsk

Jonas Dragon Pratade med Fjällner i går.

Pelle Fallström Gälar, dom är igång igen!

Henrik Tallgren OK, jag hajar.

Jonas Dragon Man är ju fena på sånt här.

Henrik Tallgren Jonas, du är fenomenal!

Jonas Dragon Såg nån hockeyn ikväll?Var det nån delfin-al?

Mats Lindholm Fick beställa ett nytt id-kort

Henrik Tallgren Så här snabbt harr jag aldrig varit med om en tråd på fb!

Jonas Dragon Dricker Budd-weiser ikväll jag..

Mats Lindholm Hård i magen...fick ta lax-ativ

Jonas Dragon Var nyss på muggen,hade nog ätit nåt med laxerande effekt.

Pelle Fallström Jag har bjudit in Mete-Marit till den här tråden.

Jonas Dragon Oj, nästan samt-id-igt.

Henrik Tallgren Den var inte bra, löjlig!

Henrik Tallgren Mete-Marit? Du blir det ju kungsfisk!

Pelle Fallström Orkar inte med det här. Ska gå på toa och dra en lina.

Jonas Dragon Annars gillar jag Magnus och Braxe.

Mats Lindholm Nu var han sn-abb-orre

Mats Lindholm BUUUU

Pelle Fallström Det går trolling i det här.

Jonas Dragon S-met emellan här.

Mats Lindholm Tur man har bra fy-sik

Jonas Dragon Annars får man spö.

Pelle Fallström Silly!

Åke Lindholm Hur mycke kan man mjölke ur detta?

Jonas Dragon Kaviar upp ärmarna å går i spinn.

Henrik Tallgren Stopp, jag hinner inte med! Måste ta mer rom!

Mats Lindholm Bra med inter-neting

Mats Arvidsson Är vi såna torskar att vi, utan att åbleka och knota, gös som H sejer ? (sik!) Brax att skaffa sig ett liv ?

Mats Lindholm Nä Jonas.. jag är ingen böckling

Jonas Dragon Man om-mjärdas av glada laxar här!

Pelle Fallström Ska ut jag på krogen. Å rocka.

Mats Lindholm Ut och resa.. välj Sill-ja line

Jonas Dragon Har du pimplat vin igen?

Mats Lindholm Tittar på film genom s.k. strömming

Henrik Tallgren Jag känner mig inte riktigt spigg för tillfället.

Jonas Dragon Hur blir det med stim-pengarna då?

Pelle Fallström Det ordnar tonfisken.

Henrik Tallgren Äh, fiske är bara en fluga!

Jonas Dragon Många är lite gädda för sånt.

Mats Lindholm Atoll är också en öring

Mats Lindholm Lenin var en gammal röding

Jonas Dragon Jag har en Languster som heter Buster.

Pelle Fallström Helst en fluga som är blå. Val kan man göra sen.

Henrik Tallgren Förra året tjänade jag över 10 000 på att sälja fångad fisk. Näto!

Mats Lindholm Val är ingen fisk... har en guldfisk som heter Val

Pelle Fallström Jaha. Jag har sett en hel del. Fin och bra.

Jonas Dragon Simp-la poäng hela tiden.

Jonas Dragon Rev av en låt nyss. Turtle Crazy med Toy Dolls.

Henrik Tallgren OK, nu räcker det: håll trouten!

Jonas Dragon Bra Henrik! På'rom!!

Pelle Fallström En annan bra låt: In kommer Gösta.

Henrik Tallgren Låter inget vidare, verkar vara fara å mjärde.

Mats Lindholm Okej Henrik... ditt drag

Pelle Fallström Jonas.. du kan flytta till Saudiarabien du. Till Gädda.

Henrik Tallgren Vet inte vad jag ska säga, wobblar hit och dit.

Mats Lindholm Spinnare vidare nu

Pelle Fallström Ja...full rulle..

Mats Lindholm Maska inte nu

Pelle Fallström Såna här trådar är bara en fluga.

Henrik Tallgren Nu är det snart dags för sängen. Ska upp tidigt och köra motorcykel imorron. Har faktiskt en date, så det blir en spätta på bönpallen!

Pelle Fallström Nu har hon lagt sig.. fjälla.

Jonas Dragon Ändå så fastnar man på kroken...

Mats Arvidsson Henrik pigg var, nu har han lubbat ut till sovrummet laket sej

Mats Lindholm Håller väl på GAIS.. Makrillarna

Pelle Fallström Näe, dom rev.

Henrik Tallgren Jag tänker på Anders W som ska åka till Kanada, månntro han även kommer till Salt Lake?

Jonas Dragon Jag hade panerat att lägga mig, men måste gå till botten med detta först.

Henrik Tallgren Nu blir ni snart inlagda allihop!

Jonas Dragon Har handlat py rea i dag.

Pelle Fallström Dulå! Atollen Khomeini!

Mats Lindholm Det var inte min.. det var Senaps-sill

Jonas Dragon Tänkte lägga mig men täcket var borta. Hade Barra-cuddar.....

Mats Lindholm Inte gå här och smussla.. var till Jerusalem.. pilgrimsmussla

Henrik Tallgren Har ni inga fruar/fästmöer? Det är väl roligare med köl och kutter?

Jonas Dragon Nä jag gillar öl och utter.

Pelle Fallström Stilla! A, vet inte vad ni simpa människor ror över.

Mats Lindholm Hade en fru.. en Håkäring

Jonas Dragon Ja den var juste'r!

Henrik Tallgren Nu är det många av er som håvar in poäng.

Mats Lindholm Vad dricker ni för brugd ikväll?

Pelle Fallström Fy fan vilken kräftgång!

Henrik Tallgren Brugd? Jag hajar inte?

Jonas Dragon Nu går jag ål in!

Pelle Fallström Ska kräka lite bara.

Jonas Dragon Vad hette spättan, Pelle?Ann-sjovie?

Pelle Fallström Anstränger mig blå, mussla är inte min melodi.

Mats Lindholm Henrik på Gotland.. vad är det här för muräna?

Mats Arvidsson Långan tråd

Henrik Tallgren Vänner, jag älskar er! Ni är räko allihopa!

Mats Arvidsson Hoki doki !

Mats Lindholm Spöar er allihopa

Pelle Fallström Ska öppna en tetra nu.

Jonas Dragon Den där trålålålå-låten är simpel men har en bra hook.

Mats Lindholm Man fastnar på den kroken

Jonas Dragon Räk-nar med 100 kommentarer strax

Pelle Fallström Inte om jag får bestimma.

Jonas Dragon Jag är lite gös i magen.

Mats Lindholm Great White suger

Pelle Fallström Det är snart fiskljust. Jag ser en regnbåge.

Henrik Tallgren Mer av detta Pelle: det är ditt notdrag!

Jonas Dragon Relaxa lite nu...

Pelle Fallström I det här går det trolling.

Henrik Tallgren Har ni nåt emot att jag kopierar alla era kommentarer och ger ut som bok? Borde inbringa minst hundra lax!

Jonas Dragon Fiskxa det du.

Pelle Fallström Vi skrattar. Fi leér.

Jonas Dragon Jag ska fender-ut nåt mera.

Jonas Dragon Vilket pirajraj!

Mats Arvidsson not mera?

Pelle Fallström Gös så Vasilli.

Jonas Dragon O BOJ!

Pelle Fallström Var är Lina?

Henrik Tallgren Nu orkar jag inte mycket mer, agös!

Jonas Dragon Hon reste ut i tredje mjärlden.

Pelle Fallström Dras till det här som en manet!

Mats Arvidsson Record?

Jonas Dragon Det här är ingen valnig tråd.

Pelle Fallström Men räkna inte!

Pelle Fallström Alg do!

Jonas Dragon Inte för-rens det är klart.

Pelle Fallström Mörtigt!

Henrik Tallgren Uj, alger i vattnet är inget vidare. Det är bara matematikerna som tycker om dom: alg e bra!

Jonas Dragon Precis när man trodde att id-ee'rna ebbat ut....

Pelle Fallström Igår såg jag en järv. Sjön låg blank.

Pelle Fallström Det ekar.

Pelle Fallström Ror ja iaf.

Jonas Dragon Hur långt kan man spinna're?

Pelle Fallström Inte långt. Bara en fluga det här.

Henrik Tallgren Kom just att tänka på den enormt storväxta fiskförsäljaren på Kungstorget här i Göteborg. Vet ni vad han väger?.... Fisk naturligtvis!

Pelle Fallström Annars är du valkommen.

Pelle Fallström Han är nog inlagd.

Mats Lindholm Henrik.. är det du som är gossen ruda

Henrik Tallgren Hjärtinfarkt. Nu är han gravad.

Jonas Dragon ‎Henrik Tallgren är en utmärkt ambassadeur för den här tråden, sänkte jag seja.

Henrik Tallgren Ja här är det full rulle!

Pelle Fallström Record för den här tråden.

Pelle Fallström I sommar åker jag till Norge, till hamar. Hajar ni?

Jonas Dragon Den lekte vi hem.

Jonas Dragon Vad har du för bil? En Hummer?

Henrik Tallgren Utan Jonas hjälp hade det inte blivit mycket av denna tråd. Drag on!

Pelle Fallström Nu sover hon min fjälla.. Maggot.

Jonas Dragon Min pappa heter Trål-and.

Pelle Fallström Det kan jag bekräfta!

Jonas Dragon Men krabbar, sluta stimma nu!

Mats Arvidsson Vad ni haspelar ur er? Det är nettingen stopp på stimmet

Pelle Fallström Ska jag få spö nu?

Henrik Tallgren Bara för at du är bakom flötet får du inte spö.

Jonas Dragon Du borde bojas!

Pelle Fallström Bara om du är fiskal.

Jonas Dragon Skal djur räk-nas?

Pelle Fallström Nej, jag vet. Nu blir du grön av avund, som marhulken.

Jonas Dragon Liten nät-t kille det.

Pelle Fallström Ja, en slamkrypare.

Henrik Tallgren Det sista var inte alls roligt. Nu får du gedda!

Jonas Dragon Skulle inte han till fjälls?

Jonas Dragon Man har mört roligare.

Pelle Fallström Ja, men nu ska jag hitta Nemo.

Jonas Dragon Tänk om ni kunde bete er....

Pelle Fallström I sumpmarkerna.

Pelle Fallström Blir hungrig av det här. Ost, rån blir bra.

Henrik Tallgren Nä, kanske man skulle agna sig åt viktigare saker än denna tråd.

Jonas Dragon Det stör inte mig.

Jonas Dragon Gör som du krill.

Pelle Fallström Gud vad du malar.

Jonas Dragon Sej no more.

Pelle Fallström Nu har jag fiskerivärk i huvet.

Henrik Tallgren Mina ögon börjar bli riktigt simmiga nu, men fortsätt tråden!

Jonas Dragon Nä-ta och gädda ner sig skulle kanske vara ide'.

Pelle Fallström Ska lyssna till en godnattsaga av en poet. Ett skald-jur.

Jonas Dragon Björn Gedda?

Pelle Fallström Den föll platt. Fisk är allvarliga grejjer.

Jonas Dragon Du är krok, du Pelle!

Pelle Fallström Jag försöker knopa ihop det, Jonas.

Jonas Dragon Tur vi på god fot.

Jonas Dragon Så inget fender.

Pelle Fallström Da!! Ryssja.

Pelle Fallström Sänke me inte dit.

Jonas Dragon Nu har jag suttit här o sarjat så länge att jag fått ont i mitt räktum.

Pelle Fallström Blygdsänke där kanske.

Jonas Dragon Nu är det kväller som gäller. Gonatt, Fjäller.

Pelle Fallström Sov gott härifrån Karpaterna.

Pelle Fallström Jag blev torsk här å.(

Mats Arvidsson Nu scalar jag gå ål ägga mig, ska guppy tidigt imorgon

Jonas Dragon ‎8 kvar till 200,kan man ge sej då?

Pelle Fallström Jag ska lyssna på Pirålar Häggkvist jag innan jag somnar.

Jonas Dragon Våg-ar man det?

Jonas Dragon Marllions gamle sångare Fish var bäst.

Jonas Dragon Jimmy S-Nail är oxå fina fisken.

Jonas Dragon Har ni fått tungkräfta?

Pelle Fallström Vem har lagt sardin på den här diskussionen?

Pelle Fallström Ska ta ett fiskekort på skärmen nu..

Jonas Dragon Gälp! Jag letar en gammal bil. En Ford Angla.

Pelle Fallström ‎200...Pirk har en sån strömmingslinjeformad bil han.

Jonas Dragon ‎201,nu är det stör-t omöjligt för mig att romma på nåt mer.

Pelle Fallström Ja, natta nu. Nu ska vi sluta fluglarva oss.

Mats Arvidsson har ni redan lagt nät ? mjölkesillar!

Pelle Fallström Några minuter bara.. put and take.

Mats Arvidsson fish and grab

Pelle Fallström Det går bra att komma nu och spetta när man varit räka förut, va?

Mats Arvidsson ids inte ens försöka komma på någe' mera skarpsilliga kommentarer :-)

Pelle Fallström Rens!

Mats Lindholm Fan vilka torskar ni är

Jonas Dragon Vass-ego. Magen står ut som på en hav-ande kvinna. Man är vad maneter.

Annette Löfgren det blev nog en kallsup??

Henrik Tallgren Vi stimmade så môcke att det blev 213 kommentarer!

Henrik Tallgren Jag planerar att kopiera denna tråd och lägga ut som "Gästkrönika" på hemsidan imorron måndag. Därigenom sparas detta betydligt längre för eftervärlden. Nån av er som skrivit som inte vill vara med?

Susanne Jansson Piggvar jag inte när jag började läsa detta men nu känns det ål-rejt

Gia Ståhlberg Orkar Du läsa alla kommentarer?

Henriks svar: Javisst! Hoppas att fler har orkat läsa ända ner hit till slutet!

 

21 maj 2012 Specialgästkrönika från Facebook av framför allt Jonas Dragon och Pelle Fallström.

Det började så här: Fredag kväll den 11 maj lade jag ut följande lilla dumhet på Facebook och hoppades att någon skulle fortsätta tråden. Och visst gjorde den det! Måste nu erkänna att jag tycket om fåglar, särskilt umgåsen! Där satt den, gess!!!

Jonas Dragon Håll truten.

Pelle Fallström Har du tagit en holk?

Henrik Tallgren Nä, slog knät på väg hem från jobbet, har lite pippi där...

Jonas Dragon Har du gökat?

Pelle Fallström Mes.

Henrik Tallgren Har nyss kollat på in soffan på DVD på såna som gjort det, så nu är det sit ups.....

Pelle Fallström Då mås det.

Henrik Tallgren Håll truten!

Jonas Dragon Vilket kackel.

Jonas Dragon Skapligt uppäggad....

Henrik Tallgren Äh, lägg ägg!

Henrik Tallgren JD: äggsagt!

Pelle Fallström Det är det fina i kråksången det!

Henrik Tallgren Min kråksång är för närvarande inget vidare. Hittade en jättekråka som jag drog ut från sitt bo. Fast du har väl inte näsa för såna saker.

Jonas Dragon Struts samma.

Pelle Fallström Jag har inte näsa för sånt, Henrik, men duva?

Henrik Tallgren Kolla med Jonas (=duva!).

Henrik Tallgren Se http://www.namntoppen.se/index.php?page=namefacts&name=Jonas

Pelle Fallström Vit tillochmed, och det stämmer ju.

Henrik Tallgren Nu sjunger jag på min svanesång, säger gonatt till denna tråd.

Jonas Dragon Kråkmåns.

Pelle Fallström Henrik stänger snäppan nu.

Jonas Dragon Nu hökar vi takten.

Pelle Fallström Ja det gök vi. Hoppas det gås bra med Henriks sovande.

Jonas Dragon Har han dunkudde månne?

Pelle Fallström Ja, han är ju en duvunge bara.

Pelle Fallström Trast me!

Jonas Dragon Vilken flax!

Pelle Fallström Han får trana på att sova.

Pelle Fallström Örnkoll på det!

Pelle Fallström Och där kom det en Fiskljusne.

Jonas Dragon Nu fjädrar börjar fyndigheterna näbba ut.

Pelle Fallström haha..ja, nu börjar man bli vingklippt.

Pelle Fallström Jag hönskar jag kom på mer.

Pelle Fallström Tar en kiwi nu istället.

Jonas Dragon Jag måste skita snart, kackaduå!

Jonas Dragon Mer o mer avskalat, liksom..

Pelle Fallström Finnen i mig säger: Jag ska paraskit!

Pelle Fallström Nu pratade jag goja.

Jonas Dragon Slutar väl med vråk.

Pelle Fallström Vråkig kommentar. Äggligt!

Pelle Fallström Eller så är det bra. Fink-ultur.

Pelle Fallström Kollar på film. Tjäderlappen.

Christer Bergendahl Är inte den fridlyst, länge sedan jag hörde av den.

Pelle Fallström I december på jobbet ville jag vara pepparkaksgubbe i luciatåget. Jag Jonas Dragon Skata en tandborstning strax, amalgam är ju

Annette 'Bibban' Broman Ni e ena riktiga gökar :)

Pelle Fallström Gökar på sjön, så kallad kaja k.

Jonas Dragon Kondårar..

Annette 'Bibban' Broman Ugglor i mossen!

Pelle Fallström Jag är hungrig, ska kollabrien.

Jonas Dragon Vi Skarvar skapligt.

Pelle Fallström Hökligt mycket alltså.

Pelle Fallström Så här mycket skulle jag inte kommit på utan finkel

Jonas Dragon Letar efter ost. Kollar brie.

Pelle Fallström Du hittar bara korpsmulor..

Pelle Fallström Snacka om att vara på fågel!!

Pelle Fallström Fuck, spett!

Jonas Dragon Älska ditt näste.

Pelle Fallström Och din badandka!

Jonas Dragon Fattar inte ett kvack.

Pelle Fallström Näe, inte jag heller. Vad trök att Henrik MÅSte sova.

Jonas Dragon Häckat för länge här nu. Ugglat ett tag.

Pelle Fallström Jag ska upp jag å. Korpfotboll imorgon.

Pelle Fallström Blir mycket det här. Stork-nar nästan.

Merja Tuomela Gäss stavas det........

Jonas Dragon Ruvar på mer till i morgon. Fink of you.♥

Pelle Fallström Fink of you to! Sluta näbba nu.

Pelle Fallström Det är bara hafs, earn more money säger jag!

Jonas Dragon Försöker. Men skoja om e lätt?

Pelle Fallström hahahahhaha...äggta humor det du!

Pelle Fallström Det här kommer jag aldrig att kunna tuppa.

Pelle Fallström Måste sova. Ska upp i ärla morgonstund.

Pelle Fallström Hittade lite tjäderost i allafall. Skata lite sånt och mese. Sitter i min badrock av siden. Svans har jag ingen men väl en sak jag fått av pappa när han jobbade på kommun. En röd kall kon.

Jonas Dragon Uva bra!

Jonas Dragon Nu ligger jag skraken i sängen.

Pelle Fallström Ärligt?

Jonas Dragon Jag häger ingen pyamas.

Jonas Dragon Nä,bba skojar!

Jonas Dragon Dags att slå d ank.

Pelle Fallström Varken jag eller fasan min gör det.

Pelle Fallström Kan du vingkla det på nåt annat sätt?

Jonas Dragon Hur skala l ägga upp det då?

Pelle Fallström Gör det på en gammal dator, med hålkkort.

Pelle Fallström Nu stänger jag nog mina fhönster..

Jonas Dragon Glöm inte v reden.

Jonas Dragon Annars flyger de tupp.

Jonas Dragon Vilken gala.

Pelle Fallström Vänta..måste sv an k a..jo det gick. Vilken bur!

Pelle Fallström Godnatt. Nu flyttar jag till Tjörn.

Pelle Fallström Ska jobba där nere. Jag och Torsten Fink.

Åke Lindholm Tack för underhållningen pojkar, det blev nästan i mes ta laget.

Henrik Tallgren Tack Jonas och Pelle, härligt att få läsa denna tråd när man just vaknat!

Åke Lindholm Ja man blir ju inte så glad av tjäderleksrapporten

Annette Löfgren Ha.(.skrattmås)

Markus Raevuori Tycker bättre om smörgåsen!

Jonas Dragon Nej, man mår illa lika som Magnus Uggla.

Jonas Dragon ‎100 skämt jämt. Galen dårpippi!

Åke Lindholm Vad är rekordet? Svårt att hålla truten nu.

Henrik Tallgren Jag planerar att kopiera denna tråd och lägga ut som "Gästkrönika" på hemsidan imorron måndag. Därigenom sparas detta betydligt längre för eftervärlden. Nån av er som skrivit som inte vill vara med?

Bo Nygård P.g.a. nederbird ville jag inte gå ut idag.

Håkan Åhlenius Jag föredrar smörgåsen

 

3 april 2012 Gästkrönika av Angelica Nilsson

Fortsättning på att hållas med raggare och annat löst folk….

Sist jag skrev så tog jag upp detta med att man ska ut och pissa ganska ofta när man dricker öl eller andra alkoholhaltiga drycker. Det är ett helt företag och det är minsann minst lika stort företag att tanka bilen, alla ska ut och hjälpa till, samtliga tror att den som kör kan inte tanka ett dugg utan just deras hjälp, det ska ges goda råd och tryckas in koder eller kontanter och har man inte gjort upp i förväg så kan det bli ett jävla liv. Jag har minsann betalat min del och det har inte du för det vet jag, nu är det din tur att betala, nej för fan det var jag som betalade sist och ingen tänker på att fråga eller lyssna på den enda som vet, han som kör. Jag skriver han för det är oftast en han med en ängels tålamod som står ut, som jag skrev i förra krönikan så skulle jag slå ihjäl samtliga innan vi ens lämnat gårdsplanen.

I dom flesta amerikanska bilar så samlar man ihop bensinpengar i en hög innan man åker nånstans och lägger framme hos den som kör. Då slipper det bli tjafs men då uppstår ett annat problem på bensinmacken. Alla blir plötsligt väldigt fyllehungriga och ska ha mat och är macken öppen så kan man ibland se hur personal snabbt som fan springer fram och låser dörren och hänger upp stängtskylten. Jag kan förstå dom för det skulle jag också göra om det kommer 40 raggare och ska in samtidigt allihopa och ha mat. I och för sej är det ju mycket goda affärer om så många ska ha mat samtidigt men om man vill komma hem före klockan tolv dan därpå så låser man dörren och låtsas som ingenting.

Det är inte så svårt att låtsas som ingenting, man bara ser dum ut och tittar åt ett annat håll och pratar lite med sej själv så brukar det ordna sej. Detta gäller ju inte bara vid såna här tillfällen utan kan vara bra att ta till i många lägen under livets gång. Det är ungefär som när strutsarna kör huvet i sanden, det måste ju vara jävligt lämpligt om man varken vill se eller höra vad som händer. Det är faktiskt ganska ofta som man inte vill veta. Som när jag sitter i kassan på Folkan och folk frågar om dom får ta med sej ölburk eller kasse in med allehanda starkdrycker, jag vet ingenting och har inte sett nåt alls. Det blev lite tufft när det kom en raggarbil som lastade ur lådvis med öl men som sagt att jag körde huvet i sanden och såg ingenting. Just då kom en vän förbi så jag fick annat att tänka på.

Tillbaka till detta med att vara chaufför i en bil full med fulla människor. Jag beundrar dom som klarar av det och jag skulle aldrig göra det, sen spelar det ingen roll om det är en raggarbil eller en vanlig bil. Tänk att sitta timme efter timme och lyssna på dessa alkoholberusade människor som kan och vet allting bäst. Det ska pissas konstant och varje pisspaus tar en timme innan alla är klara och när man sen fått in alla i bilen så har den som pissade först blivit pissnödig igen. Det är alltid nån som ska spy, jävla alkoholmissbrukare och så är det alltid nån som ska sjunga. De mest klassiska låtarna att stämma upp i när man är berusad är Flottarkärlek och Rosen, det slår fan aldrig fel än att nån börjar sjunga på nån av dom och oftast den som är totalt tondöv och har en röst som kan väcka de döda på kyrkogården. Det låter för jävligt och inte blir det bättre när resten av folket stämmer upp i kör när man har hunnit fram till refrängen. Det är ett brölande utan dess like och jag är förvånad att inte fler blir nerslagna såna kvällar.

Det jävligaste av allt är att samtliga i bilen har en egen text till låten så ingen sjunger lika heller, det skulle kunna jämföras med en hoper treåringar som ska gå lucia för första gången. Ingen kommer ihåg texten men kan den ändå, ingen kan sjunga men ska vråla högst i alla fall. Sen har vi ju också den som ska veva med armarna och man får vara snabb som fan med att ducka om man inte vill få sej en blåklocka, han vevar som om det gällde livet och märker inte ens att alla ligger på golvet och skriker att -ge dej för fan!!! Jag hamnar alltid i såna bilar men som tur är så har jag inte körkort så jag häller i mej alkohol för att klara av det utan att mörda nån. För att köra runt dessa jävla fylleskallar så ska man ha tålamod som en sköldpadda, minne som en elefant och vallhundsegenskaper när samtliga ska in i bilen efter ett stopp. Man bör även ha en blodhunds egenskaper då en del försvinner långt åt helvete in i skogen för att pissa och inte hittar ut igen, därmed har jag inte påstått att jag tillhör den skaran men det finns dom som gör så.

Sen är det ju alltid nån jävel som ska sitta och fisa hela tiden och det är alltid den mest ruttna av allihopa. Det luktar helvete inne i bilen och alla skyller på alla, normalt i hemmets lugna vrå kan man skylla på hunden men det går inte i en raggarbil för där finns inga hundar. Alla blånekar även om man blir hotad med spö och ingen vet nånsin vem det var som mökade. Vid såna tillfällen så får man höra en hel del hotelser och fula och runda ord. -Men din ruttna jävel,-ditt sura jävla as och vad fan åt du i morse din jävla grisjävel. Om man efter denna vidriga missilavfyrning försöker öppna ett fönster så blir det ett jävla liv ska ni veta, men stäng för helvete jag fryser, å fy fan vad kallt det blev och folk nästan lynchar en på stående fot. Jävla kärringar säger jag bara!! Tuffa raggare som fryser som gamla kärringar för att man öppnar ett fönster.

Kramar Angelica

 

19 mars 2012 Gästkrönika av Angelica Nilsson

Raggarliv med allt vad det innebär….

Nu när mina grabbar har vuxit upp och mer eller mindre lämnat sin gamla mamma åt sitt öde (så mycket var den kärleken värd) så har jag återigen hamnat i raggarkretsar och får återuppliva gamla minnen från ungdomsåren då jag var plåtluder och allmänt över lag dålig flicka hemma i Småland. Om dessa äventyr kan ni läsa i mina memoarer som finns hos min kära och goa vän Henrik Tallgren som bevarar min levnadshistoria för eftervärlden.

Dom flesta raggarbilar ser väldigt stora ut men det blir annorlunda när man sitter i dom. För mej med en lätt överviktig och stel artritkropp kan det vara ett elände att ta sej i och ur. Och i dom bilar som har två baksäten sitter man med benen upp i ansiktet vilket då innebär att man även har tuttarna upptryckta i ansiktet så man kan även få andningssvårigheter. När jag klev ur en Cadillac vid Marmafolkan så kan jag svära på att mina inre organ hade bytt plats med varandra. Det tog en stund innan jag hade fått allting på plats igen och kunde samla ihop min sista värdighet och gå in genom entrén. Det som jag dock minns mest av den kvällen är ”Håll käften Angelica” då jag var glad och pigg medans pulla bara ville spy och åka hem igen. Ju mer hon sa åt mej att hålla käften desto mera pladdrade jag. Ni som känner mej vet att är det nåt jag är bra på så är det att pladdra, min far sa när jag växte upp att fördelen med en radio är att den går att stänga av vilket inte går med mej. Jag pratar konstant, när jag är vaken, när jag sover och även om jag inte har så mycket att berätta så är jag rolig och man får trösta sej med det.

Den absolut värsta bilen att klättra i och ur är dock bästa pullans Camaro ’95, en liten sportig sak som är byggd för människor som är 1,30 lång och väger 20 kilo. Man sjunker lätt ner en halvmeter i sätet och jag är varje gång förvånad att jag kommer hem igen efter en åktur i den bilen utan ett svett arsel och att det luktar bränd asfalt. Man kan inte dricka alkoholhaltiga drycker i den bilen för efter ett par groggar så behöver man hjälp varje gång man ska ut och pissa. Och alla som håller sej med alkoholförtäring på lördagarna vet att intar man dessa drycker så blir man pissnödig, nåt så in i helvete pissnödig hela tiden. Ibland blir man så akut pissnödig så man kan börja undra om man verkligen pissade för 5 minuter sen?

Vad gäller pissandet kan det bli lite tvistande med den usling som kör huruvida man nyss varit ut och pissat eller inte. Dom hävdar ständigt att man nyss var ute medans man själv inte har ett minne av denna händelsen. Dessvärre ger man sej inte heller utan nu släpper du för fan ut mej innan jag pissar ner mej din jävel!! Man brukar få sin vilja igenom för att vara pissnödig är som att spela tennis, rena pingpongeffekten. Helt plötsligt är alla pissnödiga och måste ut NU. Det finns inte en chans att man kan vänta, utan här handlar det inte ens om sekunder, det är miljondels sekunder innan alla passagerare i bilen pissar på sej.

Att vara chaufför i en raggarbil kräver sina nerver och att släppa ut hela skocken att pissa är ett våghalsigt spel, det behövs oftast minst 3 personer för att samla ihop skocken och få in dom i bilen igen. Det diskuteras vilt om vem som satt var och vem som har sin väska där och nu är jag tänd på honom så nu ska jag sitta där och vips så är alla pissnödiga igen och måste ut. Det är därför som det ofta tar flera timmar för en raggarbil att nå sitt mål, varje pisspaus tar i regel en halvtimme, man kan ofta klämma in 10 personer i bilen. Tänk er själva när alla dom ska ut och pissa vid vägkanten, det är ett jävla bök och härjande innan alla är klara och sen då som sagt så ska det diskuteras om vem som satt var och massa annat. Jag beundrar alla som kör runt på oss fylleskallar utan att bryta ihop, jag skulle döda samtliga innan vi ens lämnat gårdsplanen.

I Järbo har dom ett återkommande arrangemang varje år med stor rockabillyfest och musik och glatt folk i största allmänhet. Nu skulle jag och pulla åka dit för första gången och det var en upplevelse i sej kan jag tala om. Vi åker dit i en gammal Cheva med sommardäck mitt i vintern, så det var bara att ligga i 60 och med alla pissepauser tog det strax över två timmar att komma dit. Turligt nog så hade vi trevligt folk i bilen och en ung, snygg kille som körde så resan blev ganska behaglig ändå, man hade ju nåt vackert att vila ögonen på mellan pisspauser och skrålande musik och allmänna uppmuntrande rop varje gång nån fick i sej en grogg utan att spilla ut den. När vi sen skulle hem var det inte lika roligt att åka två timmar i en gammal dragig Cheva, 3 låg och sov, en körde och så var det lilla jag som var fyllehungrig. Dock finns det den tiden på natten inte så många matställen öppet så när jag var hemma klockan 4 på morgonen så satte jag igång att koka spagetti och göra köttfärssås. Sån god köttfärssås har jag nog aldrig gjort och jag var stinn som en spädgris när jag gick och la mej. Fick tyvärr inte sova så många timmar då grabbarna vällde in och ville ha söndagsmiddag. Men mamma mår inte så bra, kan inte ni laga middag? ”Nej, går du ut och hålls med raggare så får du skylla dej själv, supkärring!!”

Det är ett tufft jobb att hållas med raggarna och tvingas befinna sej utomsocknes mesta tiden. Man är sällan hemma förrän på morgonkvisten om ens då, det kan dröja till söndag middag innan du ser ditt hem igen. Jag är för gammal, alldeles för gammal och leabruten för detta livet. Det tar en vecka att hämta sej men vi har så roligt så nästa helg är jag på det igen i alla fall, man ska väl få ha nånting kul innan man lägger sej och dör. Och då kan man ju lika gärna hållas med raggare som med nåt annat löst folk och oknytt som finns. Nu får man ju i alla fall åka ståndsmässigt och när jag gör nåt så ska det vara med stil, klass och elegans. Vem fan är elegant om man kliver ur en gammal Volvo utanför entrén där alla raggarna hålls?

Nu kommer sommaren snart och då är det tuffa tider för oss som hålls med raggare, det är crusingar och utställningar och fester hela sommaren lång. Redan nu har jag bokat upp mej på en klinik till hösten där det arbetar folk i vita rockar som ger en vita små piller på kvällen och säger att imorgon får du sova Fröken Nilsson, imorgon får du sova. Det känns trösterikt att veta att nån tar hand om den häringa kärringen när raggarna går i vinterdvala. Jag kommer att vara mycket, mycket trött, slut och förbi men minnas att så jävla roligt har jag aldrig haft i hela mitt liv sen jag gick med i raggarklubben!!

Kram Angelica

angelica.nilsson@soderhamn.com

 

13 februari 2012 Gästkrönika av Angelica Nilsson

och så blev det bara en kvar, men sen kom han tillbaka igen...på gott och ont

Har uppnått en sån aktningsvärd ålder så mina pojkar har börjat lämna tryggheten hemma hos mamma och börjat röra på sej ut mot världen. Den äldste slängde jag ut för flera år sen då hans smak på musik och volym var så långt ifrån varandra som man kunde komma och då fick han inte bo hemma hos mej längre. Det går ingen nöd på honom och han klarar sej alldeles utmärkt med att bo ensam.

Dom andra två var lite segare att släppa mamma men i våras fick jag ett erbjudande om att byta min stora lägenhet till nån annan och då tänkte vi att nu tar vi och slår till och skiljer oss, you go your way and I go mine, now forever til the end of time!!

Mellersta sonen tog en liten etta och jag tog en tvåa i närheten och yngste sonen försvann till Oslo och sen på jobb hos pappa i 3 månader i Fjollträsk. Jag har aldrig varit den som skrikit och grinat och hållit fast mina grabbars ben när dom velat frigöra sej så jag tyckte faktiskt mest att det skulle bli skönt. Visst kändes det i hjärteroten men efter att sedan 1982 fött och uppfostrat 3 grabbar så var det nu dags att skiljas och jag var riktigt nöjd med detta och mina grabbar ännu nöjdare att slippa mej...man ska väl för fan inte bo med sina vuxna barn.

En liten tvåa bara för mej, äntligen ett sovrum med en säng som är bara min efter att ha sovit i en bäddsoffa under flera år. Goda vänner var hit med massor med växter och balkongen var full och därute i solen tillbringade jag hela min sommar, jag odlade gurkor som inte ville följa EU:s regler men dom smakade gott i alla fall. På höstkanten satt jag därute naken mitt i nätterna när klimakterievallningarna satte igång och hela livet var så bra. Jag har Folkan på ena sidan och kyrkan på den andra så jag har funderingar på att bygga en linbana uppför slänten till Folkan så går det lätt och smidigt när jag ska hem på nattkröken efter en fest och dan efter kan jag gå till kyrkan och be om syndernas förlåtelse och bikta mej.

Inga skitiga äckliga kalsonger att tvätta, jag kunde äta vad jag ville och när jag ville, kom det några rejäla brakskitar hade jag bara mej själv att skylla på, möjligen att golvmoppen Tina fick skulden för en och annan. Inget städande efter nån annan än mej själv och då finns det kvinnor som går in i depressioner när deras barn lämnar hemmet, jävla galningar. Jag stod ta mej fan här utanför och gjorde vågen när det sista försvann till Oslo, gjorde sen korstecknet och gick in och stängde MIN dörr. Missförstå mej rätt, jag älskar mina barn men jag vill inte bo med dom längre och dom vill inte bo med mej!! Speciellt inte sen jag kom in i klimakteriet och springer runt naken hela tiden för att jag svettas så in i helvete.

Jag följde med bästa pullorna till Rättvik och visste att om jag skulle hitta nån gammal, avdankad, skitig raggare så kan jag ju ta med honom hem om lusten skulle falla på, jag bor ju ensam igen. Jag kan vara ute till 5 på morgonen utan att nån står och väntar innanför dörren för att ha reda på var jag har varit och vad jag gjort. Lyckan och glädjen var åter tillbaka i mitt liv igen och nu skulle här jävlar levas livet så det blev en tuff sommar.

Ändå framåt hösten så började jag tänka lite på min lilleman då jag visste att han skulle komma hem om ett par veckor igen för han vart utan jobb. Jag riktigt längtade att han skulle komma hem igen men det skulle jag aldrig ha sagt för fy fan vad jag hade blivit bortskämd under soffan när jag hade bott ensam och haft bara mej själv att sköta. Efter två dar var jag beredd att begå mord för då var hela mitt hem belamrat med skitiga kalsonger och tallrikar och glas överallt, på helgerna blev det som ett förfestandehem här och hela huset var fullt av hormonstinna unga pojkar som bredde ut sej och så var jag tillbaka igen med snacket om bröstklykor och brakskitar och karlar som sitter vid tv:n med händerna i byxorna. Där kan jag ge er kvinnor ett tips, pröva, det är jävligt skönt att sitta med handen innanför byxorna kan jag tala om.

Det skulle ätas dygnet runt och has kompisar här dygnet runt och naturligtvis la han beslag på mitt sovrum som jag hade såna storslagna drömmar om: det skulle ju bli mitt kärleksnäste med hjärtformad säng och röda lampor och rökelse och hela garderoben fylld med sexiga underkläder. Nu är jag tillbaka i soffjäveln igen, med knarr och ont i ryggen och sömntablettsknaprande för att ens få nån sömn, mina kläder är nedslängda i en byrå medans han tagit över fyra garderober till sitt skit. Den som säger att tjejer fyller upp badrummet med skit ska nog prova på att bo med grabbar, dom är fan inte ett dugg bättre.

Han är uppe på nätterna då jag ska sova och sover på dagen så jag får tassa runt här i mitt eget hem som en jävla tjuv, funderar på om jag skulle åka ner till brorsan i Småland för att komma ifrån ett tag. Men sist jag gjorde det så ställde han till med en sån jävla fyllefest så grannarna ringde till mej och frågade vad dom skulle göra då dom inte ville blanda in polisen. Ni kan ge er fan på att den gossen fick äta upp när jag kom hem igen men nu vågar jag fan knappt gå ut på lördagskvällen efter detta, jag städade i en vecka efter den festen och det var fan inte roligt. Bäst att stanna hemma så länge han är kvar här!!

Han har tagit över hela internetuppkopplingen för jag har ju enligt honom inget viktigt att göra på internet så han behöver allt till sina spel, jag vill inte ens veta vad det är för jävla spel för han skriker och vrålar så jag har fått nervproblem och får äta små vita piller resten av livet. Det kan vara tyst och skönt och så rätt som det är så ger han upp ett vrål som får mej att pissa på mej så just nu är jag ganska så skör, alla måste vara jättesnälla och tassa runt mej för jag är så nervklen.

Fy fan som han äter, det finns aldrig nån mat i kyl eller frys och så har jag då återigen fått börja släpa hem den där jävla mjölken, han sätter tetran direkt i käften och vem fan vill dricka ur den sen?

Häromdan började han prata om Norge igen och jag kände hur hela livet bara lyste upp och tänkte att ska det bli sant? Ska jag åter få vara ensam här i mitt lilla paradis och få sitta naken på balkongen och lukta på blommorna och gurkorna? Läsa mina böcker och dricka vin med pulla i solnedgången och sen gå på rockabillyfest på Folkan och äntligen få med mej hem den där avdankade gamla raggaren? Just nu vet jag inte, men förr eller senare flyttar han ju ut igen och jag kan få tillbaka mitt liv och denna gång får han aldrig komma tillbaka och bo här...han har väl för fan en pappa också!!

Kram Angelica.

angelica.nilsson@soderhamn.com

 

23 januari 2012 Gästkrönika av Madelaine "Kicki" Söderström

”Vi har det bra, men skicka mera pengar…”

En kväll ringer min väninna Ewa och utbrister: ”Följer du med till Mallis och firar nyåret med mej?” Det kom litet överraskande och jag tänkte ju direkt på ekonomin och om jag hade pengar till äventyret. I nästa andetag säger hon: ”Jag bjuder!” Då var det ju inget tvekan längre. Jag tackade ja på stört och ansökte följande dag om semester.

Eftersom jag nyligen hade varit långledig så var jag ju tvungen att diskutera med kollegorna och chefen om eventuell ny ledighet. Jag berättar glatt att jag skulle bli bjuden på hela rasket. Dom var litet osäkra om läget som t.ex. att vem som skulle täcka upp för vem etc. Precis då ringer mobilen och det är Ewa som jublande glad säger att hon nu bokat biljetterna och hotellet. Kollegorna hör ju hur mitt samtal utvecklas till, att kanske inte resan blir av. Plötsligt vänder sig chefen till mig och klappar mig på axeln och säger: ”Det ordnar sig! Säg att det är ok!”

Jaha, då var det bara att åka hem och packa väskan. Denna gång tog jag min minsta resväska ur garderoben. Av skadan blir man vis, som det heter. Inget mera ryggskott för min del. Jag fick ju ryggskott då jag reste från Paris till Dublin för ett och ett halvt år sedan och jag har ännu känningar av eländet.

Ewa nämnde att hon denna gång sett till att boka oss på ett litet senare plan. Det var ju bra, tyckte jag, och frågade när planet skulle gå? Och då kom vi underfund med att det var en halv timme senare än förra gången vi åkte. Det blev alltså att förbeställa taxi igen till mitt i natten. Ewa kom ner till mig kvällen innan och vi hann t.o.m. sova ett par timmar innan taxin hämtade oss.

På Arlanda checkade vi in och passade även på att ta ut en bunt euro i bankomaten. Efter en god frukostbuffé på en av de finare restaurangerna gick vi till vår gate och kom så småningom ombord på Airberlin-planet. Vi skulle mellanlanda i Berlin och byta plan där. Där tog vi oss en kaffe/te-paus och vi passade på att köpa vatten i flaska med skruvkork att ha med på planet. Jag blev ju litet törstig redan på terminalen, så jag skruvade upp korken och placerade gladeligen flaskan till munnen och tog en härligt stor klunk. Herremingud, vad hade Ewa köpt? Samarin på flaska? Det smakade absolut Samarin. Jag tror den nästan fulla flaskan sedan blev kvar på Mallis, för där köpte vi vatten med ”sin gas” vilket betyder ”icke kolsyrat”.

Vi anlände till ett vårlikt Palma de Mallorca. Solen sken och det var ca +14 grader. Taxin tog oss till hotellet där vi hade bott förra gången vi var på Mallorca. Väl på rummet slängde vi av oss skorna och kappan och vilade en stund efter resan. Samma eftermiddag tog vi en promenad och gjorde en kortare rekognosering. Vi hade bestämt att nyårsafton skulle firas på Hard Rock Café. Man måste boka bord där i tid och även tala om vilken meny man ville beställa. När allt var klart tog vi oss ner till strandpromenaden. Där gick vi och njöt av vårsolen och satte oss på ett strandcafé en stund.

Så småningom promenerade vi vidare och fick se några paddlare bland lyxkryssarna. Några svartklädda gummor satt och pratade och såg så gemytliga ut. När vi kom alldeles nära dom så erbjöd dom oss var sin blomma att ha i håret nu när det var nyår och allt. Vi skulle få köpa dom billigt. Först ville inte jag ha någon blomma, och absolut inte en nejlika. Det är nog dom fulaste blommor jag vet. Till Ewa erbjöd dom en röd ros. Dom var ivriga med att sälja och till slut tog vi båda upp våra plånböcker och började leta slantar. Vi fick god hjälp av gummorna som började rota likaså. Och sedan var affären klar och vi gick vidare utan att dess mera tänka på saken. Det tog inte många sekunder så var gummorna uppslukade av jorden.

Vi hade en härlig promenad och väl på hotellet beställde vi middag i restaurangen. Eftersom vi tog allt vi åt och drack på rumnumret, så behövde vi ingen handväska med oss. Det var en god middag och ett gott vin vi inmundigade. Dessutom tog vi kaffe och likör efteråt. Den natten sov vi så gott och såg fram emot festen på nyårsafton.

Följande morgon skulle jag kolla hur mycket pengar jag kunde ta med på en liten shoppingrunda innan kvällen och tittade i plånboken. ”Mina pengar är borta!!!” skrek jag åt Ewa. Hon tittade genast i sin plånbok och konstaterade att hennes stora sedlar också var borta. Min var tom på 250 euro (ca.2500:- kronor) och Ewas på 200 euro (ca. 2000:- kronor). Det tog mig ett bra tag att lugna ner mig. Jag var tvärilsk! Till slut fick vi krasst konstatera att vi hade köpt världens dyraste ros respektive nejlika. Min enda tröst var att gummorna köpte så mycket käk att dom spydde! Egentligen var det nog meningen att jag inte skulle upptäcka rånet vid utförandet, för gummorna skulle absolut ha knuffats ner i vattnet och fått sprattla mellan båtarna. Jag skulle kanske ha fått fira nyåret i finkan, vem vet.

Hur det nu var så fanns det ju pengar att kunna ta ut på många ställen i väggarna. Så vi klarade av att betala festen på Hard Rock Café. Nyårsfirandet där var en jättehäftig upplevelse! När vi ätit förrätt och varmrätt så kom kyparen in med desserten i en jätteskål på fot som var fylld med varm chokladkaka, vaniljglass och grädde m.m. Vi fick var sin sked för att kunna gräva i oss godsakerna med. Efteråt tog Ewa skålen och gick till vår kypare för att be att få köpa skålen. Det stod ju Hard Rock Café på den, så det var ju säkerligen en raritet för samlare. Ewa förhandlade till slut med ägaren och fick köpa den för 30 euro (ca. 300:- kronor). Kyparen tyckte att Ewa nog blev lurad av ägaren och viskade försynt innan affären blev klar att: ”It´s very expensive!” Och då viskade Ewa tillbaka att: ”I don’t care, I want it!” Han skulle bara ha vetat vad en ros kostar…

Trots allt var resan mycket lyckad och vi behövde inte skicka telegram hem med texten: ”Skicka mera pengar!” Vi minns det vårsoliga Mallis och allt det roliga vi ändå upplevde under nyårshelgen. Resorna gick bra hem också, ja bortsett från att vi blev ombokade så att vi fick mellanlanda i Barcelona istället för Berlin. Första planets avgångstid hade senarelagts en hel timme, så vi skulle ha missat Stockholmsplanet i Berlin. Men Barcelona flygplats var en mycket trevligare upplevelse än Berlin. Här fick vi ingen Samarindryck utan äkta Jäger, haha.

Tänk vilken tur jag har som har en så underbar kompis!

Slutet gott – allting gott!

Tack för ordet,

Kicki

 

26 december 2011 Gästkrönika av Angelica Nilsson

Det var ingen som sa nåt om detta till mej......

Förra veckan gick jag igenom steg för steg alla vedermödor som det innebär att föda barn och det har väckt stor respons, speciellt detta med att om man visste då vad man vet idag så hade man lämnat ungen där på BB och åkt hem och låtsats som att man bara hade varit på en solsemester och gått ner i vikt under tiden. -Ja, jag var på Kreta och det var så varmt och jag kunde bara äta sallad och titta så smal jag blev!! Kan jag varmt rekommendera!!

Vill ochså påpeka angående mina åsikter om att nyfödda barn är fula att det står jag fast vid till den dan jag dör, jag älskar mina grabbar helt och fullt men kom inte och säg att dom var söta när dom föddes: sladdriga och hala och blodiga och skrikandes som om dom hade en demon i sej. Och sen får man upp detta kladd på magen och att man som nybliven förälder då börjar grina beror inte på all kärlek som strömmar över en utan det är helt enkelt för att nu vet jag att nu sitter jag där jag sitter, inte en chans att komma undan den där vad det nu liknar och hur fan ska jag klara upp detta nu då?

Dom som har gjort kejsarsnitt kallar jag bara för jävla fuskare. När det är som jävligast med värkar, blod och svett och tårar och allt annat skit så får man en massa medikament så man antingen somnar eller blir helt bedövad och sen sitter dom och klagar i rökrummet att "det drar i såret". Kom för helvete igen när du har klämt ut ett barnhuvud mellan benen som är 5 gånger så stort som hålet så kan vi börja snacka om att det drar i såret era jävla fuskare. Jag hade ochså velat gjort så men det var ingen som lyssnade på mej inte. Och dessutom slipper ni kladdiga nerskitna bebisar på magen för när ni får dom är dom badade och ni har fått "hämta er efter förlossningen", bara fusk och egentligen skulle ni anmälas till kommunfullmäktige för så där får det fan inte gå till!!

Sen har vi ju dessa fegisar som använder en sittring när dom ska sätta sej ner nånstans. Jag och några flera modiga kvinnor bestämde oss för att det är bättre att ta tjuren vid hornen istället och eftersom alla tittade på dom där som var så tuffa så var man ju då tvungen att inte visa med en min hur ont det gjorde att sätta sej ner. Ett mycket stelt leende så var man på plats men inom sej svor man ve och förbannelse att man aldrig kan hålla sin stora käft!

När man då börjar känna sej som en människa igen och tror att allt är frid och fröjd så åker dörren upp en morgon klockan 6 och där står HON, hon som blev över när Gud skapade skönheten, bred som ett lastbilsflak och mer lik en skogshuggare än nåt kvinnligt med 4 ungar i famnen och skriker uppställning och nu ska ni lära er att sköta om era barn. På den tiden låg man 4 på varje sal och alla vi fyra for upp och stod som statyer vid våra sängar och nåde den som fnissade eller försökte lätta upp stämningen. Jisses, den jävla blicken förföljer mej än idag och jag hade mardrömmar om den besten i flera år efteråt, fy fan.

På den tiden gick man ju efter böckerna till punkt och pricka, man byter blöja då och man matar med 4 timmars mellanrum vare sej ungen vill eller inte. Min första var ganska så godmodig som nyfödd så jag slapp ur ragatans grepp och fick åka hem ganska snart. Än idag lever jag med den filosofin att råkar man ut för ett sånt jävla kvinns så är det bäst att bara hålla med och göra som man blir tillsagd tills man kan fly därifrån, det är helt meningslöst att ens försöka utan gör bara som hon säger och sen spring vid första bästa tillfälle.

Enligt dessa böcker så skulle ungen ha mat var fjärde timme, punkt och slut. Och det gick inte att rucka på ens om det blev världskrig och bomberna ven utanför, dessutom skulle det vara klockan 6 på morgonen och sov ungen var det bara att väcka upp och sen var det igen vid 10, 2, 6 på kvällen och sen 10 på kvällen och sen gick det runt runt på det viset. Om inte ungen vaknade av sej själv och följde dessa tider så fick man väcka dom för det var dessa tider som gällde och punkt slut. Sen skulle dom tvingas och rapa och det är inte konstigt att våra ungdomar springer runt och rapar hela tiden, dom fick det ju i blodet.

Om den första skitblöjan behöver jag inte säga så jävla mycket för alla som har råkat ut för den och överlevt vet att det bästa är att bara blunda och höfta och hålla andan. Massor av vatten och tvål eller så kan man helt enkelt bara hålla ungen under en rinnande kran tills man känner lukten försvinner. Att sen dom första blöjorna hamnar upp och ner och ut och in och baklänges och fan vet allt, det hör till, vi har alla varit där men när man har fått några ungar så skulle man kunna ha ackordslön på att byta blöja, man gjorde det i sömnen till och med. I takt med att ungen blir större blir det svårare för dom kan leva halva jävelen på skötbordet men det blir en vana det ochså, det sitter i blodet.

Detta mitt första barn blev ju rena försökskaninen men han artade sej bra i alla fall gossen och det är väl inga större fel på honom. Jag tror att jag fixade till det riktigt bra men vad fan har man för val, man står ju där med en unge som man inte får lämna tillbaka igen eller byta bort så nån måste ju offra sej och fixa upp det hela. Med andra och tredje sonen kunde jag lite mera så dom hade det nog lite lättare, fast han är 29 år nu så kan han komma och säga att brorsorna fick alltid göra allting mycket tidigare än vad jag fick men då brukar jag klappa om honom och säga att du är ju min första och det är väl inte så dumt!!

Första natten hemma med min förstfödde var en mardröm, ungen skrek som om nån höll på att slå ihjäl honom och jag grinade och hans pappa grinade och inte fick jag lämna tillbaka honom och ingen ångervecka eller nånting. Detta höll på i timmar och sen på morgonen så tänkte jag för mej själv att värre än så här kan det fan inte bli och efter det gick det lite lättare, det gällde bara att jag gav pappa mat först så var han lugn medans jag matade den lille!! Det gäller att välja sina bataljer som dom lärde säger!!

Kramar Angelica.

angelica.nilsson@soderhamn.com

 

19 december 2011 Gästkrönika av Angelica Nilsson

Om bara Eva hade gett fan i det där jävla äpplet…

Att föda barn är ju en ynnest som har fallit på kvinnans lott. Huruvida det beror på att Eva åt det där förbannade äpplet eller inte kan ju ingen svara på men jag har absolut full förståelse att hon gjorde det, hur många av oss kvinnor har inte begått dumheten att charmas av en orm och sen hamna i trubbel?

När jag fick mitt första barn för 29 år sen så var det ju helt annorlunda mot hur det är att föda idag. Man blev mätt och vägd likt en spädgris till jul och det var kontroller hela jävla tiden som man skulle gå på och nåde om man inte följde deras kurvor och toppar och böcker för det som stod i böckerna, det var sant och kunde inte under några som helst omständigheter ifrågasättas. Redan från början bestämde hans far att namnet skulle vara Kim vare sej det var en pojke eller flicka för hans stora idol var Kim Larsen som var sångare i popbandet Gasolin så där hade jag inget att sätta emot. Dock var det jag som bestämde över mammakläderna och det första inköpet som gjordes var ett par chockrosa snickarbyxor och en prickig mammaklänning. Jag må väl ursäktas med att det var högsta mode i början på åttiotalet ihop med pudelfrisyren och medaljongtapeterna och vi som en gång har varit med om skiten vill aldrig vara med om det igen. Som en kompis sa till mej för några år sen på tal om att det vart modernt med utsvängda byxor igen à la sjuttiotal – vi som har haft det en gång sätter aldrig på oss det igen hur modernt det än blir!!

Om jag hade vetat idag vad jag vet om förlossningar och att föda barn så hade jag inte haft några barn. Värkarna börjar lite lugnt och man är så tuff och kaxig och tycker att det här är väl ingenting. Men DÅ går vattnet och sen är djävulen lös i det där jävla förlossningsrummet, jag tigger och ber om ryggmärgsbedövning och läkaren kommer in och säger att det är för sent att lägga den och vad gör jag då? Jo det som alla kvinnor i min situation skulle göra, jag smockade på kärringen men hon hade hunnit se på mej vart det var på väg så hon hann backa den fan. Samtidigt som barnmorskan gapar om att krysta och är och rotar en mellan benen så ska den blivande pappan springa runt och se dum ut. Jag svor och kallade honom allt fult jag kom på och lovade att kastrera honom om han nånsin ens tittade åt det hållet igen.

Till slut kom då sonen ut men då infaller nästa stora chock efter en stund: vad ful han var! Den idiot som säger att å så fin och så gullig är ju inte klok i huvet, nyfödda ungar är inte fina för dom är blodiga och kletiga och rynkiga och så skriker dom nåt så in i helvete. Så redan där borde man ha lämnat ungen och åkt hem igen och låtsas som om inget har hänt, kanske skaffa en hundvalp istället?

Dan efter vaknade jag och fick ännu en chock, eftervärkar som fan i mej var värre än att föda ungen, när sköterskan kom in med värktabletter så säger hon hurtigt att det är bra med starka eftervärkar för det visar att det drar ihop sej bra. Men håll käften kärring, har du nånsin fött barn eller får du betalt för att säga såna jävla idiotsaker?? Då var det nästan så smockan hängde i luften men då inträffar det som sitter inetsat i hjärnan tills man lägger sej och dör, dom ska ha en upp och pissa!! O ve och jävlar vad jag försökte slippa, jag var så jävla pissnödig men skulle hellre ha tagit gift än pissat men till slut var man ju tvungen. Jag kan känna hur det kändes än idag bara genom att skriva om det, senare kom ju nåt ännu värre när man inte fick åka hem utan att ha skitit först men det ska vi inte gå in så noga på, för det var inte så trevligt kan jag tala om.

När man då väl pissat och vågat sej på att kanske känna efter hur det var fatt i underredet så kommer nästa chock. Blygdläpparna hängde och slängde som garageportar och sen hade man spruckit upp och var sydd både här och där, man var så stor så nån kunde ha åkt in med traktor och vänt. Magen hängde som på ett jävla buksvin och brösten var som två kanonkulor och mjölken sipprade och ingen BH i världen kunde hysa detta som satt på bröstet på mej. Brösten var stenhårda och varje gång jag skulle amma sonen så fick jag först gå ut och sätta mej vid mjölkpumpen och tömma ur dom på ett par liter och på så vis födde jag halva barnbefolkningen på BB i Kalmar.

Till slut så läkte man ju ihop och vågade sej till och med på att bli med barn igen och fick en andra son, han var inte heller det vackraste som sett dagens ljus men jag lärde mej älska honom också från det att han kom till mej. När jag födde honom så var barnmorskan så smart så hon gav mej lugnande före hon gav mej lavemang så när jag sitter inne på skithuset så börjar det lugnande att ta och jag börjar bli yr och väggarna kommer emot mej. Jag tyckte ju att det var så skitroligt och skrattar tills jag ramlar av stolen och sköterskan knackar på dörren och frågar vad jag sysslar med. Det var ju bara att samla ihop sej och ta sej ut på vingliga ben och försöka behålla lite av sin värdighet. Den gossen hade så bråttom ut så det var bara att slänga upp sej på en säng och klämma ut honom och det var på håret att barnmorskan fick på sej handskar, det ska fan inte ligga härinne och glo!!

Amningen med honom funkade inte så bra så jag fick rådet att intensivamma men herrejävlar säger jag bara, detta innebar att jag skulle lägga honom till mina sprängfyllda stackars Dolly Parton tuttar så ofta jag kunde och efter detta kan jag förstå hur dom här stackars schimpanserna känner sej när dom har ungarna klängande på sej dygnet runt. Efter 3 veckor vet jag inte vem som var mest hysterisk, han eller jag. Men då gav jag upp och gick över till ersättning och det var det bästa som jag kunde ha gjort och ingen nöd har det gått heller på ungen.

Jag driftade mej till att bli med barn en tredje gång och 2 dagar före han föddes så skulle hans far fylla 30 , det var en fredag och festandet fortsätter över lördan och söndan så på söndagsnatten när jag fick värkar så gick det inte att få liv i honom. Vi bodde inte ihop så jag fick klockan 4 på morgonen ringa hans föräldrar som fick åka hem och skaka liv i honom och få iväg han i bilen. Jag kan tala om att han var ingen vacker syn när han kom dit, han tog sträckan Hudik-Ljusne på mindre än en halvtimme och var rödögd och likblek i ansiktet när han kom fram och luktade som ett helt jävla destilleri, det som sen hände var att sonen därinne blev tjurig och bestämde sej för att stanna kvar därinne helt enkelt. Vatten gick och personal kom och gick och jag fick rådet att gå i trapporna för att få igång det hela och till slut så var det äntligen dags att komma ut. Jag kan tala om att den sonen är än idag efter 21 år lika jävla tjurig och har gett mej många gråa hår men jag älskar honom lika mycket som dom andra sönerna.

Sensmoral; ge fan i både äpplet och ormjäveln…..

Kramar Angelica Nilsson

Angelica.nilsson@soderhamn.com

 

24 oktober 2011 Gästkrönika av Angelica Nilsson

Hjulen på bussen snurrar runt, runt, runt.....och jag sticker ut hakan som vanligt!

Jag tänkte i denna krönika fortsätta lite på den inslagna vägen som jag påbörjade förra veckan, alltså lite hyss och bus från när jag var liten och en del nymodigheter kan det också bli. Då kom jag ju in lite på min mor och vilken otrolig kvinna hon måste ha varit som klarade av oss allihopa utan att hamna på hispan med tvångströja och små blå piller som man blir sömnig av. Trots att vi var busiga som fan både jag och mina bröder och min lillasyster så hade vi en otrolig respekt för våran mor och för den delen alla vuxna. Det hade man på den tiden hur bråkig man än var och en gång försökte jag studsa upp mej inför min mor men det gjorde jag aldrig om igen. Jag samlade mod och vågade drista mej till att kalla henne kärringjävel och det ska jag tala om för er att den örfilen jag fick då gick inte av för hackor den inte! Jag lovar er att jag ta mej fan studsade mellan väggarna i köket i flera dar och efter det sa jag aldrig mera emot min mor eller kallade henne nåt fult, det fanns bara inte på kartan.

I tiderna vi lever i nu så tycker jag att det fjantas alldeles för mycket med ungarna och det är väl fan inte konstigt att dom blir som dom blir och beter sej som små ligister. Det räcker med att lyssna på en pedagog eller psykolog och deras jävla snack om att man ska lyssna på barnen. Och visst ska man göra det, men ingen unge har dött av lite regler och att lära sej veta hut och vad som är rätt och fel. Jag menar inte att man behöver slå sina barn även om man många gånger hade lust till det men dom ska lära sej vad som gäller. Jag har fostrat mina 3 grabbar med orden att hittar ni på nåt jävelskap så slår jag ihjäl er och det har funkat bra. Visst har dom haft sina hyss men inga större grejer och om jag öppnar käften och bräker iväg och ryter åt dom så springer dom ta mej fan och gömmer sej!!! Lär ungjävlarna att veta hut ska ni se att vi får bättre ordning i samhället igen!!

Ja, nu kom vi ifrån ämnet men det är typiskt mej, jag kan påbörja nånting och efter flera timmar kan jag komma på mej själv med att göra nånting helt annat utan att jag ens visste om det. Säkert har dom lärda jävla psykologerna nånting att säga om det, nåt penissyndrom sen jag var liten eller kanske en björn som skrämde mej när jag var ute på promenad i skogen, vem vet? Dom har ju svar på allting och om dom fick som dom ville skulle vi vara helt störda i huvet allihop efter våran uppväxt, inget ont om psykologer och kuratorer, dom får bra betalt för det dom gör men om en människa mår dåligt så varför alltid börja rota och mena att allting kommer från barndomen. Jag vet många som har ännu mera problem efter att dom gått i terapi än dom hade när dom kom dit! Jag har klarat mej bra på att lära mej att leva med mina ärr och skavanker som jag fått i livet och det kommer man långt på. Skulle jag hålla på och analysera sönder allting som jag sagt eller gjort för att finna livets mening så hade ni fått spärra in mej för länge sen och det nöjet unnar jag er inte!

Nu slutar vi med allvaret och går in på det roliga, jag var livrädd för min farfar när jag var liten. Han var bara min låtsasfarfar men jag tyckte han var så äcklig så varje gång han och farmor kom och hälsade på så försvann jag utomhus och gömde mej bakom en sten, där låg jag tills dom hade åkt även om det var 20 minusgrader ute. Bredvid våran tomt så hade vi en stor äng som var tom förutom en stor sten och där låg jag och tryckte tills jag kunde gå hem igen. Jag vet inte varför jag tyckte han var så jävla äcklig, han bara var det. Jag ska också skamligen erkänna att jag var lika rädd för dammsugaren också ända upp i skolåldern så den stenen var ganska väl använd när mamma städade och vi hade besök av äcklet!! Det blev väldigt ångestfyllt när jag en dag kom hem från skolan och hela åkern hade brunnit ner – mamma, mamma vad har hänt med åkern? – det var din syster som lekte med tändstickor.....jag kommer nog aldrig att förlåta den jävla kossan för detta, hon raserade hela min trygghet bara för att hon hade tråkigt.

Men om jag med skammens rodnad erkänner att jag var rädd för dammsugaren långt upp i skolåldern så ska vi bara inte prata om grannens jänta som var min bästa vän. Hon åkte runt och skjutsades av sina föräldrar i en sittvagn genom hela lågstadiet, där ligger jag fan i mej i lä ifråga om skam. Och vad gäller att vara rädd för dammsugaren så är jag inte ensam om det, dom flesta hundar är rädda för den, en hel del katter också och grisar har jag hört nånstans....tror jag men kontentan av det hela är att jag är lika intelligent som djur som slickar sej i skrevet och jagar sin egen svans. Men det kunde varit värre, jag kunde ha liknat en struts och stått med huvet i sanden hela tiden, det är nog inte så jävla trevligt det heller!!

Förra veckan dryftade vi lite om Folkets hus i Blomstermålla och där finns det en hel del att berätta, det mesta är väl ändå preskriberat vid detta laget. En av mina bröders kompisar hade för vana att cykla dit upp,2 mil fram och tillbaka och det är väl inte så farligt utan problemet kom sen när han skulle ragga upp lite kvinns, han svängde upp så gruset sprutade och frågade om dom skulle hänga på? Vem fan vill åka bak på en gammal cykel i en mil när man kan åka bil? Under alla år han höll på med denna fason fick han inte ragg en enda gång men det kan ju för all del också bero på att han var både ful och dum. Jag vet att man inte ska säga så men nu gör jag det i alla fall och må Gud skicka blixtar och dunder över mej för att jag är så elak, saken är nämligen den att han själv var den första att tala om hur ful och dum han var. Själv är jag väl inte heller så vacker men jag är stor i käften och det klarar man sej långt på, vad gäller huruvida jag också är dum tvistar di lärde om och har så gjort i 48 år. Nånstans hörde jag viskas om den felande länken men jag vet inte, mitt största problem är väl mest att jag ständigt hör fågelkvitter i huvet men numera har jag slutat fråga folk runt omkring mej om dom också hör fåglarna...dom tittade så konstigt på mej.

En gång hade jag missat bussen hem från Folkan och fick skjuts med en bil som var fullpackat redan för 10 personer sen, jag klämde in mej med överdelen av kroppen hängandes utanför och notera att det var vinter ute, bilen var så knökad med folk så till och med han som körde fick hänga ut bitvis genom fönstret. Hade vi mött en polisbil så hade dom slitit körkortet av alla som hade ett och slängt in oss i en cell på vatten och bröd minst en månad. Frågan är väl om ens han som körde hade ett körkort och fan vet om han ens var kapabel till att köra.

Jag umgicks ju mycket i raggarkretsar under min ungdomstid och på nåt sätt var vi mera kompisar med polisen än man är idag. Jag bodde ju i Kalmar på den tiden och poliserna där var väldigt snälla och sa mest till att gör det och det så får det gå för denna gången. Det var ju inga större olagligheter vi gjorde oss skyldiga till men ett ständigt ämne var detta med att sitta uppe på caben, Kalmarpolisen sa ingenting men på den tiden var det största crusinstället Borgholm på Öland och där var det minsann andra regler som gällde. Poliserna där ansåg att om man hade caben nere så var bilen en öppen plats och då fick man inte dricka alkohol(mellanöl) medans den framfördes utan skulle stå parkerad. En gång var det en av oss som tjafsade emot och blev slängd i en fyllecell. Men hela raggarligan åkte dit med bilarna och vi ställde oss utanför och tutade och vrålade och skrek tills dom släppte honom av rädsla för att vi skulle storma stationen. Det kallar jag att sätta sej i respekt, dom var ju bara två poliser men vi var säkert ett trettiotal bilar, ja det var tider det gott folk.

En sista rolig berättelse från den tiden. Min äldsta kille var då runt 2 år och satt i baksätet på min pojkväns Cadillac med caben nere.Vi står parkerade och hans dagisgrupp kommer och går förbi och alla vinkar och ropar hej till honom men han svarar inte, när jag vänder mej om för att kolla varför så sitter han i mitten av baksätet med båda armarna utflängda över ryggstödet med näsan i vädret och tittar inte ens åt dom. Sensmoralen är: Man måste ha det i blodet från början!!!

Kramar Angelica.

angelica.nilsson@soderhamn.com

 

17 oktober 2011 Gästkrönika av Angelica Nilsson

Nu stundar nya tider och gamla tider! Mats Olsson, du fattas mej så!

Nu, gott folk så har ni väckt upp krönikemonstret och livet kommer aldrig mera att bli sej likt vare sej för er eller mej. Vart jag mej i världen vänder så skriker folk efter mera så skyll er själva, nu får ni aldrig mera frid i era sinnen. Realease the best and let the show begin!

Jag gillar att blanda historier och reflektioner och tankar från förr då jag var ung och vacker och numera då jag bara är vacker, ni som känner mej vet ju om min tuffa uppväxt med 6 bröder och en finns det en hel del historier kvar att berätta om bus och jävelskap som vi hittade på. Om mina bröder läser detta så kan jag tänka mej att dom börjar svettas lite nu över vad som komma skall.

På radion spelar dom just nu Elvis med Kiss me quick vilket osökt får mej att tänka på musikens betydelse förr mot nu. Numera flödar musik över oss och man orkar inte ens lyssna på allt som kommer men på den tiden var en hit verkligen en hit, Nazareth med Love Hurts. Alla tyckte om den utom jag och jag led alla helvetes kval innan folk hade tröttnat på att spela den överallt och hela jävla tiden, jag hatade låtjäveln och får ångest än idag när jag hör den. Varför jag hatar den har jag ingen aning om och skiter i det gör jag också så länge jag slipper den.

AC/DC , hur fan kan man gilla en grupp där en vuxen karl springer omkring i kortbyxor och keps som en jävla skoluniform från England? Att musiken sen är bra spelar mindre roll för han är så fjantig så jag kan inte lyssna på dom i alla fall för jag ser bara honom framför mej hela tiden. Dessutom heter den jäveln nåt så töntigt som Angus.....

Då kommer vi då till låtarnas låt inom dansbandsvärlden, Gråt inga tårar med Thorleifs. Många är vi som har grinat till den över att killen gjort slut samtidigt som vi pressat i oss Marabou mjölkchoklad för det var den ena chokladsorten som fanns då. Man grät och åt och grät och dreglade och snyftade och efter ett par dar så vart allting bra igen för då hade man fått ur sej det man skulle och ut på ny killjakt. Sen när det tog slut med nästa så var man där igen!

Julhelgerna var ju ett kapitel för sej med så många ungar i huset och farmor och farfar som kom varje år. Min stackars hårt prövade och utslitna mor började laga mat ett par månader före och köpte varje höst in en hel grisjävel som kom styckad och klar. Det låter mycket men för en familj med 6 maffiga brorsor så var det bara en droppe i havet, min mor torde ha varit den mest lättade modern under detta århundrade när grabbarna flyttade hemifrån. Min mamma dog den 16 Augusti 1976 och Elvis dog den 16 Augusti 1977,det var två stora stjärnor som föll!

Tillbaka till julbordet igen, vi bänkade oss och sen var det stora Tabberaset som det hette hos Emil. Det åts som om vi aldrig hade sett mat och allt detta medans farmor tog huttar och sjöng Nidälven i smäktande toner som ljöd över hela Fiskarvägen 15. Så fort den tanten fick lite i sej så skulle hon sjunga Nidälven vare sej hon kunde sjunga eller inte och sen var hon så jävla full så vi fick varje år baxa ut henne i en taxi och ge chauffören pengar och adress så han fick tippa av henne hemma. Mot en smärre extra ersättning såg han till att hon kom in genom dörren också. Efter detta trängde alla brorsorna ihop sej framför Kalle Anka och där låg dom en timme och rapade och sket så det låg som en dimma över hela kåken och sen var det bara på det igen och in i köket och pressa i sej. Och så undrar folk varför morsan köpte en hel gris, den grisen stod vi oss på långt in i januari.

Jag har ju tidigare berättat om mina äventyr i Blomstermåla Folkets hus i mina hemtrakter nere i den smålänska myllan. Dit gick en buss som det bara fanns en enda karl som ville köra för alla andra vägrade. Den startade upp i Oskarshamn och tog sej sen ner till Mönsterås och vidare till Blomstermåla och den missade inte en enda avkrok på vägen så det tog sin tid men det var standard varenda lördag. Klart vi ska med bussen till Blomster för den resan var en festupplevelse bara den, folk sjöng och drack och spydde och slogs och pissade och svinade men dom som var alltför äckliga åkte ut. Den bussen var fan i mej helig och chauffören älskade vi som stod ut med oss så allt oknytt och löst folk som inte kunde sköta sej åkte ut med en spark i arslet. När man sen skulle hem så var det betygligt lugnare men om det beror på att folk då hade nyktrat till eller somnat och missat bussen har jag inte en aning om. Jag kan tala om att när våran egen högt älskade chaufför dog så finns det ingen människa i detta land som har fått så många blommor som han fick, han var högt älskad av oss alla.

Man blev ju till slut ganska tjenis med vakterna som tittade bort när man hade med sej en väska med mystiskt innehåll eller kanske inte hade åldern inne. Även om man var lite mera rund än vad som var bra för en själv så fick man komma in. En lördagskväll så var det dock kalla handen i dörren och jag fick inte komma in trots flirtande och ögonblinkiningar, jag var för full helt enkelt. Dom skickade iväg mej med orden att gå ett par varv runt Folkan så får du komma in sen och jag knallade iväg glad i hågen till bilen som jag åkte med och drack lite till och blev stoppad i dörren gång efter gång. Till slut blev jag sur och sa att jag har ju gått runt som ni sa men då pekade dom på bilen och sa att varje gång du kommer tillbaka så går du in i bilen och dricker mera. Bilen stod parkerad precis utanför entrén nämligen så det var ju inte så smart. Egentligen var det skitsamma för på den tiden hade man minst lika kul utanför som innanför dörrarna, det var fest överallt runt om och det var nästan mera vanligt att man på måndan hörde bland kompisarna på skolan att nej fan, jag var aldrig inne i Blomster i lördags. Vad skulle man in och göra när man hade alla fina bilarna utanför?

Sen hade vi ju då Folkets park i Oskarshamn, där var det också ganska sällan som man betalade in sej för det var roligare utanför. Om mina äventyr i denna park med omnejd har jag redan dryftat i en annan krönika så det ska vi inte gå in på alltför noga.

En del folk tycker att jag svär för mycket, synd för dom då om dom orkar ha bekymmer om såna trivala saker. Jag svär som en råbarkad sjöman och kommer alltid att göra det. För mej är det ord som alla andra ord och vem bestämmer om vad som är fula ord? När jag var liten och svärde så sa alltid min mor att man fick horn i pannan av Hornepär eller att man fick svart tunga om man sa fula ord. Varenda gång jag råkade säga ett svärord så sprang jag till spegeln men inte fick jag några jävla horn eller svart tunga och på den vägen är det. Vem fan svär inte nåt så in i helvete som jag gör om inte mina jävla brorsor hade lärt mej allt dom kunde?

Kramar Angelica.

angelica.nilsson@soderhamn.com

 

3 oktober 2011 Gästkrönika av Angelica Nilsson

Rättvik, sommar och tankar om det mesta och att bo ensam!!

Jag har blivit med Rättvik Classic car week! Jag fick den stora äran att följa med två av mina bästa vänner och deras familjer till Rättvik och detta evenemang vecka 31 i somras. Då jag är gammal raggarkärring och gillar motorer och gamla amerikanska bilar så var detta en dröm som gick i uppfyllelse. Vad man kan säga om resan dit lämpar sej inte att skriva här men jag kan säga så mycket som att när man är i min ålder och i min viktklass är det rätt tufft att klämma in sej i baksätet på en Camaro –86 och att sen ta sej ur med värdigheten i behåll varje gång man skulle pinka eller sträcka på benen

Ett par gånger fick jag ha hjälp under diskreta former men det var säkert en och annan som skrattade i mjugg åt den däringa tanten som inte direkt var nån Prinsessan Diana när hon skulle i och ur bilen. Dessvärre bodde vi några kilometer utanför Rättvik så det där med att ta sej i och ur bilen skulle göras ett antal gånger per dygn. Kan tala om att jag på hemvägen inte klev ur bilen en enda gång och fick mej den sedvanliga korven på macken levererad till dörren av föraren vilket vi var djupt tacksamma för.

Vi hade fullt solsken och minst 25 grader varmt varje dag och för det mesta satt vi timme in och timme ut i medhavda stolar och inte en gnutta skugga fanns att uppnå i hela Rättvik. Mitt i gassande solsken, på kvällen såg man ut som en kokt kräfta i nyllet och kunde ha fått arbete som stopplyse åt kommunen. Arslet fick sej en hel del stryk också efter ett visst antal timmars sittande och det luktade rök och avgaser och bensin och det mullrade och spelades musik och skreks och tjoades och härjades och jag älskade varenda sekund av det. Varenda jävla sekund från det vi åkte härifrån tills att jag kom hem igen. Jag vill än en gång tacka familjerna Englund/Larsson för att jag fick följa med, ni kan aldrig ana hur mycket det betydde för mej och hur jag kommer att bära med mej detta livet ut!!!

Ni som känner mej vet ju att jag har flyttat till en egen liten lya och ska nu bo själv då mina pojkar är vuxna. Hela sommaren har varit en njutning då jag har sovit när jag velat, ätit vad jag vill och när jag vill, gått runt här naken och svettats i värmen som var och städat min egen pissiga toalett med bara mitt piss och ingen annans: Förresten så pinkar jag där man ska, det vill säga i toalettstolen. Inga skitiga kallingar och massa disk överallt, bara jag. Och dum som jag var så längtade jag efter min lilleman som var i Fjollträsk och jobbade, men ve och fasa, han kom hem i september och hade ingenstans att bo och vad göra?? Ja han fick ju flytta hem till lilla mamma förstås.

Missförstå mej rätt, jag älskar mina barn över allting annat men har dom en gång flyttat så är det fasansfullt att få hem dom igen, om nån tycker nåt annat så har dom fel i huvet på nåt vis. Jag som njöt så av att vara ensam. Nu är äckliga kallingarna tillbaka, diskhögen travar sej och toaletten ska vi inte tala om. Men varför i helvete kan inte en karl pissa i toalettstolen, sätt er för helvete ner när ni ska pissa så är saken klar sen. Men då uppstår nästa fenomen, karlar behöver inte spola när dom har gjort ifrån sej!!! Jag vet inte varför eller hur detta har bestämts men så är det bara. Hela toastolen full med piss när man kommer och hälften på ringen som aldrig är uppfälld och sen nedfälld igen.

Detta barn som var så snäll när han var liten är nu närmare två meter lång och grov som en skogshuggare. Vad kan jag sätta emot som är så liten och späd? Jo det ska jag tala om att när jag har skällt ut honom så har han skurat rent hela toan utan att blinka eller andas under tiden och han gör inte om det igen. När jag blir arg eller upprörd så bräker jag iväg på den värsta småländska/öländska som jag själv till och med har svårt att förstå så ingen vågar annat än att göra som jag säger. Som tur är så är jag för det mesta godmodig och snäll och vansinnigt rolig att umgås med.

Så har jag då uppnått den åldern då min kropp vill svettas som en kamin vare sej det är varmt eller kallt eller ute eller inne. Jag har levt sista halvåret med ständigt korsdrag i lägenheten och den som försöker stänga ett fönster för att dom fryser får en kniv under hakan och går genast därifrån. Jag tror att jag nog utan att blinka skulle kunna mörda den som försöker hindra mej från att ha öppet jämt, mina blommor har fryst ihjäl, mina vänner är borta och sonen sitter ständigt insvept i täcket sitt. Men jag är nöjd och det är det enda som har betydelse. Numera höjer inte ens grannarna på ögonbrynen när jag kommer i shorts då det är runt nollan, då är det svalt för mej och jag trivs alldeles ypperligt med livet!

Varför kommer aldrig flygfän tillbaka när dom har surrat runt en och man bestämmer sej för att nästa gång då slår jag ihjäl den fan?? Då är dom helt plötsligt borta allihopa och man ser inte skymten av dom. Går man däremot och tar en lur på soffan så kan du ge dej fan på att dom kommer tillbaka och har hela släkten med sej. Man irriteras en bra stund och när man får nog och flyger upp och ska hämta Radar och hårspray och flugsmällare, ja då är dom puts väck allihopa.

Då jag bodde ensam här så var min balkong mitt absoluta favoritställe, där hade jag bord och stolar och växter och när svetten sätter in så sitter jag därute naken och hämtar lite frisk luft. Jag fick en gurkplanta i inflyttningspresent och jag fick hela 4 stycken men dom såg ju inte direkt ut som gurkor brukar göra: dom var knottriga och sneda och smala upptill och tjock som fan nedtill men goda var dom. Hade nån inspektör från EU kommit hit så hade dom nog beslagtagit min planta och satt den i arrest för så får inte en gurka se ut. Skiter väl jag i för jag gillar mina gurkor i alla fall.

Kramar Angelica. Jag tar tacksamt emot ris eller ros och vill veta vad ni tycker om min tokigheter! angelica.nilsson@soderhamn.com

 

23 maj 2011 Gästkrönika av Maj Larsson

Samlare!

För ett år sedan satt jag och mina grabbar vid tvn. Kollade på 5an ett program som handlade om samlare, det var det mest perversa programmet jag sett. En vuxen karl i sina bästa år samlade på flygvärdinneuniformer, vilken dåre. Han hade allt till uniformerna: scarfar, hattar, koftor, jackor. Jag skällde och sa att karln såg ju bra ut och inte ska han hålla på med sånt. Han hade en garderob som var lika stor som en ,fotbollsplan med alla uniformer i. Jag skällde under 15 minuter när dom visade om honom. Sen övergick dom till en kvinna som samlade på saker som hon hittat i sitt soprum mennnnn jesus. Hur tror ni hennes lägenhet såg ut. Jo som en soptipp. Pojkarna skrattade och jag var tvungen att gå på toa. I hennes boende fanns en smal gång att gå i. Det var saker överallt, precis överallt. På köksbordet fanns en yta på ½ meter där hon kunde sitta och äta. Men hur hon kunde laga mat vet jag inte för diskbänken och alla andra bänkar var proppfulla med grejor. Mina ord för denna kvinna var ”att hur fan orkar hon”.

Nästa samlare var en man som samlade på broderade dukar, men hjälp. Vart är på väg skrek jag då. Han hade kartongvis staplade med broderade dukar, han åkte på loppisar och Röda korset och köpte dukar, ja också broderade han egna dukar. Vad fan är det för fel på folk sa jag då. Karln hade inga dukar på borden i sin lägenhet, han kunde ju smutsa ner dom sa han. Han hade inte räknat hur många han hade. Men han hade ju räknat kartongerna med dukar och det var 90 stycken. Min äldsta son ville hela tiden säja något men han förmådde sej inte.

Efter programmet berättade jag en historia för pojkarna om en man som bodde här på samhället och samlade tidningar, och klippte dom dessutom i strimlor. Han hade fulla huset från golv till tak med tidningar. Dessutom var han storrökare. Nu hade äldsta gossen harklat sej i 50 minuter och sade tillslut du då är du så mycket bättre då? Vadå sa jag. Jag samlar väl inte på någonting. Hahahaha sa gossen. En hel garderob med tomma kartonger. Ja men dom kan ju vara bra att ha om man ska slå in presenter säjer jag då. Ja men inte 100 stycken säjer han då! Yngsta skruvade sej lite han också och påminde mej om att jag faktiskt har runt 100 handväskor som jag aldrig använder, Ja men dom köper jag ju för att dom är snygga! Jag är ingen samlare. Bara min barn som tycker att kartonger och handväskor är i vägen! Trevlig kväll!

Maj Larsson

 

16 maj 2011 Gästkrönika av Madelaine "Kicki" Söderström

Resan till Aten: del 2

På måndagen, alltså påskannandag, var vi i frukostbuffén igen och faktiskt så hittade vi riktig kavring men på andra sidan brödbordet, eller så var det någon i personalen som sett oss föregående dag och beställt kavring för vår skull… Sedan var det dags att ta sin dagliga 4 – 5 timmars promenad. Denna gång bestämde vi att det fick bli en lugnare dag som vi kallade ”vykortsdagen”. Vi inhandlade alltså vykort och frimärken. Eftersom jag utlovat Tack-kort till alla mina gäster från födelsedagsfesten, så blev det en hel del att skriva när vi kom tillbaka till hotellet. Men innan det så fick vi uppleva vaktombytet vid Parlamentsbyggnaden och så klev vi på en sightseeingbuss som man kunde ”hop on – hop off” på liksom. Nu tänkte vi att vi skulle få se en hel del av Aten, så vi klättrade upp till andra våningen och jag tog fram kameran och spände sedan fast säkerhetsbältet. Jag måste säga att jag har aldrig sett så många rödljus och gatukorsningar som på denna turistresa runt Aten. Vi hoppade ”off” rätt snart efter att ha konstaterat att det mesta hade vi redan sett på våra egna promenader. Budgeten var på väg att spräckas för denna dag… Vi styrde kosan mot hotellet på vår obligatoriska kaffepaus på takterrassen. Där satt vi och skrev våra vykort, Ewa 4 stycken och jag 42 stycken!

Senare tog vi en promenad till för att få i oss en titt på Hard Rock Café i Aten. Jag har gjort en sport i att besöka varje Hard Rock Café i de städer som jag befinner mig i och där ett sådant ställe finns. Hittills har det blivit Singapore, Bangkok, Rom, Barcelona, Dublin men hör och häpna inte i Stockholm ännu! Vi kom in på Hard Rock Café och jag tog ju mina obligatoriska bilder och sedan gick vi in i shoppen. Där fick vi se några T-shirts precis som gjorda för Ewa och mig dvs. snyggt mörkrosa. Och vad bättre var så tittade Ewa på priset och sade att dom kostade bara 19 euro. Bra, vi slog till och skulle betala och blev ju litet generade när expediten bad om 32 euro för våra T-shirtar per styck! Ewa hade sett fel förstås för det var några små nallebjörnar som hon sett priset på. Men vi köpte våra dyrbara T-shirts och vi var ändå nöjda och glada trots att dagsbudgeten för länge sedan spruckit! Värre var att när vi kom till hotellet och Ewa skulle pröva T-shirten ordentligt på rummet, fick hon se att färgen var mörkröd vilket absolut inte är hennes favoritfärg liksom! Shit happens…

Det blev tisdag och tid att ringa till Mimmi på resebyrån i Norrtälje och ”göra upp” räkningen. Ewa fick veta att allt skulle ordna sig bara med ett litet bekräftande mail till hotellet. Så vi gick gladeligen ut på vår dagliga långpromenad vilket denna dag skulle bli till Akropolis, äntligen! Nu hade vi ju orienterat oss innan, så det var ingen större ansträngning denna gång att komma dit. Vi fick se och uppleva hisnande vyer och känna historiens vingslag! Där uppe var vi en ganska lång stund innan vi tog oss neråt igen. Halvvägs nere fick vi se ”pling-pling”-tåget och vi hoppade på det. Jag kan tala om att vi såg mycket mera under den åkturen än i ”hop on – hop off”-bussen. Däremot var det snudd på att mitt ryggskott skulle hoppa på mig igen för det var litet skakigt på dessa stengator. Tur att det inte var kullerstenar utan bara platta fyrkantiga stenar. Efter tågturen blev vi hungriga och det närmaste matstället var en McDonalds! Herrejee, vi hamnade där, av alla ställen i historiska Aten, på en hamburgare. Men det var ju gott och vi orkade inte gå och leta efter ”det perfekta stället” alltså. Kaffepausen på takterrassen fick bli som en efterrätt åt detta.

På tisdag kväll beställde vi bord på restaurangen Olive Garden som takterrassen hette. Där åt vi en god à la carte-middag med inslag av litet svagt jordgubbssmak i det mesta. Det visade sig att dom hade ”jordgubbsfestival” den veckan i Aten. När vi satt och väntade på maten började det regna och det blev ett hejdundrande åskväder. Det kan man kalla ”fyrverkerier” minsann. Tyvärr fångade jag ingen blixt på bild. Kameran hade fått ledigt just då.

Onsdagen kom och det var ju sista dagen för oss att kunna uppleva Aten. Vid frukosten upptäckte vi att dom hade choklad-nöt-sås i en stor bytta som fanns för dom som äter yoghurt med flingor på morgonen. Jag hittade en liten skål som jag lade några färska fruktbitar i och som jag sedan fullständigt täckte med denna underbara sås. Typiskt att detta skulle hända sista dagen. Vi promenerade ut en stund, men regnet liksom hängde i luften, så vi tog oss till ett litet shoppingcenter i närheten där dom hade många caféer i rad. Vi hittade ett där dom sålde varma färska bullar av olika slag. Det blev ju kaffepaus direkt. Tyvärr hade detta ställe varit stängt under helgen, så vi fick bara njuta av det goda på vår sista semesterdag.

Denna dag var också packandets dag. Till all tur hade jag inte mycket packning, så jag fick mig en lång skön vilopaus innan vi tog oss upp till Olive Garden. Vi ville ha något att äta och i baren föreslog dom ”snacks”. Jag sade till Ewa att chips vill nog inte jag ha, utan något matigt. Vi tog i alla fall och tittade i menyn och det visade sig att deras ”snacks” var bl.a. omelett och club sandwich med sallad. Så vårt bord fylldes med ”snacks”, vin, kaffe, te, Baileys och notan! Förresten måste jag berätta att deras system gällande notan är sådant att dom kommer in med det första man beställt och notan på det. Sedan sitter man där och beställer något mera och då hämtar dom en lapp till och sticker in den i lilla pärmen. Så till slut kan det vara tal om sex sju stycken små kvittolappar. Det kan bli problem om man har svårt med att se tydligt i slutet av kvällen. Det är därför jag åker på semester i sällskap med en ekonom och bokföringsexpert.

Snart var det dags för en sista vilopaus på hotellrummet innan resan hem till Sverige skulle gå av stapeln. Vi hade beställt väckning till klockan 03:00 och vi skulle checka ut och ta en taxi klockan 04:00 till flygplatsen. Mörkt ute och bara +15 grader. Denna gång frågade jag innan vi steg in i taxin vad det skulle kosta till flygplatsen? Och svaret blev, nu av en söt ung pojke i vit skjorta under en ren cardigan, 55 euro. Tydligen ett ”fast pris” alltså. Vi fick en trevlig och lugn resa till flygplatsen. Allt gick bra även med incheckningen, men när jag skulle gå genom kontrollen så pep det till. En tullkvinna kände litet här och där, men hittade inget misstänkt. Däremot fick jag ta fram kameran och ta ur den ur fodralet och dom frågade om det var min? Till slut var allt ok och vi gick till gaten.

Denhär gången åkte vi med Lufthansa och blev bjudna (helt gratis!!) på både omelett, en liten varm korv, juice, kaffe, te, fralla, chokladmuffins och vatten. Kaptenen hette något som liknade ”Helmut”, men han verkade trevlig ändå… Vi skulle mellanlanda i München och byta plan där. Tyvärr blev starten försenad mera än 25 minuter och jag började ana oråd! Jag undrade för det första hur dom alls kunde landa då man inte såg mer än 100 meter framför sig p.g.a. dimman som låg över München? Och för det andra om dom hade ändrat numret på gaten där vi skulle byta plan? Jo, dom landade i dimman och jo, dom hade bytt gate från nr.17 till nr 40. Vi taxade in på gate nr. 03 och sedan rusade vi ut som tjuvar på rymmen. Jag hann be en markvärdinna anropa gate 40 att vi kommer. Vi småsprang hela vägen och jag höll ju på att få en smärre hjärtinfarkt. Vi hade precis hunnit sitta i 5 minuter så taxade Lufthansaplanet ut och Helmuts brorsa lyfte planet i dimman och styrde kosan mot Arlanda-Stockholm.

Vi blev bjudna (!) på yoghurt, flingor, färska fruktbitar, kaffe, te, och annan dryck (alkoholhaltiga varor…) om man bara ville ha. Hjärtklappningen hade försvunnit och jag njöt av att bland annat ha gott om utrymme för benen och solen som sken ovanför molnen. Vi landade i ett soligt Stockholm och tog oss till taxistationen. Där frågade vi en farbror från Taxi Stockholm vad fasta priset var till Lidingö från Arlanda? Han sade 550:- kronor och vi hoppade in. Sedan råkade han titta i någon lista och sade att det egentligen kostade 600:- men hade han sagt 550:- så fick det bli så. Vi kom helnöjda fram till Larsbergstorget och betalade vår resa. Ewa gick och hämtade sin bil från parkeringen och allt var bara bra med den. Vi stuvade in hennes väskor och sedan var det dags att ta farväl och tacka för en härligt händelserik och rolig semester tillsammans i Aten. Reslusten bara ökade!

Hälsningar Kicki

 

9 maj 2011 Gästkrönika av Madelaine "Kicki" Söderström

Resan till Aten: del 1

Det började med, att jag på min födelsedagsfest, hade samlat ihop kollekt som skulle räcka till en resa. Alla gäster utlovades tack-kort från resmålet, så nu gällde det att hitta resan. En kväll råkade jag titta på frågesportprogrammet ”På spåret” i tv, och där förekom frågor om Aten bl.a. Då visste jag att det var dit jag ville åka.

Jag ringde min goda väninna, Ewa, och frågade om hon vill uppleva våren i Aten? Och hon hakade ju på direkt. När jag kom upp till henne, en fredag närmare bestämt den 4 mars, så promenerade vi in på resebyrån i Norrtälje och sade att vi vill åka till Aten i slutet på april. Och på en halvtimme hade vi bokat och betalat rubb och stubb. På så vis ingick också avbeställningsskydd i priset. Resan skulle vara från 23 april till 28 april, och innehålla resorna tur-och-retur, hotellrum och frukostbuffé. Med biljetterna i handen gick vi på kondis och firade med några smaskiga bakelser till kaffet. Tjohoo, vi skulle fira påsken i Aten!

Sedan började planerandet. Jag hade lärt mig läxan från min Dublin-vistelse att resa med LÄTT packning och ha bra promenadskor! När jag har bestämt mig, och vet vad jag vill ha, så går det undan. På knappt en trekvart i city hade jag provat och inhandlat nya Reebok träningsskor, fem jumprar och ett par jeans. Min minsta weekendväska med hjul togs fram och packades med minsta möjliga packning! Jag lade i och tog ur flera gånger, tills jag bara hade det absolut nödvändigaste i väskan.

På långfredagen 22 april kom Ewa ner till mig från Norrtälje. Jag hade tidigare passat en plats med min Fabian på en 7-dygnsparkering för att hon säkert skulle få parkeringsplats för sin bil. Så småningom var Ewa installerad hos mig. Vädret var soligt och vi startade semestern med en lax-och-räkbakelse till litet vitt vin på min balkong redan klockan 15:00. På hela resten av dagen, och kvällen, blev det inte någon mera mat utan vi höll oss mest till godis, wienerbröd och kaffe eller te. Såå vi njöt! Sedan behövde vi ju vila litet innan vi skulle iväg på vårt äventyr. Klockan 23:00 hade vi ännu inte somnat och vi undrade vad det var som höll oss vakna? Litet illamående och resfeber kanske? Vi steg upp igen och bestämde oss för att en yoghurt inte vore så dumt samt en smörgås och ett kokt ägg. Vi somnade äntligen vid tolvsnåret.

Jag hade satt klockan på väckning 02:00 och taxin skulle hämta oss 02:45. Nog var man litet mosig, kan jag lova, när vi tog oss ner till taxin med var sin resväska och handbagage. Tur att chauffören var så försynt och medkännande. Han körde snabbt (ca 70 km/h på 30-väg…) genom Liljanskogen och dom vita strecken var liksom mitt under bilen hela tiden… så att hux-flux var vi 15 minuter tidigare på Arlanda än det var tänkt. Det kostade oss 600:- kronor i ”fast pris”. Vi checkade in och tog oss staplande till caféet, för säkerhets skull närmast den gate där vi skulle borda vårt SAS-plan . Trots att det var dyrt så köpte vi oss var sin kopp kaffe och te. Vi till och med delade på en smörgås, men ändå sprack nästan dagsbudgeten redan där. Jag rekommenderar härmed att ni tar med egna mackor till kaffet på Arlanda.

Planet lyfte på utsatt tid med svenska kaptenen Katarina vid spakarna. Vi var så jäddrans tidiga så vi var det första planet som den morgonen lyfte från Arlanda enligt kaptenen. Äntligen på väg! Ewa har en så modern mobil att hon fick välkomsthälsningar från alla länder vi flög över. ”Välkommen till Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien…och slutligen Grekland!” Det blev ett jäkla pipande när hon efter landning höjde volymen på mobilen. Hon kunde inte stänga av sin mobil eftersom hon inte kommer ihåg vilken kod hon har då hon skall öppna den igen. ”Vad många vänner du har!” utbrast jag, tills hon visade mig alla sms. Ewa är känd för att det händer saker på hennes resor, så hon vidarebefordrade sms:et från Rumänien till en av sina systrar och skrev att: ”Nu är jag nog litet lost igen. Alltså vi skulle till Aten alltså…”

Äventyret började genast när vi tog första steget ut ur planet. Jag var på väg mot väskbandet och fick ett kort men trevligt samtal med Magnus Härenstam, som precis som jag hade tackat den kvinnliga flygkaptenen för trevlig resa. Ganska snabbt fick vi våra väskor och Ewa och jag drog oss mot utgången. Där stod vi en stund i blåsvädret (!) och dividerade om vi skulle ta buss eller taxi till hotellet? Det blev taxi och vi traskade mot taxistationen. En taxichaufför, iklädd rutig flanellskjorta (tvättad förra månaden…), orakad men dock ganska vänlig, hjälpte oss med väskorna och sedan började färden in mot Atens centrum. Det är en sträcka på ca 50 kilometer från flygplatsen till hotellet vi skulle. Jag satt snett bakom chauffören och hade bra utsikt över taxametern och chauffören. Ewa hade tur som slapp se det jag försökte undvika att titta på, jo, han satt och rensade allt innehåll i sin näsa och stoppade godsakerna i munnen. Jag ville absolut inte titta, för jag rent av kan spy av det, men mina blickar gick ju dit för att kolla om han slutat med finesserna. Jag rapporterade till Ewa och hon bad mig viskande att sluta rapportera, för då måste vi stanna så hon får spy. Och vi ville ju till vårt hotell så fort som möjligt och fort gick det.

Chauffören körde som en biltjuv och stannade inte ens för rött ljus… då han nämligen såg det för sent. Så han bromsade in allt vad han orkade, och där stod vi nästan mitt i korsningen, och sedan tittade han hur dom andra bilisterna körde och gissade sig till grönt ljus. Men vi kom helskinnade fram och skulle betala för resan. Det stod 45 euro på taxametern och så räknade han mumlande i huvudet och bad om 55 euro. Först skulle Ewa börja argumentera, men jag betalade och vi steg ut och fick våra väskor och gick mot hotellingången. Jag sade till Ewa att jag inte ville börja bråka med honom, och sedan hade jag dessutom läst i min guidebok att taxin från just flygplatsen lägger på en summa. Litet liknande ett ”fast pris” som i Stockholm. Dom har vägtullar i Aten för övrigt och man måste betala till en spärrvakt en liten slant. ”Grindslanten” kan man ju kalla det.

Ingången till hotellet var flådigt värre. I mitten ett fint svängdörrsystem av glas och på var sida en glasdörr, av vilken den högra var öppen och som vi använde oss av. Väl framme vid receptionsdisken hälsades vi välkomna och jag tog fram vår bokningslapp som jag överräckte till portieren. Han tittade på den och började knäppa på datorn. Det tog ett bra tag och sedan berättade han att han inte hittar någon bokning med våra namn. Vi hävdar ju bestämt att vi skall finnas med och han ser ju bokningspapperet. Jaha ja, det var ju en skön början på semestern i Aten, tänkte vi. ”Utan rum i fem dagar försmäktar vi i denna stad” utbrast Ewa lugnt och sansat. Det var ju påskhelg här och likaså i Sverige, så Mimmi , som ordnat vår resa, var ju ledig förstås som alla andra. Men till slut kom vi överens om att dom skulle få ett av Ewas kreditkort som pant (dom visste ju inte att hon hade två…) och så skulle dom försöka få fram ett rum åt oss på några timmar. På tisdag skulle vi sedan kontakta resebyrån i Norrtälje och ”göra upp”.

Vi fick lämna kvar våra resväskor vid receptionen och så vandrade vi ut i solen för att leta rätt på ett trevligt fik. Denna gång gick Ewa mot den andra glasdörren där det blev tvärstopp. Jag undrade litet vad Ewa sysslade med, men hon hade antagit att den också stod öppen precis som den vi gick in igenom. Hon fick dock ingen platt näsa, men lång…och glasdörren höll. NU var vi sugna på kaffe respektive te (Ewa är stor tedrickare!) så det skrek i magen på oss. Vi hade ju inte tagit något på SAS-planet då allt dom erbjöd oss kostade pengar liksom. Och vi hittade flera stycken caféer ganska nära hotellet och valde ut ett trevligt. Vi köpte två smörgåsar också som vi glupskt stoppade i oss. Duvorna spanade in allas rörelser och så fort någon lämnade sitt bord så var det en invasion och jäkla slagsmål om smulorna. Där satt vi och njöt av atmosfären i Aten och jag var ju tvungen att sms:a till Bodil om att ”Här sitter vi nu på ett torg i Aten utan rum! Men solen skiner i alla fall!”

När vi kom tillbaka till hotellet två timmar senare, så var allt klart. Vi hade fått ett rum, antagligen hastigt iordningställt för det var inte precis det vi beställt, på plan två. Men ack så skönt att få kasta av sig skorna, ta av stödstrumporna (bra att ha på sig under långa resor) och slänga sig på sängen en stund och vila. Så småningom packade vi upp våra väskor och hängde upp kläder och installerade oss på bästa sätt. Vi bestämde sedan att vi skulle inspektera hotellets takterrass var det fanns bl.a. både restaurang och bar. Vilken utsikt! Man såg ut över hela Aten och naturligtvis Akropolis. Där satt vi och planerade vilken dag vi skulle ta oss dit till denna 5000 år gamla historiska plats. Och det blev nästa dag dvs. söndag, påskdagen. Det stod i turistguiden att Akropolis har öppet alla dagar mellan 10:00 och 18:00.

Efter en god natts sömn tog vi oss först ner till matsalen där en underbar frukostbuffé tronade och fick våra salivknölar att vattnas i munnen. Vi plockade av alla de sorter och vi blev så glada att dom på brödbordet har kavring. Ingen av oss är någon frallafantast alltså. Ewa har precis brett smör och ost på sin kavring och börjar äta med god aptit. Och när jag sedan börjar smöra min kavring så ler hon litet konstigt. Jag tar en tugga och blir så in i helsikes förvånad! Då gapskrattar Ewa och vi utbrister båda: ”Chokladsockerkaka!” Undra på att den var så smulig då vi skulle bre smöret på skivan. Efter en stund säger Ewa: ”Jävla god kavring dom har här i alla fall!” Och jag svarar: ”Javisst, och här sitter vi som inte ens är bokade på detta hotell!” Egentligen blev det en riktigt god och skojig smakupplevelse.

Så var det då dags att börja promenaden till Akropolis. Vi promenerade genom en gammal stadsdel som heter Plaka och fick se många historiska utgrävningar bland husen. Klottrare hade också hittat till vissa delar av stadsdelen vilket vi tyckte var synd. Gamla fina hus där väggarna nertill var fulla med text och klotter. En husfasad hade dock en riktigt vacker graffitimålning föreställande röda liljor med gröna bladstjälkar. Vi tog oss uppåt i omgångar med många sittpauser. Och när vi närmar oss grinden där man köper inträdesbiljetter så kommer många turister emot oss och berättar att just idag är Akropolis stängt! Jaha ja, det var bara att ta en sittpaus innan vi började kliva neråt igen. Vi var tvungna att sitta på en restaurang och ta en god grekisk sallad och vitt vin innan vi orkade traska tillbaka till hotellet. Vi tog vårt eftermiddagskaffe uppe på takterrassen och njöt av sol och vacker utsikt.

På kvällen ville vi ha i oss litet varm mat så vi promenerade en stund runt kvarteret, men det var stängt överallt! Påskdagen firar grekerna hemma med sina familjer, så ingen var just ute för att äta mat. Så vi tog oss tillbaka till hotellet och upptäckte att det enda stället som hade öppet där var Brasseriet i lobbyn där det erbjöds buffé för 25 euro. Vi bänkade oss där och tog för oss vad vi nu kunde hitta som var ätbart. Plötsligt säger Ewa: ”Vi sitter ju som i en jävla simhall här!” Och hon hade rätt. Det lät precis som i en simhall då folk kom och gick och taket var byggt som en kupol som fick ljudet att vandra runt och eka något. Så vi kastade i oss maten och drack upp vattnet (inte slösa på något vin här inte), betalade och åkte upp till vårt ”vattenhål” dvs. takterrassen. Där tog vi en grogg istället, vilket inte alls satt så illa. Klockan tolv på påskdagsnatten bränner grekerna av en hel del fyrverkerier och festligheterna kan börja. Först äter alla en speciell soppa med tillbehör och sedan helgrillat lamm som grillas nästan på varje restaurangs uteplats dagen därpå. Dessa fyrverkerier såg vi alltså från takterrassen och såg hur Akropolis lystes upp i omgångar. Först de mindre byggnaderna, och sedan de större, och till sist hela berget nedanför. En fantastik upplevelse! Forts. del 2 måndag 16 maj.

Hälsningar Kicki

 

2 maj 2011 Gästkrönika av Angelica Nilsson

För er som inte var med och för er som inte vill vara med...

För det mesta har jag hyfsad kontroll över vad jag har mina saker och vad jag ska göra. Dock med hjälp av en hel del lappar och listor och en dagbok som är så fulltecknad av allt jag måste komma ihåg så jag ser det inte längre. Oftast hoppas jag på att jag minns det viktigaste och att ingen blir förbannad på mej för att jag glömt nån. Har till och med hänt mer än en gång att jag kommit hem till folk som fyller år men det har jag glömt bort och när jag blir bjuden på tårta så sätter jag mej där och fikar och äter gott. Ett par dar senare kan jag komma på vad dom firade och då kan man känna sej ganska så dum i huvet!

När min äldste son var riktigt lilliten (jo, han har varit liten han också en gång) så bodde jag ihop med en av mina bästa kompisar och vi sprang alltid runt och letade efter nånting som vi behövde just då. Hon la undan saker på speciella ställen och bad mej hjälpa henne att komma ihåg var hon lagt dom. Jo pyttsan, vem fan av oss kom ihåg var saken låg nästa gång vi behövde den. Efter några veckors sammanboende så började jag göra likadant och efter det var det totalt kaos hemma, ingen av oss hittade nånting nånstans någon gång, men den pennan som man behövde för en månad sen kunde dyka upp när man letade efter en kastrull. För att då försöka associera ihop sökandet så lät vi pennan ligga i kastrullen för att tänka på rätt sätt men det blev bara fel hela tiden. Som tur var så flyttade hon snart vidare nån annanstans så jag kunde sköta om bara mitt eget lilla kaos och det räckte mer än nog för mej.

Nu håller jag ju på att flytta och har ett kaos i min lägenhet. Mellansonen ska till en egen lägenhet och yngste sonen huserar i Oslo och ska sen till Fjollträsk och jobba. Därför är det just nu väldigt kaosartat hemma hos oss. Häromdan letade jag efter mitt rivjärn och var fan inte människa till att hitta det nånstans, jag visste att chansen fanns att det var nerpackat. Jag hade först fått veta att vi skulle flytta till 1 maj varvid det blev panikpackning men sedan ändrades datumet till 1 Juni. Dock hade jag ju då hunnit packa en hel del och nu hittar jag alltså inte mitt rivjärn, har en känsla av att i höst nån gång dyker det upp i nån låda nere i min källare och jag utbrister men vad i helvete gör den härnere? Fan som jag har letat.

Påskafton så var det påskrock på Folkan här i byn och det var en fest att minnas kan jag tala om för er som inte var där. Det kom 250 personer och bara en dörr var öppen till dansgolvet och den låg vid baren. Följaktligen blev det så att den alltid var en stor, jävla, fet propp där och som kvinna var det en upplevelse att ta sej igenom denna propp. Man fick alltså dra in luft, dra in magen och sen kasta sej in i hopen med dödsförakt skrikandes att “jag skrattar faran i ansiktet” och sen bara plöja likt en bulldozer. Man kände svettiga, hala händer som klämde in sej båda här och där och hade jag kunnat hade jag slagit allihopa på käften men man satt som i ett skruvstäd, det var bara att stänga av alla känslor och tänka PLÖJA, PLÖJA, PLÖJA. Och köra på.

Jag var i stort sett nykter på denna fest och det är inte särskilt roligt bland så många fulla människor. Varför ska alla som druckit alkohol kramas hela tiden och tala om att dom älskar en? Varför ska dom alltid göra det när dom kommer från dansgolvet och är genomblöta av svett? Vet ni hur jävla äckligt det är? Man blir ivrigt uppvaktad av en massa fulla män som tror att dom är Guds gåva till kvinnan och det är dom inte i det tillståndet. Ju mera man säger nej tack ju värre blir dom. Jag hade en väldigt envis uppvaktande herre efter mej och jag fick fly i panik in till allehanda ställen men han hittade mej hela tiden i alla fall. Det var som om han hade nån inbyggd radar och till slut var jag desperat. Framåt morgonen när jag skrubbade golven så kom han igen men då brast det för mej. Ingen jävel kliver runt på mina nytorkade golv så jag körde moppen i ansiktet på honom och skrek att han skulle gå hem. Detta hjälpte föga utan han blev ännu värre när jag blev riktigt argsint och jag tänkte att nu är det kört. Goaste Maj tog då honom i nacken och skickade ut honom genom entrédörren och låste den!!

Städning av folkan efter en rejäl fest. Ja vad finns det att säga om det? Fy fan är det enda som kommer för mej. På borden flöt det vin, öl och sprit som hade torkat in och detsamma på golvet. Jag svor ve och förbannelse över hur jävligt folk ställer till, för det gör inte jag när jag dricker alkoholhaltiga drycker. Jag sköter mej så fint och slabbar aldrig och inte fan håller jag på och tjatar och sarjar med folk heller. Jag sitter snällt på en stol och är bara allmänt trevlig och stör inte nån. Jag skulle aldrig bete mej störande på nåt sätt. Om man frågar storpullan om hur jag var på Marmafolkan så kanske hon säger nånting helt annat, men det vet vi ju allihopa att hon alltid överdriver!! Efter den kvällen kommer jag nog aldrig mera att kunna höra nån säga Håll käften Angelica utan att börja gapskratta!

Vi pullor som hade hand om denna festen, en eloge till Maj Larsson, vi lärde känna en ny kvinna som vi allihopa blev lite småkära i. Hon kände knappt nån av oss men kom in i köket och hämtade svarta sopsäckar och började samla in skräp redan tidigt på kvällen. När gubbarna började bråka i entrén läste hon lusen av dom så det osade ve och förbannelse och hon växte i våra ögon. Vilken kvinna och vilken pondus hon hade. Hon kommer att bli bjuden på varenda jävla fest som vi kommer att ha framöver och det, mina vänner, är en ynnest som är få förunnat!! Jag hoppas att hon kommer att finnas i våra liv i många år till.

Kramar Angelica

 

12 april 2011 Gästkrönika av Angelica Nilsson

Flyttfunderingar

Dom sista åren har jag försökt sluta att fundera så mycket på saker och ting för man blir bara konstig i huvet och sen får man ont i det också. Ibland har jag tyckt att det kan börja lukta bränt när jag tänker för mycket så det har vi lagt ner nu och ägnar oss åt andra viktiga saker.

Just nu lever jag i ett inferno för vi ska flytta, ja vi ska skiljas jag och pojkarna: dom ska gå åt sitt håll och jag åt mitt. Minstingen, min lilla lilleman som jag kallar honom har farit till Oslo och nu är han förlorad för gott, att tillbringa en månad i Oslo kan ju göra vem som helst knäpp i huvet. På tal om norrmän förresten, hur fan låter en deppig norrman? Kan dom överhuvudtaget ens låta deppiga med denna jävla trudeluttnorskan som dom kör med?

Jag undrar hur lilla jag ska klara mej nu utan mina grabbar???? Det ska jag tala om för er att det kommer jag att göra alldeles utmärkt, jag ska äta när jag vill och vad jag vill, jag slipper sketiga och äckliga kalsonger och jag slipper släpa hem 48 liter mjölk i veckan. Jag ska bara tvätta mina små nätta sidentrosor och sexiga toppar och jag ska bara städa efter mej själv. För helvete för toaletter där det bor karlar, hur fan dom än tror att dom pissar rätt så skvätter det utanför och vem fan får ta reda på skiten, jo lilla mamma!!

Hur många gånger har man inte glad i hågen trallat in på skithuset och satt sej ner och känner att det är alldeles blött på ringen.... Hur jävla äckligt är inte det och det är ju bara att kliva in i duschen men nu slipper jag detta och jag är så lycklig, aldrig mera en pissdroppe utanför på min toalett. Behöver dom pinka när dom är hos mej på besök så får dom gå ut i buskarna eller ge fan i att hälsa på sin gamla mamma, det är bara att välja.

Jag ska bo i en liten lya precis nedanför Folkan så för mej är det bara att gå 10 meter och rulla nerför denna slänten när jag ska hem. Om jag tidigare under kvällen ställt upp dörren så rullar jag ju bara rakt in och behöver inte ta emot mej och göra mej illa. Dessutom finns det handikapphandtag på bägge sidor inne i hallen så jag har all hjälp i världen om det blir lite för mycket starkvaror på Folkan. Förstår ni hur bra jag kommer att få det nu på äldre dar?

Om några år sen så kommer bästaste storpullan och ska bo granne med mej och då ska vi sitta där på balkongen i solnedgången och dricka rom och filosofera över livet och lyssna på Lalla Hansson och bara vara lyckliga. Ungefär som Ferdinand under korkeken ni vet.

På tal om Ferdinand och att han satte sej på en humla så har faktiskt jag råkat ut för samma sak som mycket liten och späd. Jag sprang runt naken i trädgården i mitt barndomshem och skulle sätta mej på stentrappan och tittar inte var jag sätter mej utan rakt på en geting. Och det kan jag tala om var inte speciellt trevligt och dessutom tog det ju en stund för getingen att hitta ut igen så han ställde till med stor skada under den lilla stunden han var på besök!! Nog för att jag under åren av olika anledningar har svullnat nere i underredet så har jag aldrig igen kommit upp i den storleken som jag var då och jag hoppas också att jag slipper det. Roligare kan man ha.

Kramar Angelica

 

4 april 2011 Gästkrönika av Angelica Nilsson

Om tv och tv-reklam

Jag vet att du tror att du förstår, vad du tyckte att jag sa, men jag är inte säker på att du fattade, att vad du hörde inte var vad jag menade.....

Den här veckan tänkte jag ta upp ett mycket omdiskuterat ämne: tv och dess program och reklam, ämnen som kan stötas och blötas i all oändlighet och det ska tyckas och vetas och gnällas och klagas.

Jag har uppnått den åldern så att jag har varit med om svartvit tv och bara en kanal och senare hela två stycken kanaler. Tv var nåt stort på den tiden och man samlades hela familjen när det visades nåt program och skitsamma om det var bra eller inte, titta skulle man nu när man hade en tv vare sej man ville eller inte. Det absolut bästa barnprogram som nånsin har visats är ju Fem myror är fler än fyra elefanter och hur många ungar i min generation har inte lärt sej läsa och räkna med hjälp av Magnus och Brasse och Eva?

Dessvärre fick ju vi uppleva dess motsats också, Vilse i pannkakan som gjordes av Staffan Westerberg och som sen dess har anklagats för att ha förstört en hel generation med detta hemska program. Jag minns att jag var helt fascinerad av detta program just för att det var så jävla dåligt, jag menar bara att syster yster och lillstrumpa som springer omkring i ett landskap som ser ut som en pizza, inte konstigt att man fick nervproblem som vuxen.

Och vem minns inte Dallas? Vi led alla med stackars Sue Ellen som fick leva med detta svin JR som alla hatade och var man än jobbade så var detta det stora samtalsämnet över kaffet dan efter ett nytt avsnitt hade sänts. Man stötte fram och tillbaka om vad som hade hänt och hur fan skulle det bli och vad händer nu då? Spela roll om jorden går under, det viktigaste var att få veta vad som skulle hända i nästa avsnitt, allt annat var helt oviktigt.

Numera finns det en uppsjö av program att välja på och sen har ju då reklamen kommit till och om den kan man ju tycka en hel del och det kommer jag att göra också. Den mesta reklamen är ju bara skit och man kan då passa på att gå och pinka eller koka kaffe eller ta sej en snabbis om man har en karl i närheten, ja möjligheterna är oändliga men så finns ju då dom här guldkornen som dyker upp ibland.

En av mina absoluta favoriter är reklamen för Marbodal kök där dom spelar Sånt är livet med Anita Lindblom samtidigt som dom visar en massa karlar som gråter, skriker och bryter ihop för att kärringen har stuckit. Kontentan av det hela är alltså att Kärlek kommer och går men Marbodal kök består. Slutklämmen är ju bara bäst där karln ligger i fosterställning i morgonrock och vrålbölar och äter glass. Man får riktigt ont i hjärtat och tycker så synd om honom, han har verkligen problem den killen!

En annan av mina favoriter är reklamen för Snickers choklad. Där sitter tre karlar och en maffig negerkvinna med pondus och är allmänt sur och grekig och bråkig och divig, men bara hon får en Snickers och stillar hungern så blir hon lilla snälla Jeff. Den är ju bara så jävla rolig, dialogen mellan dom i bilen är skitrolig -Jeff, eat a Snickers.-why? -everytime you get hungry you turn into a diva! Sen tar han en bit och blir snälla Jeff igen och säger -Thanks! Tänk om det vore så enkelt här i livet, när nån är dum i huvet så ger man dom bara nåt att äta så håller dom käften och blir snälla.

En annan reklam som dom kör mycket just nu är den för Strepsils som är nån halstablett. Det jag reagerar på är när speakerrösten ska förklara hur bra dom funkar och han säger att dom hjälper långt ner i halsen! Kanske är det jag som har snuskig fantasi men nog måste det finnas nån mer än jag som minns porrfilmen med Linda Lovelace på 70-talet som hette just Långt ner i halsen och var väldigt omdiskuterad på sin tid. Jag börjar gapskratta varenda gång jag hör detta och skulle nog aldrig kunna köpa dom halstabletterna, jag tror inte jag skulle kunna äta dom utan att börja skratta och sätta dom långt ner i halsen!!

Vad gäller tv-program så gillar jag kriminalserier och skräckfilmer. Favoriterna är ju då CSI, CSI Miami och CSI New York, men en sak kan jag inte begripa i dessa serier: hur fan kan kvinnorna komma till en brottsplats i höga klackar och snyggaste stassen och skvätta runt där som om dom ska på bal?? Det ser fan inte klokt ut och jag vet, det är bara på låtsas men det hela skulle ju bli lite mera trovärdigt om det hela såg lite mera realistiskt ut, man blir ju bara förbannad och undrar vad dom tänker med. Men vad vet jag, brottsutredarna kanske ser ut så där i det stora landet i väster?

Nu över till nånting helt annat, jag är gammeldags av mej och tycker faktiskt att det är mysigt med artiga karlar. Nu får jag väl rödstrumporna på mej men jag gillar faktiskt att en man öppnar bildörren, håller ut min stol och när jag åker tåg att dom erbjuder sej att lyfta upp min väska på bagagehyllan. Jag tycker det är trevligt med lite uppmärksamhet just bara för att jag är kvinna och givetvis är det alltid tryggt när männen stannar upp och säger att kvinnor och barn först, vem fan ville inte först av Titanic?

Kramar Angelica

 

28 mars 2011 Gästkrönika av Maj Larsson

Idrott

Sen många år tillbaks är jag superintresserad av idrott. Varit aktiv i handboll sen 7 års ålder och efter 19 års ålder vart jag tränare. Det är ganska underligt hur man påverkas av denna galna sport. Inte ens under en kärleksakt är jag så stinn på adrenalin som jag är när mina tjejer spelar match. Idag spelade tjejerna, som är födda 1994-95, seriefinal hemma under ganska stor publik. Jag som vart ledare för alla i detta lag stod på läktaren och såg på. Men jag har kommit på att det är bättre att vara på läktaren för då kan man skandera hur som helst. Som ledare får man rött kort direkt om man skriker till domaren och frågar om han är blind, eller om det inte är dags att byta glasögon. Oj så många runda fina ord jag hittar som jag kallat domaren när jag vart på bänken! Och det har inte vart av glädje kan jag säja!

Idag när Ala IF’s U2 tjejer spelade seriefinal travade jag fram och tillbaks ovanför läktaren så efter matchen var jag sjöblöt i svett. När våra tjejer gjorde mål eller nåt annat bra så skrek jag av glädje, tror att det gick hål på minst 6 personers trumhinnor. Nån muttrade och frågade om jag måste stå vid dom och skrika? Åk hem om ni tål nåt svarade jag. Tänker på detta med adrenalin, vilken kick det är. Vad får er att få en kick? Jaså hoppa bungyjump, åka fritt fall, cykla 3 mil, träna på gym 3 timmar, ha sex, eller se ett barn födas, eller att döda nån. För mej räcker det fortfarande att se ruskigt bra handboll, och då spelar det ingen roll om det är Ala IF’s U6 eller vårat landslag som spelar. Det är kicken som räknas! Tur att någon fortfarande kan bli adrenalinstinn av att se en bra handbolls match tänker jag!

Länge leve handbollen när det inte finns nåt annat att få en kick av!

Maj Larsson

 

21 mars 2011 Gästkrönika av Angelica Nilsson

Vem kan segla förutan musik? Vem kan leva utan musik?

Jag är en mycket stor musikälskare och jag tycker nog om nästan all slags musik som finns. Jag lyssnar gärna på dansband och country, 60- och 70-talsmusik är fint och rockabilly slinker alltid ner. Till och med inom opera finns det en och annan goding...den spanska räven rev en annan räv...

Det största helgerånet mot musik som jag nånsin varit med om var en nercabbad cadillac för många år sen som körde dansband, så gör man bara inte!! I en gammal jenkare så spelar man gammal rock och möjligen att man kan slinka in på 70talet men dansband är bara inte acceptabelt och inte hårdrock eller nåt annat heller.

Annars gillar jag dansband mycket. När Larz-Kristerz vann dansbandskampen för två år sen så var det utan motstånd och med en skräll som skakade om i gamla Svedala. Vem älskar inte fem karlar som kliver ut på scenen i gamla scenkläder från 70-talet med utsvängda brallor och glitter och allt annat som hör till? En av sångarna hade en hårig mage där tröjan inte räckte till och den andra hade en glugg när han log som Thore Skogman skulle ha avundats honom! Många tyckte nog att fy fan vad dom ser ut men där har vi killar som bjuder på sej själva och det mina vänner är en egenskap som flera skulle ha!

Förra året vann The Playtones och dom föll jag också för direkt när dom smällde iväg den gamla slagdängan Dagny så jag trodde väggarna skulle rasa in. Sångaren sjunger med hela ansiktet och har ett minspel som man bara inte kan annat än älska. Kläderna där var också nånting utöver det vanliga men återigen...snacka om att bjuda på sej själva!

Jag är ganska känd för att låta käften gå och även för att vara ganska så slängd i käften. Om jag slänger ur mej nåt så vill jag ha hugg tillbaka, jag är aldrig elak mot nån, skulle aldrig falla mej in men fy fan vad trist världen skulle vara om alla gick runt och var så där stela och allvarliga. Visst har många det tufft i sitt liv och det har jag också men jag har fan så mycket roligare dom stunder jag kan än många andra. Jag har begåvats med 3 söner som alla är lika slängda i käften som jag själv och ni kan ju bara tänka er när vi samlas på middag här hemma, det är nog fler än en som vi skulle kunna få att falla i gråt och springa härifrån men det är efter detta som jag väljer mina vänner. Om man inte kan skämtas med och käftar tillbaka då vill inte jag umgås med den människan.

På den tiden då jag hade MSN så hade jag skrivit på min status att ”jag har haft så många män så FBI kommer till mej för att leta fingeravtryck” och det är ett ganska bra sätt att sortera ut sina datorvänner på. En kille reagerade direkt och sa att så kunde jag väl inte skriva och jag frågade då varför? Fick då till svar att folk kunde ju tro att jag är lösaktig varvid jag svarade att mina riktiga vänner känner till hur jag är och tycker om mej som jag är och sen får ni andra tycka vad fan ni vill!!! Huruvida orden om lösaktighet sen är sanna eller inte får ni tänka ut själva.

Jag skämtar ofta om min vikt och där är det många som reagerar och säger att men det kan man väl inte göra, men jo då, det kan man väl visst. Om jag ramlar utanför konsum och kommer i rullning så kan ju ingen jävel stoppa mej utan det är ju bara att låta mej rulla tills jag träffar nåt som kan stoppa mej och det är ju sanning. Varför ska jag hymla och smyga med sånt, jag är ju rund och trivs rätt så bra med det och så länge som jag lever kommer jag att skoja om det. Och en sak är säker, om man är rund har man mindre rynkor för dom slätas ut i fettet och sen är det så att alla rynkor som jag har är skrattrynkor och det är fan så mycket roligare att ha såna än surrynkor för att man är en jävla kärring som bara gnäller.

Som vanligt så svävade jag ju ut och kom ifrån musiken som jag ju hade tänkt att jag skulle hålla mej till. Jag är en ganska så disträ och vimsig kvinna som med nöd och näppe vet vad jag heter och som har noll geografikunskaper. Skicka ut mej 5 meter i skogen så hittar jag inte hem men vad gäller musiken så är min skalle kristallklar. Jag har ett jävla minne för texter och låtarnas namn och till viss del vem som gjorde låten också. Det är därför som jag är så virrig, det finns inte mer plats däruppe för dessa triviala, små vardagsting som man måste fylla huvet med. Det är fyllt av musik och som ni säkert vet så har ju vi kvinnor så små hjärnor så det är inte så mycket som ryms därinne!!

På 70talet när jag var i min blomstrande ungdom så var det en av mina bröder som fullkomligt älskade en grupp som hette Uriah Heep. Dom spelade hårdrock och på den tiden var det verkligen hårdrock som dom spelade också och inte detta jävla vrålande som dom hålls med idag. Min bror som nu tyvärr är borta var speciellt förtjust i deras låt Lady in black som var en smäktande ballad. Ja han var så glad i denna låten så hans spelade in den på ett kassettband, samma låt hela bandet och varje gång man var hos honom och festade och han fick i sej ett par mellanöl så åkte detta band på. Man fick alltså sitta och lyssna på denna låt om och om igen och det kunde bli lite tjatigt där på slutet.

Jag har också några favoriter som har följt mej genom åren. Terry Jacks med Season in the sun är ju bara bäst, den har jag burit med mej sen första gången jag hörde den och den kommer jag aldrig att trötta på. Sen finns det ju låtar som har påverkat en på olika sätt under åren och som man minns just därför. Vem i min åldersgrupp har inte ätit choklad och grinat över en pojkvän som gjort slut låten till Gråt inga tårar med Thorleifs?? Det är jag nog inte ensam om. Eller vem minns inte Lalla Hansson i Faboluos four och Don’t go out into the rain, you gonna melt sugar. Jag skulle mer än gärna låta honom viska det i mitt öra!!

Musik goa vänner är navet i livet, jag skulle tyna bort och dö om jag inte fick minst ett par timmar med musik varje dag. Elvis, Elvis, Elvis, han är den störste av dom alla och som en kompis till mej brukar säga. ”Det var synd att han dog, det kunde ha blivit nåt bra av honom!” Jag fick för ett par år sen höra upphovet till dom berömda orden ”Elvis has just left the building”. Det var så att Elvis aldrig nånsin gav några extranummer och när folk skrek och ville ha ut honom på scenen så kom nån av hans medarbetare ut och sa just dom kända orden, jag vet inte om det är sant men det är rätt så kul.

En annan av mina favoritsångerskor är Dolly Parton eller Dolly Patton som hon också går under. Vem kan inte låta bli att gilla en kvinna med den stilen och den rösten? Där kan man snacka om att bjuda på sej själv och skita fullständigt i vad alla andra tycker! Hon blev en gång intervjuad av en journalist på en stor svensk kvällstidning??? i samband med att hon var i Sverige och han blev ganska tyst när hon sa till honom att vet du hur mycket pengar och tid det kostar mej att se så här slampig ut varje dag?? Och detta mina vänner är en kvinna helt i min smak och det är synd att jag inte är lagd åt andra hållet för då högg jag direkt.

Kramar Angelica

 

14 mars 2011 Gästkrönika av Angelica Nilsson

Varför vi gör som vi gör och om man inte vill då?

Häromdagen tänkte jag att jag skulle rensa lite i min väska då den börjar bli väldigt tung och inte vill låta sej stängas utan att bruka våld. Jag tog helt enkelt och vände upp och ner på den i soffan och tänkte att jag gör en helröjning men hur i helvete ska man klara det utan blod, svett och tårar? Jag försökte, tro mej, jag försökte i 3 dar men jag kunde inte förmå mej att slänga en enda pryl så det var bara att efter dom 3 dagarna samla ihop och lägga tillbaka allt men ännu en gång blev det byte till en större väska. Jag har kapitulerat, det är väskan som bestämmer över mej numera!

Jag har i mina försök att göra mej fri från väskor tvingat mej att lämna den hemma ibland. Som i veckan när jag åkte till ett köpcentrum, men påföljden blev då att betalkortet låg kvar i fickan på jackan som hängde hemma och det var ju inte så lyckat när man ska betala. Såna gånger är det bra att man har sonen med sej som är stadd vid kassa.

Jag reser ju en del ner till Småland då jag har släkt och vänner där och min resväska är inte att leka med kan jag säga er, den är så fullmatad så jag får ta till det klassiska att sätta mej på väskan för att få ihop den. Om jag någon gång under tågresan måste öppna väskan så är det explosionsrisk om man befinner sej i närheten och jag har mer än en gång svettats och svurit på ett gungande tåg när jag har försökt att stänga väskan igen efter att jag varit tvungen att hämta nåt som borde legat i handväskan. Dock ska jag tillägga att jag har aldrig ens använt en tredjedel av det jag packar och tar med mej, det är som vanligt ”kan vara bra att ha mentaliteten” som tar över när det gäller mej och väskor, stora som små.

I år har jag inte följt melodifestivalen mer än finalen, jag fick nog förra året då samtliga kvinnliga deltagare i både deltävlingar och andra chansen eller finalen såg nästan exakt likadana ut. Antingen svart eller blont hår som var långt och skruvlockar och sen exakt samma sminkning och även kläderna gick i samma stuk. Personligen bryr jag mej inte om att alla vill gå runt och se likadana ut men jag vill inte se eländet, jag tittar hellre på människor som vågar vara sej själva och gå mot strömmen. Huvudsaken är man är hel och ren och till er pojkar och män vill jag bara säga att dra för fan upp byxorna. Jag vill inte se era kalsonger och arsel vart fan jag än vänder mej och jag är inte ensam om att tycka så, tänk vad äckligt när ni böjer er fram över frysdisken i affären, vi ser allt och då menar jag allt!!!

Häromdan satt jag och zappade mellan kanalerna på tv och hamnade på tv4sport som sänder mycket dokumentärer om polisens arbete, ett kamerateam har följt med på turné och filmat och där kan man få se både det ena och det andra. En kille hade flytt från polisen i England och springer över en väg bro då han möter tre stycken medelålders hemmafruar. Dom var väldigt snabbtänkta och delade på sej och den första möter upp brottslingen och sparkar efter honom, den andra dänger sin matkasse i huvet på honom och den tredje pressar och tvingar honom mot broräcket där en stabil kille rusar ur en bil och håller fast honom tills polisen kommer. Vilket temawork dom hade och jag var mäkta imponerad av dessa damer och killen som kom till hjälp!! Förövrigt kan jag varmt rekommendera denna kanal som sänder en hel del av denna sortens program och det är rätt kul att skratta åt andra som gör bort sej. Och då menar jag inte att håna nån, men att springa och gömma sej under en bil när man är upplyst av en polishelikopter visar ju inte direkt på genialitet!

Som dom flesta vet så älskar jag att sy och nu har jag äntligen döpt mina symaskiner, den jag fått av en vän i Kalmar heter Torvald Bullen Ansgar Ritter och den jag fått av goaste E. har fått det ädla namnet Bertil Sven-inge Malcolm Englund. Vi hade dop här i helgen, jag pratade lite snällt med dom båda och stänkte lite vigvatten på dom och sen var det hela klart. En del undrar varför jag kallar dom Han och ser dom som manliga men alla andra kallar ju sina för hon och jag vill inte göra som alla andra gör. Mina symaskiner är manliga, så är det bara!

Idag var jag hemma hos en mycket god vän och sitter vid köksbordet då hennes son kommer in i köket. Han har på sej en badrock och döm om min förvåning då hon utbrister att knäpp upp badrocken så jag får se inunder. Jag är glad att jag inte hade nånting i munnen just då för då hade jag kvävt mej själv av skrattet som kom, det var bara så klockrent och man får väl kanske vara glad att inte nån annan hörde!

Som avslutning ska jag berätta en liten historia från min barndom som också bygger på hur lustigt det kan bli med ord ibland. Jag och min syster hade vårat sovrum intill köket, där satt mamma och läste en tidning när hon hör hur jag säger till min syster att om du sprättar upp så kör jag in....min mor var en stor och kraftig kvinna men denna gången var hon som en gasell in genom dörren. Nu var det inte så illa som det lät i hennes öron men jag kan säga att hade jag hört detta så hade jag också reagerat lika snabbt som hon gjorde.

Kramar Angelica

 

7 mars 2011 Gästkrönika av Angelica Nilsson

Snö, halka och storvuxna karlar...

I veckan som har gått har det varit väldans halt ute, än så länge har jag lyckats hålla mej uppe på benen men jag kan berätta en lustig historia som hände för några år sen. Jag bodde då i souterränghus och grannen mitt emot var en mycket god vän. Klockan var runt sex på morgonen och jag skulle ut och hämta Kuriren och ni som följa mina krönikor vet ju vid detta laget att jag sover helnäck så under morgonrocken fanns ingenting. När jag tagit upp tidningen så halkar jag och uppför en dans som enligt min kära granne var bland det bästa hon sett på länge. Jag snurrar runt som den värsta bambi på is och lyckas hålla mej upp eftersom jag visste att ramlar jag så visar jag allt jag har och så roligt ska vi inte ha tyckte jag. Under hela denna isdans som varade en bra stund så släpper jag inte tidningen, jag nödhöll i den som om allt hängde på den. Den var ganska så tillknycklad när jag skulle läsa den men vad gjorde det? Jag behöll min värdighet och slapp visa upp mej för halva grannskapet!

1978 var ett år då det kom en hel del snö nere i Småland där jag är född och bodde på den tiden. Jag och min syster och två av mina bröder hade varit häruppe och hälsat på en bror och skulle nu hem. Det gick bra ner till Oskarshamn men där var det tvärstopp på grund av all snö och vi fick sova hos en bror och dagen efter kom vi på en buss och tog oss hem till Mönsterås där vi fick en smärre chock. Jag tror aldrig att jag i hela mitt liv har sett så vansinnigt med snö. Man hade utfärdat katastrofvarning och rektorn på skolan skickade upp oss elever på matsalstaket som hade börjat bojna och Eksjö I 12 skickade hit hela förband med tjusiga militärer som man såg köra bandvagn och skotta överallt, detta var ju en dröm för mej som var 14 år och ha en hel ocean av militärklädda pojkar omkring mej. Jag och mina kompisar var ju ute och rände dygnet runt för att kolla in dessa tjusiga pojkar och jag säger bara att det var bättre förr!!

Nu tänker jag återigen gå in på detta med att leva sitt liv ihop med grabbar som jag har gjort och att man har lärt sej en del om grabbars beteende under åren. Häromdan läste jag på en sida på internet att dagens fråga var -är det nån i din familj som sitter med handen i byxorna? och jag brast ut i ett gapskratt som inte var av denna värld. Då jag har tre grabbar själv så kan jag tala om att 3/4 av min närmaste familj gör så och tänker fortsätta med det också!!

På många sätt var det bra att ha äldre bröder för om nån var dum mot mej så hotade jag bara att hämta dom och så blev dom snälla på en gång. Till saken hör ju att mina bröder var stora som björnar så dom kunde ju skrämma livet ur en liten unge bara genom att visa sej. Mina grabbar är inte heller direkt småbyggda och jag känner mej ganska så trygg i deras sällskap. För några år sen var jag in på trivselkväll på Östra Berget och vann 7500 kronor som jag fick i en sedelbunt och hade bara fickan att stoppa dom i, två av grabbarna och deras kompisar slog en ring omkring mej ner till bilen och nåde den stackars jävel som skulle försöka sej på att sno dom pengarna, han hade inte levt idag! Sen slog vi på stort och gick på McDonalds.

Jag är ingen förespråkare av våld även om jag anser att ibland så måste man bara. Jag har själv råkat ut för en propp nån gång då och då och om det var berättigat eller inte ska vi inte gå in på här. En av mina bästa vänner sov över hos mej och hon fick halva dubbelsängen och mitt i natten vaknade jag av att hon dunkade på mej så jag såg stjärnor i och hörde fågelkvitter i dagar efteråt. Jag flyger ju upp och ska ge tillbaka då hon skriker att jag ska ge fan i att tafsa på henne. Jag blånekar naturligtvis men hon påstår än idag att jag pratade i sömnen om min pojkvän och sen försökte jag att ge mej på henne i tron att det var han. Givetvis har hon ju fel men jag låter henne leva i tron att hon vet vad som hände.

En av det absolut värsta saker som finns att göra är att åka och handla, det spelar ingen roll om du ger mej 10.000 och skickar in mej i en klädaffär så tycker jag inte om det i alla fall. Att handla mat är ännu värre och det enda i affärsväg som skulle kunna uppfattas av mej som roligt vore en bokaffär eller en skivaffär, då skulle jag nog vara lycklig. När jag åker till en mataffär så är det oftast med min äldsta son som sällskap och chaufför och hjälp med kassar. Han tillhör inte direkt den tålmodiga sorten och han anser att jag bara ska ta det som jag ser först och sen gå till nästa hylla men så funkar det ju inte, men varför in då undrar ni? Jo ,då ska jag säga er och detta har jag sagt för att det finns ju alldeles för mycket sorter att välja på i våra butiker. Står jag och tittar på shampoflaskor så hör jag sonen stöna och stånka och pusta bakom mej och gör mej frustrerad som fan. När jag kommer hem så har det bara blivit fel. Han svär åt mej och gnäller som ett spädbarn att är du inte färdig snart och för folk som ser oss så kan det nog se rätt så kul ut där vi går och smågnabbas hela tiden som ett gammalt par som varit gifta i 70 år. Ibland får han med sej nån av dom andra bröderna eller en kompis och då kan jag få lite mera lugn men oftast eldar han upp dom också till att stå och frusta och gnälla så för mej är det bara att ge mej in i affären och köra på det jag ska ha och sen ut därifrån snabbt som fan!

Vi har ju förr pratat om detta med ovanor och idéer man kan ha för sej och dom flesta av oss har ju nån fobi av något slag. Jag tycker att blod är jätteäckligt och jag gillar inte nålar men jag älskar skräckfilmer. Jag håller på att skita ner mej av skräck och fasa och sitter med handen framför ögonen men titta det ska jag, hur äckligt det än är. Och helst ska det vara så att mördaren kryper runt i buskarna och mördar dom hej vilt och inte förrän i slutet fattar men vem det är som tar ihjäl dom. Då är en film eller en bok som bäst, när man inte har den blekaste aning om vem mördaren är!

I en krönika för ett tag sen tog jag upp detta med kvinnors väskor och dess innehåll. Jag fick påpekande av en manlig vän att jag hade glömt nämna alla dessa kvitton och andra lappar som man har liggande och detta är ju ett helt kapitel för sej, När jag får ett kvitto så knökar jag bara ihop det och lägger i väskan och sen blir det ju liggande där ,varför ska jag plocka ut dom för men det kan bli lite knivigt om man ska lämna tillbaka en vara och ska söka genom dessa väskor med så mycket livsnödvändiga saker i. Det enklaste vore ju att lägga alla viktiga kvitton och lappar i plånboken men den är ju fullt av annat skit så vad har man för val? Bara att knöka ner skiten och hoppas på att man hittar det om man behöver det. Det är ju ganska pinsamt om man inte har rensat väskan på länge och måste tömma den upp och ner över en affärsdisk, det kan bli väldigt, väldigt pinsamt!!

När jag fyllde 20 så fick jag en dildo av mina kompisar som hamnade i min då ettåriga sons leksakslåda. En dag kom Jehovas vittnen och ringde på dörren och killen bad om att hans unge son skulle få låna toaletten vilket jag väl knappast kunde neka till. I samma ögonblick som dom kommer ut genom toadörren så kommer min lille son med denna dildon i handen och säger att -ska vi leka? till den andra grabben, det var en sån gång då jag bara ville lägga mej och dö!

På tal om Jehovas så hade jag sent i somras varit på ett rejält party och på söndan så låg jag hela dan och bara tyckte synd om mej själv. Framåt tretiden på eftermiddan så vågade jag mej upp på benen och skulle ner till grannen men det första som jag springer på är Jehovas vittnen utanför dörren så jag smällde bara igen och gick och la mej igen och insåg att detta var en dag då man stannar hemma!

Kramar Angelica

 

28 februari 2011 Gästkrönika av Angelica Nilsson

Blondin med allmän förvirring och glömska och därtill disträ och vimsig och inget lokalsinne!

Jag har alltid hävdat att jag har dåligt lokalsinne men mina grabbar hävdar bestämt att jag inte har nåt alls. Dom har mer än en gång funderat på att köpa en GPS som man har till hundar och sätta runt halsen på mej. Tyvärr är det nog så att alla mina vänner håller med dom och dom som känner mej väl vet att jag inte ens klarar av en karta som ett litet barn har ritat, det funkar bara inte. Dock har jag en brorsdotter som nästan är lika illa däran som jag är. Jag hade fått akut tandvärk en nyårsafton för några år sen och hon skulle skjutsa mej till Bollnäs. Hennes man hade gjort iordning deras GPS och vi skulle alltså bara följa instruktionerna och göra som GPS:en sa. När vi närmar oss Bollnäs och den talar om att vi ska svänga höger så blev vi lite konfunderade och efter en stunds konfererande så kom vi fram till att GPS:en hade fel och vi skulle nog svänga vid nästa infart. Där kan man snacka om att vara stor på sej och tro sej veta förmer men kontentan av det hela blev att vi irrade runt inne i city ett bra tag men till slut så kom vi rätt. Till min brorsdotters försvar kan ju nämnas att jag satt och ojade mej högljutt och gnällde om hur ont jag hade så det kan inte ha varit lätt för henne att koncentrera sej!!!

Detta med att ha lokalsinne eller inte är ju inget som man kan göra nåt åt, en del har det och en del är blondiner. Dom som känner mej vet att jag gillar att skriva och är duktigt på det också, läser massor av böcker och till och med på engelska, har aldrig haft några problem i skolan och trots att jag aldrig var där hade jag toppbetyg. Trots detta så kan jag inte för mitt liv läsa en beskrivning eller ett mönster eller en karta och sen följa detta, det blir total kortslutning i min hjärna när jag försöker och enda sättet att lära mej är att sätta mej och fippla med det som jag ska lära mej och komma på själv hur det funkar. Så har jag gjort med mobiler och hushållsapparater och tv och så har jag ju då äldsta sonen som hjälp. Jag frågade min läkare en gång om det fanns nåt namn på såna som oss men jag fick bara ett skratt till svar. Det funkar inte bättre när min äldsta son ska visa mej, han blir galen efter två minuter och skriker att jag är dum i huvet och går därifrån, han har noll tålamod med sin vimsiga och blonda mamma om man inte mutar med en pizza på La Gondola. Men sätt en symaskin i händerna på mej och jag kan skapa dom mest fantastiska saker och jag till och med skruvar isär den och gör rent och oljar in den. Sätt sen en dator i mina händer och be mej skriva en krönika så kan ingen slå mej på fingrarna!!

På tal om förvirring så kan jag berätta om en annan gång när jag och samma brorsdotter hade varit i Hudiksvall och besökt det stora sjukhuset. Om någon är intresserad så var vi på gynekologavdelning och kollade så underredet fungerade som det skulle och där var allt OK. Efteråt skulle vi in på en affär och handla lite mat och när vi går därinne så hör vi plötsligt hur dom börjar spela en riktigt tunggung låt från 60talet och vi tittar upp mot taket. Jag säger till henne att fan vilken bra musik dom kör på det här stället men det blev väldigt pinsamt och genant när vi kom på att det var min mobil som ringde och inte affären som hade god musiksmak!!!

En sak som jag har funderat mycket på är detta med mobiler i amerikanska filmer. Det finns aldrig täckning när dom behöver det och jag som reser runt mycket i Sverige har aldrig nåt problem med såna saker. Det finns ett skogsparti nån timme före Kalmar när tåget har lämnat Alvesta där telefonen dör, stendör men det är också det enda stället där jag har råkat ut för detta så vad är det för fel på USA och deras mobiler? Nån mer än jag som tycker att det börjar bli löjligt med att det aldrig finns nån täckning när mördarna smyger runt i buskarna och ska döda dej? Det funkade möjligen i dom första 50 action- och mördarfilmerna men nu efter 10 år och 23 000 filmer så är det ingen som tror på det längre. Dessutom blir det ännu mindre trovärdigt när dom fäller upp mobilen och drar fram en antenn, vi i Sverige torde ligga långt före dom inom mobil och telenät. En sak till innan vi överger dessa filmer: det finns inget smink i hela världen som inte rinner över hela ansiktet när man gråter och det finns inte heller nåt smink som gör att du ser ut som en fräsch nyponros när du vaknar på morgonen!!

Häromveckan läste jag om en dam som hade varit på krogen och blivit tafsad på brösten. Killen hade tydligen stoppat in handen i hennes BH och lagt dit en femhundring varpå hon anmälde honom för sexuella trakasserier, nu kommer jag väl att sticka ut hakan här men jag hade helt enkelt gett honom en råsop som hette duga och sen naturligtvis behållit pengarna. Råsopen var för att klargöra att man stoppar inte in handen i folks BH på detta viset och pengarna skulle jag ha för sveda och värk, jag får ju säkert ont i handen för att jag är tvungen att bruka våld mot idioten. Jag tror faktiskt att om fler kvinnor ger såna här män en dagsedel så skulle detta otyg minska betydligt, vem skulle göra om det igen om man varje lördag får sej ett knä mellan benen??

Tänk vad folk kan ha bekymmer om mina tre pojkar som råkar ha 3 olika pappor. Jag skriver råkar för det var inte alls nåt som jag hade planerat utan det har bara blivit så. Dom två äldstas pappor dog för mej så jag kunde ju ha valt att leva i celibat men tyckte inte att det lät så roligt så när jag träffade minstingens pappa så slog jag på stort och oj oj oj vad man kan tycka om detta då. Nu säger jag bara en gång för alla att det är mina pojkar och mina pappor och ingen annan har ett jävla dugg med det att göra. Det är mina val och alla andra ska skita i dom!! Dessutom kan vi ju se på saken ur en annan synvinkel, ni kan roa er med att hålla fast vid samma karl i 60 år medans jag hade jävligt roligt som fick lite ombyte och nya perspektiv!! Sköt dej själv och skit i andra!!

Häromdan såg jag ett tv-program som heter Fear Factor, ni som har sett det vet att folk tävlar i allehanda äventyr och äter äckliga saker för att tjäna pengar. En av kvinnorna som var med säger om sina chanser att vinna att jag har varit Marinkårssoldat i 5 år så jag klarar allt varvid jag la upp ett gapskratt i min ensamhet....kom igen din fan när du växt upp med 6 bröder och fostrat tre pojkar, marinkåren hade ta mej fan varit rena semestern för min del!!

I min förra krönika tog jag upp lite sånt som dialeketer och det är konstigt hur man glömmer när man blir vuxen sånt man hörde som barn. För nåt år sen var jag på en fest i mina hemtrakter i Småland och där säger nån ordet muttla, det var som att slå mej direkt i solar plexus för jag hade då inte hört nån säga detta ord på säkert 30 år och jag bara försvann in i barndomen och blev liten. Detta var ett ord som många i min närhet använde ofta när jag var barn så oj vilka minnen det väckte, ja det var så jag till och med satte mej och grät. För er som inte vet kan jag tala om att ordet muttla är ungefär detsamma som att gå runt och muttra, man gnäller tyst för sej själv kan man säga. Då dök det upp en massa andra ord som jag heller inte hade tänkt på under många års tid. När min far var riktigt förbannad på mej så skrek han kåna eller grebba och då satt man risigt till kan jag lova, då gällde det att vara lika snabb som Emil i Lönneberga iväg nånstans där han inte kunde hitta mej! Detta hände ganska ofta då jag lärde mej av mina bröder vad jävelskap var för nåt.

Då vi ändå som vanligt kom in på min barndom så kan vi fortsätta på den vägen. För mina trogna läsare så har jag ju berättat om familjens söndagsresor till Öland då jag och min bror blev så åksjuka och spydde ikapp. På hemvägen hade man oftast hämtat sej och börjat bli hungrig då ju magen var tom och en gång så tjatade jag på mamma att jag ville ha glass. Hon lovade men vi åkte förbi kiosk efter kiosk utan att stanna så till slut vräker jag ur mej -nu har vi åkte förbi tre kiosker och mamma sket i alla tre!! Detta väckte allmän uppmuntran hos alla i bilen och ni kan tro att jag fick äta upp det i många år. Ja än idag kan nån av mina bröder dra upp det vid tillfälle och där ser man hur dråplig en replik kan bli fast man menar nånting helt annat.

Grannarna som bor under mej är ett underbart gammalt par som jag har blivit god vän med. När vi åker på E-center och handlar så tar hon sin vagn och går in och strosar i lugn och ro medans han tar en promenad och kommer lagom till att hjälpa henne packa och köra ut vagnen. Hon gillar att gå i affärer medans han hatar det men så har dom löst det på detta sätt och jag tror att fler äktenskap skulle hålla om man visade sån hänsyn till varandra, hon får gå i lugn och ro och slippa höra hans suckande för att han inte vill vara där, en bra lösning tycker jag. För några veckor sen ramlade hon och bröt foten och har fått gå med den i paket sen dess. Hon var lite orolig för att skicka ner honom i tvättstugan då det har varit hennes att sköta men han gick ner men kom aldrig upp igen. Hon blev då så orolig och ringde upp till mej och bad mej att gå ner i tvättstugan för att kolla och hjälpa honom med maskinerna och få igång dom. Jag går ner direkt och när jag kommer in så står han och tittar på maskinerna som snurrar runt och runt och jag säger då att din fru är orolig för att du inte fick igång maskinerna men det har du ju fått så varför går du inte upp? Då fick jag till svar att i min generation så blev männen portade från allt vad tvätten heter och nu är jag så fascinerad av hur maskinerna funkar så jag står här och bara tittar medans dom tvättar. Jag kunde ju inte hålla mej för skratt men då fick jag veta att han har varit ingenjör och visste mycket om maskiner och hur dom funkar men han hade alltså aldrig sorterat tvätt och kört igång en tvättmaskin. Detta visar ju att det aldrig är för sent att lära gamla hundar sitta och nu när hon har fått börja gå i trappor igen så är han besviken och vill fortsätta tvätta!!

Kramar Angelica

 

21 februari 2011 Gästkrönika av Angelica Nilsson

Samlade äventyr och sånt som kanske aldrig skulle berättats!!

Jag sover naken, det har jag alltid gjort och kommer alltid att göra men ibland så kan det ställa till elände. Jag är uppvuxen i villa där man kan röra sej lite mera fritt och hade för första gången i mitt liv flyttat till en lägenhet, jag låg där och sov och när jag vaknade gick jag naken ut i vardagsrummet och hör hur det är nån som börjar busvissla och jag fattar ingenting men till slut upptäcker jag en kille som hänger utanför fönstret och målar och han fick ju då se hela härligheten. Istället för att rusa in i sovrummet så springer jag in och låser in mej i badrummet men där hade jag ju inte några kläder så det var bara att sitta där och trycka tills han var färdig och det tog ju en stund!!

Det där med att sitta naken och kura nånstans tycks vara nånting som drabbar mej och jag hade precis flyttat ifrån Mönsterås in till Kalmar. Första tiden bodde jag hos en kompis och där träffade jag en kille som jag hade ihop det med ett tag. En lördagskväll var han upptagen på annat håll och jag fann då för gott att göra mej upptagen med en av hans kompisar vilket kanske inte var det snällaste, men jag var ung och begrep inte bättre. Hämnden och förödmjukelsen kom ganska snart då min pojkvän dök upp mitt i akten och jag i min panik hoppar in och sätter mej naken i en garderob uppepå en motorcykelhjälm. Han förstod ju på en gång var jag var nånstans och det kan jag lova er att jag har aldrig känt mej så jävla dum som jag gjorde den gången när han öppnade garderobsdörren och bara stod och tittade på mej, han sa inte ett ord och det hade fan varit bättre om han hade skällt ut mej!

På tal om detta med män så har man ju några gånger råkat ut för en hel del skamliga förslag och hört en hel del raggningsrepliker under åren. Jag har blivit tafsad på både här och där men om det händer så smäller det, jag är ingen ivrare av våld men om en karl som jag inte känner och aldrig träffat stoppar ner handen och klämmer på mina bröst då får han sej en råsop som heter duga. Jag har gjort det mer än en gång och jag tänker göra det igen för det är det enda språket som en sån karl förstår, det lönar sej inte att försöka prata en sån karl tillrätta. Det finns rätt gott om gentlemän kvar i vårat land för det har även hänt att dom har nitat nån som varit väldigt påstridig och det kan kännas skönt att veta flickor!

Raggningsrepliker har man fått höra en hel del och en del har lockat många till skratt men en som slår allt jag nånsin hört var den jag fick mej till livs på Rock i Parken här i Ljusne för några år sen. Min äldsta son sitter med sina kompisar en bit bort och en av dom kommer fram till mej och viskar i mitt öra frågande om jag fryser? Nej svarar jag och får då snabbt till svar att vad konstigt, i mina tankar har du varit naken hela kvällen.... Jag brukar sällan vara svarslös men den gången blev jag det. Och nej, han fick inte följa med mej hem!

I en annan krönika har jag ju berättat om att jag ett tag försökte dejta på nätet med klent resultat. Dock hade jag en och annan dejt och en av dom var med en kille i Stockholm. Dagen innan jag skulle åka till honom för en dejt så var jag och träffade en sjuksköterska och tog några prover och jag berättade då om att jag skulle ut på äventyr nästa dag till våran huvudstad varvid hon önskade mej lycka till. Dejten gick bra och jag hade en trevlig dag och på kvällen tog jag tåget hem. Nästa dag var jag ute på en långpromenad då jag blev attackerad av en hund som flög på och bet mej just precis mellan benen för han var i den höjden så han nådde just dit. Det gjorde skitont och ägaren bara skrattade och när jag hade hunnit utom synhåll från henne så drar jag ner och kollar och fy fan så det såg ut därnere, blåsvart och tänderna hade gått igenom och jag blödde. Så det var bara att gå ner och visa upp sej för nån på läkarmottagningen och det blev ju samma sköterska som dagen innan och det gapskrattet som hon la upp när jag drog ner byxorna var inte nådigt, hon trodde alltså att detta blåmärke med bitmärkena mitt i kom från min dejt från dagen före. Ja det var med nöd och näppe som hon till slut trodde mej. Jag fick ta en stelkrampsspruta och plåstras om och sen gå hem men det tog veckor innan blåmärket försvann!!

Jag var i Folkets Park och skulle titta på Jerry Williams och det var jag inte ensam om. Jag hade turen att få plats längst fram vid staketet och när jag fick chans att hälsa på Jerka så drog jag tag rejält och han hade ramlat av scenen om inte hans gitarrist huggit tag i hans brallor, kanske inte så kul för honom men jag fick många ryggdunkningar under den kvällen. Senare blev det ett väldigt tryck och jag blev klämd mot staketet och vakterna fick dra upp mej och det var ju mindre roligt kan jag tala om. Det pressades på bakom mej och jag satt fast och kom inte loss och det var sista gången som jag var på en konsert för en sån sak glömmer man aldrig och vill aldrig utsätta sej för nåt liknande igen.

För att gå tillbaka till min uppväxt med alla bröder så hade dom ju naturligtvis allehanda bus för sej, det har jag ju talat om sen förut. Det var tuffa tag men jag lärde mej ju att ge igen men det var värre för mina kompisar. När det närmade sej påsk ett år så skulle vi gå påskkärringar och klädde ut oss enligt den gamla seden och var små söta påskkärringar som gick runt och knackade på i kvarteret. När vi kom mot vårat hus så dök en av bröderna upp och samtidigt som han råkar sätta krokben för min kompis så fångar han upp henne och ber så mycket om ursäkt och givetvis ska han hjälpa till att samla ihop godiset, det var bara det att hälften av allt detta godis hamnade i hans egen ficka!! Ingen av mina vänner märkte nånsin nånting av detta för min bror var en charmör utan dess like med ett utseende som kunde fälla en älg om det behövdes så han klarade sej alltid undan.

Min mor gick ju bort tidigt och jag var bara 13 år så jag har inte så många minnen av henne men hon torde ju ha varit en mycket hårt prövad kvinna med alla dessa ungar. Men en sommar vet jag att jag minns som en av hennes lyckligaste. En av mina bröder var ute i skogen med ett par kompisar då en ekorre hoppar ner på axeln och sätter sej och vägrar gå därifrån. Dom försökte med allt men fick till slut ge upp och ta med honom hem och där blev han störtförälskad i min mamma. Hela den sommaren var han efter henna hela tiden och han var ute i trädgården och lekte och han sov hos henne och så hittade han ett hål i en vägg där han kunde vara i flera timmar. Mamma döpte denna charmören till Kurre och ibland tog brorsorna med honom ner till Köpingen och då fick han sitta i deras skjortficka och spana in läget vilket gjorde dom väldigt populära hos flickorna. Han vägrade gå ut och leka om inte mamma följde med honom och han stannade kvar vecka efter vecka så antagligen hade han växt upp hos nån familj som sen i all välmening släppt ut honom och trott han skulle klara sej. Tyvärr dog han för oss senare den hösten då han gnagde i sej en sladd och det var ju inte direkt lyckat. Men dock var han så älskad av oss allihop som bara ett husdjur kan bli och speciellt då av mamma, dom hade ett särskilt band sej emellan. Jag kommer aldrig att glömma den lille krabaten som förgyllde en sommar hos oss!!

Då min mamma var född på Öland så ville hon dit varje söndag och kolla läget och det var bara för pappa att slänga in oss alla i bilen och dra iväg. Dock hade jag och en annan bror besvär med åksjuka vilket då innebar att efter 500 meter fick pappa stanna för att brorsan skulle ut och spy och efter 500 meter till var det min tur och så där höll vi på. När vi sen kom på färjan över till Öland så var det samma visa igen, jag och brorsan hängde över relingen och spydde som små svin. Trots detta så skulle vi iväg varenda jävla söndag så det var bara att se glad ut och hänga på. Inte blev det bättre av att både mamma och pappa rökte i bilen och inte fanns det nån AC på den tiden och öppna fönstret var det inte tal om, det drar och ni blir förkylda...i 25 graders värme??? Under åren så har jag ju lärt mej hur man gör för att slippa bli åksjuk och numera är det inga problem men detta var inte roligt.

På tal om att det drar så måste jag avsluta med en berättelse om en av mina tågresor. Detta var för många år sen och jag och grabbarna hade varit i Göteborg och hälsat på farförldrar och skulle nu hem. Bara nån timme efter att vi lämnat centralen så går loket sönder och vi blir stående. Till saken hör att det var en av det årets varmaste dagar och ett par killar försökte öppna ett fönster då en liten tunn dam med kappa och hatt skriker att, ni får inte öppna då drar det på oss allihopa!! Dessa gossar var ju väluppfostrade och lät fönstret vara men vad dom tänkte inom sej om tanten kan jag bara föreställa mej, det var nog inga snälla ord.

Kramar Angelica

 

14 februari 2011 Gästkrönika av Angelica Nilsson

men minns att det var inte menat så eller som det heter på orginal, you know thats whats the last thing on my mind!

Många av mina läsare tycks vara sjukt intresserade av mina vilda ungdomsår och hur det var att växa upp med 6 vilda bröder under senare sextiotalet och sjuttiotalet, så då får jag väl fortsätta mata er med information om vad som hände på den tiden. Dock kommer jag i denna krönika att blanda friskt, känner mej lite wild and crazy och bestämde mej för att ta hoppet från att hålla mej till ett ämne och börja blanda lite. Kan bero på att jag börjar bli kaxig och uppkäftig men jag gört ändå som vi säger på Ljusnemål!

På tal om detta med Ljusnemål så svor jag på när jag kom hit som smålänning 1987 att jag aldrig nånsin skulle börja prata Ljusnemål, jag skulle minsann hålla kvar vid min rämjande smålänska där ingen jävel begrep vad jag ska och än idag finns det dom inte fattar vad jag säger men det är ju deras problem och inte mitt. Efter ett antal år häruppe så märker jag hur jag mer och mer lägger mej till med Ljusnemål men för dom flesta så hörs det nog att jag kommer utomsocknes ifrån. Speciellt om jag blir arg, ivrig eller uppspelt, då rämjer jag iväg så folk baxnar och tittar på mej som om jag kom från yttre rymden eller nåt.

Det är inget fel på dialekter men vissa borde tas bort ur vårt land, som skånskan som kan reta den mest lugne till vansinne. Under några år på början av åttiotalet så bodde min syster i detta gröttalande landskap och jag var ofta och hälsade på henne och varje gång stannade vi och tog en paus vid en bensinmack på vägen ner. Jag lärde mej aldrig vad killen som hade macken sa när jag skulle betala så jag rafsade ihop det jag skulle ha och gav honom sen plånboken, det funkade det också. Vi utvecklade under åren ett slags samspel där så han visste till slut vad som gällde när jag kom fast att det gick månader emellan ibland, jag gjorde ett bestående intryck hos honom kan man säga.

Dem smålänska varianten som jag kör med utesluter r när vi pratar så arsel blir sådeles asel och det har ju folk så jävla roligt åt, det har jag ju fått höra mer än en gång kan jag lova er. Min brorsdotters pojk heter Martin och det blir ju då Matin och sportlunch blir sådeles spotlunch. Jag kan nog hålla med på att det låter lite lustigt, dock har vi den andra varianten av smålänska språket då man rämjer iväg med sina r så man kan skrämma skiten ur folk i stället, det låter fan inte ett dugg bättre!!

Jaha då var vi tillbaka i Småland igen så då är det väl lika bra att vi spånar vidare på det. När Gyllene Tider var som störst så skulle dom uppträda i en park en hel del mil ifrån där jag växte upp men vi slängde in oss i en Volvo Amazon, givetvis, och gav oss av på äventyr. Jag har aldrig varit ett stort fan av Gyllene Tider och kommer aldrig att bli. Men jag hängde på och väl framme så hade jag och en kompis bestämt att vi skulle planka in som var väldigt vanligt på den tiden, det spelade ingen roll om man hade råd att betala in sej eller inte, om man plankade in sej och klarade det så fick man lite högre status. Nu hade ju jag som plåtluder och dålig flicka redan en hög status men det kan alltid bli bättre. Vi klättrar över staketet som två schimpanser och landar snyggt på andra sidan men när vi vände oss om så stod där 2 stycken vakter med en schäfer som såg allt annat än snäll ut så det var bara att kvickt kasta sej upp och landa på andra sidan igen. No mercy där inte!

En annan gång lyckades jag planka in på Folkets park i Oskarshamn där jag mer eller mindre tillbringade min ungdomstid och glad i hågen gick jag därinne. När jag blev pinknödig så valde jag en buske att göra mina behov i, men det var ingen bra ide och det tyckte inte vakten heller som jagade mej genom hela parken med en schäfer i koppel och jag med byxorna nere vid knävecken men jag hann i triumf ut genom entrén och dessutom ivrigt påhejad av andra parkbesökare, jävlar som jag sprang!

Det var mycket lättare att växa upp under 60 och 70talet, vi hade inga mobiler och inga datorer eller tv-spel och tv tittade man bara på nån liten stund men vad gjorde vi då? Jo vi var ute och lekte från morgon till kväll och året runt, det fanns inget väder som stoppade oss inte. På sommaren var vi ute på Oknö från morgon till kväll och såg ut som russin när vi kom hem på kvällen och vintertid var vi ute och åkte pulka i backarna. På kvällen fick mamma skicka ut mina bröder som mer eller mindre med våld drog hem oss för inte skulle vi gå hem inte, inte kände vi att vi var stelfrusna och blöta in i märg och ben för vi hade ju bara roligt. Men så var vi också ganska friska och det tror fan det av all denna luften som vi drog i oss . Och inte hade vi några allergier eller eksem, för på den tiden tvättade man i Surf och det var grejer som hette duga det, numera kan du välja mellan 45 olika sorters tvättmedel och den ena stinker värre än den andra och frambringar allergier så det sjunger om det. Astma visste man knappt vad det var för nåt och knappt några andra sjukdomar heller, man var friskare helt enkelt och det är jag övertygad om att det beror på att man var ute så mycket och allting var så mycket enklare då.

För vem blir lyckligare av att vi har så mycket sorters tvätt- och sköljmedel att välja på? Shampo och tandkräm finns det hyllvis av i affärerna och hur fan ska man kunna välja vad som är bäst av detta urval? Det är nog flera än jag som får ångest av detta utbud av varor.

Nu tappade jag tråden totalt för inte skulle jag komma in på varor och sånt och bli allvarlig? Varför allvar när man kan ha roligt, det är min livsfilosofi. För att återgå lite till min förra krönika då jag tog upp detta med rädslor och fobier så är ju min allra största skräck clowner, jag är livrädd för dom och jag ryser i hela kroppen bara av att se dom på bild och dom är så äckliga. Ja, jag har både läst boken och sett filmen av Stephen King, DET men jag var rädd för dom innan dess. Sist jag var på Gröna lund så var det nån idiot som var utklädd till polis och cyklade omkring på en liten cykeljävel och runt mej hela tiden och hade det inte varit barn där så hade jag däckat den fan, ju mera han såg att jag inte tyckte om det ju mera skulle han cykla runt just mej och det störde mej nåt vansinnigt, låt mej vara ifred. När vi äntligen hade blivit av med honom så dyker det upp nån idiot på styltor som gick runt och torkade folk i ansiktet med en servett och hur äckligt var inte det för folk att få den upptryckt i nyllet av nån utklädd idiot som redan hade tryckt upp den i 32 andra nyllen?? Där lyckades vi parera ganska så bra och tur var det för min brorsdotter som var med tycker ännu sämre om clowner och annat utklätt folk än vad jag gör. Hon var illröd i ansiktet och var på väg att hugga tag i ena styltan, men vi lotsade snabbt bort henne därifrån, det var nog lugnast så.

Jag tycks ha en förmåga att hamna i knipa när jag är i närheten av fontäner och befinner mej under alkoholens rus. Av alla mina 6 bröder var det bara en som gjorde lumpen och när han muckade så packade vi in oss i en Volvo Amazon som alltid och åkte in till Oskarshamn för att rulla runt lite på raggarstritan. Då har min bror och en vän till honom fått tag i ett paket surf som jag nämnde med kärlek förut och häller ut hela paketet mitt i fontänen på torget. Jävlar vad det blev löddrande, dom snålade ju inte heller utan öste i hela paketet på en gång och jag har nog aldrig i hela mitt liv sett så mycket lödder på en gång. Det blev bara mer och mer så det var bara att i panik kasta sej in i bilen och åka därifrån och hoppas på att ingen hade känt igen nån av oss.

Jag har under mina berättelser gett er en inblick i Folkets park i Oskarshamn men vintertid så var det Folkets hus i Blomstermåla som gällde. Och där gällde samma sak som i parken: var man inte där var man död eller utomlands eller så satt man inne och detta var dom enda tre alternativen som fanns att skylla på om nån frågade varför man inte hade varit där. Där fanns en trevlig liten fontän som naturligtvis var utan vatten, det förstår ni väl själva vad som skulle hända om dom hade vatten i den när alla har fått lite under västen så ganska snart upptäckte dom som skötte folkan att det var bäst att tömma den på vatten. Men det hindrade ju inte mej från att ramla ner i den och det kan jag tala om att det gjorde jävligt ont att ramla på cementen men det var nåt som hände var och varannan lördag så det kanske inte är så konstigt att jag är så knäpp i huvet som jag är, dom smällarna i huvet var inte att leka med! Dock bör påpekas att jag inte kände så mycket just under kvällen utan det var mera i sansat tillstånd på söndan som man kände av detta onda. Dock slog en av mina bröder alla rekord när han stöp som en oxe utanför entrén och slog sönder hela ansiktet och reser sej upp och säger att -fan, asfalten hoppade opp och bet mej i ansiktet!!

När jag var ung så jobbade jag under ett par år på Stadshotellet i Kalmar som städerska. Det är väl inte så kul att städa hotellrum men man träffade mycket folk och en del kändisar och så fick man se en hel del kan jag lova. Om man kom på morgonen och fick ett litet kuvert med ett par extra hundralappar som en gäst hade lämnat så visste man att just det rummet kunde bli nåt i hästväg att gå in i. Jag har nog både sett och hört det mesta som man kan uppleva på ett hotellrum och det är nånting som jag aldrig glömmer så länge jag vandrar på denna jord. Det bästa var ju när jag öppnade en dörr på väg in i ett rum och skickar dörren rakt i huvet på en engelsman som däckar men efter mycket om och men tar sej upp i stående ställning och ber mej om ursäkt! Eller som när vi i 100 rum skulle smälla in 250 italienare, roligare kunde man ju ha än att städa dom rummen sen.

När min yngste son slutade sexan så anmälde jag mej som frivillig att följa med på en helg i Stockholm med alla ungar och 4 andra mammor men det gör jag aldrig om, inte ens om du hotar med att slå ihjäl mej. Detta ansvar var det jävligaste som jag har varit med om, ungarna var 19 stycken och jag gick och räknade dom hela tiden för att inte tappa bort nån, ibland var dom 20 och ibland 19 men så länge dom inte var 18 eller mindre så fick dom gärna vara 112. Efter två dar upptäckte jag att dom gångerna som dom var 20 när jag räknade dom så fick jag med en av mammorna som var väldigt liten och kort. Mina grabbar har berättat för mej att i 3 nätter efter att jag kommit hem vaknade dom av att jag skrek nitton med jämna mellanrum, så hårt satt det i mej. På natten sov vi på af Chapman och bara det var ju en upplevelse i sej, jag är ju då inte typen som gillar små celler med ett ynkligt litet runt fönster som inte ens gick att öppna men jag överlevde den gången också. Hade jag vetat vad jag vet idag om utbudet av lugnande och sömntabletter så hade denna resan blivit betydligt trevligare och lättare men det blev bra ändå till slut.

Kramar Angelica

 

7 februari 2011 Gästkrönika av Madelaine "Kicki" Söderström

NU får det vara nog!

Jag läste en stor och svart rubrik i Expressen på onsdagen den 2 februari som löd: ”Sista striden för svenskan i Finland”. Reportaget var skrivet på en hel sida, vilket fick mig att reagera med en iskall kår längs ryggraden och en obehagskänsla som infann sig omedelbart. Nu är det allvar eftersom t.o.m. en svensk kvällstidning slår upp detta på en helsida! Vad händer i mitt gamla, underbara hemland egentligen?

Jag är född i Finland men har svenska som både modersmål och fadersmål. Vi hade finska kompisar på gården och vi lärde oss deras språk för att kunna förstå varandra och leka våra lekar. Nu, med facit i hand, undrar jag varför det aldrig var tvärtom. Kanske vi finlandssvenskar hade det lättare för oss att lära oss andra språk eller var det kanske en ”gammal vana” att finnar inte ville tala svenska. Dom hade kanske blivit itutade av sina föräldrar att: ”här i Suomi (= Finland på finska, för dom som inte vet…) talar vi finska…”.

Finland blev självständigt från Ryssland 1917, och enligt 1922 års språklag kan man säga att det blev ett tvåspråkigt land. Det betyder att finländare, det vill säga finnar och finlandssvenskar, har rätt att få information och betjäning på sitt eget modersmål.

När jag gick i skola i Finland, Helsingfors närmare bestämt, så gick jag i en svenskspråkig skola. All undervisning gick på svenska. Vi lärde oss obligatoriskt finska som andra språk redan i första klass i läroverket. Så småningom fick vi även lära oss engelska och tyska. Gick man i finsk skola, där undervisningen gick på finska, så hade dom svenska som andra språk. Det var helt naturligt och så skulle det vara.

Nu är läget annorlunda i Finland. Det har bildats partier som i huvudsak har idéer att formligen utrota finlandssvenskar. Ett parti kallar sig ”Finskhetsförbundet”. Dessa hetsar nu upp det finkspråkiga folket mot finlandssvenskarna. Det har gått så långt att man liknar detta vid en slags judeförföljelse där man bytt ut judarna mot finlandssvenskarna. När jag läser citatet: ”Den finlandssvenska befolkningen är lik en huggorm som de äkta finnarna närt vid sin barm”, så ryser man ju av obehag. Det värsta är att riksdagspartier inte tycks reagera och göra något åt saken. Jag som är finsk medborgare, och får rösta i Finland, har alltid röstat på Svenska folkpartiet. Men dom tycks ju inte heller visa någon styrka och kurage i frågan. Vem skall jag nu rösta på nästa gång, och kommer jag som finlandssvensk alls att få rösta mera?

Finnarna var ju alltid rädda för ”den ryska björnen” efter krigets slut. Dom hatade ryssarna! Nu visar det sig att ryssar köper in sig, och kanske rent av bosätter sig i Finland. Däremot får inte finnar köpa något på rysk mark! Också litet anmärkningsvärt. Många finnar tycker också att man hellre vill lära sig ryska i skolan och inte svenska eller ”tvångssvenska” som dom kallar det. Men det visar ju bara, enligt min mening, hur pass okunniga och dumma finnarna egentligen är. Dom biter sig själv i svansen helt enkelt.

Debatten går tydligen hög i Finland och jag ber er gå in och läsa artikeln som är skriven av Karin Sörbring, se http://www.expressen.se/nyheter/1.2315401/sista-striden-for-svenskan-i-finland. När man inte längre vågar prata svenska högt på gatan, med risk för att bli nerslagen, så har det gått för långt! Håll med om det! Henrik, vi får ”ta det lugnt” när vi åker över och firar semester i Finland och Sibbo skärgård, för man vet aldrig när någon finne tar sig rättigheter över oss… Vi som alltid varit frispråkiga och slängda i käften menar jag. Vår strategi får bli att: ”Stäng in dom i bastun med en dunk sprit” så tar vi hand om dom senare…

Hälsningar från en upprörd finlandssvensk Kicki

 

31 januari 2011 Gästkrönika av Angelica Nilsson

Spekulationer om fobier och rädslor och tokerier!

Häromdagen kom jag att tänka på detta med alla ovanor som vi människor har för oss och för den delen även en del av våra djur. Vi har en del ritualer som måste utföras på ett visst sätt vid vissa tillfällen och om detta inte utförs så kommer världen att rasa samman!! Dessutom är vi rädd för dom mest konstiga saker och för det mesta vill man inte ens veta varför, för det man inte vet har man inte ont av.

Jag själv har en del galenskaper för mej, som att jag alltid måsta räkna alla trappsteg varenda gång som jag går i en trapp. Och då spelar det ingen roll om jag har gjort det i 20 år och kanske flera gånger per dag, det ska göras varenda gång som jag kommer till en trappa. En av mina söner måste alltid börja med högerfoten när han ska gå i en trappa och skulle det råka bli fel så får han börja om från början och jag tror inte att detta är något unikt utan skulle ni alla börja tänka efter så är det nog många av er som gör samma sak. När han berättade detta för mej så märkte jag att jag gör samma sak själv men att jag aldrig har tänkt på det, kan bero på att jag har en hel del andra idéer för mej så det kommer i skymundan och är en ganska så acceptabel galenskap!

Jag har tre grabbar, stora, breda killar som ser ut att tillhöra maffian. Men alla tre är livrädda för spindlar och skriker efter mej om dom på skithuset hittar nån liten stackare som knappt syns. Mer än en gång har dom pekat ut nån liten usling som jag ska forsla bort, men för det mesta krävs det utpekning och förstoringsglas för att ens hitta den lille krabaten! Jag har sedan många år slutat tro på att det blir regn om jag slår ihjäl en spindel. Men det bästa är ändå att förpassa den ut på balkongen...man vet ju aldrig!

Jag har en god vän som har en hel del pyssel för sej när hon ska äta, all mat måste ligga i högar för sej och inget kladd eller hopblandning får förekomma, det är en fröjd att se henna äta och hon lyckas varenda gång balansera så att det inte blir mera potatis än köttbullar och att det stämmer på slutet. När hennes döttrar är där på middag så brukar dom fråga om dom ska skänka henne en av sina köttbullar för att få det hela att gå jämnt upp men hitintills så har det aldrig behövts. Kan även tillägga att trots att det låter i min beskrivning som att hon bara äter köttbullar så är det inte så – hon äter det mesta – men köttbullarna var lättast att använda för att beskriva denna mani.

Själv har jag en hel del fobier som mer eller mindre stör mitt liv på olika sätt. Vi kan börja med höjdskräcken, det räcker med en meter över marken för att hela världen ska bli en snurrande karusell. Det blir tyvärr bara värre och värre med åren och detta gör ju att jag även lider av sjösjuka och åksjuka och annat oknytt som man känner av när man rör på sej i allehanda olika fordon. Fick en gång för många år sen höra av en läkare att detta fenomen finns mest hos oss som har dåligt balanssinne och inte tvärtom som man kan tro. Jag vet inte huruvida det stämmer då jag inte gått på läkarlinjen men det låter ju ändå ganska så logiskt, har man ett bra balanssinne så reagerar det om det rubbas. Jag undviker ju naturligtvis höga höjder och jag åker mycket tåg och bil men vet vad jag kan göra och inte göra så jag slipper må illa. Däremot håller jag mej borta från nöjesfält och skulle hellre dö än låta mej övertalas till att kliva upp i nånting där, jag skulle aldrig överleva det.

Ormar är nog en ganska vanlig fobi. Min mor hade en stor ormskräck så hela tiden medans jag växte upp fick jag höra hur farliga dom var så jag är ingen vän av kräldjur och ingen av mina syskon heller, jag blir vild av skräck bara vid åsynen av en orm och tanken på att vidröra en får mej att känna en sån ångest så jag skulle gå och rösta för att vi hoppar över sommaren då dom härjar som mest. Medans jag skrev detta drog jag upp fötterna från golvet och tittade mej omkring med vild blick. Som sagt, man vet ju aldrig. För ett par år sen var jag ute på promenad då jag såg på håll att det låg en orm på gatan men den rörde sej så konstigt och ganska snart upptäckte jag att den var överkörd och höll på att dö. Trots att jag rös i hela kroppen och allting krullade sej på mej så står jag kvar bredvid denna orm då jag anser att ingen ska behöva dö ensam även om det bara är en liten snok vid vägkanten i Ljusne en sensommardag. När jag berättar detta brukar folk tycka att jag är löjlig men det bjuder jag på, jag skulle göra om det utan att tveka även om det gällde en liten geting som ska kila runt hörnan, liv är liv.

Då min mor även var livrädd för åska så har jag kanske inte utvecklat en fobi för det men jag har en väldig respekt för detta fenomen. Mamma körde upp alla 9 ungar och tvingade oss att sitta med henne i köket tills åskan var över och nåde den stackare som svor för det fick man inte göra. Jag vet inte varför men det sitter i mej än idag och skulle jag råka slänga ur mej ett fan eller helvete under en åskskur så ber jag genast om ursäkt. Jag vet inte till vem eller varför jag gör det men det sitter i fast jag idag är 47 år gammal.

Lika brukar jag ibland fundera på uttryck man använder och oftast är man inte ens medveten om det. Jag kommer på mej själv med att ofta säga såna saker som mina föräldrar eller syskon sa när jag växte upp och jag hör ju på mina egna grabbar att dom gör detsamma, det är nånting som bara sitter i en som berget. När jag var liten och min mamma ropade så svarade jag allt som oftast att ”vänta” och då fick jag snabbt till svar att vänta hon är död men hon har en syster som heter skynda på; Detta har jag alltid använt på mina ungar också och det utan att jag har varit medveten om det, det bara kommer. Inte för att det har hjälpt nåt för inte fan kommer nån fortare, men man har i alla fall påpekat att det inte är roligt att stå där och vänta.

Vad gäller toalettpapper så har jag där nån störning om att jag måste ha så många rullar som möjligt stående inne på skithuset. Har jag 10 eller mindre så måste jag fylla på och jag vet inte varför och vet inte om jag vill veta varför heller. Förmodligen är det nån störning från barndomen för jag har upptäckt att ett par av mina bröder gör likadant. Känner mej väldigt trygg varje gång jag kommer in på deras hemlighus och vet att det finns i alla fall några rullar staplade om dom 10 som står vid toalettstolen skulle ta slut. Ja skratta ni, men detta är allvarliga saker ska jag säga, fy fan vilka ångestattacker man kan få av att sitta på en toa och inte hitta nån rulle alls, det vill jag inte vara med om!!

En sak som fascinerar mej väldigt mycket är det faktum att jag är väldigt glömsk, disträ och vimsig och lägger bort prylar. Jag minns med nöd och näppe vad jag gjorde för en kvart sen men frågar du mej om nån låt eller låttext så kan jag rabbla upp den utan problem, jag är en stor musikälskare och speciellt då 60- och 70-tal och det är väl därför som jag är så vimsig. Jag har hela jävla huvet fullt med musik som pockar på och vill ut, jag sjunger inte bra men gärna då det måste ut på ena eller andra viset! Jag har en kompis inne i stan som är precis likadan och ni kan ju bara tänka er tunggunget när vi kommer ihop och ska leta låtar på internet....jag skrev leta och inte ett ord om att ladda ner så ni behöver ju inte ringa polisen direkt, dom har nog annat att göra får man väl hoppas.

På tal om polisen så har jag en väldig respekt för dessa tjusiga, uniformsklädda män och nästintill ställer mej i givakt om jag ser en. Detta kan bero på att när jag växte upp med mina 6 bröder så hade dom en hel del busstreck för sej och poliser som på 70-talet släpade hem brorsorna var vardagsmat för oss och jag fick tidigt lära mej att politzaien bråkar man inte med hur som helst. Och det sitter i än idag trots min höga ålder. För en vecka sen var jag ute med en vän och åkte i hennes bil som hade trasig ljuddämpare och det tog ju inte lång tid innan vi hade en polisbil efter oss som följde med ända in på gården, vännen fick blåsa och visa körkort och lova att fixa dämparen och hon kunde till och med visa upp den inköpta delen som skulle bytas. Allt detta pågick medans jag satt kvar i bilen och inte vågade gå ut. Dom som känner mej vet att jag är slängd i käften och gärna skojar men jag bara satt där i bilen och tänkte att går jag ut nu så säger jag nåt så dom burar in mej ihop med en massa manhaftiga lesbianer som vill ha mej till sitt ögongodis och det vill jag inte. Så jag satt där jag satt. Min väns grabb säger sen efteråt att han har aldrig hört mej vara så tyst som jag var den gången!!! Inte ett ljud från kaxiga lilla mej och då kan ni förstå den respekten och hur djupt rotad den är.

Kramar Angelica

 

24 januari 2011 Gästkrönika av Angelica Nilsson

Bröst: både glädje och förbannelse?

Bröst, ett ord som kan väcka mycket känslor hos både män och kvinnor och gubbar och kärringar och annat oknytt som finns på denna jord. Det finns stora, små, hängiga, taxöron fast jag tycker ju att där kan man lika gärna säga cockerspanielöron eller beagleöron men kärt barn har ju som ni vet många namn. Nu ska vi gå in lite på detta med bröst och den fascination som dom väcker.

Jag är ju själv numera begåvad med en ganska hyfsad hylla men så har inte alltid varit fallet. Fram tills jag fick mina barn så var jag lång och mager som en skrika och såg ut som om jag skulle gå av om nån petade på mej eller om det blåste ute. Jag hade inga bröst och inget arsel heller men jag tyckte jag var så snygg men jag skulle aldrig vilja ha tillbaka den kroppen igen. Jag bär mina nuvarande kilon med både stil och klass och elegans och är stolt över mina kurvor som jag har slitit som ett djur för att få till: dels med hjälp av chips och choklad men också en del god mat och ibland vin och cider och vodka med cola så man kan säga att jag i alla fall hade roligt medans jag fixade till denna kroppen jag har nu!

För att återgå till bröst så fick jag mitt första barn 1982 och under tiden jag väntade honom så började jag ana lite bröst där jag hade varit helt platt innan. Hoppet stegrades om att jag kanske skulle få lite bullar jag också men efter den förlossningen så trodde jag att jag aldrig skulle bli normal igen. Ett dygn efter att jag hade fött honom så vaknar jag upp på salen och har tuttar som är stenhårda som kanonkulor och var i samma storlek som Dolly Parton har. Det var en fruktansvärd smärta och dom växte ut i mina armhålor så när jag gick kan ni ju bara tänka er hur jag såg ut, först bredbent efter en sjujävla födsel och sen armarna rakt ut. Jag ringde på sköterskan som kommer in och utropar Herregud! när hon får se mej och det enda som fanns att göra var att skicka mej till bröstpumpen för att bli mjölkad.

Ni som har sett och hört denna hemska tingest vet om att den både låter och beter sej som en mjölkmaskin i lagården inne hos kossorna. Dessutom gör det ont nåt så in i helvete och dessutom var ju mina bröst stenhårda så jag satt där med pumpen och grinade och bad om nåd medans den stackars sköterskan klappade mej på axeln och sa att det går över. Går över....ingen jävel hade talat om för mej vad som skulle hända efter att jag hade fått mitt barn. Det var fan inte roligt att gå upp och pumpa mina bröst på en full flaska på vardera bröst innan jag ens kunde lägga till grabben så han fick äta sej mätt och efter det var det bara att gå och pumpa igen och det kan jag tala om, att den veckan som jag låg på BB i Kalmar i september 1982 så mättade jag halva Kalmars bebisbefolkning med min mjölk.

När jag fick min andra son 1986 så var det inte fullt lika illa utan det började sina ganska snart och jag blev beordrad att intensivamma vilket då innebär att den stackars ungen hänger vid bröstet dygnet runt och man får ingenting gjort. Man får sår som gör jävligt ont då man antingen pumpar eller ammar hela jävla tiden så efter 3 veckor gav jag upp. Min sista son fick jag 1990 och direkt när jag märkte problem så tog jag fram flaskan och det har han inte dött av, han är hur välgödd som helst.

Jag blev då efter mina barn som sagt begåvad med en hyfsad hylla som jag är riktigt stolt över. Alla kvinnosakskvinnor må kalla mej jävla svartfot och svikarkärring men jag gillar att visa min urringning, den har gett mej många gratisdrinkar på krogen och så länge man gör klart för den som bjuder att man inte tänker hoppa i säng för en drink så är det helt ok tycker jag. Om jag vill visa min klyka så är det väl upp till mej och sen skiter jag i vad andra tycker.

Tyvärr är det nu så att jag för några år sen bestämde mej för att dejta på nätet och det var en upplevelse som gav mej en chock för livet. Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att det i dessa moderna tider fanns så jävla mycket män som tror att bara för att man är blond och har kurvor så ställer man upp på vad fan som helst. Jag fick 50-talet brev om dan med allehanda snuskiga förslag och jag tål en hel del men detta var bara för mycket. Nog för att jag har vetat att det fanns fördomar i vårt samhälle men detta var vara så fruktansvärt och merparten av dessa män var gifta.

I början försökte jag vara trevlig och svara alla med ett vänligt nej tack men blev hela tiden bemött med ”men du som är blondin kan väl ställa upp och du kan få pengar om du vill” så jag fick lägga ner skiten. Ska tillägga att jag provade flera olika sidor och en del var bättre medans en och annan var bedrövlig. Jag försökte mej på att byta kort på mej själv och sen helt ta bort det men till slut gav jag upp, men hade jag velat hade jag kunnat gjort mej en rejäl hacka där!! Vilken tur att jag är en sån positiv och glad människa så jag bara kan skratta åt skiten. Min klyfta bär jag med stil men jag ställer inte upp på vad som helst för den skull!

Jag och en av mina väninnor som också är utrustad med en stadig hylla skulle en gång in på tippen med lite skit som skulle kastas och då vi var sent ute så sladdar vi in på soptippen samtidigt som killen håller på att låsa grinden. Vi ropar och säger att -snälla, det går fort men han tvekar och kommer fram till bilen och efter en lång och tyst stunds tittande ner i våra klyftor så säger han att -ok men skynda er på! Så sensmoralen är att ibland kan dom vara bra att ha!!

En sista väldigt rolig grej måste jag berätta för er angående klyka. Nån månad före jul var jag på en fest där jag då naturligtvis hade min klyka med mej och satt med en god vän och tog en cider och pratade då det dyker upp en kille. Han var en sån där genomsnäll och stor nallebjörn och diskret och lugn och han sätter sej på bordet bakom mej och min vän och börjar prata med henne som han känner sen förut. Jag känner mer än ser hur han mycket diskret kollar in min urringning, men då han är harmlös och inte påträngande på något sätt så får han hållas. När min vän upptäcker hans diskreta blickar ner i min klyka så säger hon rappt som en kobra att du vet väl att det kostar pengar och kolla i hennes klyka varvid killen raskt tar fram plånboken och börjar bläddra bland sedlarna!! Vi skrattar så vi ligger dubbla och säger genast åt honom att stoppa ner plånboken igen och detta minne har vi haft roligt åt många gånger. Som jag brukar säga, ha roligt och ta inte allt så förbannat allvarligt, det var ju bara en rolig grej!

Kramar Angelica

 

17 januari 2011 Gästkrönika av Angelica Nilsson

Ungdomssynder – preskriberade och glömda?

Då jag i mina tidigare gästkrönikor hos våran käraste Henrik har skrutit väldigt om att jag var plåtluder för jag hade killar med raggarbilar och dålig flicka för att jag hade p-piller i väskan så har jag blivit tillfrågad om att utveckla detta och nu ska så ske. Först gör jag dock ett korstecken och ber till vår Herre om att detta är preskriberat och för er som undrar varför jag lämnade Småland för att flytta till Ljusne så kommer svaret här!

När jag var ung under sena sjuttiotalet så var det helt annorlunda mot idag, vi vågade lifta och röka hemrullade cigg. och vi drack hembränt utan att ta skada. Och under mina liftningsturnéer så har jag fått åka med polisbilar och taxibilar, bussen stannade ibland, cyklar och motorcyklar och mopeder. Lastbilschaufförer stannade alltid och man var aldrig rädd, idag skulle jag aldrig våga lifta utan att ha tårgas och knogjärn och minst ett basebollträ och gärna en påk och en pistol och en bazooka. Ett par hagelgevär kan vara till nytta och sen är det bara att ge sej ut och skicka ut tummen!!

För mej som är född i Mönsterås som ligger ungefär mittemellan Kalmar och Oskarshamn nere i mörkaste Småland så var det givet att man under sommarhalvåret åkte in till Folkets park i Oskarshamn, om man inte gjorde det så var man antingen död eller utomlands. Det var träffpunkten fast att det var sällan som man var inne i själva parken för vi hade så mycket roligare utanför bland alla raggarbilar och för all del vanliga bilar också. När jag var 16 år så fick jag min första egna lägenhet och den här fredan hade vi samlats ett gäng som festade och hade roligt för att sen fara vidare in till ovannämnda park för dans och förtäring och allehanda annat smått och gott som händer i buskarna i en park en fredagskväll. Jag var då så jätteförälskad i en pojke som vi kan kalla för Bertil och han och jag hamnade berusade och fulla av kärlek sittande på ett staket mot en sluttning på parkeringen grovhånglandes och fnittrande. Efter en stund upptäcker vårat sällskap att vi har försvunnit och börjar leta och jackpoten att hitta oss gick till min syster som tog sej nerför slänten och hittade oss halvnakna i ett stenröse och vad vi försökte oss på där ska vi kanske inte gå så närmare in på. Där får ni använda eran fantasi och det kan jag mycket väl tänka mej att ni gör nu era snuskar! Syrran är diskret som vanligt och petar med en pinne på ryggen på Bertil som inte reagerar nämnvärt så hon ger upp och ger sej uppåt mot mera folkrika trakter och väntar in oss.

När vi sent omsider kommer uppkravlande för slänten så minns jag ingenting mera förrän vi är hemma i min lägenhet i Mönsterås igen där vi upptäcker att jag under skogsorgien har tappat min nyckelknippa och inte kan komma in varvid vi ringer på eftersom min bror och hans flickvän befinner sej därinne men jag har aldrig vare sej före eller efter detta träffat några som kunnat sova så in i helvete som dom gjorde den gången. Jag bankade och slog och skrek och brölade och hotade och grinade, men det var som att försöka få liv i dom döa på kyrkogården , inte ett liv.

Dan efter vaknar jag upp i ett tält ute på Oknö , tittar mej hysteriskt omkring men ser bland dom andra som är i tältet att det är folk jag känner väl och då jag kravlar mej ut för att hitta en buske att pinka i så upptäcker jag att nåt mera än mina nycklar är borta och det är mina trosor. Dessutom känns det så konstigt i ansiktet och jag tar mej in i kompisens Volvo Amazon som står utanför tältet och där upptäcker jag i backspegeln att hela högersidan av ansiktet är igensvullet. Ingen har en aning om vad som har hänt men senare kommer vi fram till att det måste varit så under kvällen före att Bertil missade grovt i sitt berusade tillstånd. Vi har inga som helst belägg för detta, men då ingen har kunnat överbevisa mej om nånting annat under dom 30 år som har gått så får vi fortsätta tro på detta!

Då jag började vakna till ur mitt berusade tillstånd så började jag minnas en del som jag inte ville minnas och får en sån fylleångest att jag stannar inne i min lägenhet från lördag till torsdag då jag vågar mej på att ge mej ner på köpingen mot Domus, men vänder tillbaka halvvägs då jag inser att jag inte är redo att visa mej ute än. Påföljande fredag övertalar mina kompisar mej att festa till för att åter åka till parken och när jag kommer dit så upprepar jag samma sak igen trots att jag svor på att aldrig mera göra nåt liknande. Samma kille , samma staket och slänt men fråga mej inte om nycklar eller trosor försvann den gången också, för det har jag inte en aning om!! Dock ska jag komma med en liten varning här , ska ni ha sex i ett stenröse så ta för fan med nånting som är tjockt och mjukt att ligga på, för det känns kan jag tala om.

Då min mor var från Öland så var jag mycket bekant med denna ö och var ofta dit både som barn och i ungdomen och speciellt under mina plåtluderår då dom snyggaste killarna med som snyggaste raggarbilarna fanns där. Utanför Borgholm finns det en camping som heter Lundegård och dit skulle vi alltid till midsommar, det var aldrig tal om nåt annat och då började man festa vid 9-tiden på förmiddan. När man kom till Ölandsbron lagom till lunch så var man i god form och redo för allt som kunde tänkas komma i vår väg och när man var över bron så kunde man bära hela världen på sina axlar. Man var helt enkelt i topptrim och hängde ut genom rutan på bilarna om man inte hade lyckats få tag i en kille med cab, då var man verkligen plåtluder med hög status och mycket förmåner som jag behåller för mej själv. Väl framme på plats så vräker vi upp nåt gammalt tvåmanstält från sen nån gjorde lumpen, jo på den tiden gjorde killarna lumpen och sen klämde man in sej säkert 20 pers i detta tält, men alla hölls med sitt så det var sällan ens någon som sov där. I praktiken var det bara ett förvaringsställe för rena kläder och alkoholhaltiga drycker vilket på den tiden främst bestod av mellanöl. Hela tältet var fullt av backar med denna ädla dryck och det var bara att dricka och se glad ut för det gjorde alla andra. Trots detta festande och härjande så hade vi ändå en gemenskap , vi höll ihop i stora gäng och tog hand om varandra på alla sätt, vi klämde in oss hur många som helst i bilen på vägen tillbaka på söndan.

Jag och min bästa vän från den tiden blev väldigt överförfriskade och glada en av dom gånger som vi var där och vi fick syn på några riktiga snyggon som satt ute på en lång brygga och vi skulle ju naturligtvis dit. Men i det tillstånd som vi befann oss så tyckte vi att det skulle gå snabbare om vi gick ut i vattnet istället för bryggen och sagt och gjort, vi ger oss ut i vattnet medans några av våra kompisar står på stranden och skriker åt oss att komma iland. Pyttsan, komma iland till dom där tråkmånsarna när man hade några riktiga läckerbitar på gång men vi tänkte ju inte på att det var ganska långt ut dom var och dessutom hade vi kläder på oss så det där funkade ju inte alls nåt vidare bra. Dessutom hade vi satt på oss en killes mockajacka med fransar som var högsta mode då och hans mockaskor och det gjorde ju inte direkt saken lättare. Ni som var med på denna tiden minns säkert dessa jackor som var ganska så dyra och skorna hade också kostat en bra slant men dom blev aldrig vad dom en gång hade varit efter den badturen och det vet vi ju allihopa att vatten inte är så bra för mocka. På den här tiden hade både killar och tjejer väldigt tajta jeans , nu snackar vi stuprör och vringade jeans som var så tajta så man fick lägga sej på rygg när man skulle dra upp dragkedjan för annars fanns inte en chans att man kunde få ihop dom. På den tiden var jag smal som en stolpe och byxorna satt som ett smäck. Men som en kompis sa när dessa jeans blev moderna igen för några år sen, att vi som har haft dom en gång sätter aldrig på oss dom igen. Dessutom är det inte roligt när sånt som jag hade i ungdomen blir modernt igen, det visar ju bara på att jag blir äldre och det har jag slutat med för länge sen.

Ja som sagt att dessa byxor var alltså riktigt tajta och när jag och min kompis sen skulle gå undan i skogen och pinka så fick vi ju inte av oss byxjävlarna för att dom var blöta efter vårat bad. Enligt säkra källor så tog det ett par timmar innan vi kom tillbaka till tältet efter denna pisserunda trots att vi bara var en fem meter bort eller nåt i den stilen. Det slutade med att vi fick hjälp med att rulla av byxorna på nåt vis av kompisar medans vi bara gapskrattade och fånade oss och sen sprang vi runt i bara trosor resten av den dan och var fria och fulla och lyckliga. Huruvida vi sen tog på oss byxor igen nästa dag har jag inte den blekaste aning om och är nog glad om jag slipper veta också. Somligt bör förbli begravet. En annan av mina kompisar som vi kan kalla för Sven skulle köra hem på söndan och vi sa åt honom på lördan att nu tar du det lugnt för vi måste åka redan 8 på söndag morgon. Jadå tyckte han, att det är klart att jag tar det lugnt och sen kommer han hemkrypande till tältet klockan 4 på morgonen och är så full så vi kan än idag inte ens begripa att han hittade tältet. Trots detta så var vi tvungna att åka 4 timmar senare och han var den enda som hade körkort så det var bara att lasta in oss i bilen och sätta honom vid ratten och ge oss av. Jag har aldrig i hela mitt liv sett en karl svettas och gnälla som han gjorde hela vägen hem, han sa att polisen skulle stoppa oss men vi sa att inte fan stoppar dom nån söndagen i en midsommarhelg när alla ska hem och det är köer som räcker till norra Öland och det var ju sant. Man fick ju sitta i kö i timmar och poliserna hade väl fullt upp att hålla reda på alla som fortfarande var fulla och sprang omkring på vägarna och härjade medans dom väntade på att köerna skulle försvinna. Men en sak vet jag och det är att hade dom stoppat oss då så hade dom slitit ifrån honom körkortet och hoppat och stampat och pissat på det och sen burat in oss allihop på minst ett par år medans vi nyktrade till!!

Kramar Angelica

 

10 januari 2011 Gästkrönika av Madelaine "Kicki" Söderström

”Dom är inte bara tunga, mina väskor, man blir sjuk av dom också…eller så är det resor som gör mig sjuk?” (tänker på krönikan angående damers handväskor…)

Under många år har jag byggt upp förutsättningar för skador p.g.a. mina handväskor respektive resväskor och kanske dåliga skor, eller en kombination. Det började med en liten beautybox som jag fick ärva av min moster och den släpade jag ju omkring vart jag än begav mig. Den var fylld med allt en fyraåring behöver. Dockor, kam, borste, gamla parfymflaskor, godis, glansbilder, gamla läppstift, hårband m.m. Fina sandaler hade jag också på mig, som jag höll på att vricka fötterna ur led med. Så småningom blev det en liten röd resväska också som var gjord av något hårt kartongmaterial. Den, plus beautyboxen, var ju ett måste på mina sommarresor till kusinerna. Då fick man ju spel och spelkort, gamla serietidningar, mina block och pennor, dagbok och annat smått och gott att rymmas med. Tungt var det, men mera jämvikt i alla fall eftersom jag hade två väskor. Då dög mina fina röda gummistövlar som jag höll på att snubbla i då det var otympligt att ta sig fram i terrängen.

Sedan kom åldern då handväskan blev aktuell. Och den har vi ju läst om i en annan krönika, så jag behöver ju inte upprepa det. Jag håller fullständigt med krönikören om att det ryms massor i en handväska. Nu fick jag uppleva att jag för första gången inte hade koll över mina tillhörigheter. Jag tyckte om min axelremsväska i skinn gjord som ett lapptäcke och som liknade en säck. Den var bekväm och passade bra för just min axel. Det hade väl gått en månad och jag tyckte den verkade nog litet tung, så jag bestämde mig för att tömma den på allt innehåll och rensa ut oviktiga saker. Där fanns ju allt jag behövde så det blev inte så mycket rensat, men när jag till slut fick upp en skiftnyckel och en hovtång såg jag ut som ett frågetecken. Då kom min sambo förbi och skrattade gott och utbrast: ”Jaha ja, dom där har du gått med i två veckor nu!” Det visade sig att han testat mig hur ofta jag kollar i min väska. Vid den perioden var det smala skor som gällde och som fick tårna att skrika av smärta ibland, eller kinadojjor som var så platta att man undrar hur fötterna klarade av att alls hålla upp resten av kroppen.

Det hände sig en gång att jag skulle ut på kryssning med en god väninna. Då blev det ju igen nerpackat en hel del prylar som jag absolut behövde. Till all tur var det hjul på resväskan så man slapp bära den och få ont i ryggen. Visserligen hade jag min axelremsväska, men jag drog resväskan med motsatt arm, så det blev jämvikt. Skorna var ju snygga och med litet klack förstås. Jag kände hur huvudvärken började krypa in under pannloben. Väl inne på båten och efter att vi installerat oss i vår fina fönsterhytt så började jag känna att det gjorde ont i kroppen, närmare bestämt i halsen. Jag slog det ifrån mig och vi tog oss upp till baren. Konstigt nog så smakade inte drinken lika gott som just den sorten brukar göra. Det blev värre och värre och till slut hasade jag mig ner till hytten för att vila mig en stund innan vi skulle till buffén och njuta av god mat och dryck. Vi kom till buffén och jag tvingade i mig maten och vinet innan jag till slut gav upp. Naturligtvis måste vi gå, för säkerhets skull, via taxfreeshoppen så att vi i alla fall kunde handla något med oss ner till hytten. Mitt sjätte sinne sade mig att där skulle jag tillbringa resten av resan. Min kompis korg var fylld med godis, tidningar, goda drycker, parfym, leksaker till barnbarnen m.m. och min korg var fylld med näsdukspaket, halstabletter av olika sorter, vattenflaskor och salva för läpparna. En tröst var att det var roligare att ligga sjuk på båten i gott sällskap än ensam hemma. Tyvärr blev inte en bråkdel av det som jag packat ner någonsin använt på den resan. Hem kom jag i taxi med väskorna nästan orörda men dock andra skor på fötterna. Jag var tvungen att byta. Sedan fick jag stanna hemma en vecka från jobbet insjuknad i influensa.

Förra året, närmare bestämt i september, skulle jag göra en efterlängtad resa sedan länge planerad: ”Stockholm-Paris-Dublin-Paris-Stockholm”. Jag skulle först åka till Paris och bo hos min släkting och sedan skulle vi tillsammans åka vidare till Irland och uppleva Dublin. Denna gång packade jag den stora resväskan på hjul, lilla kabinväskan samt axelväskan med absolut precis det jag skulle behöva för två veckor. Jag tog på mig mina Ecco-promenadskor, som var litet snyggare än mina vanliga nedgångna jumppadojjor. Packade ner ett enda par finskor eftersom det skulle bli en hel del uteliv hade vi ju tänkt oss.

Det blev mycket släpande på väskor ner till tåget, upp i tåget, upp i rulltrappor vid Centralen, upp på Arlandabussen, ut ur bussen, in till incheckningen. Pust! Tur att jag hade promenadskorna på fötterna. Kabinväskan var ju inte av den lättaste sorten heller, men det fanns ju kundvagnar att låna på terminalen. På flygplatsen Charles de Gaulle släpade jag åter på mina väskor men till all tur inte så långa sträckor och det fanns ju taxibilar utanför som gärna körde oss in till Paris. Nu var det bara att ta sig upp till takåsarna under Paris. Hon bor nämligen på femte våningen. Först in genom ytterporten, som var för smal för min resväska så jag fick baxa in den sidledes. Sedan genom två portar till så vi kom in på en innergård och därefter upp för två halvtrappor innan vi kom till hissen som var så smal att vi fick tränga ihop oss som packade sillar. Väl uppe så öppnades dörren åt ”fel” håll så att vi måste först få ut väskorna och gå några trappsteg ner innan vi kunde stänga hissdörren och ta oss upp en halvtrappa till hennes dörr.

Gud vad gött det var att sparka av sig skorna och slänga sig i soffan och få en kall god drink i handen. Sedan skulle alla kläder hängas upp på galgar för att hålla sin fina form. Till all tur hade hon gott om plats. Men jag hade med mig precis allt jag bara måste ha med mig. Det absolut nödvändigaste.

Följande dag tog vi oss ut i solens sken och gick två långpromenader med avbrott av lunchpaus. Vi startade 10:30 och kom hem 17:30. Det kallar jag långpromenad! Jag kände mig något trött i kroppen. Ecco-skorna var rätt hårda och stadiga med ytterst litet svikt att gå i. Natten tillbringade jag i en för mig ny säng, alltså en utdragssoffa med ribbotten och tunn madrass. Jag sov gott! Följande dag gjorde vi en långpromenad till bl.a. till Katakomberna. Även en mindre promenad på kvällen i parken som ligger alldeles nära där hon bor. Den natten sov jag också gott, helt utpumpad av promenader, hårda skor, tung kamera och axelväska samt god mat o dryck.

På morgonen därefter väntade taxin på oss. Vi skulle äntligen komma iväg till Dublin. Jag hade lämnat kvar en hel del saker och tog bara det absolut nödvändigaste med mig på resan. När jag skulle baxa ut stora väskan från lägenheten och vred litet på kroppen så knyckte det till i höger sidan av min rygg! Äsch, man skall inte vara blödig! Kämpa ner med väskor med en konstig smärta för varje steg jag tog. In i taxin kom vi och när jag skulle lyfta armarna och dra fingrarna genom håret så gjorde det vansinnigt ont i ryggen strax vid midjan ungefär. Äsch, man skall inte vara blödig som sagt! Jag släpade väskorna genom terminalen till incheckningen. Allt gick bra. Men jag började få mer och mer besvär med att gå, sitta, röra armarna och stå utan att det smärtade i ryggen för varje moment.

Flygresan gick problemfritt och vi hämtade våra väskor. Jag drog mina från rullbandet, släpade dom till bussen och upp på densamma som skulle föra oss ganska nära vårt hotell. Vi åkte för långt så vi fick släpa våra väskor tillbaka uppför en lång backe, upp för hotelltrappan och så var vi då äntligen på vårt hotell. Där checkade vi in och fick veta att vårt rum var på tredje våningen utan hiss! För varje trappsteg gjorde det otroligt ont i min rygg, men skit i det, vi var ju i Dublin och skulle ut på puben! In med väskorna och ut igen helt enkelt. Någonstans i mitt undermedvetna måste tanken ha funnits att ”Stannar jag det minsta till så blir jag där på stället!” Så vi promenerade och jag hade ju mina Ecco-promenadskor på fötterna och händerna som stöd på ryggen, som en professor. Vi kom alltså till Dublin på torsdag förmiddag och hann besöka en hel del platser och två pubar. På vägen till hotellet hade jag så ont att jag ringde på hos en kinesisk massör/akupunktör. Tyvärr var bara akupunktörinnan inne, men jag tog emot den hjälp jag kunde få. Fick även köpa med en kylspray att spruta på korsryggen till natten. Men det kändes inte just alls bättre efter behandlingen. Värktabletter hade jag käkat var tredje timme och fick fortsätta med det. Den natten sov jag inte gott! För det första var det en resårsäng utan bäddmadrass och redan gropig och för det andra kunde jag bara sova på rygg eftersom det gjorde ont så fort jag rörde mig.

Vi kom på något bra till följande dag! Vi skulle åka på utflykt i buss så kunde jag sitta i lugn och ro och slippa stå och gå så mycket. Bussen startade klockan 8:00 och vi var åter vid 18:00-tiden. Då var jag alldeles mörbultad och sade att om vi inte tar en pubrunda nu direkt så kommer vi aldrig på någon den kvällen. Sagt och gjort. Gott med kall öl och trevligt sällskap. Man glömde nästan bort det onda.

Men sedan var det dags att gå till hotellet och det var nog med mina sista krafter jag gjorde det. Klockan 20:00 förstod jag att det var dags för sängen. När jag äntligen låg där så kom jag inte längre upp. Vi var tvungna att ringa efter en läkare. Hur det nu var så hade receptionisten också talat med någon, så in kom två snygga ambulansförare och undrade vad jag hade varit med om? Inte mycket, sa jag, vi har nyss anlänt till Dublin. Till slut kom vi överens om att jag nog hade det bättre på hotellet än på akuten där man antagligen skulle få ligga och vänta i 12 timmar på någon läkare. Så småningom kom den läkaren min kompis hade talat med. Han gav mig några sprutor och skrev ut medicin. Den natten sov jag bättre, litet borta av sprutorna förstås. På morgonen gick min kompis och köpte ut medicinen. Jag tog sammanlagt fyra tabletter av ena sorten och tre av den andra då jag kände mig yr och dimmig i skallen. Till slut spydde jag och höll på att svimma av smärtan i ryggen. Den medicinen hamnade i soporna illa kvickt. Där låg jag sedan i tre dagar och det hotelltaket kunde jag beskriva som det bästa polisvittnet någonsin i historien!

Hur det nu var, så kom vi därifrån med hjälp av att min kompis släpade också mina väskor! Vi kom tillbaka till Paris och jag kände mig något bättre. Jag packade om mina väskor på bästa sätt och tryckte igen dom med en suck av lättnad. Då kommer min kompis med fem galgar till och där hänger några blusar som jag hade glömt att packa ner. Fan! Vid incheckningen vägde den stora resväskan ett halvt kilo under maxgränsen från att vara tvungen att betala extra tullavgift för bagaget. Dessutom hade jag kabinväskan och handväskan, men dom gömde jag ju under disken medan jag väntade på boardingkortet och passet. Nåja, nu började det kännas i alla fall ganska bra att stå, gå eller ligga på rygg, men sitta var dock ett litet helvete! Sedan kom jag hem till Sverige igen och fick snällt be om hjälp av medresenärer med mina väskor tills jag fick tag i en kundvagn.

Skönt att vara hemma, men då började ju rehabiliteringsprocessen. Läkarbesök med sjukskrivning som följd, flera kiropraktorbesök och besök hos sjukgymnast. Värkmediciner och smärtlindrande liniment köptes in. Skitont gjorde det i kroppen och penningbörsen krympte som smör i solskenet!

Slutsatsen är: Res med lätt packning och rätta skor! Kasta allt vad handväskor, resväskor och beautyboxar heter och framförallt Ecco-skor! Köp en ryggsäck och endast för dig personligen gjutna jumppadojjor! Fixa en frisyr som du bara behöver använda fingrarna till att kamma (ingen kam eller borste = en pryl mindre). Tro mig, man kan bli sjuk av tunga väskor och fel skor!

Lycklig resa nästa gång, tänkte jag. Pyttsan heller, det är tydligen resorna jag blir sjuk av, tyvärr. För under julresan till Småland, … men det är en helt annan historia.

Hälsningar Kicki

 

3 januari 2011 Gästkrönika av Angelica Nilsson

Kvinnors handväskor och dess mysterium!

Min äldsta son skulle hämta min väska och när han lyfter upp den så utbrister han "Att varför kallas ni för det svaga könet, att gå runt hela dagarna och bära på dessa tunga as är ju som att gå på gym".

Då började jag fundera lite på detta med väskor som dom flesta av oss kvinnor använder och vad vi egentligen går runt och bär på. Jag och flera med mej lever efter filosofin att "det kan vara bra att ha" och därför kan man hitta en hel del i våra väskor. Om man byter till en mindre väska så knölar man ner så man inte kan stänga den så det fungerar inte, numera kör jag med trunk.

Om vi börjar med plånboken, en massa kort på barnen som ständigt ska visas upp vare sej nån vill titta eller inte och en massa bankkort så bara den väger ett par kilo. Dessa bankkort kan lätt blandas ihop och jag vet av egen erfarenhet att stoppar du in coopkortet i bankomaten så får du inga pengar!! Det är 25 år sedan jag bytte namn men jag går fortfarande omkring med mitt personbevis för att kunna förklara vem jag är, hitintills har jag aldrig behövt visa upp det!!

En sminkväska kan aldrig bli full nog, det är också lite så här att "det kan vara bra att ha-" mentalitet så minst två mascaror och tre läppstift och två foundation. Sen måste man ha sminkservetter om man behöver gå undan och fräscha upp sej och en parfymflaska kan vara bra om men ser en snygging och vill lägga in en stöt, lukta gott är aldrig fel i såna lägen. Pincett, våtservetter, bomullspads och antirynkcreme, hårborste och plattång ska med i alla lägen och en fön av något slag. Ett par rena trosor är ett måste!! Ögonskuggor har jag slutat med för det fastnar bara i rynkorna och jag ser ut som nåt som katten Tina släpat in och sen ratat!

Pennor och småblock måste man ha om man springer på den stora kärleken och vill dela med sej av sitt telefonnummer, gärna uppåt 10 pennor så är det i alla fall nån av dom som borde fungera. Ett par tre block i olika storlekar måste man minst ha och kundvagnsmynt bör man ha i alla fall 10 olika för dom kryper upp i hörnen och gömmer sej. Skruvmejsel måste med och det är en kvarleva sen 70-talet då man åkte Amazon: är det nån av er som har sett en Volvo Amazon från den tiden utan skruvmejsel i rutan på förarsidan?? Tänkte väl det!!

En liten flaska hårspray om man blir överfallen, det svider gott i ögonen på äckel som försöker komma för nära och andra oknytt som man kan träffa på. Och ett larm är också väldigt effektivt, dock en liten varning här...sätt inte på larmet utan att veta hur du stänger av det!! Det misstaget gjorde jag under en festival och det tog inte många minuter så såg jag fyra poliser från olika håll komma springande och det var ju lite pinsamt. Men som tur är så är man slängd i käften och kan snacka för sej, i och för sej var det rätt så trevliga konstaplar men jag gör inte om det igen, så mycket tycker jag inte om att stå i centrum.

En bok är ett måste, man kan bli stående i en kö och behöva fördriva tiden och då kan det också vara bra med en nagelfil så kan man göra lite manikyr under tiden. Då jag blivit sittande mycket på tåg under sista året så är det suveränt med dessa saker att fördriva tiden med. Glöm bara inte läsglasögon då det går väldigt snabbt att se dåligt efter 40, därmed inte sagt att jag har fyllt det, jag menade bara rent allmänt! Korsord är också bra men det förutsätter att man plockat med sej pennorna som jag tipsar om längre upp. Och inga blyertspennor och suddar tack, lev lite farligt och lös korsord med bläckpenna, jävlar vilken kick man får!!

Mobil och hörlurar till den, en del människor är så dumma att lyssna på så då kan man sätta på sej lurarna och höra på nån bra musik istället. Men här vill jag också införa en varning: ge inte dina barn mobilnumret för det är inte roligt att gå och digga vilt och så hör man plötsligt äldsta sonen som skriker "Var fan är du? Vi är ju hungriga ju!" Efter den händelsen har jag fortfarande svårt att lyssna på Jerry Williams utan att få ångest.

Nu tror jag att jag har täckt in det mesta, detta är dock mycket individuellt då nån annan kan tycka att det finns annat som är livsviktigt att ha med sej. För mej som var ung i slutet på 70- och början på 80-talet var det viktigt att alltid ha p-piller med sej i ett fack i väskan. Då blev man kallad dålig flicka men fan vad roligt vi hade och det ihop med att vara ett plåtluder gjorde att jag hade en riktigt rolig ungdom som jag gärna skulle göra om. Men nu är jag för gammal och för er som inte fattar så kan jag tala om att i min ålder så behöver man inga preventivmedel längre för nu är det vallningar och annat skit och karlar orkar man inte ens titta efter längre, dom säger att det är som att cykla och att man aldrig glömmer men fan vet!!!

Och till alla män därute som klagar på våra väskor som ska med överallt: ni klagar så lagom när vi slänger upp allting som ni behöver när det har krisat till sej! Då är våra väskor och dess innehåll bra att ha!!

Kramar Angelica

 

27 december 2010 Gästkrönika av Maj Larsson

Sjukhusresor!

Under min yngsta sons första 14 år har det blivit många resor till Akademiska barnkliniken i Uppsala eftersom han föddes med en missbildning i urinvägarna. Och av dom 30 resor vi gjort dit så tänkte jag berätta om några som fastnat i mitt minne. När jag första gången skulle åka hem var Gossen 1 månad och tänk vilket lyx vi skulle få åka taxi, ända hem till dörren i Ljusne. Stort misstag. Vi vart in klämd i en långmecca av årsmodell 72 diesel. Ingen AC och det var ca 30 grader ute. Chauffören åkte med fönstret öppet hela vägen hem och taxin var fullproppad med folk. Jag var så förgiftad av avgaser när vi kom hem så jag sov i tre dygn.

Två veckor senare fick vi åka akut ner då gossen fick ett bråck, syrran skjutsade ner oss och bokade plats på patienthotell. Tyvärr var det illa med gossen så vi blev kvar i två veckor. Syrran tog bilen och åkte hem. När han blev utskriven funderade jag hur vi skulle komma hem, avdelningsläkaren tyckte vi kunde åka buss hem! Jag ringde hem till farsan och grät en skvätt, två timmar senare var han där och hämtade oss!

När gossen var 6 månader fick han ånyo åka akut ner i ambulans och han akutopererades. På kvällen blev han utskriven, men transporten hem hade dom inte tänkt på. Ringer åter till min far och gråter, han ringer upp 30 minuter senare och vi får åka taxi till Tierp och där möter min far upp. (Min far betalade taxin från Akis till Tierp).

Nu fick vi vila 6 månader och då hade jag tuffat till mej så vi åkte egen bil ner. Parkeringsavgiften på sjukhuset är inte att leka med, men vi fick bidrag till det! Nu blev han ännu en gång utskriven samma dag som operationen och fick åka hem direkt från uppvakningsavdelningen. Jaja tänkte jag dom vet väl vad dom gör. I Gryttjom fick jag stanna bilen, klockan var 18.00 på kvällen. Jag fick inte liv i gossen, helt omöjligt. Paniken började brinna i mej och jag kände att detta var inte rätt. Inget nummer till avdelningen hade jag. En tjej kommer fram och frågar om det hänt nåt. När jag berättar ringer hon SOS direkt, hon var narkossköterska! Ambulansen var där på två röda. In med gossen i ambulansen och på med syrgasen, då kvicknade han till direkt. Dom hade inte ”vädrat” ur narkosgasen riktigt på honom efter operationen.

Vid 2 års ålder skulle vi åka med sjukresebussen hem. Han hade slangar och dränage, vägrade att gå själv. Jag fick bära honom ca 3 km till bussjäveln + packning. När vi väl kom ombord på bussen så var den ”full” och det satt 1 pers på varje säte som vägrade flytta sej. Busschauffören fick snällt be några flytta sej så gossen fick ligga på ett säte för två. Varje gång han körde i ett gupp skrek gossen av smärta. Busschaffisen ringde upp avdelningen och skällde ut dom, han ville inte ha ansvar för så sjuka patienter ombord på bussen.

När vi en annan gång skulle åka tåg hem fick jag också bära honom, väl inne på tåget med gossen och packning satt ett fyllo och sov på våran plats. Jag fick då lägga honom på golvet för jag orkade inte hålla i honom mer, då klev tågpersonalen över honom. Jag sa till konduktören att ett fyllo satt på våra platser. Men han brydde sej inte. Att sätta sej på någon annan plats var ju värdelöst, nästa hållplats får man upp och flytta på sej då man tagit någon annans plats. I Gävle klev fyllot av, men då fick gossen ligga kvar.

Maj Larsson

 

20 december 2010 Gästkrönika av Angelica Nilsson

Gamla hederliga SJ och annat gott och blandat!

För några veckor sedan fick jag den stora äran att skriva en gästkrönika hos goaste Henrik Tallgren och det gjorde jag med stolthet och det föll sej väl ut så jag försöker väl igen även om det är svårt att upprepa en succé.

Jag har ju gjort en hel del resor med SJ sista 1,5 åren och det har varit en upplevelse av GUDs nåde kan jag tala om. Mina tåg är alltid sena och då snackar vi inte timmar utan nu gäller det dygn och jag har lärt mej att ska jag på nåt jippo som kräver min närvaro så gäller det att boka biljetter minst en månad före för att vara säker på att vara där i tid. SJ har ju så att man kan boka 90 dagar före och då är det jättebilligt och nu har jag börjat undra om det är därför som det alltid krånglar för mej: ”Jaha det där är en sån där jävla snåljåp som bara betalat 134 kronor och nu ska vi jävlar visa henne vad vi tycker om sånt.” Här är ett axplock av mina upplevelser.

En gång när mina grabbar var små, för dom som har sett dom kan den tanken känna abnorm men dom har varit små dom också och vi skulle resa till farföräldrar i Göteborg. Det är en upplevelse att ge sej ut med tre grabbar och lika många resväskor men jag gjorde det tre gånger per år och just denna gången var det så att i Gävle fick vi byta till buss. Ve och fasa, vi blev alla åksjuka men hade liksom inget val. Bussen segade värre än grisbilen och när vi kom fram så möttes vi av en kille i orangelysande väst och byxa med en walkietalkie i näven som klämmer ihop oss i en stor klunga, räknar oss och skriker i walkietalkien att nu har jag alla här och skickar vidare dom varvid en annan kille med samma kläder och walkietalkie håller ihop oss lik en fårskock och nåde den stackars jävel som försöker ge sej ur skocken. Han åkte in i ledet igen fortare än om dom hade haft en fårhund till hjälp!

Vid nästa dörr står en kille till med ja visst, walkietalkie och skrek att nu är dom här hos mej och sen skriker han i sin walkietalkie att nu skickar jag dom vidare och så höll dom på i tre dörrar till. Jag lovar att jag har aldrig känt mej så stressad i hela mitt liv och när vi skulle upp på tåget så var det bara att in med allihopa samtidigt och smäll igen dörren och där möttes vi av en kille, ja jag behöver väl inte ens säga det men han hade självlysande kläder och en walkietalkie som han skrek i att nu är dom ombord allihopa. Jag kanske ska tillägga att jag och barnen var på fel tåg och kom fram till Göteborg 4 timmar försenade!!!

En annan gång så hade dom strulat till det så att vi var flera timmar sena till Linköping och dessutom hade dom dubbelbokat ett tåg som dom ändå klämde in oss på och jag fick stå i passagen mellan vagnarna i en timme tillsammans med fem andra vuxna och en barnvagn. Det var ett riktigt gammalt mjölktåg dom hade hittat så vi segade fram värre än en roddbåt i full sjönöd. När lillen i vagnen sätter igång en serenad så börjar jag svettas som ett litet svin och hade inte folk stått i vägen så hade jag hoppat av i farten, inte det lättaste att lida av klaustrofobi en sån gång. När jag till sist fick en sittplats så gick jag till personalen och sa att jag måste äta nånting då jag har diabetes och då fick jag se en rolig syn: vid nästa stopp så ser jag tre SJ-personal komma springande över perrongen mot en bil som sladdar in med ett tjut och så bär dom in en massa lådor i tåget. När vi har börjat åka igen så hör man i högtalaren att dom nu har kunnat fixa lite käk men det var inte så mycket så kunde vi som behöver mat av olika orsaker komma först så skulle vi få. Jag går dit men kön är redan väldigt lång men tjejerna känner igen mej och vinkar dit mej och proppar famnen full med mat varvid dom andra i kön utbrister att ”Varför får hon så mycket? Vi skulle ju bara få varsin dricka och en bulle eller macka” och jag tänkte att nu blir jag lynchad här men personalen fick ner den hotfulla stämningen ganska snabbt. Kan tilläggas att dom som gnällde mest var dom stora och stöddiga karlarna som trängde sej före gamla Hulda med rollatorn!!

Efter min förra gästkrönika så var det ett par stycken som blev nyfikna på min uppväxt med sex äldre bröder och det kan jag tala om var en hård skola. Det räckte inte bara med bröderna utan dom hade alltid minst varsin kompis hemma, så jag är helt bekväm med rapar och brakskitar och kliande i skrevet och bröstkommentarer, skitiga kalsonger då pappa var tränare åt fotbollslaget och tog hem deras tvätt. Fy fan, den lukten varje gång han öppnade väskan kunde ha väckt de döda. Där kan man snacka om gymnastiksalslukt och den känner vi alla till!

Naturligtvis ville jag ju vara som mina bröder. Mamma satte upp röda rosetter och satte på mej klänningar som åkte av fortare än trosorna på en hora, sånt skit kunde man välan inte ha på sej när man var ute i skogen och klättrade i träd eller vadade i Oknebäck. Mamma var förtvivlad då hon ju äntligen fick en jänta efter alla pojkar, men det fick hon leva med för lillsyrran var likadan hon också. Hon föddes också i en soffa hemma i kåken medan jag låg bredvid och sov middag! Mina bröder var ganska så vilda och vi tog ju efter så min mor måste ha varit en av dom mest hårt prövade kvinnorna som nånsin har levat. Det vi i barnskaran utsatte henne för skulle inte många klara av.

När hon skulle baka så fyllde hon hela frysen och det tog inte många dagar att rensa den. Men så kom hon på den briljanta iden att sätta ett hänglås på frysen för att spara bullarna, men dom försvann i alla fall. Hon skällde och gormade på oss ungar (mest bröderna) men vi slog ifrån oss och blånekade varvid hon en natt fick nog och satte sej på vakt i det mörka köket när alla sov. Döm om hennes förvåning då våran käre far lullar in i köket och hakar av hänglåset och hänger sej åt en nattlig orgie av nybakta bullar och allt detta hade han låtit oss får skulden för! Det var tuffa tider då! Min pappa var engagerad inom idrott och på somrarna hade vi danser på ett ställe som vi kallade båthuset. Och det är helt enkelt vad det låter som, ett stort jävla båthus där man förvarar båtar under vintertid. Där var det danser och läsk och choklad och varje gång en dans var slut så fick pappa ta hem det som var kvar av detta och tänk er själva vilken glädje när han kom hem med stora kartonger fyllda med Marabou mjölkchoklad och trots att vi var så många så kunde vi äta tills vi nästan spydde upp det igen men lyckliga var vi. Jag har än idag ett förhållande med denna chokladen och vi älskar varandra ömt och innerligt!

Jag älskade mina bröder trots att jag ibland ville ge bort dom. Frågade man nån av dom var man kom ifrån så fick man höra från en byrålåda på tippen, skulle man festa med kompisar så fanns det alltid en lägenhet där vi kunde sitta och dricka KIR (ryser bara jag skriver det), bli fjortisfulla och grina och spy och bekänna hemligheter för varandra och smygröka. Fast jag inser idag att den där smygrökningen visste ju alla om. Och det är klart att om nån sitter på en toalett utan fönster och blåröker så sipprar nog lite rök ut och stackars den som skulle in på toan efter, det måste ju ha varit som att flumma in i dimman. Om jag inte helt missminner mej så hette den första sorten Glenn och var korta små cigg och sen blev det Prince tills jag tog förnuftet till fånga och la av. Mina bröder rökte ju så det är klart att jag skulle röka också. Då var man ju tuff och på den här tiden visste man inget om rökning och att det var farligt. Dom la sej i vilka killar jag var ihop med, dög han inte så sa dom att dom skulle ha en språngavgift på 10 000 och då försvann dom illa kvickt. Till saken hör att dom var grova hela högen så man ville inte gärna mucka med dom. För dom kommer jag alltid att vara lillasyster trots att jag numera är 47 år....förlåt jag menar 35 och dom tror att dom måste beskydda mej. Och det kan faktiskt kännas skönt ibland att veta att dom finns därom jag behöver. Men en sak som jag lärde mej av att ha beskyddande bröder var att hålla käften om vissa saker, ibland var det bara lugnast att inte säga nåt för att skona livet på nån stackars finnig tonårig kille som hade tafsat på ställen som han inte skulle tafsa på.

Jag fick sen tre pojkar själv och hade inte väntat mej nåt annat då jag är så van vid pojkar så jag knappt vet hur man umgås med tjejer. Jag är som sagt helt bekväm med rapar och skrevkliande och brakskitar och annat som hör manssläktet till, har ju levt med det i hela mitt liv och rycker inte ens till inför jargongen som skulle få den mest feminina att springa som om det gällde livet. Jag svär som en råbarkad sjöman, jag kan själv lägga av en brakare som få kan slå och jag är så rå i käften så jag får lägga band på mej om jag nån gång lyckas hamna i ett finare sällskap. Jag vill inte vara annorlunda heller, jag är präglad av mina bröder och det är jag stolt över!!

Kramar Angelica Nilsson.

 

6 december 2010 Gästkrönika av Angelica Nilsson

Gott och blandat!!Nytt och gammalt!!

Det var ganska tufft att växa upp på 60- och 70-talet, det fanns inga datorer eller mobiltelefoner. Och så var man tvungen att vara ute och leka vilken årstid det än var, men man var alltid frisk och hade inga allergier eller eksem. Man höll ihop i stora gäng utan att mobba varandra och blev man förbannad så gav man bara vederbörande en dagsedel och sen var man sams igen. Ett alternativ för mej som hade sex äldre bröder var att hota med att dom skulle klå upp den som var elak så jag fick för det mesta vara ifred!! Om vi ska börja ända från början så var det kört för mej redan på en gång. Min mamma var ölänning och dom är dumma i huvet och pappa var smålänning som är snåla och själv föddes jag som blondin så det var kört redan som spermie för min del. Dessutom hade min mamma efter ett antal förlossningar tröttnat på sjukhus så hon födde mej hemma i soffan med en av mina bröder till assistans, har aldrig riktigt trott på det under åren men efter att ha läst mina förlossningspapper så ser jag att det är sant. Där står det svart på vitt att barnet föddes i hemmet runt klockan 18.30 och var vid framkomsten till sjukhuset U.A vilket det väl aldrig var nåt tvivel om. Jag är i sånt perfekt skick än idag!!

Jag växte alltså upp med sex äldre bröder vilket var en prövning av Guds nåde både för min mor och far och mej själv och min yngre syster. Jag ville ju jämt hänga med grabbarna och det var ju inte så poppis hos dom.Så deras bästa knep för att bli av med mej och lillsyrran var att skrika ”Titta en orm”. Och så sprang vi hem direkt, skrikandes som galna och det tog många år innan jag fattade knepet!! Annars kunde man också som storebror komma och fråga om man ville vara med på indianer och vita varvid dom band fast mej vid staketet och sen stack därifrån. Oftast var jag tålmodig och det kunde ta ett par timmar innan jag fattade och då fick mamma komma ut och ta loss mej och jävlar vad skäll bröderna fick sen på kvällen. Men det hjälpte föga, nästa dag var det samma visa igen. Trots detta så älskade jag mina bröder och dom var ju aldrig elaka, dom ville ju bara bli av med oss systrar. Den känslan kunde jag själv förstå helt och fullt när syrran började hänga mej i hasorna och skulle med överallt. Jag kan tala om att blod är inte alls tjockare än vatten, jag kunde ha gjort en hel del med min syster för att slippa henne.

Häromdan berättade en av mina käraste vänner om att hon hade ramlat och slagit svanskotan och det fick mej att börja minnas när jag var ung på sjuttiotalet. Ni som minns den tiden kommer säkert ihåg minicykeln som var väldigt populär då. Ful som satan och dög knappt ens att cykla på, men alla skulle ha en hur fula dom är var. Jag kommer trampande på väg hem från skolan och kör omkull och slår i svanskotan så det bara tjongar om det. Tre månader tog det innan jag kunde sitta normalt igen och detta utsatte jag mej för bara för att hämta en låda med grapefrukt som jag inte ens tycker om. Våran lokala handlare hade annonserat om att alla som fyllde år just den dan skulle få hämta en låda med grapefrukt och därför skyndade jag mej hem eftersom jag fyllde år och ville hämta en låda innan dom var slut. Jag körde ju dock omkull i min iver att få denna jälva låda men min far var snäll och körde dit mej. När jag kom hem så smakade jag på en frukt och sa till min mamma att den här var ju skitäcklig varvid hon säger att ”Har du ställt till det som du har gjort för denna jävla lådan med grapefrukt så får du då fan äta upp den också”! Så det var bara att pressa i sej under dagarna som kom och det säger jag bara att den som försöker få i mej en grapefrukt idag, han får en smäll.

Min mamma hade en väldig fobi för ormar som hon tyvärr överförde på oss barn så vi var och är lika rädd för kräldjur vi också, även om jag som vuxen har gått i terapi och det har blivit bättre. Så fort vi skulle gå ut så sa hon att akta er för ormar och en gång skulle jag och min syster ge oss ut och när i springer på vägen så ligger där en orm som ringlar sej fram. Jag tvärvänder och springer hem till huset, in genom altandörren, hoppar upp på köksbordet och lägger handen rakt på en iskall stek som låg på tining och skiker, herrejävlar som jag skriker!!

Att ha äldre bröder kan medföra en del pinsamheter hos ens kompisar. Jag och min bästa vän hade varit ute i skogen och lekt på ett ställe som vi kallade för stora kullen och där hittat några tidningar som vi inte riktigt kunde första vad det var för nåt. Dom gjorde nånting på bilderna som såg så konstigt ut och min kompis tog dom med sej för att visa sin pappa medans jag gick hem och sa det till en av mina bröder. Han flyger upp som ett jävla jehu och springer som en jävla stenget över vårt staket och sen deras staket och hinner lagom fram till henne där hon står på trappan och rycker ifrån henne tidningarna och springer tillbaka. Som dom flesta av er har förstått så hade vi hittat deras samling av porrtidningar, det var Fibban och Lektyr och Piff. Jag har aldrig sett nån springa så fort vare sej före eller efter denna händelse!

På tal om att springa så fick jag under några år bo hos en fosterfamilj när min mamma gick bort. Dom hade en stor tjurhage och tjurarna var jag ju livrädd för då dom var stora som as. Jag var ute i hagen och dom började jaga mej: jag hoppar upp på stenmuren och där blir jag sittande, hur skulle jag komma ner? Blev sittande nån timme innan min fostermor kom ut och sa åt mej att det är väl bara att kliva ner på andra sidan muren, trodde nu att man kände sej lite knäpp då!!! Under den tiden som jag bodde i fosterhemmet så hade jag en pojkvän. Första gången som jag sov över hos honom så fanns det ingen bil kvar när han skulle skjutsa hem mej utan han slänger in mej i grävskopa. Min fosterfar flyger ut på grådsplanen och skriker att ”Vad fan kör du hem min dotter i en grävmaskin!?” Pojkstackaren skämdes som en hund, han var livrädd för honom i flera år sen. Dagen efter åkte vi och köpte en ny bil!!

På denna fostergård så körde jag bil för första gången, det var min fostermors gamla bubbla som startade i alla väder och var så pålitlig. Men efter att jag och Bullen hade lekt med den ute på åkern så var det en sten som kom i vägen och den blev i lite sämre skick än den var innan. Hur fan skulle jag kunna veta att det fanns en stor sten där, eftersom det bara fanns den så var det väl inte så lätt att se den heller! Strax efteråt krockade jag med min killes bil och det slutade ganska illa och det var där och då jag bestämde mej för att aldrig mera i mitt liv köra bil och det löftet har jag hållit. Vägarna är mycket lugnare då!! Dock har jag alltid älskat bilar och då helst amerikanska och jag var under några år raggarbrud i min ungdom. Vi som hade pojkar ned fina bilar blev kallade plåtluder av avundssjuka tjejer som inte hade kille med jenk, jävla förlorare som fick åka runt i Volvo och Amazon. Vem fan vill åka gamla Svenssonbilar när det finns amerikanska???

Kramar Angelica

 

28 november 2010 Gästkrönika av Angelica Nilsson

SJ, SJ Gamle vän…..

Då vi nu börjar att närma oss juletider igen så får det mej osökt att tänka på förra jul- och nyårshelgen då jag befann mej på resande fot med vårat kära helyllesvenska SJ. Jag upplever mej själv som en mycket glad och positiv människa som kan ta det mesta. Men hade jag där och då fått tag i nån ansvarig på SJ så hade jag idag suttit på Hinseberg och varit ögongodis åt nån stadig flata med basröst och axlar som en kroppsbyggare. Ni som känner till visan Emma Karolina Magdelana Makadam av Stefan Demert vet vad jag menar!

Jag gav mej av från Söderhamn tidig morgon den 26 december för att resa 65 mil ner till min dåvarande pojkvän som bor i Mönsterås i Småland där jag är född och uppvuxen och vi skulle ha 14 dar tillsammans. Vi hinner bara till nånstans mellan Gävle och Uppsala då vi råkar köra på en stackars älg som kom i vägen. Denna älg blev heligt förbannad och svor på att hämnas vilket han gjorde genom att hamna under tåget och slita sönder hela hydrauliken, vad det innebär vet inte jag men vi blev stående och kom ingenstans. Ganska snart började personalen vimsa runt som är brukligt hos SJ och visste ingenting om nånting så vi andra visste heller ingenting. Eftersom jag är en stor djurvän så tog jag mej bort till bistron för att fråga hur det hade gått för älgen, innerst inne visste jag ju att han var så borta som man bara kan bli men jag ville ändå få det svart på vitt. Ja han var död och utspridd över halva Gävle och Uppsala. Om personalen inte visste nånting så visste lokföraren desto mera, han meddelade i högtalarna med 5 minuters mellanrum vad som hade hänt med denna hydrauliken. Ingen fattade nånting men det var ändå skönt och tryggt att höra hans röst som försökte göra vad han kunde i detta läge och jag lovar att till den dag jag lägger mej och dör så kommer jag att minnas hans röst.

Jag hade bokat min plats i en tyst kupé vilket innebär att man håller en väldigt låg samtalston eller allra helst håller käften och har noll mobilsignal och så vidare. Dock ansåg vi ganska snart att den regeln inte gäller när man står stilla på en banvall mitt i urskogen och klockan tickar och tickar och det blir bara svartare och svartare utanför fönstret, en sån gång är regler till för att brytas. Då jag sällan är den som håller käften så hittade jag ganska snart ett trevligt par som jag började slänga käft med och när vi började bli hungriga och trötta så hade vi vilda idéer om att klättra ner på marken och grilla upp dom delar av älgen som vi kunde hitta men kom då på att lukten av grillad älg skulle locka dit björnar så den idén gav vi upp. Men konstigt nog var det ingen av oss som tänkte på att alla nallar ligger och sover runt juletiden!!

Efter ett par timmar så insåg personalen att vi måste evakueras och det spred sej en oro när vi fick det beskedet, hur skulle detta gå till? Hur skulle vi komma ner på marken då vi satt en bra bit upp? Bara ordet evakuera lät ju så otrevligt och man började nästan titta efter bomber under sätena, ja ja ja i såna lägen funkar inte hjärnan!

Det kom under närmaste två timmarna en rad olika besked om vad som skulle hända och ingen visste nånting. Det gick ett spår bredvid oss men det var tydligen väldigt svårt att stoppa trafiken där och vi fick sitta i 3 timmar innan Uppsalapendeln kom tuffande och skulle hämta upp oss och sen tog det att par timmar till innan vi var över på det andra tåget. Men den frustration som vi kände släppte snabbt, i alla fall min när det kommer tåg efter tåg och susar förbi i full fart och en gammal dam till slut lyfter upp blicken från boken hon läser och säger med en tung suck – ”ja vissa har flyt.” En annan sak som fick mej att skratta så jag grät var när en röst i högtalaren meddelar att nu skulle evakueringen äntligen komma igång och dom skulle börja i vagn 4.Jag sitter i vagn 6 och när detta har meddelats så är det en ung tjej som hastigt reser sej och plockar ihop sina saker och säger att nu skyndar jag mej till vagn 4 för jag har bråttom till Stockholm. Man ska inte tänka dumma saker om andra människor men en sån gång så kan man tänka dom inom sej och innan hon kom ut ur vagnen så att jag fick börja skratta. Rent ut sagt så trodde jag att jag skulle pissa på mej innan jag fick börja skratta och jag var inte ensam, det var flera än jag som hade roligt. Till hennes ursäkt får väl sägas att vi befann oss under stor press.

Evakueringen gick till på så sätt att dom hade varit och hittat två gamla trästegar, ja det fanns till och med färgfläckar på dom och vi fick då en och en klättra ner baklänges på en stege ner på marken och sen upp som vanligt på en annan stege till det nya tåget. Detta tog tid men vi var tålmodiga och väntade snällt på våran tur och när jag kommer fram och det är min tur att börja klättra så ser jag två unga spinkiga killar, en där jag ska börja klättra och en nere på marken. Och då jag inte är liten själv, och rapp i käften, så säger jag till killarna att vad fan ska ni göra om jag kommer i rullning, ni har ju inte en chans att få stopp på mej. Detta väckte ju allmänt uppsluppenhet runt om och jag vill gärna tro att jag bidrog till att göra hela upplevelsen lite lättare. Till slut kom vi fram till Fjollträsk och då skulle det komma bussar som skulle skeppa oss vidare för det var fullt kaos eftersom vårat tåg då hade orsakat totalstopp från både söder och norr. Vi väntade och väntade men inga bussar kom för oss som skulle neröver. Det kom nya tider och besked hela tiden men till slut tröttnade jag och gick ner till kundservice och där brast det för mej. Jag satte mej på en bänk och började storgråta varvid två av SJ:s unga anställda, en tjej och en kille kom fram och höll om mej och tröstade och fixade fram ett hotellrum och erbjöd sej att följa mej dit. Men jag klarade mej själv och vid halv 12 var jag på ett hotell där jag hade blivit tillsagd att säga i receptionen att jag kom från älgtåget och då fick jag helservice: smörgåsar, kaffe, te, dricka och en varm säng och omtanke och en dusch. Fluffiga handdukar som hämtade ur en film och krämig tvål som tyvärr satt fast på väggen för annars hade jag tagit den med mej, funderade ett tag på dessa härliga handdukar men insåg att dom ju visste vem jag var så det var bara att lämna kvar dom.

Dan efter fick jag sovmorgon och vilken härlig känsla att kliva in i frukostrummet och inte ens veta var man ska börja, säkert tio olika sorters bröd och filer och gröter och pålägg. Jag som kommer från lilla landet hade säkert ögon som stod som råttpickar. Jag åt som ett litet svin och gick sen upp på rummet och sov en timme till. Klockan 12 hade jag fått en förstaklassbiljett och kunde äntligen fortsätta min resa genom vårt land och på kvällen var jag äntligen hos min kära pojkvän och fick en massa kärlek då han tyckte så synd om mej. Men när jag klev ur duschen morgonen efter och fick tag i hans sträva handduk som aldrig har sett en torktumlare så längtade jag för ett ögonblick tillbaka till det där hotellrummet som jag hade sovit i natten före!!! Den där lyxiga känslan av att bli omhändertagen som man ju blir på ett hotell händer inte mej ofta så jag njöt verkligen av det fast att det var ganska jobbigt före. Idag när jag tänker tillbaka så är jag glad över att jag inte tillhör den skaran som bara klagade och gnällde hela tiden utan att jag kunde sitta lugnt på min plats och vänta för det går ju ändå inte att göra nånting åt eländet, allting blir lite lättare om man kan ta det med humor och försöka göra det bästa av det som händer. Jag tar en dag i taget i mitt liv och löser problemen vartefter att dom dyker upp och har jag en riktigt tuff dag så tar jag en timme i taget och det funkar det också. Och ja, jag åker fortfarande med SJ och under det sista 1,5 åren har jag gjort cirka 15 resor med dom och endast en av dessa resor har varit utan förseningar eller annat elände men jag är glad ändå. Det finns alltid nån att prata med om man blir sittande, det finns alltid en kopp kaffe i nån butik i närheten eller om du vill ha nåt att äta. Det är bara fantasin som sätter gränser och det blir inte bättre av att sitta och gnälla över förseningar. Lev lite farligt och res med SJ!!

Angelica Nilsson

 

30 september 2010 Gästkrönika av Maj Larsson

Tio års helvete

Min nu 16-årige son har gått igenom ett helvete under sin uppväxt i skolan. Det hela började i 6-årsgruppen: alla pojkarna skulle brottas och slåss, enligt lärare skulle dom bestämma rangordning. Han ville inte, gick undan och gömde sej. Jag sa att han skulle hålla sej undan. Hela låg- och mellanstadiet i skolan var en mardröm för oss båda. I fjärde klass tog jag bort honom från skolan i 1½ månad och sa att han kommer inte tillbaka förrän man bytt ut läraren och tagit bort två pojkar från klassen. Man byte då ut läraren och pojkarna blev också omplacerade grupper där dom hörde hemma.

Det blev lugnare men det var fortfarande fruktansvärt hårt att se sin son full med blåmärken. Jag fick inte anmäla det, han bönade och bad under gråt att inte göra det. Allt skulle bli mycket värre och det skulle han inte klara. Om han gick genom helvete, gissa vad jag då gjorde. Sen var det dags för högstadiet, det var då den riktiga skräckfilmen började. I klass 7 var han retad av äldre killar och det var en enda stor psykisk terror. Ständiga mardrömmar och oroliga nätter. I klass 8 blev den psykiska terrorn mindre, men terrorn blev då istället fysisk. Han hade jättefula och stora blåmärken, när jag frågade vad han gjort så svarade han bara - vet inte.

Vid flera tillfällen blev han misshandlad. En dag kom han hem med stora strypmärken på halsen och jag frågade vad som hänt. Han svarade inte. På kvällen ringde fröken och sade att hon kallat till möte med “plågoandens” föräldrar och skolledningen. Hon berättade vad som hänt och jag grät i flera timmar. Min son som alltid varit som en dagbok vågade inte berätta för mej vad som hänt. Fy fan vad jag ångrar att jag inte polisanmälde händelsen. Min Oscar tröttnade vid en engelska lektion och låste ut en av killarna som stimmade i klassen. När killen väl kommer in i klassrummet sparkar han omkull Oscar, sätter sej över honom och tar stryptag om halsen, dungar hans huvud i golvet flera gånger och skriker att han ska döda honom. På mötet vi hade efteråt är pojken och föräldrarna helt knäckta. Dom gråter öppet och jag tycker synd om dom. Därför anmäler jag det inte. Vid ett annat tillfälle är Oscar på väg från matsalen: med händerna i byxfickorna går han genom korridoren då en klasskompis springer ikapp honom och skickar två händer i ryggen. Han stupar och hinner inte ta emot sej. Slår ansiktet rakt i betonggolvet. Reser sej upp och då kommer nästa klasskamrat och knuffar omkull honom och ett ledband i fingret går av på honom. Vi var då till doktorn och allt finns dokumenterat. Ett stor blåmärke på kinden och ett fortfarande ömande finger blev resultatet av denna händelse. Ni som läser detta kommer säkert tro att jag är störd som inte anmält det här. Men egentligen så är det skolans uppgift att anmäla sådana påhopp.

Ljudnivån i klassrummet hade för länge sen sprängt ljudvallen. Lärarna kunde inte hantera klassen och skolledningen vill ha hjälp av oss föräldrar. Ja av oss föräldrar som brydde oss om våra barn, inte från “bråksäckarnas” föräldrar, dom hade tydligen fullt sjå med sej själva. Betygen dalade och jag låg på honom som satan, han skärpte sej och pluggade mycket hemma. Han fick toppbetyg i dom flesta ämnena men tyvärr inte engelska. I klass 8 hade han inte godkänt i engelska, men mvg i tyska! Jag kom på ond fot med engelskaläraren och brann ur. Skolledning och rektor lovade att hjälpa till så han fick betyg i engelska så han skulle kunna söka till gymnasiet. Han var ju klar med vilken linje han skulle söka och hade en god marginal att komma in där. Men utan grundämnesbetyg kommer man inte in på gymnasiet. Efter jul i nian rev jag upp himmel och helvete. Och ännu en gång lovade skolledningen att hjälpa till så han fick betyg i engelska. Då tror man att det är lugnt! Så var inte fallet.

En månad före examen i nian fick vi beskedet att han inte skulle få betyg i engelska, ännu en gång brann det ur här. Jag kallade till möte med skolledningen och lärare. Oscars klassföreståndare som han haft sen i fyran satt och skrattade åt alla dom andra och sade rent ut att dom var inkompetenta som inte lyckas lära en elev engelska när han har toppbetyg i alla andra ämnen. När jag gick ifrån mötet grät jag som ett barn i flera veckor, jag var så besviken på ledningen som inte lyckas med det dom lovade. Han försökte verkligen att lyckas samla ihop sig och vi gjorde allt här hemma. De sista fyra veckorna tog dom bort alla ämnen som han hade mvg i och lade in engelska istället, Hoppet tändes igen och jag trodde att nu så grejar vi detta. Tyvärr så ansåg läraren i engelska att han inte skulle få tenta av, för att han inte skulle klara det. Det var väl för fan inte hennes uppfattning om vad han skulle klara, han fick inte tenta av. Han som längtade efter examen i nian så mycket, han sade jämnt “fy fan, om det bara vore över!” Jag hatar denna skola.

Och så kom äntligen examen och då med vetskapen om att han inte kommer in på gymnasiet. Kul dag…. När man i kyrkan började dela ut stipendium så fick han självklart det för avgångsklassen, kompensation jaja. Jag sprang ut och grät hysteriskt i bilen. Jag ordnade allt själv till Individuella programmet, pratade med rektor och Syo under examensveckan och bokade tid med syon på IV. Vi kastade oss i bilen från examen i nian direkt till möte med personalen på IV. När vi kom ut från mötet grät vi båda av lycka, vilka otroligt proffsiga människor! Vi tyckte både Oscar och jag att alla skulle få gå på IV. Han skulle få plugga engelska två dagar i veckan och göra praktik tre dagar. Han tyckte han kommit till himmelriket. Vi blev så bra bemötta att vi inte trodde det var sant att det fanns sådana människor. Allt funkar nu bra han pluggar engelska två dagar i veckan och gör praktik tre dagar. Praktiken gör han hos morfar: lagar maskiner, lackar bilar och gör det han drömmer om att få göra i sitt yrkesliv. Det kan inte bli bättre.

Vi var på mentorsamtal för två veckor sedan och mentor ruskade på huvudet och undrade vad som gått snett på högstadiet, Oscar hade tentat av efter 10 lektioner på IV och hade 58 av 60 rätt. Då brinner det lätt ur igen. Han har inget här att göra säjer mentor. Så jävla orättvist att missa ett år i skolan. Men ändå så skönt att han får vila upp sej inför det som ska komma. Jag är så bitter på våran skola och det värsta är att jag har en son som ska göra två år på denna skola, men han är inte motiverad att gå i skolan. Så honom kan jag inte hjälpa på samma sätt som jag försökte hjälpa den äldsta. Det enda ämnet min yngsta har godkänt i är ENGELSKA.

Jag skulle kunna skriva i timmar och hur många A4-sidor som helst om våra första tio år i skolan, allt som var ens värsta mardröm. Som en ren skräckfilm, Eftersom jag själv blev trakasserad i skolan så ville jag inte att mina söner skulle råka ut för samma sak. Under alla år som jag sa att dom skulle gå undan, undvika bråk. Sista tre åren peppade jag honom att ge igen, hur än hemskt det än låter. Men jag försökte verkligen att få honom att ge tillbaka. Men med en uppfostran att gå därifrån och undvika bråk så var denne unga man mycket förståndig. Det gör så ont i mitt hjärta att skriva ihop detta, men det här en sanning som jag strypt i tio år. Ni får tycka va ni vill om mig, men jag har verkligen försökt att vara en bra förälder och uppfostrat min barn som ensamstående mor. Mina söner är trevliga och snälla, och mycket hjälpsamma. Och jag får mycket beröm för dom att dom har ett gott uppförande! Jag är så stolt över mina barn!

Maj Larsson

Post script: Maj till Henrik 29 september

Hej! Du får gärna publicera allt, jag har nog aldrig varit så lättad att få skriva detta. Vilket jävla helvete vi gått i genom. Tur att man är stark! Men en sak ska du veta, ett enda hår som kröks på yngsta sonens kropp och dom kommer att få äta upp det. Oscar som nu är 16 och fattar att det han gått igenom är helt vansinnigt tycker att det är bra att vi pratar om det. Och han säjer till lillebror att om någon rör honom så säj det till morsan! Jag flyttade ifrån barnens far när pojkarna var små och har gjort mitt bästa att uppfostra dom, tycker väl själv att jag lyckas bra. Men jag skulle gärna byta med dom så dom slapp gå igenom skolan, tyvärr så får jag inte det. Stenbergaskolan är omtalad för en skitskola! Tror jag ska skicka min berättelse till områdetschefen för alla rektorer. Oscar har inte velat att jag skulle göra nån historia av detta, men nu har han mognat och vi pratar om det nästan varje dag, om du lägger ut det på din blogg och du får kommentarer skicka gärna deras mailadresser till mej. Folk måste tro att jag är störd som inte polisanmält misshandel. Jag känner mej som en dålig morsa som inte gjorde det direkt. Tror inte vi kan reparera det nu, men huvudsaken är att vi pratar om det iallafall. Du är en sann kompis Henrik och min pojkar säjer redan ”-är det han Henrik neröver du pratar om!” Jag är så glad att vi fick kontakt på fb!

Kramar från Maj

 

4 juni 2010 Gästkrönika av Madelaine Söderström

Transportsträcka eller rent nöje?

Åkt med Finlandsbåten har jag gjort sedan 1970. Det har blivit en hel del resor, varje år har jag åkt år minst fyra sträckor. Ibland har det blivit en extra resa eller en liten kryssning också. Dom flesta resorna har jag gjort med ”de röda båtarna” dvs. Viking Line, men det har hänt några gånger att jag stigit på en av färjorna som går från Värtan. Tyvärr måste jag konstatera att Värtans fartyg (har glömt namnet på dom till och med…) är en stor besvikelse. Och jag säger ”tyvärr” eftersom det skulle passa så bra att åka med dom då det är nära till den hamnen hemifrån Lidingö.

Men nu ska jag inte jämföra fartyg, utan hade tänkt berätta om en kryssning till Mariehamn och tillbaka som jag och min goda väninna gjorde härom året. Jag hade verkligen sett fram emot en spännande resa med trevligt folk, dans, god mat, underhållning m.m. Redan vid Slussen, dit jag tagit mig med kommunala färdmedel, kände jag mig en aning frusen. Men det goda humöret var det inget fel på.

Äntligen blev det incheckning vid terminalen. Det var många som ville ut på havet och slösa pengar. Vi hittade till vår hytt och installerade oss där i godan ro. Då började jag nysa och var tvungen att snyta mig. Det var städat i hytten, så det var inte fråga om dammallergi. Vi lämnade hytten för att gå upp i puben och ta oss en öl medan vi väntade på att restaurangerna skulle öppna. Jag såg fram emot en kall Lapin Kulta, men den smakade just ingenting. Vilken besvikelse. Och då vi var ute på däck för att ta en liten cigarrett till ölen, så smakade min cigg av favoritmärket Camel blue ingenting den heller. Jag kände inte ens någon doft! Något var ju absolut fel, men vad?

Svaret kom kvickare än kvickt: Förkylning på väg! Jag började känna mig ruggig men tänkte att ”Skam den som ger sig”. Vi bokade bord till första dukningen i buffén. Tur var ju det, för jag skulle aldrig ha orkat vänta till andra dukningen. Jag tog mig ner till hytten efteråt och tänkte vila en liten stund. Min kompis gick på upptäcktsfärd. Efter en halv timme var jag tvungen att gå till tax free-shoppen. I vanliga fall brukar jag handla sprit, tobak, godis och liknande varor. Denna gång var min korg fylld med näsdukspaket, halstabletter, vattenflaskor och mera halstabletter. Vägen tillbaka till hytten kändes dubbelt så lång än när jag tog mig från hytten. Jag bäddade ner mig och fick dåligt samvete över att min goda väninna fick roa sig bäst hon kunde. Det blev ömsom snyta näsan och ömsom sova litet. Däremellan blev det dricka vatten och hälla munnen full med halstabletter.

I Mariehamn sov jag också hela tiden då fartyget stod i hamn. När vi var på väg mot Stockholm igen staplade jag upp till kafeterian med min väninna och tog en varm kopp te och en smörgås. Jag kämpade med att hålla mig i sittande ställning. Till slut gav jag upp och vi tog ett litet varv i tax free-shoppen igen. Jag fyllde på med näsdukar och vatten och var ju till slut tvungen att köpa en whisky i alla fall. Annars skulle ju denna resa vara totalt till ingen nytta. Sedan ner i hytten igen och sova bort resten av resan. När vi anlade Stockholm kände jag mig något bättre, så pass att jag kunde ta kollektiva färdmedel hem till Lidingö.

Min väninna påpekade att ”Vi kan inte hålla på att träffas på detta viset!”… Hon kom ihåg föregående gång vi sågs, då satt hon med mig på Danderyds Sjukhus akutavdelning en hel natt och höll uppsikt över mig. Men det är en annan historia.

Skepp-å-skoj

Kicki

 

15 april 2010 Gästkrönika av Madelaine Söderström

”Nu är långa vintern slut-slut-slut och vi vågar ta oss ut-ut-ut…”(melodi: Liten julvisa. Sjunges muntert…)

Efter denna långa och snörika vinter, som aldrig ville ta slut, började vi ana ljuset bortom horisonten. Solen tittade fram ett par gånger och hoppet tändes. Nu skulle våren komma precis som den alltid gjort. Jag skulle få ta på mig mina promenadskor och ställa undan vinterstövlarna, långt in i garderoben. Tänk så underbart att slippa ishalkan då man fick ta sig fram med myrsteg för att inte behöva köa in till ortopeden.

Men glädjen varade inte länge. Nu fick man akta sig för gruset som samlats efter att snön och isen smultit på vägarna. Det visar sig vara lika riskabelt att gå en rask promenad nu som på vintern. Bilarna har ABS-bromsar och nu har motorcyklar det också. Jag såg ett inslag i tv:n om hur motorcyklarna stannar utan att slira på vägar där det fanns mycket grus kvar efter vinterns halkbekämpning. Snart får väl cyklarna det också kan tänka. Men det finns ju inte skor med sådana bromsar, så vi fotgängare lever farligt.

Jag tog det säkra för det osäkra och tänkte börja motionera inomhus i stället, så jag gick med på att delta i något som heter ”Zumba”. Det är en sexig motionsdans och kommer att bli jättepopulär. Det bevisades genom att flera av deltagarna var män som placerat sig längst bak i salen för att ha fri sikt på våra rumpor. Eller så kände dom sig litet generade och pryda helt enkelt. Efter tio minuter gick jag därifrån med känslan av att kunna drabbas av inflammation i knän och andra leder och litet var stans. Jag var ju helt otränad. Denna motion måste man starta försiktigt med, men den är en både rolig och effektiv för den som vill få upp flåset (…hm) och må bättre fysiskt. Rekommenderas faktiskt för den som gillar dans och även för dom som vill gå ner i vikt.

Nej, tacka vet jag ögonjumppan! Sitta i fåtöljen och läsa en bra bok och vifta på tårna, eller helt enkelt ligga ner i soffan och drömma om sommarens soliga dagar i hängmattan.

Tack för mig, Kicki

PS. Ett tips nu i vårtider. Aska lär vara bra putsmedel ! När man skall putsa glaset som sotat igen på öppna spisen , så tar man en aningen blöt trasa och tar aska ur spisen och så putsar man fönstren. Torka med torrt efter. Dom blir snabbt skinande rena. Tag nu tillfället i akt och tvätta era fönster. Man vet inte hur länge vulkanutbrottet på Island håller på. Bra motion! DS.

1 februari 2010 Gästkrönika av Madelaine Söderström

Trött på snön!

Skulle fira helgen med min dotter Bodil och mina två barnbarn. Hennes man, Thomas var i Sälen med RT-gänget, så jag skulle vara till litet hjälp åt Bodil hade jag tänkt. Allt var packat o klart i ryggsäcken och jag skulle åka direkt efter jobbet med bussen till Sticklinge. Bodil ringer 08:30 till mitt jobb och berättar att Simon (den yngste) har kräkts på natten och har diarré. Hon och Oscar (den äldre) var fortfarande krya. Jag fick i stället gå till apoteket och mataffären och inhandla diverse medikament och blåbärssoppa m.m., på arbetstid, och ta bussen ut för att lämna kassarna vid ytterdörren och låna deras bil för att ta mig tillbaka till jobbet. Bussarna går rätt sällan vid den tiden, så jag stod och frös om tårna, men maten hölls ju i fint skick…

Väl framme lämnade jag de tunga kassarna utanför dörren och ringde på. Bodil kastade ut bilnyckeln genom dörrspringan och sade att jag antagligen får borsta bort snö från bilen.

Jag fick stå i stora, höga snödrivor i ca. 45 minuter och ”borsta av” bilen! Först 30 cm snö på hela bilen, sedan skrapa is från bakrutan, sidorutor, speglar, lyktor och inte minst framrutan! Jag är ju inte så himla lång så det var ett helviti att komma åt mitten på framrutan. Jag såg ut som en snögumma efteråt! Till slut kom jag iväg. Jag var då genomsvettig, blöt och snöig och senare än tänkt, tillbaka på jobbet. Vaddå vinna tid med att låna bil?

Men sedan hade jag då bilen till förfogande och det var roligt. Åkte till flera ställen för att få tag i en aluminiumfilt att lägga på framrutan och slippa skrapandet av isbildningar m.m. men ingen hade någon sådan att sälja. Alla var slut! Typiskt, nu när jag hade möjlighet att fixa en sådan. Den är himla bra för den håller is och snö borta på vintern och värmen borta på sommaren. Den tål regn också. Kostar 99 spänn.

Perkele, säger jag bara!

Nåh, på lördag förmiddag får jag höra att dom mår bra och jag åker dit med färdigpackad ryggsäck, med mera mat och grejor från affären, samt är sedan lektant åt Oscar som skall tumla om ute i snön. Någon nytta måste man ju göra. Det var en lyckad lördag och jag sov över och söndag morgon började finfint. Så småningom skjutsade Bodil och gossarna hem sin mommo. Senare ringer Thomas och berättar att Bodil är sjuk och kräks som en gris. Kräks grisar förresten? Nåh, det blev ju en orolig natt för mig. Skulle jag bli sjuk i alla fall eller skulle jag kunna åka till jobbet på måndag morgon? Jag berättade om min helg på jobbet och hade ordentligt med plats vid fikabordet. ;-)

Nu är det måndag kväll och jag har varit i gång sedan 05:25 utan minsta tecken på magsjuka [not: dagen efter kl. 13.15 slog magsjukan till med full kraft!]. Dessutom har denna snö börjat smälta och nu är det ännu värre. Den är skitig, slaskig , slirig och blöt!

He va he å vi ti griina, som Sibbobon säger J

Kicki

* * *

17 december 2009 Gästkrönika av Madelaine Söderström

Irriterande smittbärare

Man undrar ibland vad människor tänker med. Det verkar som om ”lampan är tänd men ingen är hemma” eller att ”hissen går inte ända upp”.

Jag jobbar som bemannare och ser alltså till att få in vikarier när någon har semester eller sjukskriver sig. Det har visat sig, alltför ofta, att folk fuskar med att få sin ”karensdag” och det går till så att dom kommer till jobbet och är så förkylda att dom egentligen skulle ha stannat hemma. Men nej då, dit släpar dom sig och efter halva dagen, eller ett par timmar, går dom hem och är sedan sjukskrivna en vecka. Det kan dom vara i sju dagar utan läkarintyg.

Ett av många exempel är det som hände idag, att en anställd kommer upp till kontoret och ser såååå eländig ut och ber om ursäkt för att han är tvungna att gå hem och lämna arbetskamraterna i sticket och har dessutom mage att påstå att han har dåligt samvete! Då har denna snoriga och hostiga individ, och med ögonen halvt slutna, tagit sig från avdelningen och promenerat genom korridorer, åkt upp med hissen och staplat in på mitt kontor, för att sjukanmäla sig resten av dagen. Inte nog med det, han har ju smittat ner alla de äldre som bor på avdelningen, plus arbetskamraterna där!

Jag tycker inte ett dugg synd om honom och hans gelikar! Det är ett så genomtänkt fusk att jag kan få krupp av mindre orsaker. Tänk då på hur denna smittbärare dessutom riskerar att smitta ner alla han möter på den långa vägen upp till mitt kontor. Sedan staplar han in, fram till mitt skrivbord och ställer sig ganska nära och snörvlar och hostar och vill ha sympati av något slag. Jag skickar ju iväg vederbörande illa kvickt med en något för besk kommentar om att hålla sig hemma tills han blir frisk igen.

Mitt i vanliga fall så outgrundliga pokeransikte krackelerade och han förstod att det inte fanns någon sympati att finna på mitt kontor, så han skyndade iväg. Staplandet hade minskat på vägen mot hissen.

Gud så trött jag är på fuskare. Jag tror jag har huvudvärk i morgon och stannar hemma, med en hel karensdag!

Kicki

* * *

13 november 2009 Gästkrönika av Madelaine Söderström

Vaccinationens biverkningar…

Som alla andra har jag blivit bombarderad med information om för eller emot vaccination mot svininfluensan. Denna hemska pandemi. Min första reaktion var att absolut inte låta vaccinera mig. Det kändes bra att ha bestämt sig. Och sedan läste jag dessutom att någon klok (?) tyckte att det inte var nödvändigt med vaccinet bara man levde sunt. Nästa tidningsrubrik skrek ut att nu hade en till dött i svininfluensa och att massvaccination var på gång. Jag frågade min storasyster, som alltid varit min stora idol och klok som ugglan i boken, vad hon tyckte? Hon bad mig absolut ställa mig i vaccinationskön.

Och såhär var det fram och tillbaka, tills jag via mitt arbete fick tillfälle att gå och låta mig vaccineras. Jag arbetar ju på ett äldreboende, visserligen på administrationen, men har mycket kontakt med både personal och de boende. Så en vacker dag stod jag där i kön och hux flux var det gjort. Nu kom funderingarna på hur just jag skulle reagera efter det. Skulle jag få feber? Skulle jag få andningssvårigheter? Skulle jag få huvudvärk? Osv. osv. Inte ens en vecka senare hade jag märkt något av alla de biverkningar som det pratades om. Jobbade på som vanligt och var lättad!

En morgon vaknade jag och gick till badrummet och skulle göra morgontoalett som vanligt och vad fick jag se då jag tittade mig i spegeln. Oj, jag hade fått en biverkning! En knorr! Nej, inte i ändan utan mitt på huvudet, i håret. Jo, det är sant. Precis som ”Stig-Helmer” i filmen ”Sällskapsresan” hade jag en knorr som absolut inte gick att kamma, borsta, tvätta eller på annat sätt få bort! Jag får helt enkelt leva med denna knorr!

Nöff nöff ;-)

* * *

7 november 2009 Gästkrönika av Madelaine Söderström

En helt onödig reflektion

Det har sedan länge varit en oskriven regel att när man åker rulltrappa så står man till höger och de som har bråttom trampar på, och förbi, på vänster sida. Det är otroligt frustrerande för människor om man råkar stå ”fel” och prata med en bekant och man stoppar upp hela trafiken.

Inte så länge sedan fick man en förklaring till ett annat fenomen som sker i rulltrappor. Jo, att bandet, där man håller i sig, alltid går fortare än själva rulltrappan. Så man kan se människor som flyttar handen hela tiden tillbaka till utgångsläget. Annars skulle man ju tänja ut sig och ramla framåt och sträcka ryggmusklerna.

Nu undrar jag om ni märkt att då man kliver på rulltrappan, oberoende om man skall uppåt eller neråt, så stannar man inte på det trappsteget man kliver på först. Nej, man tar automatiskt ett trappsteg till, i ovanliga fall till och med två.

Det har blivit en slags sport för mig att absolut inte gå i en rulltrappa, utan jag ställer mig lugnt och stilla på högra kanten och kopplar av den stunden som färden tar till slutmålet. Jag har tid att iaktta människor och det är ju som en gratisteater att stå där och studera deras beteenden. Det är faktiskt en bra metod, ett tips, att stressa av några sekunder. Jag har märkt att jag ändå kommer fram till busshållplatsen i tid och där står då även ”den jäktade” och väntar.

Men så kommer tanken om varför vi tar detta steg framåt i rulltrappan? Jag gör det också och kan liksom inte förklara fenomenet. Är man rädd att inte trappan fungerar i början av färden? Men den rör ju på sig hela tiden, så du kommer ju dit du skall i alla fall. Har någon en bra förklaring på detta? Jag kan bara spekulera och kommer till slutsatsen att det är en alldeles onödig ”reflex”, något medfött. Vi är alltså inte nöjda ens då…

Mvh. Kicki

* * *

16 oktober 2009 Gästkrönika av Madelaine Söderström

En liten novell angående ÄMBETSBETYG

Jag har alltid varit stolt över att jag är Finländare, född och uppvuxen i Finland som är tvåspråkigt!!! Det är inte så många länder i världen som kan skryta med det. Till alla mina vänner från Sverige, och från andra länder, har jag berättat om detta unika land. Det finns skolor i Finland för dom vars modersmål är finska och skolor för dom vars modersmål är svenska. Som andra språk har man då svenska respektive finska på schemat redan från första klass, ja, så var det på min tid i alla fall. Därefter lär man sig sedan andra språk så småningom.

Mina vänner har åkt på kryssningar till Finlands huvudstad, Helsingfors, och fått av mig veta att där kan alla både finska och svenska i affärerna och på restaurangerna och även engelska om det behövs. Men till min förvåning kommer alla tillbaka med erfarenheten att ingen kunde svenska och dessutom en usel engelska. Man fick helt enkelt peka sig fram och betala det som stod på prislapparna eller menyn. Jag fick ju skämmas ögonen ur mig.

Varför är det så? Tänk om alla, som har finska som modersmål, skulle satsa på att upprätthålla det unika i att kunna landets båda språk flytande! Dom skulle kunna konversera med danskar och norrmän också, inte bara svenskar, eftersom i de länderna kan befolkningen tala så att vi som talar svenska kan förstå dom. Ja, dom försöker i alla fall göra sitt bästa med att bli förstådda och det hedrar jag dom för.

Men tanken har slagit mig att finnar har ett mindervärdeskomplex som finns i deras gener. Först tillhörde dom Sverige och sedan tillhörde dom Ryssland. Och när dom äntligen blev självständiga så tog ryssarna tyvärr med sig ena armen och en bit av kjolen på ”den finska flickan” alltså av det finska territoriet. Eller är det ändå storhetsvansinne dom har i generna kanske ... Jag har hört att finnarna tror, på fullaste allvar, att om dom bara blir flera i olika länder så kommer det att bildas finska skolor och finska språket kommer att talas överallt. Dom vill kanske hämnas?

Tänk nu t.ex. under kriget så hette det att finnarna skulle erövra Ryssland och göra Finland till ”Suursuomi”=”Storfinland”. Hur skulle det då bli för en stackare i Vladivostok som måste ha ett ämbetsbetyg från Helsingfors, som då blivit huvudstad förstås? Det skulle ta veckor att få kontakt med en myndighet och sedan skulle han sent omsider få en sketen liten blankett på finska, samt litet längre ner på sidan där texten är översatt till svenska, som i gamla tider. På blanketten står att han är född i Vladivostok. Detta skulle han få betala 12,10 euro för, varav ämbetsbetyget kostade 3,35 euro, bankens behandlingsavgift 6,75 euro och sedan indrivningsavgift på 2,00 euro (eftersom han aldrig fått första fakturan, utan detta är en påminnelsefaktura. Den första har tydligen kommit bort på posten…). Han skulle inte ha råd att betala detta höga pris utan kronofogden från Helsingfors skulle ta sig till Vladivostok och göra utmätning hos honom. Vad skulle inte det hela kosta då? Hisnande tanke! Och när ämbetsmannen äntligen skulle vara framme i Vladivostok så skulle stationspersonalen få se en full finne vingla ut ur tåget. Det bjöds ju på vodka under resan, eftersom han ju måste få någon kompensation för att han fick ta tåget då flyget skulle kosta för mycket och på flyget talar dom tyvärr bara svenska, engelska eller tyska. På tåget behöver man bara peka så får man sin vodka och så vaggas man, i takt med tågets dunkande ljud, in i en rosa dröm om makt och härlighet.

Nej, upp till kamp nu alla finnar och visa att ni kan svenska flytande och dessutom en bra engelska! Ni har ju redan talangen att lära er spanska, tyska, ryska m.m. riktigt bra. Visa litet kurage och framåtanda! Visa ert mod! Tänk vad stolta era barn, barnbarn och kommande generationer skulle vara när dom kunde säga att ”Vi är så stolta för vi är födda och uppvuxna i ett tvåspråkigt land med massor av härliga dialekter både på finska och svenska, och där vi dessutom undervisas i många andra språk i våra skolor. Vårt land är mycket unikt!!! Vi kan med lätthet prata med vem som helst i världen!” Då skulle jag på fullt allvar börja kunna kalla Finland för ”Storfinland”!

Mvh.Kicki ;-)

24 april 2008 Lustigt: Gästkrönika av Susan Tallgren

Kanonkulan

Vet ni vem det är. Ni gissade nog rätt. Jo Henrik när han var liten fick han heta kanonkulan för han kunde inte gå han bara sprang. Det var farmors bror, morbror Ragnar, som började kalla honom för det. Men han har nog ännu kanonkulan i sej fast han springer inte mera. Den ligger frampå och kallas också för magen.

Annors kommer jag inte själv ihåg så mycket av barndomen men han lär skall ha varit ganska så vild. Det började med att han i sandlådan bet kusin Camilla (dvs. min storasyster) i ryggen men hon skall ha bitit tillbaka i pannan. Första minnet som jag har av Henrik var när han knuffade ner mej i ett dike där det låg en orm. När han sedan skulle åka tillbaka till Sverige så hade vi en massa läskflaskor i källaren: ”Ni behöver väl inte dricka upp allt i år heller – lite sparar ni väl till nästa sommar???”

Henrik var redan affärsman redan i tidiga tonåren då han sålde han en flaska whisky åt mej. (utblandad med hälften vatten). Nå lika bra det. Fast whisky och en massa annat gott i strupen har vi alla på senare år fått då Henrik öppnade årets sommarpubb på Mattsas. Avslutningsvis vill jag tacka för den fina utmärkelse som jag fick av Henrik då jag anlände till Göteborg i morse. Något som kallas för Nordiska Tantakademin har tydligen upphöjt mig till ”Diplomerad tant”. Ja mycket ska man få vara med om då man ska fylla femti. Men tack i alla fall Henrik!