Aktuell blog den 16 maj 2013

Veckan som varit/veckan som gått

Övertidskontot på jobbet har den senaste tiden växt med rasande fart. Mellan maj och augusti har vi 40 minuter kortare arbetsdag. Men detta är bara på papperet, för det är precis lika mycket att göra för alla på kontoret. Fast för mig är det alltid extra mycket i maj och tills semestern i juni. Under de tolv åren på nuvarande arbetsplats har jag alltid varit långledig vid kristihimmelfärdshelgen, men nu var det arbete både torsdag och fredag. Eftersom jag arbetade torsdan var planen att jobba halvdag på fredan, men det blev heldag i alla fall. Inte heller blev jag färdig med sånt som helt enkelt bara måste bli färdigt. Men det blev ändå en långhelg eftersom jag sedan länge planerat att vara ledig på måndan (se nedan). Och drygt fem mil i cykelsadeln blev det innan fredan var till ända.

I lördags vad det dags att köra en massa elektronikskrot till återvinningscentralen. Det är nog 1,5 år sedan sist, så det har ju hunnit samla sig lite trasiga lampor och flera modem (se den sorglustiga historien om de trasiga modemen i blogar från hösten). En sväng till Botaniska Trädgårn hanns också med. 70 bilder knäpptes och hälften av dessa publicerades i ett album på fejsbok. Några extrema närbilder togs, bland annat denna växt som jag inte har en aning om vad det är, men grenen den sitter på är bara drygt en centimeter tjock.

På lördan gjordes beställningar av cykeldelar från en internätbutik, bland annat nya däck. Särskilt bakdäcket är helt utslitet. Ett par timmar efter beställningen kom mycket riktigt en punktering. Fyra kilometer att leda cykeln, inklusive en lite omväg via Konsum för att köpa ny slang. På söndagsmorronen skulle punkan fixas, men då visade det sig att ventilen var för stor för att gå igenom fälgen. Så det blev en trekilometers promenad till Backaplan, denna gång till en riktig cykelaffär som hade rätt grejer.

Trädgårdskonsult

På våren 1980 fick jag sommarjobb inom Parkförvaltningen i Söderhamns kommun, ett ganska skönt jobb förutom de dagar då det regnade. Efter några månader blev jag ganska van med trädgårdsarbete och satte in en annons i lokaltidningen om ”Trädgårdsarbete utföres”. Det var en del som hörde av sig, bland annat en som ville ha sin häck klippt. Men ett sådant jobb vågade jag inte åta mig – har aldrig någonsin klippt en häck. Men det blev en hel del gräsmattor att klippa på kvällar och helger. Det kom in en del kosing på detta eftersom jag tog extra betalt för att jag hade egen gräsklippare och bensin. Fast riktigt egen maskin och bensin var det nog inte fråga om, för jag använde kommunens grejer – en slags kompensation för den ganska magra lönen de betalade mig…. Men det här är väl preskriberat vid det här laget.

Lite från mina första fejsbokinlägg

Den 4 juni 2010 kom denna bild som jag tidigare knäppt uppe på ett norrlandsbesök: ” Någon som har funderat hur båtar skapas? Jo det måste finnas en Mamma Båt och en Pappa Båt. Och så måste dom kramas en stund. Så småningom kommer det sedan en lite jolle. Tror jag. Den här blir nog akterruffad.”

6 juni 2010 lades denna bild ut med följande kommentar: ” Jag har sedan i vintras haft problem med magen, vilket har förhindrat mig att göra längre turer med cykeln. Var idag på Bauhaus som hade lösningen för oss med lös mage, så nu kan jag åka på lite längre turer igen.”

16 juni 2010 publicerades denna bild med följande text: Nu är jag uppdaterad på det häftigaste inom mobiltekniken. Köpte idag på Blocket en nästan ny mobiltelefon med både kamera och vibationssignal för bara 100 spänn! Stor antenn har den också för att få bästa täckning ute på landet. Den här klarar jag mig med i många år!

28 augusti 2010: En jättemeteor höll på att krossa Göteborg för en timme sedan. Jag ringde Håkan, som var mitt uppe i en spelning i Söderala, och han kom blixtsnabbt ner med sitt rymdskepp och sköt med sina laserstrålar sönder meteoren. Puhh, det var nära....

29 augusti 2010: Har den senaste tiden haft lite problem med fotsvamp, det är nog dags att gå till läkaren på måndag morron för att kolla upp det hela.

Semester i måndags!

Ja, i alla fall en ledig dag, det finns ju massor av komptimmar att ta av. Så tiiiidigt på måndagsmorronen drog jag iväg till Tyskland för att handla lite drycker inför sommaren. Det är åtta månader sedan förra resan och det var ganska glest i ölförrådet innan denna resa. Ju längre söderut resan gick, desto mer försommarlikt blev det. Bland annat börjar rapsen mogna i Danmark, det fanns massor av gulnande rapsodlingar såsom den här som fångades på bild i 120 km/h.

Rederiet har just nu en fin kampanj: för 900 kronor åker man med bil över dagen från Sverige till Tyskland via Danmark. I priset ingår tre flak Tuborg Sort Guld på alkoholpråmen vid färjeläget. Och åker man tillbaka inom tre timmar från utresan (dvs. två timmar i land) får man 200 danska kronor (230 svenska/27 euro) ombord på båten. Tre flak Sort Guld på systemet kostar ungefär 900 kronor…. Det här erbjudandet är ju upplagt så att man ska handla på alkoholpråmen, men priserna är högre än i den lilla staden Burg auf Fehmern 7 kilometer bort. Och där hinner man handla om man har förbeställt, vilket jag gjorde: in och betala i kassan, visa upp kvittot på lagret så kör de ut varorna med gaffeltruck.

Gott och väl tillbaka i god tid till färjeterminalen fick jag checken på 200 danska kronor, vilket räckte till en god lunch, två halvlitersflaskor O.P. Andersson och ändå blev det några tior över tills nästa gång jag far över. Som grädde på moset fick jag en skraplott i hamnen där jag lyckades skrapa fram tre kaffekoppar som innebar en gratis kaffe ombord. Undrar hur många nitlotter dom har…. När jag gör dessa ölresor skäms jag två gånger: först vid butiken där enorma mängder alkohol lastas in och andra gången i kön till färjan när jag upptäcker att alla andra har mycket mer i sina bilar. Som bilden på min blå Volvo visar skulle det nog ha gått in dubbelt så mycket….

Min första jugoslavienresa….

gjordes 1976. Från blogen 17/3 2011: ”När vi kom till gränsen till det kommunistiska Jugoslavien, som låg bakom ”Järnridån”, kom det ombord två passkontrollanter. Dom bara tittade i passen men gav ingen stämpel. Styrkt av ett antal timmars vindrickande så insisterade jag på att få en stämpel i passet. Jag var mycket påstridig vilket fick till följd att dom tog med mig in på polisstationen som låg i direkt anslutning till gränsövergången. Där fick jag sitta på en stol ett par timmar innan ett mycket kort förhör hölls med mig. Sedan fick jag gå tillbaka till det väntande tåget.”

Den andra jugoslavienresan gjordes i april 1986tillsammans med ett gäng elever från Bollnäs folkhögskola. En av våra lärare var gift med en kvinna från Jugoslavien och han agerade värd för det stora sällskapet. Vi fick lära oss massor om hur bra det var i Jugoslavien och att de alla var i stort sett samma folk som hade förenats under landsfadern Tito. Att det jäste otroligt mycket under ytan berättade han inget om – antagligen var läraren för naiv för att förstå att hela republiken höll på att rasa samman efter Titos död 1980. För bara några år senare rasade det hemska inbördeskriget som på många sätt kom att påverka hela Europa.

Vi bodde på ett fint hotell i den underbara kuststaden Dubrovnik. För oss som kom från det kalla Hälsingland var det nästan sommarväder och vi badade i det fortfarande ganska kalla vattnet. Med all rätta såg nog jugoslaverna oss som tokiga skandinaver, för själva var dom ganska rejält påpälsade. En hel del festande blev det. Vid en av utflykterna dagen efter en väl genomfestad natt var jag väldigt svag, både mage och huvud i uppror. Men detta fixade vår ”halvjugoslav” då vi stannade vid en bar. Där blandades i ordning en dunderdrink enligt hans direktiv, inte många centiliter, men både huvudvärken och upproret i magen försvann.

För att dokumentera resan hade vi med oss en videokamera. Sedan många år är videokamerorna små och behändiga, men 1986 var det fortfarande fråga om en rejäl klump som skulle släpas med. Inför varje gång vi skulle filma måste det sitta ett vitt ”linsskydd” på kameran för att mäta ljuset. Och det slog aldrig fel att det var minst en person som påpekade att linsskyddet satt kvar!

Lustigt: Lite onyttigt vetande (favorit i repris 20/11 2008)

På väg över till sommarvistet i juni så hade jag ett antal timmar över då jag åkte med färjan till Åbo och hade då plockat med mig en bok som påminner om Rekordboken, fast här radas en hel del märkliga fakta upp. Det är inte en bok som man bara läser rakt upp och ned utan hellre slår upp lite saker på måfå. Bland annat kunde jag läsa att jordens omkrets vid ekvatorn skiljer sig ca 9 meter ( 10 yards) beroende på om man mäter från öster till väster eller andra hållet. Det här beror på jordens rotation och att land- och vattenmassorna är mjuka och har en viss tröghet. 9 meter är ju inte mycket, men trots allt en liten skillnad; det mått som används i vetenskapliga beräkningar är medelmåttet av dessa två.

Länge har det ansetts att geparden är det snabbaste djuret på de afrikanska stäpperna. Tills för tiotalet år sedan, då forskare kom på att Kefir-antilopen måste kunna springa ett par kilometer snabbare då den utsätts för fara eftersom den med nöd och näppe springer ifrån geparden då den jagas. Tidigare hade forskarna bara mätt upp hastigheten på djur under normala omständigheter och inte tagit i beaktande djurens hastighet under flykt från en annalkande fara. Unga Kefir-antiloper kan dessutom, innan de är helt fullvuxna vid ca två års ålder, kompensera bristen på de fullvuxna djurens hastighet genom att i upp till en hastighet av 74 km/h (46 mp/h) göra en 90 graders sväng som de efterföljande rovdjuren inte klarar av och sålunda komma undan. Deras tunna kropp utsätts då för en påfrestning av ca 28 meta-Newton per sekund (28 mN/s), vilket är 1000 gånger mer än en människa maximalt kan klara av (exempelvis i stridsflygplan och månfärder).

Avslutningsvis kan nämnas att jag i förrgår morse riktigt kraftfullt bad Janne Josefsson att dra åt helvete då han inte ville släppa över mig på en cykelöverfart. Det kändes skönt! Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 23 maj (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 9 maj 2013

Veckan som varit/veckan som gått

I fredags blev det en femmils cykeltur efter jobbet, den sista milen knäpptes några medhavda öl. Jag hann även slinka in på Netonnets lagerbutik för att köpa en apparat som omvandlar strömmen från ett bilbatteri till 230 volt. Sådana apparater går det att få för några hundralappar, men då ger de ut en modifierad sinusström vilket inte datorn eller telefonladdaren gillar. Så det blev att punga ut med 1190 kronor (139 euro). Bilbatteriet som används i stugan fick mycket stryk då det laddare ur förra vintern, så i lördags inhandlades ett nytt till bra pris. Jag talade om för försäljaren vad det skulle användas till. Och tur var väl det, för jag hade köpt ett startbatteri som just är avsett för att endast användas för att starta något. För mig låter det ju som ett batteri som startar bilen, men det skulle tydligen vara ett driftbatteri. Så där for ytterligare 200 kronor….. Men nu borde det väl kunna gå att både surfa med datorn i sommar och spela lite elgitarr.

Inför förra helgen köptes två flaskor av det tämligen alkoholstarka ölet Brother Thelonius, bryggt av North Coast Brewing Co i Kalifornien. Detta öl var en angenäm överraskning! Har sett det många gånger på Systemet, men inte brytt mig om att köpa eftersom det är uppkallat efter jazzmusikern Thelonius Monk. Men bryggarna varit vitsigare än de flesta göteborgare. För det är fråga om ett öl av traditionell belgisk typ, och dessa brukar ju bryggas av munkar. Därav namnet Monk (munk) som gör att man får tänka till lite extra.

Det är otroligt mycket att göra på jobbet just nu. Trots kanonväder i söndags var jag tvungen att jobba några timmar, men därefter gjordes åter en femmilatur utefter Västgötabanan. På långa sträckor utefter den gamla banvallen växer enorma mattor av vitsippor, här en bild där det även växer svalört – en riktigt tjusig blandning! Eftersom det var så fint gjordes turen om i förrgår, fast då åkte jag lite längre och mätaren stannade på drygt sex mil. Det är inspirerande att cykla nu när värmen har återvänt efter den låååånga vintern och seeeega våren!

Med åren förändras musiksmaken…..

men viss musik består. I skivsamlingen finns massor av LP:n som jag för allt i världen inte skulle kunna orka höra på idag, och ännu fler skivor är inspelade på kassettband från vänners skivor. Då kassettbanden spelades in raderades sådant som jag inte tyckte var något vidare. För en tid sedan fick jag Led Zeppelins fyra första skivor i mp3-format. Om det inte är något jag gillar så raderas detta och låtlistan blir bättre vid en andra genomlyssning, alltså på samma sätt som gjordes med kassetterna. Det märkliga är, att ungefär samma låtar raderades som när jag överförde skivorna till kassett 35 år tidigare!

Lite från mina första fejsbokinlägg

Jag har gått igenom lite äldre inlägg och hittade denna sköning från nyårsafton 2010: ” Got Nyttt År öskar jg alla här på fejsbk. Jag har nu drykit fyra flaksor schampang ohc ett halt flak öl. Mår jätttefinnt.Skål!” Till detta inlägg hör denna fantastiska bild! Och så avgavs ett nyårslöfte: Jag ksa lova att innte drika sprit eftr år 2051.

Den 9 maj 2010: ” Just hemkommen från en ölresa till Tyskland. Åkte ned med en Volvo av ordinär sedanmodell, kom tillbaka med en bil som få andra kommer i närheten av beträffande markfrigång – den såg ut som en sportbil, men tuffade fram som en traktor! Mycket tungt lastad med andra ord. Den inköpta ölen är tyvärr av tvivelaktig kvalitet, vad jag hört, så just nu öppnar jag lite olika burkar för att testa....” Ja, bilen var kanske lite nedlastad för att klara två personers förbrukning en hel månad…… [jag hade kusin Susan med på resan].

Den 28 maj 2010 lades denna häftiga bild ut med följande kommentar: De e la gött att bo i Götebörg, man svävar liksom på rosa moln. Det är nästan alltid soligt, dom få gånger det regnar så droppar det sakta från de rosa molnen....

Den 25 maj 2010 fick denna bild från 1984 ackompanjeras med följande text: Jag har sedan en tid tillbaka tappart hörseln på ena örat. Det här har gjort mig ledsen så i förra veckan gick jag till en läkare för undersökning och han kunde konstatera att jag blivit monodepressiv.... Grrr, jag blir så arg.

Och så ett inlägg från i fredags, det tydligen var någon filminspelning (en helikopter hade länge snurrat över denna plats fick jag höra av några som sett det hela en längre stund): Göteborgs stad har tröttnat på alla felparkerade lastbilar. Från och med 1 maj dumpas alla direkt i Göta älv. Här ser man hur föraren räddat sig upp på hyttaket innan bilen åker i älven.

Båtar II (från Sjöfartsboken som finns på hemsidan under Egna fånerier)

Den vanligaste båten drivs framåt medhjälp av åror, vilket har skett sedan urminnes tider. För att ro behövs att stora delar av människans kropp kan samarbeta för att optimera drivningen framåt. Kroppens viktigaste delar för detta är armar och händer. Och i centrum för människans roddmaskineri finns det annars så obetydliga båtbenet. I roddens alla konster är just båtbenet dirigenten som beordrar sina underlydande i karpalbensgruppen att styra resten av kroppen så att den kan nyttjas på bästa sätt. Det här kände redan kejsar Neros läkare till, dvs. anatomins fader (Liv Medicus), och hon är kvinnan bakom att denna annars så obetydliga benbit i kroppen har fått ett så ärorikt namn.

Som nämnts har man rott båtar ända sedan urminnes tider. Men genom studier av bland annat grottmålningar i många medelhavsländer (bl.a. Grekland, Schweiz och Spanien) han forskningen nu bevisat att båtar framförts med segel redan 5-600 år före urminnes tider. Arkeologer och kulturantropologer har funnit att den mest sannolika förklaringen var den proteinbrist som då rådde; människan hade ännu inte lärt sig fånga proteinrika djur utan levde mest av kraftlöst växtfoder. Eftersom tillgången på flytande material var god så började människan, mest av orkeslöshet att själva driva farkosterna framåt, att sätta enkla segel på dessa flytetyg. Över historiens lopp har därför utvecklats två typer av båtar: roddbåtar och segelbåtar. Som historien också visat så blev segelbåtarna överlägsna eftersom dessa kunde utvecklas och bli allt större till att så småningom klassificeras som segelfartyg. Roddbåtarna förblev små, fast undantagsvis fanns vissa galärskepp som tidvis kunde framdrivas med hjälp av åror. Lite reklam kan kanske vara på plats här: ”På våra 500 först sålda ekor har vi GRATIS installerat ett elektro-mekaniskt EKA-lod. När ekan är på grunt vatten stoppar du ner åran för att mäta djupet. Om den når botten säger en elektronisk röst från en liten högtalare inbyggd i åran ’Oj, det är grunt här’ och du kan lugnt ro ut till djupare vatten. Firma Kina-Import i Kramfors.

I blogen den 11 april….

berättades om de bilturer som gjorts ”på småvägar, mindre vägar och vägar som inte längre finns.” Tyvärr fanns inget bildbevis från dessa utflykter, men häromdan hittade jag ett kort där det på baksidan står”Mellan Småströmmarna och Romsen”, vilket ligger i de östra delarna mellan Hälsingland och Gästrikland. Det här är markerat som väg på kartan, men är knappast att rekommendera för den som är rädd om sin bil.

Den 14 juni 2000….

disputerade jag och kan sedan dessa kalla mig filosofie doktor. Ämnet för avhandlingen var hur svensk-amerikaner i Kalifornien lever idag. Disputationsfesten skulle naturligtvis vara ett beach party i kaliforniska anda. Min absoluta favoritplats i Göteborg är nere vid Röda Sten, där massor av barhoppingar har börjat med att min kompis Janne tar några medhavda öl, filosoferar över livet och blickar ut över båttrafiken på älven. Flera år innan den Stora Festen hade jag bestämt att det var på den lilla sandstranden vid Röda Sten som festen skulle hållas.

Festen hölls i mitten av juni. Men trots den soliga aftonen var det, milt sagt, ovarmt i den nordvästliga vinden som låg på direkt mot sandstranden. Alla utom festföremålet var rejält påpälsade. Jag envisades naturligtvis att till långt sent på kvällen ha shorts och T-shirt trots att den nog var under tio grader. Är det kalifornisk strandfest så är det! Här en bild då jag försöker underhålla mina vänner med lite värmande amerikansk musik. Efter några timmar insåg även jag att det ar iskallt ute och fick på en varm tröja, och lite senare mer varma kläder. Så småningom åkte vi tillbaka till inomhusvärmen på institutionen där några tappra kunde fortsätta festen till småtimmarna.

En liten not: två mycket nära släktingar hade kommit ner från Norrland och jag inkvarterade dessa i en stuga på en camping i östra stadsdelarna. Efter disputationen åkte dom tillbaka till stugan för att vila en stund innan festligheterna. Det gick ett antal timmar mellan disputationen och den efterföljande festen. Sist att anlända till festen var de två släktingarna. Visst hade dom tagit 5:ans spårvagn som de fick instruktioner om, men åkt åt fel håll. När dom märkte att spårvagnen gick åt fel håll satt dom kvar och tänkte ”den vänder nog snart.” Det gjorde den inte, så dom hamnade lååångt ut på Hisingen. Dom fick en flera timmars sightseeing utav Göteborg!

Lustigt: Skåne är ju….

som bekant ”Sveriges kornbod”. Så har sagts i alla tider och det stämmer att en stor del av våra basgrödor vete, korn, råg, potatis med mera odlas i tillräcklig mängd i vårt sydligaste landskap. Men vår kost består av så mycket mer än basgrödorna. Som tur är för det öppna landskapet odlas massor av annat runtom vårt land, exempelvis har norra Halland mutat in odling av pepparrot, trakten av Västerås är känd för gurkodlingarna och det finns massor av exempel på specialodlingar runtom i Sverige. Mindre känd är odlingen av grödan hundkex i trakterna av Kungälv.

År 1888 startades företaget Göteborgskex vid älvstranden i Kungälv strax utanför Göteborg. Grundaren, fabrikören Carl Leopold Berggren var en driftig man, redan ett par år innan fabriksstarten hade han kontaktat ett antal bönder i trakten av Kungälv för att trygga leveransen av det mjöl som behövs för att tillverka hundkex (latin: Doggie vov vov). Ända fram till tiden kring andra världskriget var tillverkningen av hundkex basen i fabrikens tillverkning och försäljning, fast är numera en mindre produkt efter att man byggt ut fabriken en hel del och satsat på den internationella marknaden. Men än idag finns ett tiotal odlingar av grödan hundkex i närheten av Kungälv, här en bild från en odling i Kareby, sex kilometer från fabriken. Mer går att läsa på http://www.goteborgskex.se/hundratjugo/storyn.

Avslutningsvis kan meddelas att jag är så allergisk kan jag inte dejta kattägare, därför missar jag träffar där man kan träffa missar. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 16 maj (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 2 maj 2013

Veckan som varit/veckan som gått

I fredags blev det tidig hemgång från jobbet för att hinna till verkstan där min reparatör Leif bytte till sommardäck för bara 150 kronor (17 euro). Det är halva priset mot vad det kostade i höstas vid den närbelägna macken. Fast på macken hade de nu sänkt priset till 250 kronor. De skojarna har räknat ut att folk kan betala 300 kronor när första snön kommer i november, men att dom inte är lika villiga att betala så mycket när vårsolen värmer. Fast den här gången spelade det inte nån större roll om det kostade 150 eller 250 kronor, för några hundra meter hemifrån stoppades jag av polisen. Konstapeln såg att det låg fyra dubbdäck i bagageutrymmet och skrev en böteslapp på 2000 kronor (234 euro), 500 per dubbdäck. Jag försökte förklara att däcken bara är där tillfälligt, men konstapeln refererade till Vägtrafikförordningens kapitel 5, § 18 som säger att ”En personbil får endast ha dubbdäck efter 15 april om vinterväglag råder.” Och det var ju soligt och tio plusgrader ute så det var bara att bita i det sura äpplet, för inga förklaringar hjälpte. Nu är i alla fall vinterhjulen förvarade i källaren.

Senare på fredagskvällen kunde en amerikansk Brooklyn Local 1 avnjutas. Flaskan var stor (75 cl) och ölet alkoholstarkt, men den var nog ändå inte riktigt värd de 79 kronor (9,20 euro) den kostade. Det är ju dessutom betydligt mer än vad en låda öl kostar i Tüskland….

Förra året gjordes ett album på fejsbook där man under hela säsongen kunde följa en skunkkallas liv från start den 15 april till dess död i slutet av november. Men då första kortet togs förra året hade den redan kommit upp en hel del, så i år har växten bevakats bättre, från att den började komma upp för ett par veckor sedan till i lördags då dess blomma ännu inte kan skönjas. Albumet är nu komplett med denna bild.

På lördagskvällen gjordes årets första ”öltur” med cykel, 3,5 mil på kvällskvisten där den sista milen avslutades i lägre tempo och konsumtion av några medhavda öl. Kameran är förståss alltid med och det knäpptes lite närbilder på blommor. Här en bild på en av mina favoriter bland blommor: maskros. Senare på kvällen lades ut en liten filmsnutt på YouTube. Min dotter Bea filmade med kameran i påskas, men filen blev närmare 1/2 megabyte. För att få ner storleken omvandlades filformatet med ett program som jag fick till påseende i en vecka. Tyvärr så dyker företagets reklam upp då och då, men här kommer den i alla fall: http://youtu.be/fsUVJjgrOYE

Det är stora problem med myror i stugan, dom äter upp både hus och uthus – en hel del bekämpningsmedel går åt. För att få bästa pris cyklade jag i söndags runt till ett antal butiker för att jämföra priser, 2,5 mil och sisådär sju åtta butiksbesök blev det. Bästa priset var på Hornbach, en kilometer hemifrån. Och detta var den första butiken som besöktes! Men det blev ju en skön cykeltur i det härliga vårvädret.

På Valborgsmässoafton….

stack jag hem från jobbet redan vid lunchtid, det var riktigt skönt att bara göra en halvdag. För att kunna komma iväg tidigt och få en massa ledig tid på dagen hade jag klivit upp i ottan. Fast det straffade sig, för vid hemkomsten somnade jag 1,5 timme. Skulle nog ha sovit lite längre på morronen istället…. På förkvällen gjordes en cykeltur utefter älven för att sedan i perfekt tid vara vid Avenyen då Chalmers traditionelle cortège passerade, här en bild tagen alldeles innan de första ekipagen anlände. Som vanligt skojade chalmeristerna med allt möjligt som skett under det gånga året, ofta till musik. Här häcklas IKEA som i höstas retuscherade bort alla kvinnor från katalogen som gavs ut i Saudiarabien (se t.ex http://www.svt.se/nyheter/sverige/ikea-raderade-kvinnorna).

Utlagt på fejsbok klockan 23:40 på Valborgsmässoafton: Jag har hållit mig nykter hela Valborgsmässoafton, men om 20 minuter ska jag öppna en flaska sprit och dricka hela natten. Räknar med att vara plakat på första maj. Rosie: Vem ska skriva på plakatet då och vad kommer det att stå? Henrik: Efter att ha druckit massor av sprit är det nog inte så lätt att få något alls att stå…..

Lite politik

Vid väljarundersökningarna som kom för en vecka sedan hade Sverigedemokraterna (SD) backat med hela tre procentenheter, från omkring tio till sju procent. Det här är visst statistiskt säkerställt. Detta kan ju vid en första anblick vara glädjande nyheter. Men vart har dessa tre procent sympatisörer tagit vägen? Det är ju osannolikt att dom har dött. Och flyttat utomlands har väl bara den tidigare riksdagsledamoten Erik Almqvist gjort, därigenom blir han invandrare – hoppas dom behandlar invandrarna bättre i Ungern än man vill göra inom SD……

Samtidigt som SD tappade tre procent av väljarna så ökade det röda blockets försprång med exakt lika mycket. Så nu får väl S och V välkomna en massa människor med nya åsikter. Kanske att det är Socialdemokraternas nya islamofobiska linje som har lockat över nya väljare från det invandringskritiska SD? För den av kongressen valda Omar Mustafa som suppleant till partistyrelsen fick ju nästan omgående silkessnöret med den högsta partiledningens goda minne. Det är ju märkligt hur man genast inom detta parti sätter sig över kongressbeslut som enligt den demokratiska beslutsordningen är fattade av de egna medlemmarnas representanter.

Nä, politik…..

är nog inget för mig. Istället för att gå ut och demonstrera mot mig själv på 1:a maj – jag är ju en representant för staten – så gjordes en cykeltur ut till Hjuvik längst ute på västra Hisingen. Härligt vårväder var det och precis 100 bilder knäpptes, 20 av dessa lades ut som ett album på fejsbok. Den i mitt tycke intressantaste bilden togs 1,5 kilometer hemifrån med tio gångers zoom, bland annat ses Lisebergstornet längst till vänster.

Båtar I (från Sjöfartsboken som finns på hemsidan under Egna fånerier)

En båt är som ett fartyg, fast mindre. De allra minsta båtarna kallas hallonbåtar och smakar riktigt bra, fast för människor med bristande tuggförmåga kan dessa fastna i gomseglet! Jag vill inte trötta ut läsaren med olika komplicerade definitioner om vad som är båt eller fartyg, endast påpeka att en båt är mindre. En båt kan vara så liten att man inte ser den med blotta ögat. Det här gäller särskilt båtar som befinner sig bortom horisonten. Men när väl har fått syn på en båt i horisonten så kan den växa proportionellt med tiden (eller om det nu är med avståndet?). Om det är en snabb båt (eller att du själv kör en snabb båt) kan den på några minuter växa från storleken av en mygga till en blåmes. Detta är bara naturligt och bra. Mindre bra är om den på ett kort ögonblick växer till en elefants storlek. Och rent av katastrofalt kan det bli om båten, numera benämnd fartyg, växer sig till storleken av en atlantångare. Då gäller det att gira.

Som alla känner till är en oskriven regel på sjön att alltid, vid fara för sammanstötning, gira babord (eller är det styrbord? – varför inte tala om höger och vänster som vanliga människor samt politiker!!). Därigenom undviks direktkontakt med atlantångaren och man känner en översvallande glädje. Som dock kan bli kortvarig. För tyvärr så skvalpar dessa fartyg en massa, och i glädjen över att ha undvikit bli krossad noteras inte att den egna båten blir översvallad. Inte bra. Problemet är då ofta båten och man får gå till botten med problemet. När man efter ett tag dyker upp och åter har tillfälle att fundera (eller sitter i räddningsflotten) efter att ha dykt ned, så finner man kanske att det är dags att skaffa ett fartyg eftersom en båt visade sig otillräckligt liten. Men behövs verkligen ett större flytetyg vid risk av att fångas av vågor? Det olidligt spännande svaret ges i nästa stycke. Men först lite reklam från en av bokens sponsorer (tryckningen är ju dyr!): ”Köp Ahlbergs hallonbåtar: smakar rödare än rött och smälter i munnen. Endast 9:95 för en påse. Köp! Köp! Köp!

En båt är alltså känsligare för vågorna än ett fartyg är, särskilt på vårt kära innanhav Östersjön. Ute på Atlanten kan inte desto mindre, om våglängd och våghöjd är passlig, båten följa sjön på ett sätt som fartyg inte mäktar med. Ett talesätt oss sjökaptener emellan är ”där fartyg bryts itu, räddar båtar i ett jihu”, vilket anspelar på hur stora atlant- och oceanångare samt andra långskeppiga fartyg kan brytas itu av vattnets krafter, medan livräddningsbåten guppar ovan och nedan de lömska vågorna med sina förrädiska toppar. Vågkammarna må bryta sönder stora fartyg, men bland båtar kammar de noll!

Lustigt (favorit i repris 13/11 2008)

För en del år sedan brukade jag och en del kompisar då och då gå till restaurang Lugnet i Majorna, en pubb som inte hade det allra bästa rykte om sig. Och framför allt var inte pubben lugn! Den lades ned för kanske sex år sedan efter att grannar, myndigheter med flera klagat lite väl mycket på ordningen. Men jag tyckte det här var ett gemytligt ställe, liksom de flesta pubbar i Majorna brukar vara.

En höst för sex år sedan var jag på Lugnet med min kompis Lars-Åke (Lasse). Det var inte så mycket folk på pubben eftersom det var onsdag. Lasse är ständigt på jakt efter brudar och har viss preferens för ”damer med långa ben”, som han brukar säga. Själv så är jag mer åt det tillbakadragna hållet och håller mig helst till det sällskap som jag har gått ut med. Lasse frågade om jag tyckte att han skulle bjuda över blondinen med det långa håret som stod ensam vid bardisken ett tiotal meter därifrån. Lasse har tycke för brudar som är långa och smala, gärna med blont hår också, men jag sa ett bestämt ”Nej”. Mitt nej brukar inte betyda särskilt mycket för Lasse, för när jag gick på toaletten så stegade han över till bardisken för att etablera kontakt. Jag såg vad som var på väg att ske, men lät Lasse klara ut det hela själv.

När jag kommer tillbaka så sitter dom vid bordet och pratar. Jag visar upp mitt glasögonfodral från Linds Optik och säger lite diskret till Lasse att ”Dom har bra rabatt hela veckan på Linds Optik”. Lasse visste exakt vad som menades, men Göran, Lennart eller vad nu den där blondinen hette hade ju ingen aning om detta. För det visade sig att Lasse, som har dålig syn, hade raggat upp en livs levande karl! Då jag köpte öl framme vid baren hade jag ju sett att det var en herre med osedvanligt långt hår, men elak som jag är så lät jag min kompis Lasse leva i tron att det var en brud som stod därframme. Både jag och Lasse hanterade situationen mycket bra och vår gäst trodde att han blivit inbjuden till bordet för att han var ensam i baren – alltså den helt vanliga gästfriheten som råder i Majorna.

Avslutningsvis kan noteras att många av mina vänner är fotbollsintresserade, men att laget de håller på är för lättviktiga till att ta steget upp till de högre divisionerna. Mitt tips till dessa fotbollslag är att äta pizza och bakelser varje dag, då går dom garanterat upp. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 9 maj (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 25 april 2013

Veckan som varit/veckan som gått

Äntligen börjar det bli något som kan kallas för vår. För vår vinter efterföljdes av en lång förvår, där snön smälte men kylan höll oss fastfrusna. Fast senaste helgen fick vi tvåsiffriga värmegrader och nu kan långkalsongerna läggas undan för ett antal månader framöver. Får man hoppas, för det är fortfarande april, en månad då det kan hända mycket med vädret. Så här vårlikt var det i lördags vid Nya Allén. Vindarna har nu varit måttliga, men våren kommer med stormsteg. I söndags märkte jag att häckarna snabbt spricker ut och får sin gröna färg. Med andra ord händer det mycket med naturen just nu.

Årets första två månader slogs cyklingsrekord, men både mars och april har varit månader som nästan tangerat lägsta antalen cykelmil någonsin. I söndags gjordes i alla fall sju mil i cykelsadeln, det mesta hittills i år.

Både på fredan och lördan klämde jag några så kallade bättre öl. Fredagens belgiska Saison Dupont var en riktig besvikelse, en syrlig bira med jästfällning som hade ganska intetsägande smak. Inget att bjuda nån gäst på denna jäst Då föll lördagens brittiska Jaipur IPA mig mer på läppen och det är nog troligt att jag senare kommer att köpa fler eftersom det finns ytterligare en läpp som borde få fuktas med denna härliga vätska. Kan även meddela att idag var bilen äntligen färdigreparerad efter stölden för två veckor sedan. 3 275 kronor (380 euro) kostade det att få nytt tändningslås. Lite surt, hade nog kunnat ha roligare för pengarna.

I tisdags hölls….

europamästerskapen i cigarettrökning i här i Göteborg. Redan under helgen började rökare från hela Europa dyka upp i stan. På paradgatan Avenyen hade kommunen ställt upp jättelika askkoppar för att dessa storrökare inte skulle skräpa ner under tiden de låg i hårdträning inför finalen på tisdagskvällen. Några timmar innan tävlingen skulle börja på den stora arenan Skandinavium upptäckte en av arrangörerna att rådde rökförbud inom hela arenaområdet, men arrangemanget kunde flyttas till Lisebergshallen några hundra meter därifrån.

De årliga europamästerskapen i cigarettrökning finansieras av ett antal jättar inom tobaksindustrin och entrébiljetterna betalas med det symboliska två paket cigaretter av internationellt märke. Dessa paket delas sedan ut som priser till de tävlande. Vi var 1700 besökare (fullsatt) som tittade på de omkring 100 tävlande. Den mest fascinerande grenen, och den mest prestigefyllda, är där de tävlande ska röka gigantiska cigaretter på kortast möjliga tid. Det är inför denna gren som man övar ute i friska luften på stan (se bilden på jättefimpen ovan). Sedan ett tiotal år tillbaka är det förbjudet att dra halsbloss på de stora tävlingscigaretterna, men många av de tävlande har vanliga cigaretter bredvid som de blossar på lite då och då för att inte få abstinensbesvär. Årets tävling vanns av britten Filip Morris, en skinntorr herre i 60-årsåldern som rökte upp en tvåkilos Marlboro med filter på den nya rekordtiden 32 minuter och fem sekunder. Det var mycket imponerande att se hans teknik och hur han tog kol på de övriga tävlande med sin enorma lungkapacitet.

Om vårt svenska språk

Jag noterar att det finns ungefär lika många på internet som särskriver ord som människor som klagar på att det finns dom som särskriver orden. Men det finns egentligen inget rätt eller fel i skrivkonsten eller talet. Ingen myndighet bestämmer över vårt språk; Svenska Akademien är ingen demokratiskt tillsatt samling som har statens rätt att utöva makt över hur man ska tala och skriva. Beträffande särskrivning är det olika i olika språk, vissa skriver ihop flera ord och andra särskriver orden var för sig. I Sverige har vi numera övergått till att ofta skriva ihop ord som vi tycker borde vara sammansatta, men med en tendens bland vissa människor att särskriva. Fast kollar man bakåt till 16-1700-talet så var särskrivning var den ganska vanlig formen på den tiden. Sök gärna på några ord i Svenska akademiens ordbok och kolla när de först dök upp i skrift: http://g3.spraakdata.gu.se/saob/

Då är sommarens resa….

till stugan i Finland bokad och betald. I många år har jag varit dumsnål och det höll att gå på tok vid bokningen. Först kollades de reguljära priserna och sedan hur mycket det skulle kosta med det rabatterade priset som fås genom medlemskap i Viking Club. Man får clubkortet gratis men ändå är det många dumskallar som betalar fullt pris, rederiet klår dem rejält eftersom det är fråga om stor prisskillnad. För 790 kronor kan jag resa fram och tillbaka till Åbo (inklusive att bilen följer med) i en tvåpersoners hytt utan fönster. Det var nära att detta bokades, men det sunda förnuftet vann över snålheten. Så för endast 290 kronor mer fick jag rymligare hytter med havsutsikt. Och öutsikt, för en massa öar måste passeras innan man är framme. Hemresan går med den gamla skorven Amorella som byggdes för en herrans massa år sedan i det land som då hette Jugoslavien. Utresan ska bli intressant eftersom den sker med deras senaste fartyg Viking Grace. Och en stor fyrapersoners hytt får jag för mig själv på båda resvägarna eftersom jag lyckades överkomma snålheten!

Lite från Fejsbok

Längst borta i Majorna såg jag i lördags en underbar motorcykelbil, en tysk Heinkel. Snabbt upp med kameran för ett par bilder på det undflyende fordonet som vek av ned mot Röda Sten där jag hittade den några minuter senare. En hel del människor stannade till för att fotografera och allmänt beundra denna MC-bil – undrar hur många som skulle ha stannat upp för samma sak om det rört sig om en helt vanlig bil i halvmiljonersklassen…. Här en bild där ni kan se hur liten bilen är i jämförelse med en fullvuxen människa.

Vatten II (förkortad version från Sjöfartsboken som finns på hemsidan under Egna fånerier)

Eld och is är oförenliga element. Under ledning av Kristian Tyrann Gode, med sin enorma eldgivning under Stockholms blodbad i början av 1500-talet, lyckades danskarna för ett tag kuva oss tappra svenskar. Efter en längre stunds fundering beslöt vi svenskar år 1658 att använda oss av isen för att kyla ner de hetlevrade danskarna. Synd för dom, men det visar att tanken alltid segrar över handlingen. Intet ont sagt om danskarna, fast ett folk som börjar dagen med ”en lille och en Hof” lär ju inte vara så svårslaget. Eller hur!

”Vatten är ett farligt gift, vilket omger Visby stift” skaldade Falstaff Fakir på sin tid. På engelska kan gift och poison betyda samma sak (eller om det nu är tvärtom?). Etymologiskt (dvs. ordets ursprung) har engelskans gift och svenskans gift sitt ursprung i vigvattnet. Vigvattnet är en sed som introducerades från det katolska Tyskland via Hansan till de tyska utmarkerna. Visby var då en hansastad och seden med vigvatten kom sedan att spridas över hela det svenska riket. På den här tiden var både Gotland och Sverige katolskt och man tillämpade strikt ”tills döden skiljer oss åt”. De första åren med en kvinna är, som alla vet, på dagen en dans på rosor och på natten en dans utan trosor; vigvattnet hamnade i bäckenet. Allteftersom åren går blir kvinnan alltsomoftast fet, medan mannen får pondus. Som en pondusberikad man vill man ofta, ju mer längtan faller på, ha en fettbefriad kvinna. Men det gick ju inte på den tiden eftersom mannen till huvud, mellangärde och fötter var bojad vid kvinnan. Så även om lusten till andra ökade, var man fast vid samma kärring. Alltså betyder ”att vara gift” detsamma som att ha råkat ut för ett gift att dras med för resten av livet!

Att under många år ha fått segla på sjön har för mig varit en lycklig tid. Att få surfa på dessa molekyler som utgör vatten har skänkt ro och frihet. Däremot är jag inte helt nöjd med vissa av de djur som lever under vattnet och som ibland vispar upp havet till storm. Sjöstjärnor, plankton och räksallad har ju sina egna liv och är rätt så oförargliga. Men fiskarna!! Det är fiskarna som ställer till med att havet vid vissa tillfällen stormar. ”En fisk gör ingen våg”, är ju ett vanligt talesätt. Men när fiskarna kommer i goda vänners lag, då stimmar de! Utan att fördenskull vara rasistisk kan sägas att fiskar i stim beter sig som semestrande européer i ett solskensparadis: de lever rövare! Tillsammans med hajar, valar och andra fiskar så simmar fiskstimmen både hit och dit (beroende på låg- och högtryck) och piskar därigenom upp havet till förtret för oss sjöfarare. Särskilt vid lågtryck stimmar dessa fiskar, och stormarna blir ett faktum. När sedan solen åter skiner och genom sitt högtryck pressar ner havet och dess varelser så blir det lugnt igen. Det här är ett mycket komplext förhållande och inget man lär sig genom att studera läroböcker, utan endast genom praktiskt och tålmodigt studerande av havet. Det behövs helt enkelt en erfaren skeppare som kan tyda skiftningarna i fiskarnas rörelser för att kunna förutse de värsta stormarna. En av dessa är jag.

På tal om stormar så har jag under mina år på sjön lärt mig ett och annat från de kulturer som jag har besökt. På Maldiverna, en utspridd ögrupp söder om Indien, talas ett kreolspråk där ett vanligt uttryck är ”Moi Na!”. Detta betyder ungefär ”låt stormen bedarra” och som mer fritt används som en hälsningsfras i betydelsen ”ta det lugnt”. Under den tid som Sverige – och då framför allt då Ostindiska Kompaniet här i Göteborg – var en stor sjöfararnation importerades detta uttryck till vårt land. Därför brukar man i vardagligt språk, framför allt då i sjötermer, att ”det mojnar” – alltså att vinden eller stormen avtar.

Lustigt: Ibland är det bara helt omöjligt….

att hitta det man söker. I lördags skulle min gamla bekant Lena plocka fram sin persiljerivare, en klenod som kan användas för att få fint riven persilja. Lena på Fejsbok: ” Frustrerad!! Skulle fixa kryddsmör och min fantastiska franska persiljerivare från 1940-talet som är i tre delar fanns bara två delar!!! Har letat febrilt efter tredje delen... Inte funnen, men alla kökslådor är sorterade och städade. Kryddsmör blev det också trots allt.” Vi var många som kom med goda råd. Kjell: Dra ut nedersta lådan, så ligger den säkert där. Ramlat ur. Magnus: En sån där med två kromade delar och en vev? Är det veven som fattas månne? Lena: Nä veven har jag, men det är det andra… Martin: ”Finns det utrymme bakom lådorna....? I så fall kan den ju kanske ligga på golvet bakom den understa...? Fast där har du väl redan kollat...” Vi var många som gav kloka råd om var hon skulle leta. Hennes man sa att Lena inte ger sig i första taget och att hon nu nästan vänt ut och in på hela huset, utan att hitta den tredje delen.

Letandet pågick hela söndan och även en del på måndan. På måndagseftermiddan skriver Lena detta: ”Letar på tredje dagen efter den tredje delen till min persiljerivare... Tar fram den igen och upptäcker att det inte ska vara någon tredje del och aldrig funnits!!! Frustrerande att upptäcka, samtidigt glädjande att letandet är slut! Men ibland slår det slint i skallen, dock aldrig ofta tack o lov. Ps den fungerar perfekt!” Tja, det blev ju ett litet äventyr för oss som engagerade oss i letandet också….

Avslutningsvis funderar jag på om mina anteckningar som jag skriver ner blir uppskrivna, eller om hus brinner upp eller ner, eller varför det blir uppehåll på järnvägsstationerna trots att regnet öser ner då tåget rör sig. Jag vet varken ut eller in, men en ny blog kommer helt säkert vid 20-tiden på torsdagskvällen den 2 maj.

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 18 april 2013

Veckan som varit/veckan som gått

Idag är det exakt två månader innan sista arbetsdagen inför semestern som påbörjas i midsommarveckan. Med tanke på den sena och sega våren känns det lite märkligt att det bara är två månader kvar. Men man kan ju drömma lite om sommar och sol. Det gjorde jag på fredagskvällen med ett par Chimay, ett smakrikt belgiskt öl. Tämligen snabbt kommer man in i sommardrömmarnas värld eftersom ölet är ganska starkt.

I lördags blev det säsongens första barhopping där vi startade vid Röda Sten med ett par öl. Det var soligt och fint, men kallt utav bara attan – endast fem plusgrader. Men jag hade tänkt narra mina facebookvänner lite grann, så jag poserade iklädd endast jeans och T-shirt i det strålande solskenet. Efter att Janne knäppt några bilder så blev det snabbt på med varm tröja, vinterjacka och handskar. Men så här mysigt så jag i alla fall ut att ha det. Sedan iväg för att ta en pizza och öl. Jannes fru har tidigare påpekat att vi brukar vara väldigt förutsägbara i barhoppingarna, men denna gång hittade vi ett ställe på Allmänna Vägen som vi inte besökt tidigare. Restaurang och pub Plankan blev en trevlig bekantskap som vi nog återvänder till. Förutom att Plankan har ett fint sortiment av olika ales så har dom ordnat en trevlig inredning, bland annat en ”menytavla” som nog är från 1960-talet – härligt retro alltså!

Som meddelades i förra blogen stals bilen natten till förra torsdan, men hittades alldeles i närheten. Min bilreparatör kunde ta emot den på måndagseftermiddan, men för att slippa bogsera bilen i värsta rusningstrafiken så bogserade Janne bilen redan på söndan. Eftersom bilreparatören har trångt så parkerades bilen ett par kvarter därifrån och den sista biten in till verkstan gjordes i måndags. Söndagens bogsering gick bra: genom att sätta det trasiga tändningslåset på plats undveks att rattlåset slog till. Men den sista 500 meterna på måndan fungerade det inte lika bra – rattlåset slog till flera gånger innan vi var framme.

Från Wikipedia: visste du…..

att ett fullvuxet rådjur kan springa 67,6 kilometer i timmen (42 mhp)?

att tänder från stora gäddor använts som metkrokar ända från stenåldern till 1700-talet då de började ersättas av järnkrokar?

att isbjörnar äter allt levande de kommer över, men de äter aldrig pingviner? Det är helt enkelt för långt till skafferiet…..

att stamfadern till dagens hästar var cirka 4,2 meter hög ( 4,6 yards)?

att världens längsta djur är binnikemasken som kan bli över 40 meter lång?

att vissa hundraser kan höra andra hundars skall på upp till 70 kilometers avstånd?

att Shanghaikrokodilen är det däggdjur som lever längst, den kan bli upp till 600 år gammal?

att människan har 57 procent fler gener än något annat djur?

att isglass är den enda ”matvara” som kan frysas ned till minus 290 grader och ändå behålla sin ursprungliga form?

att allt som står ovan är ytterligare ett dumt påhitt av mig?

Från Fejsboook

För en del år sedan såg jag en bild på en otroligt dålig väg i Ryssland, efter lite sökande på nätet kunde denna bild från Lena Highway läggas ut med denna text: ”Nu har äntligen värmen kommit till Göteborgstrakten och med värmen kommer tjällossningen som är extra svår i år. Lokalradion varnade folk idag från att ta motorvägen mellan Göteborg och Alingsås, här en bild från Lerum…. Det är härligt nu när björkarna slår ut. Och så kan man ju lyssna på en trevlig CD i trafikstockningen, tids nog kommer man fram till Alingsås. Få människor har sett trakterna bortom Alingsås, det ska visst vara rena ödemarken.” Kicki St: Ser ut som Ler-väg tycker jag…hehe. Henrik: När dom suttit fast i timmar är det nog ingen som ler på vägen.... Mer om denna väg på http://www.ratestogo.com/blog/lena-highway-russia/

I lördags lades ut en gif-bild på Nordkoreas nya härskare. Gif-bilder är ju rörliga, men tyvärr omvandlas dom på fb till vanliga stillbilder. Men här kommer i alla fall den riktiga bilden på Kim vid orgeln, en bild som fick denna text: Krigsförberedelser i all ära, men en och klämmig låt hinner man nog med säger Kim och drar en boogie woogie. Mats: Jong Han Sons boogie woogie vals..... Lennart: Kanske släkt med Chick Corea? Lisbet: Det är väl ingen Stalinorgel hoppas jag. Lennart igen: Kim verkar gilla rock? Henrik: Överrockare! Lennart: I dubbel mening, både bas och orgelspelare... Kicki Sö: Hoppas bara han klinkar på dom rätta tangenterna...huujeedamej så’nt barn han ee...ej värre tänkas kan... Henrik: Ja Kim borde nog låsas in i snickeboa ett tag!

Som bekant cyklar jag ju en hel del, och på helgerna slinker det ner en eller annan pilsner på tillbakavägen. I förra veckan cirkulerade denna härliga bild på fb och som ett brev på posten (fast snabbare!) lade både Trolle och Kicki St upp den på min sida. Jag skulle ljuga om jag skrev ”Kan inte förstå varför”. Jag borde nog ha en sån där cykel vid sommarstugan….

Sedan många år avslutas blogen med några tankar eller lustigheter, förra veckan stod det ”Avslutningsvis börjar jag planera för semesterresan till Finland: Det är bra att Vikinglinjen har så gott om bord, så att alla snabbt kan få sig något gott ombord när man har gått ombord.” Lennart levererade att alternativt Avslutningsvis som jag tycker om: Det var till Vikinglinjen han skulle ha ringt? ”Vill beställa bord för 150 personer? Tyvärr det går vi inte iland med, vi har inte gott om bord. Ok förstår, har ni inte gått ombord kan ni självklart inte gå iland med det, tack ändå……”

Vatten I (förkortad version från Sjöfartsboken som finns på hemsidan under Egna fånerier)

Av yttersta nödvändighet för dagens sjöfart är tillgången på flytande vatten. Men även historiskt har vattnet haft en avgörande betydelse för sjöfartens utveckling, såväl nationellt som internationellt. Längre tillbaka hade även vinden stor betydelse för fartygen, men nuförtiden har källaren tagit över dess betydelse eftersom både last och barlast kan stuvas där. Men åter till vinden. Från vinden brukade kapten eller rorsman styra fartyget. Och från vinden där fartygen styrdes var man även beroende att det blåste gynnsamma framåtvindar. Såtillvida att de inte hade rorgängare, ofta benämnda galärslavar. Från vinden hade man god utsikt och kunde därigenom undvika grund. De grund som är lättast att se är skär, holmar och öar. Av dessa grund har Gotland, Öland och Hisingen störst betydelse för oss svenskar.

Av vikt för att säkert framföra fartyget är att kaptenen inte har ”grundat” alltför mycket med groggar. Fartyget kan då lätt komma in på vatten där djupet inte är tillräckligt stort för att framföras på ett tillfyllest sätt, särskilt inte om befälhavaren är ”till fyllest”. Om kapten nu har råkat bli groggy kan det bero på att hans eller hennes blodsockernivå har sjunkit under den kritiska punkten. Mitt råd är då att snabbt som ögat, om man råkar vara på örat, styra kosan mot Langerhans öar för att bunkra insulin.

Vattnets första tillstånd, is, har inom sjöfarten varit orsak till många olyckor, svåra olyckor och t.o.m. katastrofer. Bland katastroferna är ju känt det isberg som seglade på den osänkbara Titanic under hennes jungfrufärd från Southampton till New York 1912. På den svåra färden hade Titanic varnats för aggressiva isberg och därför saktat farten. När utkiken upptäckte det ödesdigra isberget beordrades full back i maskin. Men trots att de backade med flera knops fart så hann isberget ikapp fartyget, vilket sakta men säkert krossades av det framrusande isberget. Halvtannat tusen emigranter kom aldrig fram till sin destination på grund av det lömska och illvilliga isberget som var ute efter att besegra det oskyldiga skeppet. Isberget krossade emigranternas förhoppningar om ett bättre liv i ”det förlovade landet”. Istället fick de en mer traditionell sjömansbegravning.

Bland kända svåra olyckor kan nämnas Exxon Valdez som 1989 attackerades av flera isberg samtidigt och från olika håll. Fartyget tvingades upp på land i Alaska med påföljande katastrof för djur- och växtliv. Men eftersom inga människoliv gick till spillo – endast spillolja spilldes – räknas missödet till kategorin ”svåra olyckor”. Isen har ställt till med många andra olyckor, utan att de betecknas som katastrofer eller svåra olyckor. En av dessa, till stor lycka för oss svenskar, var när isen frös över Stora Bält och Karl X år 1658 kunde gå över med sin här för att ge danskarna på nöten. Dessa ömfotade danskar började då skrika om nåd och fred när svenskarna i slutet av februari stod med sina trupper i Roskilde, knappt tre mil från huvudstaden. Bra för oss, men viss olycka för danskarna.

Lustigt: Danska resan 1981

Första gången jag var i Danmark var 1981. Det hade visserligen varit många korta besök i Köpenhamn och Helsingör tidigare, men nu gjordes en riktig bilsemester tillsammans med sambon. Det var camping som gällde. På kvällarna gottade jag mig åt några öl medan sambon höll sig till läsk eftersom hon var gravid. Hon ville till Legoland, men dit ville jag inte alls. Fast på en sån här resa måste man ju jämka sig samman: jag fick dricka öl på kvällarna och vi fick sedan en låååång dag på Legoland. På slutet av dagen åkte vi upp på Himmelsbjerget, en av Danmarks högsta kullar. 147 meter över havet låter ju inte mycket, men det är en fantastiskt utsikt över trakten från detta ”berg” så min dag var i alla fall räddad.

Vid övernattningen i Ålborg blev även min kväll räddad av camparna bredvid. I Danmark är det vanligt att ha en liten campingkärra bakom bilen, en kärra som innehåller ett större tält och annan nödvändig utrustning. Att backa med släpkärra är enkelt om man kan. Familjefadern till dom som skulle campa bredvid vårt tält kunde inte backa. Än vek sig vagnen åt höger, än åt vänster, vilket ju är lite stressande. Och kanske han blev mer stressad för att jag helt fräckt ställde mig och fotograferade eländet! Dessa bilder har jag inte tillgång till, men här en bild då de börjar lasta av vagnen efter att ha varit tvungen att koppla av den vid vägen och skjuta den till sin rätta plats.

På tillbakavägen till Sverige gjordes ett stopp i Fredrikshavn. I en musikaffär såg jag gitarren med stort G: en Höfner av fiolmodell. ”Får jag köpa den där?”, frågades vädjande till sambon. Hon var säkert fortfarande nöjd över legolandsbesöket, så efter att ha hämtat ut pengar på den lokala banken var jag ägare till denna ovanliga gitarr (”fiolbasarna” är ju kända, men gitarrmodellen är ovanlig). På hemvägen gjordes ett kort stopp i centrala Göteborg. Det var mitt första besök i stan och jag var lyckligt omedveten om att Göteborg sex år senare skulle bli min hemvist många år framåt (just nu 26 år!).

Avslutningsvis kan konstateras att gitarren inte alls gillade att jag förra veckan i all välmening lossade lite på strängtrycket, den är nu väldigt nedstämd. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 25 april (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 11 april 2013

Veckan som varit/veckan som gått

Att det aldrig regnar i Göteborg är väl en sanning med viss modifikation. Men nu är det otroligt länge sedan det kom något från ovan. Det är torrt så förbannat i naturen. Fast naturen skiter jag i, det är min skitiga bil som skulle behöva ett rejält regn för att allt damm ska försvinna. Att tvätta bilen är uteslutet, nåt sånt har jag inte gjort på flera decennier – fast ibland fusktvättas den snabbt på bensinstationerna med skrapan för rutorna. I Tyskland kom det häromåret ut en man från en bensinstation och gav mig en skrapa för att skrapan användes till annat än bilrutorna. Så nu är jag lite försiktigare och ”tvättar” bilen bara där det inte direkt syns inifrån macken. Dessa rader skrevs för ett par dagar sedan, men….

inatt rullade bilen 330 meter med en okänd förare, Polisen ringde strax efter klockan 6 på morronen och berättade att de hittat bilen med uppbrutet rattlås och tjuvkopplad tändning. Antagligen var bilen olåst, för det fanns inga brytmärken på dörrarna. Bensintanken var redan innan i stort sett tom, så tjuven fick antagligen bensinstopp eftersom han bara kört i en uppförsbacke och då tar inte bensinpumpen de sista dropparna. Innan jag fick hämta bilen skulle Polisen först undersöka den, vilket de gjorde vid 9-tiden då jag redan var på jobbet. Får försöka flytta den imorron kväll, måste ha hjälp att rulla den några meter till ett backkrön, sedan kan den parkeras på rätt sida vägen (den står felvänd nu, men vid vägkanten). Kan i alla fall konstatera att den ”nästan nya” Volvon från 1996 är nog ett attraktivt objekt....

Förra veckan var jag ledig tre dagar och var åter i tjänst på fredan. Harrejävvlar vad mycket jobb det kom in under de lediga dagarna. Efter tolv år med detta jobb så är det bara att skaka av sig allt som måste göras ”på studs”, om man stressas av att alla rycker i en så blir det snarare mindre gjort. Jag hann i alla fall göra de mest akuta sakerna som jag kommit in för att göra – skulle ju helst ha varit ledig hela veckan, men det gick helt enkelt inte. På fredagseftermiddan kunde jag till och med vara med på ett trevligt tvåtimmarsmöte utan att bekymras över att mailhögen bara växte och växte. På kvällen klämde jag i mig en riktigt alkoholstark öl från det tämligen nya Amager Bryghus i Köpenhamn. Till brygden har de använt hela nio olika maltsorter i rejäla kvantiteter. Resultatet är en oerhört smak- och doftrik (dubbel) ale, vilken varmt rekommenderas till den som vill ha en smakupplevelse utöver det vanliga! 54 kronor (6:50 euro) på systembolaget är kanske dyrt, men det är ju ungefär samma som man får betala för 40 centiliter avslagen öl från kranen om man går på krogen.

Senaste helgen var blåsig, men det värmde gott i solen trots att termometern inte orkade högre än till sex grader. Det var massor av människor både i rörelse och i stillhet, så här njöt hisingsborna ute på Eriksberg i söndags.

För en månad sedan inhandlades en miniatyrvas för två kronor i syfte att skoja lite med mina vänner. Tyvärr hade inga blommor kommit upp då, men nu blommar det lite varstans. Så i söndags lades denna bild ut på fejsbok med följande kommentar: ” Nyss hemkommen från ett besök vid den gamla nedlagda porslinsfabriken på Hisingen. Det finns såna enorma mängder keramik kvar i marken att blommorna ofta kommer upp direkt i vasen.”

I förra veckan…..

var det ju norrlandsbesök och då särskilt för att fira min far som fyllde 80 år. Det verkar som att gamlingarna har det bra på Björkbacka, det ålderdomshem som min far bor på. Så här rapporterade en av mina vänner häromveckan: ”Hej Henrik, tänkte bara tala om att jag träffa din far på onsdag när jag var på Björkbacka häromkvällen. Min kollega Lena jobbar på avdelningen där han bor. Dom hade pubkväll för pensionärerna den kvällen. Så vi hjälpte han och klä på sig skjorta och skinnväst. Han verkade så nöjd. Dom hade köpt rött och vitt vin, cider och öl samt ostkrokar, chips och salta pinnar. Han drack lite rött vin. Vi spelade dansmusik. En riktigt bra kväll hade vi. Han verkar må bra och trivas.” Det var ju en trevlig och uppmuntrande rapport!

Om konst

Att göra en tavla är ingen konst, jag har gjort en massa tavlor i mitt liv. Längre tillbaka ångrade jag mig en massa över dessa tavlor, men nuförtiden rinner det av som vattenfärg på en akvarellmålning. Akvarellmålning låter ju fint, men det är inte nåt annat än det vi fick kladda med i skolan. Och sådana har man ju sett en hel del av. Kan inte förstå att nån vill betala pengar för sånt där kludd. Riktiga konstnärer målar i olja. SAE 30 lär visst ge behagliga nyanser och vara hållbara i många år. På senare år har det utvecklats en massa syntetiska oljefärger, men de riktiga konstnärerna anser dessa vara lite av fusk eftersom man på konstgjord (!) väg har bestämt hur tavlan ska se ut.

Skulpturer räknas som konst. De äldsta skulpturerna föreställde människor utan armar och ben, men med en framhävande byst. Det var på antikens tid. För oss nutida människor kan det se lite komiskt ut med en man med byst. Längre tillbaka föreställde skulpturerna något, men idag kan man göra lite vadsomhelst och kalla det för skulptur. Det i särklass svåraste materialet att bearbeta till en skulptur är granit. Många har försökt men få har lyckats, de flesta har huggit i sten.

Till konsten räknas även författare. De lägst rankade av dessa kallas hopp-i-land-Kalle, det är dom som tar tag i frampartiet på båten då den ska landa, alltså för-fattare. Många vill bli författare, men de flesta förblir oskrivna kort. Dessa passar oftast bättre som fotografer som tar kort. Ett mellanting till dessa båda konstnärer är bildtextförfattare. Till konstnärer vill jag även räkna persienntillverkare. Vissa kanske protesterar mot detta och säger att ”Det är väl ingen konst?” ”Hah, säger jag då, ”försök själva så får ni se hur svårt det är!”

De bästa konstnärerna blir rika. Tyvärr är det först efter deras död som folk börjar uppskatta deras konst, så de riktigt stora pengarna går alltid till arvingarna. Så därför är mitt tips att ni ska försöka uppmuntra era föräldrar att utveckla sin konstnärliga ådra. De kanske dör utfattiga eftersom det är dyrt att vara konstnär, men ni kommer själva att få en tryggad ålderdom då föräldrarna dör och deras konstverk säljs för miljontals kronor. Konstigare än så är inte konsten.

Lite från Fejsboook

På söndagskvällens cykeltur upptäcktes en kastrull som flöt i Kvillebäcken. Det hör ju inte till vanligheterna att se kastruller flyta omkring, så det blev att plåta den och lägga ut bilden med denna kommentar: Kvillebäcken är antagligen det enda vattendraget i Sverige där man bara behöver sätta ut en kastrull ett par minuter innan det hoppar i ett par fiskar vars högsta längtan är att bli en smaskig fisksoppa. Mats: Och när hoppar saffran??? Henrik: Det behövs ingen saffran till denna soppa: det växer ju kryddvass i bäcken, så det är bara att skaka ner lagom mängd i kastrullen. [not: ”kryddvass” är min egen uppfinning, får endast två googleträffar på något som är vasst (starkt) kryddat]. P-O: Trodde du använde kastrulle. Henrik: Wow, och detta bara hasplade ur dig…. P-O igen: Den ser ut att vara vass i kanten. Lennart: Men samtidigt väldigt slö, då någon gett den inte bara ett utan två handtag.... Kicki: Oj, det går inte att meta sig med detta ditt nya påhitt...

I lördags sågs ett fantastiskt hemmabygge, en liggcykel som kan transportera stor mängder gods. Naturligtvis blev det en bild och sedan på kvällen följande kommentar: Idag har jag hittat den perfekta cykeln! Med en sån här kan man åka billigt till Tyskland över dagen för att köpa massor av lådor med fulöl! Om jag startar mitt i natten så är jag nog hemma till sent på kvällen, det är bara 84 mil. Och till Skåne är det nerförsbacke kan jag se på jordgloben. Maj: Eldar du under kan du få varmvatten i badkaret. Marie: Å jag får plats bakpå. Henrik: Vill du följa med Marie? Om jag pruttar lite då och då så får du en härlig jacuzzi!

När jag var uppe i Hälsingland veckan efter påsk hittades denna krukväxt utefter den snöiga vägkanten. Eftersom det var 1a april lades detta ut: Ja nu börjar vårväxterna komma upp ur jorden allt mer, ett litet snötäcke hindrar inte mycket. Om ett par dagar har nog den här växten massor av vackra blommor.....

Då var det dags….

igen att deklarera. Igår kom deklarationsblanketterna och som av en märklig händelse kom det samtidigt från både Sverige och Finland. Att jag måste deklarera i Finland hänger samman med två korta jobb som gjordes där påsken 2001 och 2002. Därefter har inkomsterna från Finland varit noll, vilket det också står på blanketten – ändå envisas skattemyndigheten att årligen skicka ut en blankett. Den svenska blanketten är ju oerhört enkel att fylla i, det är ju bara att sätta dit sin namnteckning och skicka in. Finland brukar vara mer byråkratiskt, men här ska blanketten endast skickas in om man vill ha någonting ändrat. Detta är ju exemplariskt skött, undrar varför kan inte Sverige förenkla förfarandet på samma sätt?

Lustigt: Bilturism

I många år har jag gjort bilturer på småvägar, mindre vägar och vägar som inte längre finns. För det finns faktiskt vägar som bara existerar på kartan, men är ofarbara för de flesta bilar. Utom de bilar jag har haft. Många gånger har någon passagerare fått gå framför och dirigera så att bilen kan passera de lite för stora stenarna. Tyvärr har jag inga fotografier från dessa tillfällen, men här finns ett från 1981 där min Volkswagen K70 spårat ut på en ganska snöig skogsväg. Det ser inte särskilt allvarligt ut, men det var lögn i helvete att få upp hjulen från det djupa diket. Efter massor av mödor och besvär gick jag efter en mindre timmerstock vilken användes som hävstång. Bilen kom upp på vägen igen, men på bekostnad av att sparklådan (plåten under dörren) fullkomligt mosades.

Det har naturligtvis blivit många resor till mer avlägsna trakter och då är det de större vägarna som har gällt. En lördag i maj 1981 gjorde jag och sambon en tur till Dalarna. Vädret var strålande så vi gjorde i ordningen picknickkorg för att kunna luncha på nån rastplats. Det var som sagt strålande vårsol, fast kallt nåt så innihelvte! Men ska det vara picknick så ska det, här en bild då jag huttrande äter av de medhavda revbensspjällen.

Under åren i Ljusne inrättade jag något som kallades Ågren Tours, helt enkelt utflykter där jag och några kompisar åkte iväg långt från byn dagen efter en fest för att slippa Ågren, dvs. ångest efter alla dumheter man gjort och sagt kvällen innan. Ju dummare saker desto längre bort gick resan. Vi åkte aldrig utomlands, fast ibland borde vi nog ha gjort det…..

Avslutningsvis börjar jag planera för semesterresan till Finland: Det är bra att Vikinglinjen har så gott om bord, så att alla snabbt kan få sig något gott ombord när man har gått ombord. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 18 april (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 4 april 2013

Veckan som varit/veckan som gått

På långfredan gick färden upp till Söderhamn för att fira den påsk jag inte firar. Kring Laxå fanns sammanhängande snötäcke, men några mil ovanför Örebro fanns den riktiga snön. På vissa håll där solen inte kommit åt att smälta kunde man se ett flera decimeter djupt snötäcke. Rapporter hade talat enorma mängder snö i trakterna kring Ljusne/Söderhamn, men ett par mil därifrån insåg jag att rapporterna nog varit överdrivna. Trodde jag. För när jag svängde av E4:n mot Ljusne ute så blev drivorna allt högre och högre, det verkar som att ett mycket smalt band kring kusten fått enorma mängder snö, ofta var drivorna flera meter höga.

Sent på eftermiddan checkade jag in på Flygstadens vandrarhem som har 300 sängplatser. Egentligen är vandrarhemet stängt, men min kompis Micke Hult jobbar på Flygstaden och kunde fixa in mig. Det var helt fantastiskt att ha ett vandrarhem för sig själv! Koridoren utanför rummet är av murat tegel, vilket ger ett mycket vackert eko då elgitarren kopplas in i förstärkaren. Här gick det att kräma på med en helt annan volym än hemma i lägenheten. Och det gjorde jag!

Som bekant knäpper jag massor av bilder, fast veckan i Hälsingland måste ha blivit nån form av rekord: 730 bilder knäpptes på sex dagar. Några av dessa bilder kommer antagligen läggar ut som album på fejsbok, har redan planerat ett för Flygstaden (det gamla nedlagda flygrementetet F15) och ett för den gamla stadsbebyggelsen på Öster, en stadsdel i Söderhamn.

Om skogens djur

I skogen finns betydligt fler djur än i stan. De flesta djur som finns i stan är husdjur och skogsdjur som blivit uppstoppade på muséer. Kungen bland skogsdjuren är älgar. Dessa är nästan värdelösa, åtminstone barnen och mammorna som bara har två ören; älgpappan är något mer värdefull eftersom han i alla fall har en krona och två ören. Fast det är ju inte mycket med tanke på alla miljonärer som finns. Å andra sidan håller ju miljonärerna till i stan, inte ränner omkring i skogen.

Djuren i skogen pippar väldigt mycket. Vissa sorter får enormt många ungar som är omtyckta av andra djur och blir nästan genast uppätna. I stort sett alla djur som snabbt äts upp är vegetarianer som äter av de bästa bären i skogen. Därmed får deras eget kött mycket god smak, det är ungefär som när vi människor sätter vinbärsgelé på köttbiten för att förhöja dess smak. Tyvärr har skogsdjuren inte lärt sig att tillreda sin föda, därför finns det många okokta djur ute i skogen, så kallade rådjur.

De lägst stående djuren kallas ormar och saknar både armar och ben. Å så bits dom, men detta vill dom inte erkänna utan bara slingrar sig. Som unga är ormarna väldigt nyfikna och snokar omkring. Dessa snokar är ofarliga för oss människor. När dom blir vuxna letar dessa ormar upp en partner som de ingår ett slags äktenskap med. Då blir dom giftormar. Dom gifta ormarna försvarar sina barn (snokarna) genom att via munnen spruta in elaka ämnen i människors fötter för att man inte ska trampa på ormarna.

De minsta djuren är så små att man nästan inte ser dom. Dessa kallas insekter. De största insekterna kallas myror och är oerhört flitiga på sommaren, arbetar oftast 25 timmar om dygnet (dom tar inte ut lunchtimmen). Dom lever ett fruktansvärt liv: arbete, arbete och åter arbete på sommaren. På vintern ligger myrorna i sina bon och fryser, man brukar därför tala om myrstackarna.

Besöksvecka

Resan upp till Norrland är ju till en hel del för att hälsa på släkten, men även en del andra hinner man träffa. På lördan träffade jag Göran som stod ute på gatan och språkade med Lasse. Senare på dan gjordes tillsammans med dotter och dotterdotter en besök hos min far på ålderdomshemmet där han bor, här en färsk bild på farsgubben. På kvällen kom Bea och hennes sambo Danne över till vandrarhemmet. Eftersom det ligger fyra kilometer utanför stan så fick en av dom agera chaufför, denna gång blev det Danne som fick fylla upp glaset med kolsyrat vatten medan Bea och jag klämde i oss en och annan fulöl från Tyskland. Och de två exklusiva GT/Lonkero hann jag knappt se röken av innan dotra svepte dom. Får trösta mig att det finns en halv låda kvar hemma i lägenheten….. Eftersom det inte fanns andra besökare på vandrarhemmet kunde elgitarren gå på hög volym, det blev en riktigt trevlig kväll

På söndan gjordes ett besök hos Ebbe, där även Sven-Åke redan var på besök. Och på pizzerian blev det en sen lunch i sällskap med bland annat Jörgen. Sent på eftermiddan hem till Stig för att bland annat titta på hans lilla museum över svensk bryggerihistoria. På annandagen bjöd Stefan på kaffe och Håkan visade sin studio. På tisdan fick Maj ett litet besök och vi försökte gemensamt hitta några fotografier som jag lånade ut häromåret, men det var ju inte så lätt att hitta bland femtioelva album. Likaså fick Marie ett kortare besök på onsdan innan det blev dags att åka tillbaka till vandrarhemmet för att dra på fracken eftersom det stundade…

80-årskalas. För min far Runar passade på att fylla år eftersom jag åkt hela vägen från Göteborg. Faktiskt så brukar han vara duktig att förlägga sina födelsedagar till just de tider jag dyker upp på våren. När Bea och jag anlände på förkvällen var det en hel del gäster ute på den inglasade balkongen, bland annat hade hans bror och svägerska masat sig upp i ottan och flugit från Helsingfors för detta firande. Tidigare under min norrlandsvecka hade min far inte varit så särskilt kry, men på åttioårsdagen var han i förvånansvärt bra form. Redan i förra blog en sa jag grattis, får väl göra om det igen: Grattis farsan! Strongt gjort att hänga med i åttio år!

En som varit nöjd med mina besök, fast ändå inte riktigt förstått, är dotterdottern Tiril. Jag hade med mig omkring 40 nallar i olika storlekar (se blogen 31 januari), men dessa har portionerats ut i mindre doser: vid varje besök har jag haft med ett antal gosedjur i en kasse såsom här i förrgår kväll. Hoppas att hon inte senare i livet förväntar sig i snitt åtta smånallar varje gång jag kommer…..

Jag – En vinnare! (favorit i repris (13/11 2008)

Otur i kärlek, tur i spel. Kanske att det borde vara tvärtom, men nu är det så att jag är en vinnare i spel. Åtskilliga gånger har berättats här i blåggen om hur jag lurat skjortan av mina kompisar i poker. För att vinna måste man kunna ta en och annan förlust; allt detta kalkylerar min superhjärna ut supersnabbt. Med exempelvis tre knektar på hand och med överblick på vad de andra köper samt uträknade odds på olika händer så kan jag i slutänden bara vinna. Jag är smart!

Men det är en sak att vinna över trögfattade kompisar, en annan är att slå hela systemet. Och även det gör jag! Ganska ofta satsas några tior på Oddset, stryktips, måltips och en massa andra spel. Jag vinner alltid! Tricket är att ha ett antal favoritlag som gillas skarpt: Jag satsar på att dom ska förlora. Just det! Om mina favoritlag förlorar så vinner jag pengar, om dom vinner så är jag nöjd just för att dom vinner! Alltså, ett helt oslagbart system som bara skulle kunna räknas ut av en av de skarpaste hjärnorna i Sverige, nämligen min! Så det så.

Plötsligt så händer det…. (favorit i repris (13/11 2008)

Man ser ju då och då i tidningarna om folk som blivit multimiljonärer på att ha gissat att rätt nummer ska dras vid lottodragningen. Och i TV4:as soffa sitter det ju då och då nån som skrapar fram 15 tusen kronor skattefritt i tio år eller till och med 25 tusen spänn i 25 år på en trisslott (not till de finländska läsarna, trisslott motsvarar Esse). Nån gång då och då köpes en trisslott i förhoppningen om vinst, fast det händer ju bara andra…. Men så plötsligt kom det som blixten från en klar himmel: jag vann! Just det, i måndags lyckades jag skrapa fram en vinst efter alla år. Under en rökpaus så slank jag in i den lokala butiken för att köpa en lott. Väl uppe på kontoret så började jag sakta att skrapa fram kronorna som låg väl fördolda där bakom. Och så såg jag: Vinst! 25 kronor, vilket omräknat betyder en krona om året i 25 år. Skattefritt! Kanske inte så mycket, men jag slipper ju att sitta i TV4-soffan och förödmjuka mig inför svenska folket med en liten skitvinst och klämma fram ett leende trots att man ville ha storkovan. I onsdags löstes vinsten in, vilken räckte till en Stor Stark på Happy Hour. Det var jag värd!

Lustigt: Åsnebrygga de luxe (7)

Att tala är silver, att tiga guld. Nuförtiden lönar det sig knappt att tala eftersom silverhalten i enkronorna är noll procent, alltså ingenting. Den som håller käft får kanske en guldtia, men den innehåller noll procent guld. Så tal och prat är helt överskattat, istället är det det skrivna ordet som gäller. Skriver man mycket så blir det både silver och guld, se bara på Guillou som drar in enorma mängder av den varan. I Sverige får man skriva nästan vad som helst utan att det händer mycket värre än att andra blir förargade. Men i många länder finns censur och i en del länder är det totalförbjudet att skriva fel – den som skriver fel hamnar då lätt i guilloutinen utan att ens ha fåt en rättegång.

Det som kan hända i Sverige om man skriver nåt riktigt dumt är att hamna i tingsrätten. Detta har framför allt hemlösa och utslagna insett och brukar därför skriva kränkande saker på nätet. Då blir dom kallade till tinget och få smaka på dagens rätt, vilket mål det blir är beroende av veckodag. De allra skickligast kränker kungafamiljen, då blir det fråga om hovrätt som ofta är en del av tre rätters middag: ting, hov- och HD. Blir dom fulla av vinet som serveras så får dom sova ruset av sig hos kammarrätten.

Att rätt ska vara rätt är inte fel tänkt. Att tänka fel kan ändå vara rätt, det viktiga är ju att tänka. De flesta idrottmännen som deltar i OS tänker väl att de ska ta guld, knappast någon satsar på silver. Och kommer man trea så grämer dom sig över detta utan att känna till att brons faktiskt är en legering av guld och silver, med en del koppar i. Att få några koppar kaffe på morronen piggar upp betydligt mer än en hel kanna silverte, det bronsfärgade kaffet är faktiskt ena riktiga gulddroppar!

Avslutningsvis kan nämnas att det häromveckan var evighetskö till baren när jag skulle köpa ett glas vitt, så till slut såg jag rött. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 11 april (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 28 mars 2013

Veckan som varit/veckan som gått

Jamen då var det en ny blog igen. Föra veckan hotade jag att lägga ner blogen på grund av vikande läsarintresse, men det blev en hel del extra läsare så blogen fortsätter. Sedan är det någon av mina vänner som försökt att manipulera besökarantalet genom att gå in en massa gånger extra: en person med Teliaabonnemang till sin Äpple med hög skärmupplösning och som använder Mozilla Firefox som webbläsare. Ett vällovligt försök, men de moderna datorerna lämnar ju vissa spår efter sig…. Fast jag får tacka för den goda viljan!

Inför fredagskvällen hade jag laddat upp med några finöl, men gjorde annars inget särskilt mer än att läsa lite och skriva lite dumheter på FB. Och så lade jag ut det sista albumet av fem med lite turistbilder från södra Finland (här en somrig bild från Pyttis), omkring 150 bilder blev det totalt.

Nätterna är ju svinkalla, men både lördag och söndag hade solsken och några behagliga plusgrader så då blev det cykelturer i närområdet på eftermiddagarna. På söndagseftermiddan knäpptes ett hundratal bilder på Bergslagernas järnvägssällskaps samling av lok och järnvägsvagnar. Det är en diger samling dom fått ihop, men jag saknade vagnarna från Orientexpressen som fanns tidigare i vinter, fast det verkar som att man har bytt bort dessa mot tre norska sovvagnar. Mer info om föreningen och en massa bilder finns på http://www.bjs-club.se/start/

Påskfirande

Vi är nu i mitten av påskveckan, vilket jag som en oerhört troende kristen firar till punkt och pricka. I måndags lyssnade jag till blues hela kvällen, det var ju blåmåndag och det måste ju firas. Till detta dracks många påsköl med massor av kalorier, dagen efter hade jag gått upp tre kilo. Men det var ju samtidigt ett bra sätt att fira fet-tisdag, lite extra fett runt magen kändes helt rätt. Jag tog ledigt från jobbet och fortsatte dricka påsköl. Till ölen måste man ju röka, så på onsdan sattes nytt rekord: sex paket Camel. Askkopparna blev fulla på nolltid, men så var det ju askonsdag också. I morse slutade jag dricka dessa påsköl och gick till jobbet igen. Vid lunchtid satte abstinensen in och på eftermiddan började jag se skära elefanter. Fast det passade ju bra, det är skärtorsdag idag. Men nu har jag bestämt mig för att varken röka eller dricka påsköl. Det blir nog en lång fredag imorron.

Kort lektion om fåglar

Fåglarna lever ett osedvanligt osedligt liv. Men som alltid i naturen finns det undantag, särskilt fina sorters fåglar lever i det vi människor skulle kalla ordnade förhållanden. Dessa fåglar har välsignats av en ”överfågel” och är därför ringmärkta för att visa att de är gifta med varandra. Eller åtminstone förlovade.

Vissa fågelsorter gökar hejdundrande vilt med andra fåglar och lägger äggen i andras bon, ett klassiskt exempel är den fula ankungen som egentligen var en gök. Göken är en lat fågel som inte har lust att bygga egen lägenhet utan ofta lägger sina ägg i andras bon eller fågelholkar. I Schweiz har människorna i flera hundra år överlistat den sluga göken. Alpmänniskorna bygger mycket vackra och rikt ornamenterade fågelholkar som de sedan sätter ut i skogar där det finns stora mängder gökar. Göken har som bekant smak för det estetiska och kan inte låta bli att lägga ett ägg i dessa vackra holkar. Direkt ägget är lagt i holken monterar schweizarna in ett urverk och en urtavla utanpå. När gökungen kläcks börjar upplärningen till maskinförare av gökuret, efter ett år är de flesta gökar fullärda att sköta maskineriet och dessa gökur säljs sedan för dyra pengar till turister. I snitt tio år håller ett gökur innan fågeln lägger näbben i vädret. Man kan då endera slänga boet eller skicka det på renovering, vilket tar cirka ett år då en ny gök är redo att ta över.

Generellt delas fåglarna in i tre grupper: småfåglar, sjöfåglar och kråkor. Dessa har naturligtvis undergrupper som det inte finns plats för att redogöra i denna korta blog. De fåglar som sjunger är framför allt småfåglarna. Sången låter för oss människor ganska lika, men ornitologerna kan höra skillnad på kärlekssång/parningssång och då de varnar för kråkor eller andra djur som vill äta upp dom. Sjöfåglarna simmar på sjön. Eftersom våra sjöar är isbelagda under vintern så flyttar sjöfåglarna söderut på vintern. Riktigt hur långt dom flyttar är jag osäker på, men det är nog söder om Skåne. Kråkorna hatar småfåglarnas sång och vill därför äta upp dom. Antagligen hatar kråkorna sången eftersom deras egen sång låter förskräckligt. Undantaget är underarten sångsvan som anses ha en underbar barytonröst. Sångsvanen är en väldigt stor kråka, men är inget hot mot småfåglarna, antagligen för att de gillar varandras sång. Utöver dessa tre grupper finns även de färggranna fåglarna som kan tillhöra vilken som helst av de tre kategorierna. Till färggranna fåglar räknas papegojor, undulater och tandorikycklingar.

Lite från fb

Igår skrev Marie att hon ” Ställt ut lite pimpat ris på bron...”. Jag läste lite slarvigt, tog mig en tupplur och kommenterade några timmar senare ett annat inlägg av henne med ” Förresten, mår du bättre nu? Har för mig att du hade nån statusuppdatering där du satt ute på bron och pimplade och mådde risigt.”

I förrgår lades denna bild ut: Den här häftiga stenen står vid ingången till Kiellers park på Ramberget (Hisingen). Notera hur bilarna såg ut för 90 år sedan [1923]! Eva: Som en Volvo;) Henrik: Fast Volvo startade fyra år senare. Eva: Aha en Saab är det. Henrik: Grundat 1947..... Eva: En Bubbla då? Henrik: Nä, dom är lite mer runda. Det står en fin sådan nere vid båthamnen, åk gärna dit och kolla... [det är hennes brors Bubbla!]. Eva: Jag vet, kan de va en Ford dååå? Henrik: Helt rätt! Det är en A-Ford av 1921 års modell, vilket man ser betydligt bättre från andra sidan stenen. Tittar man noga så ser man att det är grevinnan Sofia von Schnaabel som sitter där bak. Chauffören har jag inte identifierat. Någon som vet? Lennart: Föraren ska enligt uppgift vara Harold Licks, konstruktör och testförare i A-Fordsprojektet. Harold var även hemlig älskare åt Fru Schnaabel och gick därför under namnet ”Beten”. Om man vänder upp och ner på stenen ska allt detta finnas dokumenterat där.

Om kinesiska verktyg

Att köpa billigt är att köpa dyrt. Detta gäller framför allt kinesiska verktyg, åtminstone längre tillbaka för jag har inte köpt sådana på mer än tio år. Nu ska man väl inte kasta yxan i sjön bara för att man gjort en eller ett par dåliga affärer. Men det är precis vad jag gjorde för kanske 15 år sedan. En väldigt fin kinesisk yxa till mycket överkomligt pris inhandlades i en butik i Finland. Yxan behövs för att klyva veden till ugnarna i stugan, och numera mest till bastun. Redan efter ett par minuters huggning gick skaftet av. Naturligtvis skulle jag ha reklamerat den i butiken, men nu blev jag så arg att jag tog det avbrutna skaftet och järnklumpen (vet inte vad metalldelen heter!), gick ner till sjön och slängde i det hela. Därefter åkte jag till stan för att köpa en betydligt dyrare svensk klyvyxa från Sandvik. Fast även här kom snålheten fram, det blev en mindre modell trots att jag skulle ha köpt den större. Men yxan fungerar utmärkt efter 15 års användning.

Ett antal kinesiska bågsågar har det blivit över åren. Billiga, men bra? Nä! Som nya sågar dessa ganska dåligt, men efter att ha legat ute och tagit åt sig fukt från daggen över natten är bladen helt förstörda. En ganska dyr läxa som jag borde ha lärt mig efter andra eller tredje sågen. Men nu hänger det en ansenlig mängd kinesiska sågar i redskapsboden. Över åren har jag även köpt kinesiska skiftnycklar (som skruvas åt fel håll!), fasta nycklar och skruvmejslar. Det gemensamma är att strax innan verktygen går sönder har dom förstört en massa muttrar och skruvar. Sedan länge tillbaka har jag i alla fall satsat på kvalitetsverktyg: att köpa dyrt är att köpa billigt!

Å så läste jag….

i lördagens lokalblaska GP där en skribent reflekterade lite om öl: Påsköl är ett nyare påfund, men verkar inte lika intressant för bryggerierna. Många bryggerier avstår från att konkurrera, ofta med motiveringen att påskfirandet är för kort jämfört med julsäsongen: bara tre dagar från korsfästning till uppståndelse….

Lustigt: Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen…..

Sommaren 1977 gjort jag ett kort inhopp i det militära. Efter en månad fick jag nog och ansökte om vapenfri tjänst, vilket innebar att dom måste skicka hem mig genast. Nån vapenfri tjänst beviljades naturligtvis inte och i juni 1979 var det dags att åter inställa sig till det militära i norrländska Sollefteå. I början av juli skulle hela regementet göra en fyra dygn fjällvandring, något som jag knappast såg fram mot. Det var blött och kallt, bara några få plusgrader i luften. Redan innan denna fjällmars hade jag insett att jag endera måste bort från det militära, eller åtminstone bli malaj – ett par månader senare lyckades jag faktiskt bli nedklassad till malaj och därigenom få 4,5 månads kortare tjänstgöring.

Att bara gå och gå över de oändliga vidderna och otaliga bäckarna var inte roligt. När jag blev trött så satte jag mig ner för att vila och mina kamrater försvann i fjärran. Efter en stund kom några tillbaka för att hämta mig. Snabbt insåg man från högre håll att jag måste övervakas, så jag hade alltid några man bakom mig. Men då jag blev trött så satte jag mig ner för att vila. Befälen skrek och hotade, men kunde inte få mig att röra mig ur fläcken innan jag samlat tillräcklig kraft för att fortsätta färden. Efter några dagars promenad kom vi till Sylarnas fjällstation som även hade en liten butik. Där köptes en tub med räkost som jag tryckte i mig på ett par minuter. Det var det ljuvligaste jag ätit på länge!

Det här var samma dag som regementschefen anlände i helikopter och höll ett anförande för oss soldater. Han babblade nåt om karolinska soldaterna som retirerat från Norge, massor av dom dog på detta fjällmassiv. Inte särskilt uppmuntrande att höra. Och regementschefen inledde sitt anförande med ”Sitt gärna ner soldater!”. Inte en enda av oss 200 satte sig ner, det var ju dyngsurt i marken, vilket skrivbordsmänniskan som talade inte hade insett. Efter detta tal fortsatte vår mars några dagar till. Nu hade högsta ledningen för marschen insett att jag var ett problem och man placerade mig först i hela ledet med 200 promenadgäster. När jag blev trött och satte mig ner så fick även de andra sätta sig och vänta till jag piggnat till. Det räckte inte för befälen att skrika och hota, jag gick i min egen takt. Det här är 34 år sedan och jag har inte gått en meter i den svenska fjällkedjan sedan dess! Denna talande bild togs vid Sylarnas fjällstation, jag kallar den för bilden av den totala hopplösheten.

Avslutningsvis vill jag gratulera min far som fyller 80 på onsdag och så grattas Bylla som blev 50 i måndags! Nästa blog kommer på torsdagskvällen den 4 april (då har jag nåt att berätta!).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 21 mars 2013

Veckan som varit/veckan som gått

I fredags gjordes en mindre barhopping med Janne. Start vid Tildas restaurang där jag tryckte i mig deras smaskiga hamburgare, därefter sex omgångar biljard på Kville biljard: 4-2 till Janne, jag var inte riktigt i stöten…… Naturligtvis blev det lite öl på biljardhallen också! Därefter en öl på ett nästan folktomt Kille pub, som numera kallar sig för Pasta House. Sista ölen skulle vi ta uppe på Wieselgrensplatsen, men det började närma sig stängningsdags så vi åkte över till mig och tog några från kylskåpet istället – minst lika gott och absolut billigare!

Helgerna innebär vanligtvis några besök på loppmarknader. På lördan inhandlades en sex centimeter hög miniatyrvas för endast två kronor (24 cent). Den här skulle passa bra för årets första tussilago, men hur jag än letade så fanns jag inte en tillstymmelse till någon form av blomster – det verkar som att de enda blommorna i Göteborg finns i parken utanför jobbet, den här fullt utslagna krokusen hittade jag i fredags för en vecka sedan.

Strax innan stängningsdags i lördags besöktes Bolaget för att köpa en finare öl, vilket beskrevs så här på fejsbok: ” Nu har den förbannade borgerliga alliansen höjt skatten på öl igen, fy fan! För inte länge sedan fick man en flaska starköl för under tio kronor, idag fick jag betala 99 spänn (12 euro) för 37,5 centiliter. Det är ju skandal!” Nu var det inte fråga om nån helt vanlig öl, utan en som var på drygt 17 procent stark. Om den var värd en hundralapp är väl svårt att säga, men jag har alldeles för många ”snålgener” i mig, så det är nog bra att ta ut svängarna ibland.

När de ljusblå slogs upp på söndagsmorronen såg jag till min förskräckelse att det snöat en massa under natten, nästan tre centimeter kom det. Nåt sånt hade inte utlovats i väderprognosen. Usch och fy. Men det blev så småningom fem varmgrader som med vinden och solens hjälp fick bort eländet. Senare på söndan inhandlades några småsaker med maritimt tema på ett loppis, dessa kommer säkert till pass i gäststugan som jag håller på att bygga upp ett maritimt tema i.

Klimatförändringarna….

har nu gjort att mer exotiska växter tar sig allt längre norrut. Längre tillbaka gick exempelvis gränsen för ekars spridning ungefär vid Dalälven, men nu finns rapporter om att eken spridits på naturligt väg så högt upp som till kusten vid Umeå. Det är faktiskt många växter som får en allt nordligare utbredning i och med klimatförändringarna, exempelvis pommes-fritesbusken.

Den temperaturkänsliga pommes-fritesbusken har i århundraden haft sin naturliga växtlighet på de pyreneiska sluttningarna i södra Frankrike, men odlas sedan flera hundra år tämligen allmänt över hela Frankrike. Länge hävdades att pommes frites inte gick att odla högre upp än till gränsområdena mot Belgien och södra Tyskland. Men i och med att man i Sydeuropa alltmer ändrat dryckesvanorna från vin till öl så släpps det samtidigt ut mycket mer koldioxid från de öppnade ölflaskorna, vilket tillsammans med övriga växthusgaser gör att klimatet blir allt varmare i Europa. På förra sommarens resa i de baltiska länderna såg jag på massor av ställen pommes fritesodlingar. Det här skulle ha varit en omöjlighet bara ett par decennier tidigare, men nu håller denna nya gröda på att snabbt slå ut de traditionella grillade rödbetorna i de baltiska gatuköken som den populäraste maträtten.

Raderna ovan skrev i somras. Sedan dess har rapporter kommit in om att ett flertal pommes fritesodlingar startats på Bjärehalvön i Skåne. Det här kan bli ett enormt lyft för de skånska bönderna eftersom deras tidiga potatis skördas redan i början av juni. Därefter kan de på samma plats odla pommes frites som mognar ganska sent i september, alltså två skördar på samma markyta. De skånska odlarna verkar väldigt nöjda med detta, men frågar man bönderna så säger alla att ”nä, skörden är dålig i år, priserna går upp…..” Så här har bönderna sagt i alla tider och lär väl så fortsätta. Fast nu får istället de skånska bönderna konkurrens från bönder i Mellansverige om den första färskpotatisen genom den allt snabbare uppvärmningen av norra Europa. För att stoppa dessa klimatförändringar borde EU till att börja med skapa ett ölförbud för alla länder söder om Tyskland för att minska koldioxidutsläppen. I dessa länder är dom ju vana med att dricka vin och borde fortsätta med det, här i norra Europa är det så glesbefolkat att det nog knappast gör nåt om man tar sig en pilsner eller två.

Krock

Vid korsningen Nya Allén/Aschebergsgatan blev jag påkörd på lördagseftermiddan av en äldre herre i en större BMW. Vi hade båda grönt: jag körde rakt fram och han svängde in precis framför mig. Krocken var oundviklig för jag såg hur han tittade åt ett helt annat håll utan att ta hänsyn till oss mötande cyklister (det var en annan som precis klarade sig från att bli påkörd). Min fart var nog inte mer än 10- 12 km/h och alldeles innan krocken hann jag gira något till höger och lyckades därigenom undvika en direktsmäll. Jag klarade mig helt från personskador, men det ena bromshandtaget knycklades till en del. Skivbroms och framhjul måste dock kollas upp av cykelreparatören, det får ju inte vara det minsta skevt. På måndan kollade jag vad ett nytt handtag kostar: 1500 kronor (180 euro)! Och till detta kommer kostnad för montering. Inte särskilt billigt alltså. Jag meddelade bilisten detta och han kommer antagligen att ta det hela på försäkringen eftersom det även blev småskador på bilen, vilket brukar kosta en hel del då det gäller BMW.

Fredag den 13:e…..

anses ju av vissa vara en otursdag, men forskningen visar att det absolut inte finns belägg för att något mer skulle hända just den dagen. Det är helt enkelt en datering av dagar som vi människor gör av en helt vanlig dag – på årets alla dagar händer märkligheter, men just fredag den 13:e förknippar vi gärna dessa med just denna dag eftersom den sägs vara otursförföljd. Fredagen den 13 juli förra året tog jag ut pengar vid en bankomat i ett köpcenter i Tallinn, drack en kopp kaffe med min kusin Susan och lite senare köptes en massa cigaretter inför återresan till Finland. När jag skulle betala var Visakortet borta. Susan betalade för cigaretterna och sedan stack vi bort till bankomaten. Nåt kort låg naturligtvis inte bredvid automaten. Ett Swedbankkontor fanns i anslutning till automaten och personal därifrån kom genast och öppnade bankomaten, men mitt kort låg inte där. Eftersom det varit försvunnet en halvtimme så gällde det nu att snabbt få det spärrat, vilket fixades på några par minuter - direktnummer till min svenska bank finns i telefonminnet.

Det var ju klantigt att förlora Visakortet, men jag skyller en hel del på de estniska automaterna. I de flesta länder måste man först ta ut kortet innan pengarna levereras, men här kom pengarna direkt. Jag stoppade pengarna i plånboken och missade helt enkelt att ta ur kortet som var kvar i springan. Efter några dagar levererades i alla fall ett nytt kort som jag kunde kvittera ut på DHL:s kontor vid Vanda/Helsingsfors flygplats. Ingen hann använda det gamla kortet innan det spärrades och det nya kostade bara 300 kronor (36 euro) plus lite restid och bensinpengar. Att det här hände just fredag den 13:e var nog bara ren otur…..

Henriks livs (favorit i repris 9/10 2008) Del 2(2)

(Se del 1 förra veckan) Butiksbussen var en väl fungerande affärsrörelse som jag skulle få ta över. Och lönande. Varje gång dagskassan skulle räknas så tog ägaren ut två hundralappar, vilket blev cirka 40 000 kronor svart på ett år (och kronan var värd betydligt mer på den tiden). Jag registrerade en enskild firma som Henriks Livs (vilken finns registrerad än idag!, se http://www.allabolag.se/561119VOKE). Men nu visade det sig att den Ica-butik som butiksbussägaren skulle överta hade friserade omsättningssiffror. Efter mycket om och men så drog han sig ur denna affär och fortsatte köra butiksbussen i flera år till. Själv så hade jag registrerat min firma och skaffat tillstånd att sälja folköl (vilket man måste ha). Nu dök det upp ett brev från Momsredovisningsenheten på länsstyrelsen, och där de ville veta firmans omsättning så att de kunde räkna ut hur mycket moms jag skulle betala in i förväg. Jag besvarade deras brev och talade om att firman av olika omständigheter inte ännu hade kommit igång, men att jag så snart den startat skulle meddela allt de behövde veta.

Tre veckor senare kom det ett exakt lika brev från momsredovisningsenheten. Jag antog att de av någon anledning inte hade fått mitt första brev, så jag skrev precis lika till dom och förklarade de faktiska omständigheterna. Ytterligare tre veckor senare så kom det ett exakt likalydande brev från dom igen. Nu blev jag förbannad, författade ett mycket argt brev och kallade dom vid en massa invektiv (dvs. skällsord) och avslutade det hela med att lägga in en liten korvskiva, ostskiva och lite brödsmulor i brevet så att de absolut inte skulle missa detta brev. Det har nu gått 26 år sedan jag hörde av momsredovisningsenheten i Gävleborgs län, men Henriks livs verkar leva kvar i myndigheternas rullor trots att jag slängt papperen för en herrans massa år sedan. Så än är jag inte död, snarare en Henrik Livs Levande!

Lustigt: Kretslopp

Som bekant köper jag väldigt billig öl i Tyskland. På lantstället i Finland dricks stora mängder av dessa öl, vanligtvis sittande vid köksbordet där jag läser och försöker lösa korsord. Jag kan sitta åtskilliga timmar vid bordet utan att röra mig en meter: ölen finns i det gasoldrivna kylskåpet bakom ryggen, det är vara att sträcka lite på sig så finns det en ny öl i handen.

Eftersom det är semestertider då jag vistas i stugan så rör jag mig så lite som möjligt, på semestern ska man ju ta det lugnt och varva ned. Sedan sex år tillbaka har jag ett avtal med det finska kemiföretaget Kemira till vilka jag säljer olika specialsalter. Dessa får jag fram genom att pissa i en tratt som via en slang går ut till en bassäng bakom stugan. Solen torkar upp urinen och lämnar kvar de fina salterna, vilka samlas in en gång i veckan och läggs i en påse. När sommaren är över åker jag över till kemiföretaget med dessa salter. Pengarna för de sålda salterna sätts in på ett konto som används följande vår för att köpa nya öl i Tyskland. Pengarna brukar räcka till 40-50 lådor öl som senare dricks i stugan och därefter mynnar ut i nya specialsalter som slutligen används inom läkemedelsindustrin. Det är märkligt att inte fler har upptäckt detta finurliga kretslopp . Fast det har nog att göra med att den finska ölen är så dyr: i Tyskland kostar en låda öl 7 euro, i Finland 40 euro. Så det lönar sig helt enkelt inte att pissa ut ölen för finnarna.

Avslutningsvis har jag funderat lite över fördelarna med att bo i Schweiz, det måste framför allt vara flaggan, den är ju ett stort plus. Eventuellt kommer nästa blog på torsdagskvällen den 28 mars, eventuellt är detta den sista blogen. För besöksantalet har stadigt gått nedåt sedan i höstas. Jag får ta mig en rejäl funderare i den kommande helgen om det ska bli en fortsättning eller inte.

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 14 mars 2013

Veckan som varit/veckan som gått

Sammanfattning av senaste tiden: Kallt! Eller snarare ”Kallt så innihelvete!”. Det är nu mitten av mars och ett normalår skulle det finnas massor av vårblomster som pryder gräsmattor och rabatter. Påskliljorna kom upp några centimeter för en månad sedan, men sedan har de stannat i växten (!) eller tagits av nattfrosten. Krokusen börjar dock att sakta komma upp i rabatterna, kraftigt försenade. Klockan 10 på måndagsmorronen hittades utanför jobbet tre krokusar som började skifta till blått. Fem timmar senare var det åtskilligt fler på gång trots rejält med minusgrader, men med en kraftigt strålande marssol. Sedan har det inte hänt nåt mer. Så här fint var det i parken utanför jobbet i slutet av februari förra året. Inte ens i långtidsprognosen går det att se mer än någon enstaka plusgrad på dagtid och en massa minus på natten. Det är i alla fall skönt att vi har snöfritt. Och värmen kommer nog till midsommar. Får man hoppas.

Senaste helgen gjordes inte många knop. Förutom att det var kallt så kylde den kraftiga vinden en hel del. På lördan blev det ett par mil i cykelsadeln. Två plusgrader och rejäl blåst gav en avsevärd kyleffekt. Det blåste lika mycket på söndan och då var det tre elaka minusgrader. Att ta ut cykeln var inte att tänka på! Men det blev i alla fall en hundrameters biltur med dålig sikt: det finns några graders frostskydd i spolarvätskan, men vattnet frös genast till is på rutan och förstörde betydligt mer än det gjorde nytta. Vindrutetorkarna är det bara slamsor kvar av efter att de frusit sönder i vinter. Så i förrgår gjordes en tur till Biltema för att köpa nya torkarblad. Senare får jag väl åka över till grannen Petra, en av mina experter på montering av vindrutetorkare (se där, kvinnor kan!). För själv blir jag vansinnig då dessa ska monteras, får dom aldrig på plats. Vindrutetorkarna alltså, inte kvinnorna.

Den här tiden på året brukar jag vistas ute en hel del, men senaste helgen fick det bli inomhusaktiviteter på grund av kylan. En hel del läsning blev det, det finns ett antal böcker som inte hunnits med. Och så blev det massor av gitarrspelande. Fortfarande är jag väldigt nöjd med den lilla 10-wattsförstärkaren som inhandlades för en knapp månad sedan. Jag gillar ju framför allt så kallad ”stålsnöremusik” och det elektroniska rymdklangsreverbet är betydligt bättre än det mekaniska reverbet som sitter i den ”riktiga” förstärkaren.

Henriks livs (favorit i repris 9/10 2008) Del 1(2)

Jag är förvisso ännu inte död (åtminstone inte i skrivande stund), men kan nog hävda att jag varit mångsysslare i det hittills levda livet. Sysselsättningar har varit som elektriker, parkarbetare, mentalskötare, lastbilschaufför, fabriksarbetare, forskare och just nu som ”pappersvändare”. Få som känner mig vet att jag också nästan varit lanthandlare. Det var någon gång under vintern 1982 som chansen gavs att ta över en butiksbuss och sälja matvaror till folk långt ute på landsbygden. Ägaren till bussen hade två pojkar i övre tonåren som gick arbetslösa, för att hjälpa dom med arbete så skulle han överta en Ica-butik i Söderhamn och därmed säja bussen. Butiksbussen var bara några år gammal och skulle kosta flera hundra tusen kronor att köpa. Mitt första besök på banken innebar nobben direkt. Men så sökte jag från länsstyrelsen (eller om det nu var landstinget) om ett avskrivningslån, vilket beviljades. Detta lån skulle innebära att jag fick alla pengar som bussen kostade om jag höll på med verksamheten i fem år. Ett oerhört fint erbjudande alltså.

Under några veckor var jag ute med ägaren till butiksbussen för att lära mig ruljansen. Han hade mycket god kännedom om sina kunder, vilket han överförde till mig. Och så körde han med lite småtrick. Med exempelvis en kund som han visste ville ha ca 300 gram falukorv, så höll han upp korvlängden och måttade på ca 500 gram och frågade ”Är det här för lite”. Kunden skulle vara på väg att säga ”Nä, det är för mycket” men hann bara till Nä...” och så hade korven skurits itu och packats in. Lite väl sent att säga att det var för mycket då! Och lika gjorde han med ost och en del andra produkter som skars upp manuellt från charkdisken.

Ska vi styras av Skatteverkets felande maskiner?

Sedan årsskiftet har även Göteborg drabbats av trängselskatt på vardagar. Vi är väldigt många som är emot denna skatt, men nu har politikerna en gång för alla bestämt att den ska finnas så då gäller det att gilla läget. Hela proceduren sköts automatiskt av maskiner som läser av bilens registreringsskyltar. Ganska ofta blir det fel, men då är det bara att säga till så rättar Skatteverket det hela. Skulle man tro. Men så är det inte, för även den som är oskyldig måste betala den skatt som påförts av en maskin och sedan begära överprövning hos Skatteverket. Betalar man inte så kommer en första påminnelse om 500 kronor trots att man är helt oskyldig. Läs gärna den sorgliga historien om den lille mannen som kommit i kläm bland skatteverkets maskiner: http://www.expressen.se/gt/maste-betala-trots-att-han-inte-varit-i-gbg/ I min värld så har vi maskinerna till hjälp, inte att vi låter oss styras av dom!

Da Facebok

I tisdags var det ett av kungabarnens födelsedag: Kronprinsessan har visst ställt in sitt namnsdagsfirande idag på grund av dödsfall inom familjen. Men kan ingen Vicka för henne? Lennart: Ja, det borde ju finnas nån estelle?

I lördags var det som vanligt broöppning när jag cyklade in till stan. Detta antiklimax omvandlades till följande text: ” Idag var jag med om något helt otroligt: Hisingsbron delades på mitten så att ett fartyg som var högre än bron kunde passera. Det här händer kanske en gång på tio år!” Detta toppades sedan med ” Det här är första gången bron har öppnats sedan år 1989. Göteborgs stjärnreporter Kurt Olsson dokumenterade den förra broöppningen: http://www.youtube.com/watch?v=vh83WpImbFQ (kolla gärna filmsnutten, den vann ett fint pris på TV-festivalen i Montreux1989, därav textningen på engelska).

Även på fredan lades upp en så kallad antiklimaxbild som fick denna kommentar: På hemväg från jobbet blev jag omkörd av en röd dammsugare. Särskilt i kurvorna gick den fint, helt utan sladd...... Stefan: Men den verkar ha lite kontaktsvårigheter... Henrik: Till slut tappade den sugen och stannade. Kanske inte så roligt att vara på rymmen på kvinnodagen? Lennart: Normalt är dom kända för bra vägghållning, men den här måste ha smitit ut genom nån dörr..... Mats: Då var det inte Volta......Merja: Fasiken det är ju min dammsugare...som jag letat… Henrik: Merja, han såg väldigt trött ut. Kan det vara din som rymt ända från Ljusne?

För kung och fosterland….

spelade jag längre tillbaka poker, dock alltid med låga insatser för det är ju alltid roligt att vinna, men inte på bekostnad av att någon annan förlorar mer än han eller hon kan bära. Jag kanske inte själv har så bra ”pokeransikte”, men jag är en hejare att kunna läsa av andras pokerhänder genom att noggrant studera deras subtila reaktioner på den hand de för tillfället har. Någon gång i slutet av 1970-talet var jag på besök hos släkten i Finland. Det drog ihop sig till pokerafton med både penni- och enmarksslantar. Vid ett tillfälle läste jag skickligt av en av motspelarna, min kusin S, och kom till insikt att hon säkert hade bättre kort än mig. Även de andra spelarna misstänkte att S hade fått bra kort, så även dessa lade sig. Kanske att detta berodde på att när S fick se sin hand utbrast hon ett högljutt ”hiiii hiiii, hooo hoo, haaaa haaaa”. När vi alla hade lagt oss visade det sig att hon hade fyra kungar på hand. Det blev bara de små slantar vi satsat från början i potten, antagligen för att vi alla var så skickliga spelare att vi kunde läsa av att S hade fått riktigt bra kort.

Hurra för min fina pension!

Förra fredan kom årets pensionsbesked. Om jag går i pension vid 65 års ålder – vilket jag har räknat med ganska länge – så blir det 14 600 kronor i månaden till jag dör, minus skatt (skatten behöver ej betalas efter döden). Det är ju inte mycket, men ändå 800 kronor mer i månaden än förra årets prognos. För närvarande har jag ganska bra inkomst, så jag finner det lite märkligt att pensionen bara blir en bråkdel av lönen. Och inte kan jag påverka pensionen eftersom jag tydligen redan nu slår i taket för hur mycket arbetsgivaren betalar in till Pensionsmyndigheten. Hade ATP-systemet funnits kvar hade jag tillhört de verkliga vinnarna med högsta möjliga pension. Men ATP är ju skrotat sedan många år tillbaka, nu sitter jag här med skägget i brevlådan. Det borde ju löna sig att studera, men pensionsmässigt är alla studieåren en ren katastrof. En möjlighet att dryga ut pensionen skulle kanske vara att gå och plocka pantburkar, men även dessa har ju blivit rariteter sedan man kunde importera hur mycket öl som helst från Tyskland. Med den egna importen av billig burköl utan pant verkar det som jag egentligen bitit mig själv i svansen för att kunna dryga ut pensionen. Ett alternativ skulle kunna vara att jobba tills 70 år – pensionen skulle då bli 21 300 kronor i månaden. Fast att sitta senil på hemmet med en bra månadslön, utan att känna till den, verkar inte särskilt lockande. Så det blir väl att leta matvaror med nästan utgånget datum till halva priset och hoppas att man inte får magsjuka som förkortar livet.

Lustigt: från Kalla krigets dagar

Det så kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen varade från direkt efter andra världskriget till Sovjetunionens fall 1991. Det var inte fråga om ett regelrätt krig utan mer av kvalificerat spionage mellan framför allt USA och dess allierade och Östblocket. Det fanns ett stort antal spioner på båda sidor, framför allt USA byggde upp en mycket avancerad organisation genom CIA. I Texas byggdes upp en mindre rysk stad för att träna amerikanska spioner för en verksamhet i det sovjetiska Ryssland. Flera hundra handplockade ryska emigranter svarade för träningen av amerikanska medborgare som sedan skulle vara verksamma innanför fiendelinjerna och rapportera tillbaka till USA. Hela den dagliga verksamheten gick på ryska och man hade ryska tidningar, radio- och TV-utsändningar. De blivande spionerna finslipades i såväl ryskt uttal som rysk kultur så att de helt skulle kunna smälta in i det sovjetiska samhället. Från början tränades flera hundra amerikaner, men flertalet föll ifrån av olika anledningar. Till slut fanns ett par dussin blivande agenter kvar i den lilla Texasstaden.

Senvåren 1958 ansågs den första agenten fullärd och sändes med lågflygande spionflyg bakom fiendelinjerna. Från några hundra meters höjd hoppade han ut med fallskärm i ett tämligen glesbefolkat område, landade fint och rullade ihop sin fallskärm och gömde den. Det var tidigt på morronen och han vandrade några kilometer österut till han kom fram till en by. I det första huset knackade han på, berättade en liten historia om att han varit på vandring i flera dagar och gärna skulle ha en kopp te. ”Kom in, kom in”, sa den vänlige bondmoran. ”Det är klart att du ska få en kopp te. Det är ju inte var dag som vi har amerikanska spioner på besök i dessa trakter!” ”Jag heter Vladimir och är ingen amerikansk spion”, sa spionen. ”Men det är klart att du är spion. Sitt ner så ska du få en kopp te”, sa bondmoran. ”Men vad får dig att tro att jag är amerikansk spion?”, frågade spionen. ”Men det är ju klart som korvspad”, sa den vänlige bondmoran, ”Här i Ryssland har vi ju inga negrer!” Hmmm, jag tror att spionprogrammet lades ned kort därefter.

Avslutningsvis kan jag konstatera att sedan euron infördes har det blivit svårare att promenera både i Finland och Tyskland – marken är inte längre gångbar. N ästa blog torde komma på torsdagskvällen den 21 mars (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 7 mars 2013

Veckan som varit/veckan som gått

Då är äntligen influensan över för denna gång. Det var inte alls roligt att få febertoppar på 40 grader och att sova mer än halva dygnet. Om det nu var influensa. För på vårdcentralen i måndags sa läkaren att jag mycket väl kunde ha haft lunginflammation, symptomen är ganska lika och i efterhand är det svårt att avgöra vilket det var. Och kanske läkaren har rätt i sin gissning på lunginflammation eftersom jag nästan inte alls har kunnat röka under denna sjukdom – lungorna har sagt till direkt vid första blosset.

Kort summering av sjukdomsveckan: Äta, sova, skita. Så borde det ha varit, men endast ”sova” stämmer. För jag har inte ätit nästan nånting, har gått ned 3 kilo, och sålunda inte behövt skita mycket heller. Skulle kunna tänka mig att jag nu lider av saltbrist, för åtskilliga liter har svettats ut mellan lakanen. Har inte koll på hur många omgångar lakan och torra kläder jag har bytt till. Som mest sov jag 16 timmar per dygn, men även i måndags efter ”friskförklaringen” blev det 4-5 timmars extra sömn. Kroppen är faktiskt duktig när det gäller att säga till vad den behöver.

Under sjukdomsveckan har jag haft viss kontakt med jobbet och har sett till att en del individärenden har kunnat lösas, det gäller framför allt en del doktorander som i dagarna ska disputera och som inte får komma till skada bara för att en tjänsteman råkar vara borta. Efter läkarbesöket på måndagsmorronen lovade jag chefen väldigt flott att jobba hemifrån på halvtid under måndan för att besvara de viktigaste mailen. Det är ju lätt att lova, för i slutänden blev det bara en timme. Kroppen tyckte att det var viktigare att sova. Och så fick det bli!

Midsommarfirande

Dagens midsommarfirande är definitivt tamare än de jag gjorde som yngre! Vanligtvis stack vi iväg ett större gäng redan på torsdagseftermiddan. Dom som inte körde bil korkade upp redan vid avfärden, själv var jag alltid chaufför och fick hålla mig nykter tills vi kom fram till festplatsen som vanligtvis låg några timmars bilresa bort. Sedan var det öl och sprit som gällde i dagarna tre. I slutet av 1970-talet var vi till Säter i Dalarna. När vi skulle sätta upp tältet upptäcktes att tältpinnarna saknades. Efter några öl kunde vi konstatera att hela skogen var full av tältpinnar. Utrustade med varsin kniv letade jag och Roffe upp lite sly och kom tillbaka med en massa material som vi på plats kunde göra om till provisoriska tältpinnar. Och det fungerade, tältet stod fint i dagarna tre innan det var dags att riva det på söndan.

Dagens midsommarfirande innebär ofta att dricks ett par öl mer än en vanlig helg och att kanske ta en eller ett par snapsar till detta. På den gamla goda tiden så drack vi från torsdagskvällen till sent på midsommardagen. När man blev trött så drog man sig tillbaka in i tältet för att sova några timmar. Sedan var det bara att fortsätta festen. Vi liksom sov och festade i skift: det var alltid några som sov och alltid ett stort antal vakna att festa med. Dagens ”vän av ordning” kanske förfäras av detta, men det var riktigt roligt. Ytterst få av oss ungdomar skulle ha kommit på tanken att festa dygnet runt på någon annan tid av året än just på midsommaren. Här en bild från midsommarfirandet 1980 på campingplatsen Gröna Udden, en kilometer från centrala Mariehamn. På baksidan kortet står det ”Henrik utdragen ur tältet midsommardagen.” Trots att mina kamrater jävlades med mig verkar jag inte bry mig så särskilt mycket, sover vidare för att hämta krafter inför kvällens Grande Finale. För på söndan var festen slut, åter hem till vardagen och verkligheten. Och vänta ett år till innan man kunde festa dygnet runt igen!

Äntligen vår – i Norrland!

Den meteorologiska våren kom till Sverige redan för två veckor sedan, den 22 februari. Detta är ju tidigt, men vad som är märkligt är att våren först kom till Norrland, det är 50 år sedan detta hände senast. När SMHI konstaterat att våren kommit så kan man inte gå tillbaka till vinter, utan den årstid som står i tur att komma är sommaren, hur jävvla mycket snö och kyla man än har. För särskilt vårlikt är det inte på de platser våren kommit till i Norrland: de har fortfarande en massa snö (och mer fick man den senaste helgen), de råkade bara få sju dagar i rad med medeltemperatur över noll grader och vips ansåg SMHI att våren hade kommit, se http://www.dn.se/nyheter/sverige/varen-knep-norrland-fore-skane

Här i Göteborg har det varit vårlikt en längre tid, men temperaturen har inte räckt till för att nå upp till SMHI:s definition av våren. Sedan länge har i alla fall många växter gjort sig redo i gräsmattor, under löv, vid husväggar och många andra platser: några dagars värme och strålande sol så finns det fullt av vårblommor, just nu är det väl bara snödropparna som har orkat upp. Våren må vara lite sen, men den kommer!

Vi kan int!

Det svenska språket delas in i tre markant skilda språkområden: rikssvenska, skånska och finlandssvenska. Det här är inte något av mina påhitt utanvedertaget inom språkforsningen. Under senare delen av 1980-talet var mina två yngsta finlandssvenska kusiner (f. 1980 respektive 1982) på besök i hembyn Ljusne och umgicks då med min dotter Bea (f. 1981). Av barn och fulla ska man ju få höra sanningen. Det var ju stora skillnader i språket: alla talade svenska, men det var ju många ord och uttryck som skilde barnen åt. Till slut ställde den kanske 6 7-åriga Bea frågan ”Varför pratar ni inte riktig svenska?” Kusin Abbe, som var yngst, svarade lite uppgivet ”Men vi kan int!” Antagligen var alla tre lite för unga för att känna till de senaste rönen inom forskningen som skiljer de tre språkområdena……

Raderna ovan skrev jag i förrgår och skickade upp till dotra för faktakoll. Och fick följande historia tillbaka: ”En sak som jag kom på när jag läste det där var när jag hälsade på i Finland för nåt år sedan. Tror du byggde bastun då och proveldade. Manna [cirka 6-7 år gammal] var där och tittade konstigt på mig och viskade till sin mamma att jag pratade jättekonstigt.” Jo jo, barnen märker nog när någon pratar lite konstigt!

Lite från FB

Uppdatering på fredag morron för en vecka sedan: ”Har nu druckit morronkaffe för första gången sedan i måndags. Förhoppningsvis är detta ett tecken på att jag passerat de värsta stadierna i min influensa. Om det nu är fråga om influensa? För dom enorma svettningarna kan ju även tyda på att jag, lite sent kaske, kommit in i klimakteriet.” Rosie: Det är nog det sista som gäller för dig... Henrik: Men Rosie, jag är ju så gammal och erfaren så jag har inga problem att bejaka min kvinnliga sida....

I förrgår lade Maj ut en liten bild där det stod ”Karlar som kallar grönsaker för kaninmat borde studera kaniner. Kaninhannen är vig och rörlig, saknar kulmage och är mycket intresserad av sex!” Marie: Hahaha våran [kanin] Texas är oskuld än hon stackarn.... Henrik: Så nu vill du att vi herrar ska äta grönsaker och sedan komma och hälsa på eran kaninhona???? Jag betackar mig!

Den duktige fotografen Peter lade i förrgår ut en vacker bild från skären utanför den österbottniska staden Jakobstad. Jag har varit där flera gånger och hälsat på min gamle kompis Bobo. Särskilt deras korvkiosk ”Korv-Göran” är världsberömd i hela Finland. Fast riktigt som jag skrev under Peters bild är det nog inte: Jakobstad är Finlands märkligaste stad eftersom den är helt uppbyggd kring en korvkiosk. Först grundades Korv-Göran sedan byggdes en hel stad upp kring denna finländska institution.

Många är missnöjda med alla spelförfrågningar som man får. Marie: Varifrån kommer alla dessa spel ifrån? Å hur hinner folk med att spela alla! Skicka inte spelförfrågningar till mig! Dom raderas direkt. Henrik: Marie, här kommer ett spel som jag tror du kommer bli oerhört förtjust i: Poker för kvinnor med fler tår än åtta. Det är ett spel där män med tio tår inte är tillåtna – ett spel enbart för kvinnor: www.poker-for-women-with-more-than-eight-toes.com Not: det här hittade jag naturligtvis på, länken fungerar inte och inte heller finns spelet!

I lördags lades ut ett par bilder på ett trevligt litet konstverk vid Stigbergstorget. Trots att jag cyklat förbi där många gånger har jag inte lagt märke till det hela förrän en söndag i början av detta år. Lisbet undrade vem som gjort detta konstverk vilket fick både mig och Rosie att via olika sökvägar försöka få mer information. Men vi gick båda bet, ingen av oss fann någon som helst info på nätet. Jag får väl cykla dit nån gång och kolla lite noggrannare, det brukar ju stå nån platta med information om konstverket. Här i alla fall en liten detaljbild över några av de klättrande männen.

Lustigt: Sluta nu!

I somras gjordes ett besök på Tavastehus slott, tio mil ovanför Helsingfors. Slottet är en försvarsanläggning vars historia går ända tillbaka till 1200-talet. Som befäst slott fungerade det även som fängelse, det var även ”riktigt” fängelse åren 1837-1972. Min farfars farfars far Henrik Tallgren arbetade där under det tidiga 1800-talet som tillsyningsman/fångvakt. Enligt familjetraditionen så var det en gång ett fånguppror som min reslige förfader lär ha fått slut på genom att gå ut bland fångarna på borggården och skrika ”Slut nu!” (dialektal svenska för ”Sluta nu”).

Familjetraditionen säger att den här händelsen finns omnämnd i historieböcker, jag har dock aldrig sett det själv. Men vid slottsbesöket i somras diskuterade jag detta med en av guiderna: hon mindes att hon läst om upproret, vilket är det enda i slottets historia, men hon kunde inte riktigt komma på var hon läst det. Det verkar i alla fall som att familjehistorien är sann denna gång.

År 1824 utsågs förfadern Henrik Tallgren till länsman i Sibbo socken, mitt mellan Helsingfors och Borgå. Befattningen som länsman behöll han i 32 år. Att han fortsatte som länsman långt upp i pensionsåldern berodde väl på att ingen vågade säga åt honom att ”Sluta nu!”

Avslutningsvis så hade jag i morse tänkt äta frukost vid datorn och spara ner några mejlade bilder, men jag kunde inte öppna filen. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 14 mars (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 28 februari 2013

Veckan som varit/veckan som gått

Det blir en kortare blog denna gång på grund av att jag i veckan däckats av feber, en slags nödblog. Jag hoppas kunna leverera en ”riktig” blog nästa torsdag.

I fredags hände inget särskilt, men eftersom det var helg så lyxades till med laxmackor på tunna filéer av gravlax. Men eftersom filéerna är så tunna så blir det flera lager, det är betydligt mer lax än bröd. Inte heller lördan hände nåt särskilt, det mest upphetsande var nog bilresan på 22 meter, för så långt bort fanns närmaste lediga p-plats för att kunna stå gratis en vecka till. På lördagskvällen var det många som tittade på Melodifestivalen. Som vanligt var de flesta på fejsbok negativa, man kan ju undra varför dom tittar då? Själv gav jag följande lilla kommentar angående Melodifestivalen: ” Jag har kollat statistiken ända sedan 1961. En klar tendens är att den låt som får flest rösten vinner.” Hmmm….

I söndags förmiddag började jag känna att en förkylning var i antågande. Raskt iväg för att få ett par mil på cykeln i lugnt tempo innan sjukdomen bröt ut. Ett par loppmarknader hann besökas och för en tia (en euro) fick jag denna tavla som kommer att placeras i gäststugan/bastun som kommer att få ett maritimt motiv. Sent på söndagseftermiddan började jag få lite feber, men jag brukar sällan bli riktigt dålig. Därför lade jag ut på fb det som står nedan under lustigt.

Men nu blev jag faktiskt riktigt dålig. På måndagseftermiddan gick tempen upp till 39,8 och då traskade jag den korta biten till vårdcentralen. De kunde efter ett blodprov konstatera att det är en virusinfektion och rekommenderade olika sorters febernedsättande mediciner. Vissa har hjälpt bra några timmar, men sedan har jag haft skyhög feber igen – flera gånger har 40-strecket nåtts precis. Och jag har sovit dubbelt så många timmar per dygn som i friskt tillstånd. Ända tills igår eftermiddag var det ytterst tveksamt om denna blog skulle komma ut, men jag har lyckats få lite vaken tid med lägre feber. Men den är inte lika genomarbetad som blogarna vanligtvis annars är. Men det är i alla fall en blog, skriven efter Postverkets princip att posten alltid ska ut i alla väder. Postverket, Posten och postkontoren är nedlagda sedan länge, men som bloggare försöker jag hålla fanan högt!

Ö-upptäcksfärd (favorit i repris 9/10 2008)

Som tidigare meddelats i blåggen sade jag upp min prenumeration på GöteborgsPosten i våras eftersom distributören VTD bara kunde leverera tidningen ungefär varannan dag. Men i början av förra veckan startade jag en 30-dagars prenumeration för en krona om dagen. Redan andra dagen uteblev tidningen denna gång. Men i söndags hade jag turen att få den i brevlådan. Efter att ha läst den grundligt så undrade jag lite stilla för mig själv vad jag skulle hitta på resten av dagen. Och liksom från en myndig stämma från ovan kunde jag på något märkligt sätt inombords höra en röst som på rejält bred norrländska sa ”Ta bil’n och Tjör’n mot Orust!”. Så jag rattade bilen norrut på motorvägen och svängde vänster vid Stenungssund. Under tiden hann jag tänka en hel del: Inte ska väl jag lyda dessa inre röster? Så jag åkte inte hela vägen till Orust utan stannade på holmen innan och som råkade heta just Tjörn.

Det lär ska finnas en hel del att se på Tjörn, fast detta måste jag ha missat. I Skärhamn så har de traktens stolthet, akvarellmuseet. Det låter ju fint, men ”akvarellmålning” är ju det samma som vi hade i småskolan på teckningstimmen, alltså att kludda på lite vattenfärg på ett papper. Så det var ju inte lönt att gå in där. I Skärhamn blev jag hungrig och försökte leta upp en korvkiosk, men hittade bara en pizzeria så jag körde vidare. Ute på Klädesholmen fanns det en massa ”fiskbryggerier”, men ingen hederlig korvkiosk så jag styrde vidare till Bleket och sedan till Rönnäng. Nu var jag jättehungrig, övergav mina principer och gick in i byns enda pizzeria. Men det var massor av människor som köade där för att få en pizza; jag övergav inte min sista princip, att inte köa, så jag körde vidare.

I mitten av ingenstans hittade jag en gammal nedlagd bensinstation där jag äntligen kunde få mig en korv med mos. Men vilken besvikelse. De tryckte på nån apparat och så kom det lite vatten och mospulver. Efter sisådär 15 sekunder hade det stelnat till en massa som med viss fantasi kunde föreställa potatismos. I alla fall utseendemässigt, för det smakade rentav illa. Namnet Felix, som denna mosmaskin och mospulver kom från, lär visst betyda lycklig. Men jag var mer än olycklig efter att ha fått denna mosmassa och en räksallad som hade det mesta i matväg, utom räkor. Till butikens fördel kan nämnas att det ingick en halvliter dryck på flaska, inte sådant som finns i kranar, för dessa består av helt vanligt vatten med tillsats av kolsyra och dryckextrakt.

Löpartalang

I min ungdom var jag väldigt snabb på korta sträckor och tog en del bronsmedaljer på skol-DM för Hälsingland. Så vitt jag vet har ingen på min fars sida varit särskilt rörlig av sig. Men min morfar (född 1897) lär ha varit väldigt snabb i sin ungdom. Han berättade flera gånger om då han en gång var ute och pallade frukt i villaträdgårdar. Vid ett tillfälle blev han ertappad av en av tjänstemännen på bruket som själv varit ett löparess. Min morfar Olle sprang ifrån honom, men blev ändå identifierad. Att stjäla frukt är ju inte särskilt bra, jag kan tänka mig att man såg på detta med betydligt mer oblida ögon under 1910-20-talet än då jag växte upp. Men den förre löparen hade genast känt igen en talang i den unge Olle och erbjöd honom att börja träna med idrottsklubben på bruket. Tyvärr så rann det hela ut i sanden på något sätt, men en del av hans gener överfördes i alla fall till dottersonen.

Sjukdomsmat

Kostnaderna för mediciner denna vecka har varit över 80 kronor. Men denna utgift har kompenserats med ett mycket lågt matkonto. Under veckans första tre dagar åt jag bara några egenhändigt gjorda hamburgare (från frysen), ett par ägg på smörgås, två ostmackor samt lite sillbitar. Och en 70-kronors lunchpizza som räckte till fyra ätomgångar innan den sista tredjedelen slängdes bort. Idag blev det ett restaurangbesök: kycklingfilé med ris. Jag orkade bara få i mig hälften av matportionen. Jag har tappat några kilos vikt denna vecka, men dessa är nog bara temporärt försvunna – riktiga kilon bör nog motioneras bort.

Ytterligare en hästskandal

Jag har massor av bilder i datorn, lite då och då publiceras några i blogen eller på facebook. Den pågående hästköttsskandalen har ju växt till enorma proportioner de senaste dagarna, så därför kändes det rätt att spä på med ytterligare en hästskandal. I förggår lades ut två bilder på facebook med denna text: Skandalerna med hästkött där det borde ha varit nötkött har ju duggat tätt denna vecka. Själv kan jag bidra med denna lilla skandal: Hästens sängar har över åren byggt upp ett anseende av att vara av otroligt hög kvalitet. Fast det gäller bara på senare tid. Den här tvättäkta hästens madrass har jag i sommarstugan och det är riktigt äkta skumgummi! Torde vara tillverkad nån gång på 1960- eller 70-talet. (här en närbild).

Lustigt: sjukdom

I söndags vi 20-tiden, innan jag visste hur jävvla sjuk jag egentligen skulle komma att bli, lades följande ut: Jag är sjuk, fruktansvärt sjuk! Flera ambulanser har varit här men tvingats vända eftersom dom inte vågar transportera mig till sjukhus i detta tillstånd. Tre läkare kämpar just nu med att få ner febern som är dödligt hög. Efter intensivt arbete av de skickliga läkarna är nu febern nere på 38,2, men dom vill att den ska vara under 38 för att mitt liv inte ska vara i fara. Dessutom har jag en fruktansvärd hosta.

Lite kommentarer: Marie: Nära döden-upplevelse förstår jag! Henrik: Den här kampen mot döden har pågått ända sedan eftermiddan. Fruktansvärt! Maj: Åh herre gud då blir du lika sjuk som jag brukar bli, beställ likbil som står och väntar utanför. Henrik: Läkarna har redan kontaktat begravningsentreprenören...... Mitt liv rullas upp i repris vilket brukar vara sista stadiet. Fast å andra sidan kan det bero på de fotoalbum jag sitter och bläddrar i..... Rosie: Jag har numret till Fonus om du känner att du behöver det! Henrik: Tack Rosie, men det står för säkerhets skull redan två sådana utanför.

Kicki: Stackars lilla Henrik. Henrik: Ja du som jobbar inom vården är ju bekant med så här svåra fall. Kicki: Ja o ja varje dag, och du det brukar sluta med tarmsköljning innan dom blir bra. Marie: Ja ta en rejäl tarmsköljning Henrik! Hahaha... Tur man inte är i närheten! Kicki: Lika bra dom ringer Sita för det blir säkert stopp i hela Göteborg! Henrik: Dom borde nog köra ända uppifrån och ner med slangen, har en enormt svår hosta. Kicki: Ja det gör dom med svåra fall och lite upp och ner i lungorna också. Henrik: Jag har precis rökt vad jag tror är min sista cigarett här i livet. För säkerhets skull blev det tre paket.

Jörgen: Kämpa Henrik!!! Henrik: Tack Jörgen! Som man vet du ju hur svårt sjuka vi kan bli.....

Avslutningsvis försökte jag i tisdags få svenska mästaren i semlebakning att avslöja sitt hemliga recept på semlor, men det var bara locket på. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 7 mars (om jag nu har tillfrisknat då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 21 februari 2013

Veckan som varit/veckan som gått

Senaste helgen hände inte särskilt mycket. I mitten av veckan gjordes ett besök på Systemet för att handla några finöl till fredagskvällen. Fast dessa glömde jag bort. Men på lördagskvällen slank det ner några i alla fall, här en bild på en brittisk Old Tom som var en trevlig bekantskap. Ölen hälldes upp i ett av de nya ölglasen som inhandlats på en loppmarknad för en femma stycket tidigare på lördan. På samma ställe fick jag tag på ett 75-centiliters glas för dubbla priset. I detta glas hälldes upp en trippel Brakspear, även det ett brittiskt öl som var välsmakande. Visste ni förresten att öl och det engelska ordet ale är samma sak (se t.ex. http://sv.wikipedia.org/wiki/Ale_%28%C3%B6ltyp%29)? Längre tillbaka låg skandinaviskan och engelskan närmare varandra språkmässigt än dom gör idag.

I lördags kördes en hel mil med bilen, en riktig långresa med tanke på att den innan dess endast rullat några hundra meter i år. Jag har inget behov av att åka bil den här tiden på året, men batteriet måste få laddning, därav denna utflykt. Tankat bilen har jag inte gjort sedan början av november då den brummade fram och tillbaka till Norrland. Billigt och bra alltså.

Inledningen på våren (jag har ju skippat vintern!) har varit ganska hyffsad, ganska lite snö har fallit. Termometern har väl sällan orkat mer än nån grad över plusstrecket och ibland har det varit tvåsiffriga minusgrader. Jag har envetet trampat på med cykeln i minusgrader och ibland riktigt elak vind. Men det har gett resultat: den naturliga viktökningen denna tid på året avstannade och faktiskt har 1,5 verkligt kilo tappats, blodsockret ligger väldigt nära det acceptabla och blodtryck och kolesterol ser riktigt fint ut. Men så är det fråga om rekordcykling. Redan i förrgår slogs det gamla rekordet från år 2007 på 114,7 mil för årets två första månader. Med åtta extra dagar att förbättra resultatet lär det bli riktigt fint i år. Utan cykeldatorn skulle jag naturligtvis inte cykla så här mycket den här tiden på året, för särskilt behagliga mil har det ju inte varit. Men det är kul att slå rekord, även om det bara är ens egna!

Från FB

Maj var inte helt nöjd med att sitta i telefonkö häromdan: ” Tryck 8 för bla bla. Tryck 1 för bla bla. Tryck 5 för bla bla. Du har plats 148 i kön, beräknad väntetid: 1 timme och 6 minuter.” Henrik: Det brukar vara riktigt trevlig musik. Jag ringer ofta till såna där ställen för att lyssna på gratismusik. Dessutom är man ju sysselsatt en stund, vilket passar särskilt bra på jobbet där man måste se upptagen ut.

Nästan turistattraktion

Tänk vad mycket pengar Sverige, och då framför allt Skåne gick miste om förra fredan då en meteorit slog ner i Ryssland, sannolikt den största på 100 år. Hade stenbumlingen slagit ner 1 minut 40 sekunder tidigare hade Malmö hamnat på världskartan och kunnat locka hundratusentals turister! För Malmö-Köpenhamn ligger på ungefär samma breddgrad som den ryska staden Tjeljabinsk där stenbumlingen slog ner efter att ha svischat förbi Skånes huvudstad knappt två minuter tidigare. Till att börja med hade nog knappast skåningarna varit så glada att få bumlingen i skallen, men de är ju kända som ett driftigt folkslag och skulle säkert ha kunnat locka en otrolig mängd turister som skulle spendera massor av pengar för att se ödeläggelsen och börja leta efter värdefulla meteorbitar att ta hem som souvenirer. Dessutom skulle räddningsarbetet ha skapat ett mycket stort antal nya arbetstillfällen, särskilt ungdomar har ju svårt att få jobb och det här hade varit ett utmärkt tillfälle för dessa. Och Malmö ligger ju på tillräckligt avstånd för att vi göteborgare inte skulle drabbas! Läs mer på http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/rymdstenen-tva-minuter-fran-malmo

Leksak

Man kan ju hitta på nästan hur mycket som helst för att få fira lite: att man vunnit eller förlorat, att solen gick upp i väster eller att fotbollslaget Öster egentligen spelar i söder. Fast kommer man på alltför många saker att fira så får man nog så småningom gå med i AA. Själv kom jag i förrgår på att jag fyllde 56 ¼ år och detta måste sannerligen firas. Eftersom jag har alldeles för få gitarrförstärkare i förhållande till antalet gitarrer så firades födelsedagen med inköp av en ny förstärkare. Denna lilla rackare sitter nu uppe på mitt rack av förstärkare. Om nu sanningen ska fram – vilket den ju ska, även då jag säger något – så är det mer tänkt att ha med förstärkaren på resor och framför allt i sommarstugan. Förstärkaren levererar endast 10 watt och kan drivas både via elnät och åtta små AA-batterier. Nästa gång jag har något att fira, t.ex. att solen skiner på en måndag, så får jag väl köpa en massa batterier. Då behöver jag ju inte gå med i AA på ett tag till.

Att översätta

Jag är i stort sett nöjd med Facebook och dess funktioner. Fast ibland kan det bli lite fel, som i förra veckan då en av mina bekanta meddelade att hon skadat foten illa. En gemensam vän skrev endast ”aj”, men direkt under stod det ”(visa översättning)”. När jag tryckte på översättningsknappen kom det fram det lite märkliga ”även”. Jag kan för allt i världen inte klura ut vilket språk automatöversättningen trodde att det var skrivet på.

Det här får mig även att tänka på då jag senvåren 1987 ställde mig i bostadskö i Göteborg. Att få en lägenhet i centrala stan var ju omöjligt, så jag skrev in mig i förorten Tynnered en mil utanför stan. Det var några före i kön som skrev in sig. ”Namn”, frågade bostadsförmedlaren. ”Jaroslav Mirslovskij”, sa den första, och förmedlaren antecknade galant. Mannen framför mig hette visst Jorma-Pekka Hinttalarisoinen, vilket snabbt nedtecknades. Sedan var det min tur och jag sade ”Henrik Tallgren”. Bostadsförmedlaren tittade lite på mig och sa på bruten svenska ”Kan ni bokstavera?”

Kall resa

I början av februari 1976 gjordes en bussresa till St. Petersburg. Eftersom jag är lite av Motvalls kärring så kallade jag staden i många år för just St. Petersburg, men när den bytte tillbaka namnet till just detta så svängde jag över till att kalla den för Leningrad. Man ska ju vara konsekvent i vrångheten! Vrång och ovillig att inlemma mig i gällande regelverk gjordes genast tillkänna då vi passerat gränsen till Sovjetunionen efter några timmars tullkontroll. De första milen innanför gränsen rådde fotograferingsförbud, därför finns det en massa helt ointressanta kort i albumet från gränsområdet….

I mitten av 1970-talet fanns det nästan inget man kunde köpa för rubel, men för de människor som hade västvaluta fanns speciella affärer där man kunde handla. En dag frågade en ung man från Minsk i Vitryssland om han kunde få köpa mina jeans för 100 rubel, vilket motsvarade 600 kronor (kanske 5-6000 i dagens penningvärde). Jag sålde inte byxorna, det hade inte funnits en chans att handla upp dessa pengar för nästan överallt där jag var så gällde västvaluta – för oss turister fanns nästan ingen möjlighet att handla för rubel.

Det blev i alla fall några intressanta dagar i Leningrad. Bland annat lärde jag mig att arbetslösheten var i stort sett noll: alla gavs någon form av sysselsättning hur obetydlig eller onödig den kunde tyckas vara för oss som kom från ett betydligt med ”utvecklat” land. Exempelvis satt det på varje våningsplan på hotellet en gumma (”nyckelpiga”) som hade hand om nycklarna till rummen. Hade denna resa skett med den kunskap jag har idag skulle jag naturligtvis ha betraktat allt med helt andra ögon. Men för en politiskt ointresserad och okunnig 18-åring var Leningrad (och i förlängningen Sovjetunionen) endast ett intressant resmål där vi skyfflades vidare från sevärdhet till nästa sevärdhet utan att se något utanför den fasad som regimen valde att visa upp. Här en lite suddig bild av mig utanför Vinterpalatset.

Lustigt: om konsten att spåna

Nuvarande påven ska som bekant avgå inom kort, vilket har satt igång en massa aktivitet bland såväl journalister som oss vanliga dödliga. Själv gav jag ett litet bidrag förra veckan på facebook till den här bilden som fick följande text: ” Ikväll kom svaret till varför påven tvingades abdikera: En topphemlig operation inför könsbyte. Kanske inte så allvarligt, men i samband med detta ville han tillåta kvinnliga präster, detta för att kunna fortsätta sitt ämbete som ’påva’! Så därför blev han helt enkelt avsatt av kardinalerna.” Och i lördags lade Lennart ut den här bilden på en trombonspelande påve, vilket fick ett glatt gäng att genast spåna vidare, här en hel del av det som skrevs (redigerat av mig):

Åke: Han ser ju faktiskt ut att vara lite dragen? Henrik: Dragshow?

Mikael: One last trombone solo...

Lars: Nog visste man att katolska präster hade vissa böjelser, men inte såna dragningar...

P-O: Påve Power. Kapellmästare i Sixteenska. Många watt i kanen.

Henrik: P-O verkar på G ikväll: för mycket brass? P-O: Förhöjd stämning – är på Giss!

Pär: Påven läser väl konklav?? Allt annat torde vara kardinalfel!!

Henrik: Nu vet jag inte längre vad jag ska trumpeta ut, ni har mig på kornett!

Pär: Tycker det ser ut som ett Ge-sus ackord. The Pope goes Thelonius Munk!!

P-O: Urpremiär på ett klockstycke

Henrik: Sverige hade Povel Ramel, Vatikanstaten Påve Skrammel......

Pär: Solist med blank mensur och tonsur!! P-O: Populist.

Pär: Kardinalerna spelar enbart oblata stämmor. P-O: Det är oblatigoriskt

Henrik: Ni musiker är alldeles för vitsiga med ert musikkunnande. Jag lyssnar bara till enklare musik såsom exempelvis Trioler till Mor......

Henrik: Katolikerna var väl först med reggae? Baktakt......

P-O: Och mellan vilka kanaler brukar Frank zappa? Pär: Han var den siste av Homo Zappiens. P-O: Var han homo? Homorist. Pär: Vet inte säkert men han spelade bi- klarinett i alla fall. P-O: Kunde inte hålla klaffen.

Henrik: Blåssippan uti backen står.....

Henrik: Att ni vet besst kunde jag inte aissa!

P-O: Dissa oss inte! Henrik: Nu är du i ditt esse! P-O: Gess! P-O: Bi-klarinett in ass.

Henrik: Tänkte skriva lite mer här, men har slut på bleck.... P-O: Använd blåsstencil

Pär: Drogbasun!! Då blir man euphonisk!!

Henrik: Jak spellar gitar, men det sitar ni sekert i. P-O: Strängt taget. Henrik: Min gitarrlärare gav mig en sträng uppfostran! P-O: Lärde ut skamgrepp.

Pär: Var det han som föddes i ett stall var så ensam i sin sadel?

P-O: Fick krubba ensam. Det kom bara vice män. De ordinarie var lite på kamelen.

Avslutningsvis kan jag konstatera att direktörernas träning av golfsvingar är ett sätt att uppmärksamma de svagaste i samhället, för varje gång direktörerna hämtar nya bollar tänker dom på de utslagna. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 28 februari (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 14 februari 2013

Veckan som varit/veckan som gått

I fredags stack jag som vanligt ganska tidigt från jobbet, kämpade på med cykeln på lite omvägar för att få lite extra motionskilometer. Strax innan hemmet gjordes matinköpen inför helgen, så här skrevs på Facebook: Det är ju alltid trevligt att kunna glädja någon. Alldeles nyss i kassan på Willys frågade jag ”Vad är maxlängden vid den här kassan”. Kassörskan tittade på mig och sa ”Va?” ”Jo, jag är 1,68 och det står 'Endast kort'”. Kassörskan blev väldigt upprymd över detta lilla utspel! Kenth tyckte att jag var ’hopplös’. Henrik: Tvärtom, jag inger hopp för andra. Det är nog inte så roligt att sitta i kassan med alla fredagsstressade kunder.

Lördan inleddes med massor av kallgrader, men på eftermiddan hade temperaturen blivit såpass dräglig att det gick att ta sig ut. Men då började snön falla i den kraftiga vinden. Till slut stannade cykelmätaren på drygt två mil. Att dessa ansträngningar görs i skitväder beror både på att hälsan måste skötas och att jag har en rejäl tävlingsinstinkt. För igår passerades 100 mil med cykeln för året, vilket är fyra dagar tidigare än rekordet från år 2007. Det är roligt att slå rekord, hur små de än är!

Inför lördagskvällen införskaffades en flaska glögg, hade som vanligt tänkt ta en Blossa men ändrade mig i sista stund och prövade på en ny bekantskap – Dufvenkroks Original. Den smakar verkligen annorlunda, har ännu inte bestämt mig om den är god eller inte…. Och så köptes en flaska öl, en Fullers Golden Pride, vilket föranledde detta inlägg på fb: Nämen titta vad jag hittade i garderoben! Jag får nog anordna en Pride-festival ikväll. Mikael: ”Risk att du blir Fuller….” Henrik: Ja dom var många som kom ut ur garderoben….”

Lite mer från fb

I förrgår lades ut album nummer två av fem med en slags semesterbilder/resebroschyr från Finland. Det har tagit lång tid att komponera albumen och att göra lite research för att ha något att berätta om bilderna. Men samtidigt får jag lära mig mer om de platser som besökts. I Nystad strax ovanför Åbo knäpptes en del bilder på Bonks museum, tyvärr blev alla misslyckade på grund av att kameran krånglade. Bonk Industries är helt påhittat av en konstnär och dom har massor av konstiga maskiner där, mer finns att läsa på deras hemsida, se http://www.bonkcentre.fi/p1_swe.htm. Men det blev i alla fall 30 bilder som lades ut, exempelvis den här kiosken som finns i Brunnsparken i Helsingfors.

I fredags fotograferade jag av en bild från paret Berglins underbara teckningar. Både bild och kommentar från mannen är helt underbar. Och så min egen lilla tolkning av budskapet: ” Det varnas så mycket för alkoholen nuförtiden, så jag får väl ta några öl istället.”

I måndags skrev Jonas ”Det är snö och många är upprörda.” Henrik: Jag tycker mest synd om snön som krossas av alla bilar. Kolla där en bil precis farit fram: massor av upprörda snöflingor alldeles efter bilen!

Söndags(o)tur

I söndags var det ganska kyligt ute, men till eftermiddan dämpades kylan och jag kunde grensla cykeln för en härlig tur utefter älven. Längst bort i Majorna, några hundra meter från det ställe där cykelkedjan gick av söndan två veckor innan, så blev det nu punktering. Jaha, det var bara att leda cykeln bort till cykelreparatören Leif 3,5 kilometer bort, låsa cykeln, lägga nyckeln i brevlådan och ta spårvagnen hem. Trodde jag. För Leif hade passat på att ta en tidig vårsemester och öppnar inte förrän i början av mars. Så det var bara att fortsätta leda cykeln till hemmet, ytterligare sex kilometer till. På måndan hade jag träningsvärk för jag går ju nästan aldrig långa sträckor, det är ju cykeln som gäller.

En liten powernap efter den ansträngande promenaden, sedan var det dags att fixa punkan. Slang fanns hemma så det var bara att kränga av däcket och i med ny slang. Trodde jag. Jag höll väl på 20 minuter innan jag ens fick bort bakhjulet. Sedan en massa kladdgöra innan det nypumpade hjulet skulle sättas tillbaka. Det var svårt att få bort hjulet, men i stort sett omöjligt att få dit det igen. Kedjan trasslade, hjulet hamnade snett och att få i skivbromsen i den millimetertjocka öppningen gick bara inte. Efter en timmes försök var jag helt vansinnig, öppnade fönstret i sovrummet och kastade ut cykelhelhelvetet en våning ner. Efter att ha studsat lite i asfalten landade cykeln uppochner. Strax därefter for bakhjulet samma väg. I min frustration siktade jag på cykeln för att göra mesta möjliga skada, men till min oerhörda förvåning såg jag att hjulet hamnade på exakt rätt plats. Jag gick ner på gården: visst satt hjulet precis som det skulle. Efter lite finjustering av växlarna så fungerar den igen hur bra som helst. Men nästa punktering på bakhjulet överlåts helst åt Leif att fixa.

Nattlivet i Finlands näst största stad (favorit i repris 2/10 2008)

En lördag i juli åkte jag över till min kompis Kimmo för att hjälpa till med att lägga taket på hans nybyggda uthus, över åren har vi hjälpt varandra med olika byggnadsprojekt. [not 2013: här en bild på uthuset. Att få upp de enorma takplåtarna var ett styvt jobb!] Vid 20.30-tiden gav vi upp för dagen, åt lite grillmat och tog några öl. Strax efter klockan 22 cyklade vi på lite skogsstigar och småvägar in till Esbo centrum ”för att göra stan” – Esbo ligger i direkt anslutning till Helsingfors och är befolkningsmässigt Finlands näst största stad.

Vi stannade till utanför en pubb och jag låste cykeln med blocklåset, men skulle för säkerhets skull låsa den i en stolpe med vajerlåset. Då upptäcktes att nycklarna till båda låsen låg i bilen, fem kilometer därifrån. Attans också, men inte mycket att göra åt. Det var ju mer av att ”gilla läget”. Och på pubben ville man ha 2 euro för att ta emot de jackor som vi inte hade på oss (det var ju sommar och varmt!), vilket jag vägrade betala så vi gick vidare till nästa pubb. Där ville dom ha 6 euro i inträde för att vi skulle få höra på diskomusik som vi inte ville höra. Nä. Tyvärr så finns det faktiskt bara två pubbar i centrum av Finlands näst största stad! Till och med Nickby har fler pubbar, en by i den kommun jag vistas i på somrarna och som stoltserar med några tusen invånare! Så vi traskade en dryg kilometer bort till förorten Södrik och slog oss ned på en uteservering. Kimmo gick in och köpte öl, vilket smakade bra i den sena sommarkvällen och efter vår cykeltur med efterföljande promenad. Efter en liten stund berättade han att vi fått betala garderobsavgift på 1,5 euro vardera. Trots att vi satt med exakt samma kläder som vi kom med och detta på uteserveringen! Så här i efterhand så är jag glad att han inte berättade att det kostade pengar att gå in på denna pubb, för då hade vi blivit helt utan öl för resten av kvällen. För principfast är jag; principfast är ett annat ord för vrångskalle!

Efter två mellanöl gick vi till en pubb som låg ett par hundra meter därifrån. Men även där ville dom ha någon form av inträde för att ta hand om dom kläder som vi inte kunde lämna ifrån oss utan att bli nakna, så jag föreslog att vi skulle åka hemåt igen. Väl tillbaka tog vi en nattaöl i trädgårn och diskuterade världsförbättringar. Och vi fick behålla kläderna på utan att det kostade oss en enda cent. Jag har senare läst om det obefintliga nattlivet i Esbo – de flesta esbobor åker till Helsingfors då de vill ha trevligt.

Grammofonarkivet….

på Sveriges Radio är visst ett av de allra största i världen. Hur många skivor som finns där har jag ingen aning om, men det är nog miljontals. Därför är det märkligt att radion, och då särskilt lokalradion Radio Göteborg, envisas med att mestadels spela omkring 100 låtar. Det är i stort sett samma låtar som mal på om och om igen, och ibland kastas nån ”gammal goding”. Men det här kanske speglar det svenska folkets musiksmak, ett folk som såg till att låten Du e min man låg på svensktoppen i 5,5 år? Ska man höra lite mer spännande låtar så får man vänta tills söndagskvällarnas Da Capo med Anders Eldeman som följs av den mycket kunnige Stefan Wermelins program. Både Anders och Stefan spelar ofta låtar som aldrig tidigare hörts på den svenska radion. Båda herrarna har lärt sig att hitta i grammofonarkivet!

På tal om musik

När twisten kom några år in på 1960-talet så blev både musiken och dansen oerhört populär. Musiken hörde jag lite då och då på radion, men när dansen visades på TV stängde morsan av direkt. Jag ville ju se men fick inte titta ”för det var så hemskt”. Nuförtiden skulle säkert ha kallats ”vulgärt”. Tja, det var ju andra värderingar för 50 år sedan. En av mina absoluta twistfavoriter är fransmannen Dick Rivers, här med sin grupp Les Chats Sauvages (Vildkatterna) i Let’s twist again. Håll i er tjejer!: http://www.youtube.com/watch?v=QqwddXVuffc

Lustigt: Åsnebrygga de luxe (6)

Inte sedan 7 juni förra året har blogen haft en åsnebrygga där jag tvingar det ena att gå in i det andra. Det kanske beror på att jag i somras, för första gången på många år, var utan båt och således inte behövde någon brygga. Båten såldes sommaren innan och efter tretton säsongers ägande gjordes en faktiskt en liten vinst. Vinst blev det inte då jag ställde upp i det lokala båtracet Kitöloppet några år tidigare, för redan efter ett varv bröt jag – det var alldeles för farligt att i hög hastighet trängas med femton andra båtar. Man kommer faktiskt upp i hög hastighet med en mycket lätt båt och endast 20 hästars snurra. Så snurrigt segeryr blev jag inte av den uteblivna vinsten. Så istället för att fira vinsten med champagne blev det bara lite vanligt vin sen. Och snurrig blev jag. Fast riktigt gott vin kan man inte själv brygga.

För många år sedan försökte jag mig på att brygga hallonvin. Nåt recept hade jag inte, men tänkte att hälften hallon och hälften äpplen skulle vara en bra kombination. Det blev en riktigt god hallonsaft med massor av procent. Långt senare såg jag ett recept där det stod att det ska vara cirka tio procent hallon, annars blir hallonsmaken alltför dominerande. Fast nu var det jag som var bryggmästare och dåvarande sambon som fick plocka bären. Kanske att jag var lite för dominerande? Dominerande var i alla fall hallonsmaken. ”Smakar det så kostar det” brukar man säga, men här blev kostnaden minimal, bara några kronor för lite jäst. Gästerna var i alla fall riktigt nöjda med den alkoholstarka hallonsaften.

Saftiga prishöjningar på luncherna har det blivit det senaste året trots regeringens sänkning av momsen på krogmat från 25 till 12 procent. Man skulle ju tycka att krögarna kunde ha sänkt priset på maten och kanske ökat lite mer på priset på alkoholen, alltså mer procent på spriten. Fast å andra sidan, med ökat pris på alkoholen är det väl fler som börjar brygga hemma för att bli lite snurriga.

Avslutningsvis sitter jag här och tänker tillbaka på barndomen: vi var väldigt fattiga och hade inte ens råd med katt, fick istället ha en hink som spann. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 21 februari (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 7 februari 2013

Veckan som varit/veckan som gått

I fredags gjordes årets första barhopping med Janne. Start på kinakrogen Gröna Brunnen i Majorna, via ett besök på Solrosen för att som vanligt avslutas på den närmaste pubben vid Wieselgrensplatsen en kilometer hemifrån. En ganska lugn och trevlig tillställning där vi som vanligt ventilerade de mesta ämnen, fast med en touch åt det politiska hållet. Väl hemma igen i god tid före midnatt kom dock följande statusuppdatering på fejsbok: Är nu åter med fyra bulor i pannan efter en väl genomfestad kväll. Tack vare de fyra bulorna hittade jag till rätt lägenhet, det är fyra lyktstolpar på min gata och vid den sista bor jag. Det är egentligen ganska praktiskt att vid tre promille ha dessa ljuspunkter att cykla in i....

I lördags var det strålande sol och en minusgrad då cykeln grenslades. Fortfarande soligt då jag kom tillbaka efter fem mil. Och då hade temperaturen stigit till en skön värmegrad! Att enbart cykla är ju ganska tråkigt, i synnerhet då det inte är särskilt varmt ute. Så lördagens projekt var att upptäcka lite ovanligheter, fotografera dessa och sedan lägga ut som ett album på fejsbok. Bland annat hittades i ett dike en skylt där det stod ”Filminspelning”, hur nu denna kommit dit, likaså en överfylld gammaldags soptunna i plåt där det börjat växa gräs i det översta lagret. Mycket konstigt finns det ju, men man får ju hitta på lite konstigheter också. På en loppmarknad inhandlades två små segelbåtar för en femma stycket. Dessa lades i en liten vattenpöl och fick följande bildtext: Direkt isen går upp börjar seglingssäsongen.... J

Även på söndan gjordes ett loppisbesök, nu på Kommersen i Masthugget. Den här gången köptes två lite större nallar för en tia stycket, vet redan vem som ska bli mottagare – hon har redan 31 mindre gosedjur som väntar på leverans…..

Pust, stön och svettigt

Strax efter blogen publicerades förra torsdan noterade jag att det blev rekordcykling för januari, 62,6 mil, vilket är en kilometer mer än år 2007. I söndags gjordes även en summering av veckans cykling, det blev 26,4 mil vilket måste vara nåt helt fantastiskt rekord för den här tiden på året. För mig alltså, andra cyklar säkert längre. Nu är det inte så att vi har kanonväder i Göteborg, utan mer av överlevnadsinstinkt eftersom blodsockret legat för högt under senare delen av hösten. Och då gäller det att öka motionsdosen.

London i april 1975

Jag har tidigare skrivit lite om de fem charterresor jag gjort, den första till Mallorca hösten 1975. Fast den absolut första charterresan gjordes faktiskt ett halvår innan tillsammans med Anders från hembyn, här en bild innan avfärd där vi har laddat upp i taxfreebutiken. Vi landande på London Stansted, en flygplats lika avlägsen från London som exempelvis Stockholm Skavsta som ligger halvvägs till Malmö. Ett av våra mål var att träffa Willy som bodde ett år i Ljusne ett par år innan och som jag besökte sommaren 1974 då jag tågluffade till bland annat London. Vi hade köpt med oss från taxtfreebutiken en flaska Johnnie Walker, Black Label som gåva, men av någon anledning fick vi inte tag på Willy, det här var ju långt före mobiltelefonernas tid. Ingen av oss var förtjust i whisky, så sista dagen hällde vi ut den i vasken på hotellrummet.

Men det blev en skön vecka i London. I Ljusne var det ju fortfarande vinter, medan våren kommit ordentligt till London i början av april. Och festade gjorde vi hela veckan, första kvällen tillsammans men sedan blev det ett märkligt varannandagsfestande: Anders var på G ena kvällen och jag den andra. Det var jobbigt att släpa omkring på den fulle Anders och han måste ha haft samma problem med mig de kvällar han höll sig nykter och det var min tur att ”göra London”. En kväll då det var min tur att vara nykter åt vi en sen middag på en restaurang intill hotellet (här den ”vackra utsikten” från hotellet i Bayswater). Anders beställde in en rejäl konjak. Och en CocaCola som han blandade med. Inte helt passande på en restaurang. Jag skämdes en hel del, men det är nog få londonbor som kommer ihåg detta helgerån att blanda ut den fina konjaken. Efter en vecka var vi hemma igen i ett slaskigt Sverige, nöjda med att få ha mött våren långt innan den kom till byn.

Alla höjdpunkter från förra veckans bandy-VM

Och så över till nästa ämne…

Musikexpert?

Jag har ganska bra koll på musik, kanske inte den allra senaste, men så där i allmänhet. Det har jag i alla fall trott ganska länge. Nyligen läste jag i lokaltidningen att britten Sting ska komma till Göteborg i sommar. Ha! Jag vet ju att U2 är från Irland, fast innan jag kastade mig över insändartelefonen så kollade jag lite på nätet. Javisst är U2 från Irland, fast det var ju i the Police som Sting spelade. Och det är 30 år sedan han hoppade av bandet. Jag trodde dom fortfarande spelade…..

Sent i söndags gick det ett program på radion om the Pretenders. Eftersom jag uppenbarligen är dåligt bevandrad i den senaste musiken började jag lyssna på dokumentären. Hoppsan, deras första LP släpptes för 33 år sedan – och jag som trodde det var en av de moderna grupperna! Jag har blivit en dinosaurie! Eller ett levande fossil. Jag får nog börja inse att Elvis inte hoppat av utan verkligen är död och att det faktiskt är väldigt länge sedan rock’n’roll var en modern och levande ungdomsmusik. Fast aldrig att jag sjunker så djupt att Svensktoppen rattas in på radion eller att följa Melodifestivalens alla etapper. Rock’n’roll is here to stay!

Dåliga föräldrar…..

Det finns det nog egentligen inte så många sådana. Men det vimlar av en massa omdömeslösa föräldrar. I början av förra veckan var det väldigt halkigt i Göteborg, på måndan fick jag leda cykeln en hel del på väg till jobbet samtidigt som andra svischade förbi i god fart utan att märka att det var snorhalt. Jag såg ingen som vurpade, men en del av dessa våghalsar lär nog ha kört omkull. Det var i alla fall väldigt upprörande att läsa denna kommentar som gjordes av en av mina vänners vänner på facebook: ” Jag har vurpat två dagar i rad (!) på väg till dagis med Elin i barnstolen, stackars barn. Nu får cykeln stå ett tag även om våren verkar titta fram i Göteborg.” Att vurpa en endaste gång med en helt oförsvarbar människa i sadeln är ju hemskt, att göra samma sak två dagar i rad måste ju vara åtalbart!

Från fejsbook

Vi har haft snöfritt en tid men natten till igår kom några ensamma flingor, det var knappt att snön räckte till för att täcka de gröna gräsmattorna. Innan jag stack till jobbet knäpptes denna bild över parkeringen utanför och fick följande bildtext: ” Det var en fruktansvärd snöstorm över Göteborg inatt, på vissa håll har det kommit närmare två centimeter snö. Som vanligt är det kaos i trafiken: massor av bilar i diket, spårvagnar som spårat ur och gamlingar som inte kan ta sig till butiken. Jag får nog stanna hemma från jobbet idag. Gomorron förresten!” Lite senare tillades att ”J ag har precis monterat en liten plog vid framhjulet. Om jag kör på de lägsta växlarna så går det nog att ta sig till jobbet.” Maj tyckte att jag för säkerhets skull även borde ha med mig snöskor för att kunna pulsa i snön. Henrik: Jag tar på mig finskor. Och finskor är ju kända för sin tango, så det går nog som en dans att ta sig till jobbet.

I lördags skickade Trolle den här häftiga bilden. Om man ska skoja med andra måste man absolut kunna bjuda på sig själv, så jag lade ut bilden med följande: Det här är min stamfader (!), när trädet böjde sig blev det den första Tallgrenen. Eller är jag ute och cyklar som vanligt J Lennart: Singelolyckor ligger tydligen i släkten? Henrik: Javisst! Först är man singel, sedan hamnar man i olycka och för släkten vidare. Och så blir det små kottar..... Livets gång alltså.

Söndagsutflykt

I söndags var sista giltighetsdag för mitt provåkarkort så på förmiddan cyklade jag ner till järnvägsstationen för att testa den nya Alependeln. I flera år har man byggt och härjat för att förbättra både landsväg och järnväg, de dryga tre milen från Älvängen till Göteborg har ofta tagit 1 till 1,5 timme för de hårt ansatta bilisterna. Men nu är allt färdigt, pendeltåget invigdes för två månader sedan. Den som väljer tåget är inne i stan på drygt 20 minuter, avgång varje kvart. Så här ser det ut vid Älvängen som är ändhållplats för pendeln, men det finns många andra tågförbindelser som tar resenärerna högre upp mot Trollhättan och längre.

Innerst inne är jag snäll……

men ibland görs små spratt som vissa kan uppfatta som lite förtretliga. Jag har ju lärt mig att man ska hälsa på andra, även såna som man inte känner, särskilt då man är ute på landsbygden. I början av 1980-talet körde jag ofta buss åt Taxi Mokorset. En gång hade firman lånat in en buss som förutom den vanliga tutan hade rejäla signalhorn utanpå. På väg från Stråtjära till garaget i Mokorset hann jag upp en traktor som drog ett fullastat släp med hö. Tre fyra personer satt på hölasset och hade blicken riktad framåt. Jag påbörjade omkörningen och precis i höjd med hölassets passagerare hälsade jag dom med ett vänligt bröl från signalhornen. Tänk vad 140 decibel kan skrämma människor som sitter i godan ro ett par meter från ljudkällan!

Lustigt: Gratis

Jag tycker om sånt som är gratis. På fredagar har butikerna ofta smakprov, någon försäljare som försöker kränga köttbullar, pitepalt eller gu vet vad. Jag tar alltid för mig, säger nåt uppskattande om produkten och lyckas ofta få en andra portion. Dagstidningar köper jag kanske en eller två gånger per år, läser hellre tidningarna gratis på nätet. Ett tag fanns tre gratistidningar i Göteborg, men utkonkurrerades av Metro, en gratistidning som jag alltid plockar med på väg till jobbet. Ibland förblir den oläst, men gratis är gratis….

Då jag vistas i stugan i Finland om somrarna åker jag ett par gånger in till nåt av de stora köpcentra som finns i närheten. Där finns det massor av gratistidningar med nöjesnytt, skärgårdsupplevelser och en del annat. Jag tar med mig alla utom den finska upplagan av Metro, min läsförståelse av det finska språket är ytterst begränsad och jag vill absolut inte läsa en nyhetstidning som jag inte förstår. Häromåret plockade jag som vanligt med en massa gratismagasin från köpcentret Östra Centrum. Väl hemma i stugan började jag bläddra igenom dom, men insåg snabbt att en av de tidningar jag fått med mig var ett så kallat homomagasin, vilket inte är en inriktning som passar mig. Men istället för att slänga den i tidningsåtervinningen så lade jag den i brevlådan hos min granne Leif, som knappast heller har sådana böjelser. Han vet nog än idag inte hur han fick denna tidning i postlådan!

Avslutningsvis vill jag citera min far: Det gäller att supa medan man är nykter, sedan blir det ingen ordning alls. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 14 februari (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 31 januari 2013

Veckan som varit/veckan som gått

Veckorna lullar på i maklig takt nu. På kvällar helger blir det lite läsning, varvat med att vara ute på nätet och kanske skriva en och annan fånighet. Förra veckan var så svinkall att det inte gick att cykla, det var bara dom värsta självplågarna som grenslade hojen. Som tur var aktiverade jag redan på måndan det tvåveckors provåkarkort som lokaltrafiken Västtrafik har bjudit på och använde det hela veckan. På fredagskvällen gav sig äntligen den tvåsiffriga minustemperatureren och framåt söndan blev det plusgrader. En liten snöstorm på söndagskvällen störde inte mycket, för på måndagsmorronen hade de ljumma vindarna smält bort det mesta av snön. Men asfalten höll fortfarande minus. På många ställen var det isgata så cykeln fick ledas ganska långa sträckor på väg till jobbet. Skulle nog ha tagit buss och spårvagn när jag ändå kan åka gratis.

Särskilt varmt kan man ju inte säga att det var på lördan, men efter en cykelfri vecka kämpade jag på i tre minus och rejäl vind. Som vanligt hann jag med en loppmarknad också och som vanligt blev det inget köp, men det var skönt att få komma in en stund i värmen! Även på söndan gjordes ett loppisbesök. Timmen innan stängningsdags kan man göra de bästa affärerna eftersom försäljarna ogärna släpar hem grejerna igen. En försäljare hade en massa gosedjur kvar. ”Vad vill du ha för dom där då”, frågade jag. ”En femma stycket”, blev svaret. Jag har ingen aning om vad dom kostar i butik, men antar att detta var något billigare….. ”OK, jag tar dom”, sa jag. ”Va, allihop?” En 50-lapp betalade jag för två fullproppade papperskassar med gosedjur – 31stycken, vilket innebär 1 krona och 61 öre (19 cent) per djur. Jag inbillar mig att dotterdottern Tiril inte kommer att bli helt missnöjd då hon framåt sommaren får dessa gosedjur. Som av en händelse har hon helt nyligen fått en extra hylla i sitt rum, så det finns nog stor chans att nallarna hamnar där.

Eftersom förra veckan blev i stort sett cyklingsfri har jag tagit igen en hel del denna vecka. I tisdags klämde jag till med fyra mil i sadeln, vilket följdes upp med fem mil igår och fyra till idag. Det känns skönt att komma igång med motionen igen efter att kroppen har svällt lite på bredden de senaste månaderna. Fast det här goa vårvädret håller väl inte i sig så länge till, vi är ju bara i årets första månadsskifte ännu.

Att fotografera…..

är trevligt, likaså att kolla på bilderna efteråt. Sedan snart två år tillbaka knäpps alla bilder i cirka 2 mb så att dom senare kan beskäras rejält utan att det märks på bildkvaliteten. I somras blev minneskortet fullt så det blev till att köpa ett extra, jag knäpper många tusen bilder på ett år. I snart två veckor har jag då och då valt och vrakat från de bilder knäpptes i Finland i somras. Till slut blev det cirka 160 bilder som torde vara representativa för sommarens resor, bilder som delas upp på fem album och läggs ut på fejsbok. Men det är svårt att slänga de sista bilderna för att komma ner till acceptabelt antal. De flesta bilderna har jag något att berätta om, har även sökt en hel del information på nätet för att kunna berätta ännu mer. Lite ”tur i oturen” kan sägas vara att kameran krånglade hela sommaren, så att inemot hälften av bilderna blev suddiga och måste slängas…..

Eftersom jag reste mycket i både Finland och de baltiska länderna så har det ibland varit svårt att identifiera var en del bilder är tagna. En bild var extra svår att lokalisera, men efter att ha sökt på ett antal orter i området bilden knäpptes kunde den identifieras som ett gigantiskt spannmålsmagasin på Jockis gård. På köpet fick jag från Wikipedia en intressant historia om Jockis gård, vilken kring år 1800 var den största jordegendomen i hela Finland. Hur stort området var vet jag inte, men Wikipedia säger att ”Due to the crofters law of 1918 and the land reform law of 1945 the estate was split into more than 1500 homes and small farms. The rest of the estate was transferred to the ownership of the Finnish state in 1918”, se http://en.wikipedia.org/wiki/Jokioinen . En egendom som kan splittras upp i 1500 småjordbruk och ändå fungera som ett eget stort jordbruk måste ju ha varit enormt stor! Till sommaren planerar jag att ha den bärbara datorn med på resorna och då ska det nog gå att hitta många fler intressanta saker på de orter som besöks.

Släktskap….

är inte så där helt okomplicerat nuförtiden där ganska många barn byter mödrar och fäder till nya och behåller även de gamla. Känd är ju historien om de två skolbarnen som diskuterar vuxna: ”Jasså, är det där din pappa? Han var min pappa för två år sedan.” När jag växte upp fanns det inte alls så många svårigheter av denna grad som idag. Men det där med släktskap är svårt ändå. Som liten stred jag och min kusin Lena om mormor: ”Det är min mormor! Nej, det är min mormor.” Vi var antagligen för unga och/eller för dumma för att förstå att det var bådas mormor. Och våra föräldrar kom naturligtvis inte på tanken att förklara för oss hur vårt gemensamma släktskap hängde samman. Fast innerst inne visste jag nog att det var min mormor lite mer än Lenas: jag bodde ju i byn medan Lena bodde tio mil bort och bara kom på besök ibland. Så det så!

Från Fejan

Micke förra veckan: Tog en powerwalk från Flyget och ner på stan idag. Kom på att mina ringar i öronen kyler örsnibbarna, vilka stelnade till och höll på att gå av när jag passerade Hällåsen! Henrik: Kanske du borde flytta ner ringarna en meter för att glädja frugan...

Som nämnts har jag ju massor av bilder att välja från. I lördags publicerades denna bild med följande text: ” I somras besökte jag Försvarsmaktens utställning ’Framtida vapen’. Den här gigantiska slangbellan är tänkt att användas ifall oljan tar slut och man inte längre kan köra med sina flygmaskiner och stridsvagnar.” Några timmar senare kom dock detta: ” Eventuellt så minns jag fel. Kan det här vara en barstol vid en uteservering i Björneborg, Finland......?”

En annan bild från i måndags: När man ljuger hoppar grodor ur munnen. Jag ljuger så förskräckligt att jag ibland förvandlas till en groda. Sätter jag då en krona på huvudet så tror damerna att jag är en förtrollad prins. Och så är den natten räddad J

Den som läste…..

förra veckans blog kanske förundrades något över det aktuella inlägget om köttskatt där jag skruvade lite på Jordbruksverkets inlägg tills det blev ganska absurt. Bland annat svamlade jag om utsläppsrätter på den luft vi andas. Historien skrevs på tisdagskvällen, med komplettering på onsdan och publicerades som vanligt klockan 20 på torsdan. Samma dag hade den skämtsamma internettidningen Dagens Svenskbladet en artikel på samma tema. Det är ju roligt att man ligger i tiden med de absurda idéerna, se http://svenskbladet.se/politik/index.php?alias=sarskild_skatt_pa_luft_ska_minska_koldioxidutslapp.html

Rock Tour 1994 i USA (favorit i repris 25/9 2008) Denna är lätt omskriven sedan den först publicerades och har nu lagt till en del egna bilder

Jag har spelat gitarr en massa år och har även ambitionen att lägga ut en del av mitt inspelade material på hemsidan (det är fortfarande en massa analoga inspelningar som måste konverteras till mp3). Många vänner och bekanta fick en del av dessa inspelningar tillsända med post på 1990-talet. Men det är få som vet att jag har gjort en äkta ”Rock Tour” i USA. För det har jag! Fast det är nog inte lika glamoröst som jag vill påskina med rubriken.

I maj 1994 följe jag med min gamle kompis Steve som hade funderingar på att köpa lite mark i Colorado. Vi lämnade Kalifornien och första stoppet blev Grand Canyon i Arizona. Steve hade frågat om jag var intresserad av att vika av huvudvägen för att ta en titt på kanjonen. Det skulle bli en timmes extra körning från huvudvägen, men det var väl OK tyckte jag. En timmes extra körning och en timme vid Grand Canyon skulle väl knappast spräcka tidsschemat. Det blev två timmar vid denna kanjon innan vi sökte upp ett hotellrum när det började bli mörkt. Och sedan tillbringade vi nästan hela den följande dagen för att se dessa av vattnet urgröpta klippor (rocks). En halvtimme kunde ha räckt, tyckte jag och såg så här glad ut! Dagen efter tillbringades i Mesa Verde, en indiansk klippbosättning i Colorado (se http://sv.wikipedia.org/wiki/Mesa_Verde_nationalpark). Återigen en massa stenar och klippor, förvisso intressanta, men ändå…

Och så var vi flera dagar uppe i bergen i Colorado. Sten på sten och en massa berg, det ena högre än det andra. Vi åkte bil upp till skidorten Telluride och senare gjordes en ångloksresa upp i bergen med Durango-Silverton-järnvägen (se http://www.durangosilvertonrailroad.com/). Kanske en intressant tågresa, men eftersom vi åkte i en öppen vagn för att se så mycket som möjligt, så fick vi hela tiden sotflagor i ögonen och såg ingenting eftersom vi var tvungna att ständigt gnugga ögonen. Bara stenar och berg. Och hiskeliga stup några decimeter från rälsen. Som pricken över i spenderade vi en hel dag i Arches National Park i Utah, där det finns en massa konstiga stenformationer där många ser ut som McDonald’s ”M” (se t.ex. http://www.nps.gov/arch/). På tiodagarsturen såg jag nästan bara stenar, berg och klippor. Och åter stenar. Det här blev inte bara min Rock Tour, det blev en introduktion till Hard Rock. Så numera håller jag mig hellre till blues och ballader.

Lustigt: Studieskulderna…..

minskar i rasande takt. För ett år sedan skrevs i blogen att ”jag är nu bara skyldig 690 032 kronor (78 300 euro) i studielån, ungefär samma summa som då jag började betala av för cirka 14 år sedan! Nästan 4000 pix har jag amorterat av det senaste året. Klaras amorteringarna av i den här takten så blir jag nog skuldfri ungefär till 200 årsdagen. Just nu finns det lite pengar på kistbotten så kanske jag ska ansöka om lite högre avbetalningstakt, det skulle ju vara skönt att bli skuldfri redan tills 150-årsdagen i november 2106!”

Räntan är nu väldigt låg och förra året amorterades bort 7000 kronor från lånet, kvar är nu ”bara” 683 023 kronor att betala. Lånet skrivs visserligen av vid ingången till det år man fyller 65, men häromkvällen satte jag mig ner för att räkna lite på lånet utefter nuvarande förutsättningar, alltså med samma låga ränta och min förväntade löneutveckling. Med den prognosen så kommer jag ner i en skuld på ungefär 588 000 kronor (67 600 euro) den 31 december 2020. Och då efterskänker staten min skuld. Det är alltså då en skuld som är 100 000 kronor lägre än den var 23 år tidigare då jag började beta av på den. Med tanke på att jag mest är ute och cyklar och skriver fånigheter på fejsbok och i blogen, så verkar det inte som att svenska folket får så mycket för skattepengarna nuförtiden…..

Avslutningsvis så handlar jag aldrig på Konsum eftersom deras varor bara är till låns, dom har ju återbäring…. Nästa b log kommer som vanligt på torsdagskvällen den 7 februari eftersom jag har nåt att berätta då.

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 24 januari 2013

Veckan som varit/veckan som gått

Nu är det fem veckor sedan solen fick vinterstånd. När den har vinterstånd täcker ståndet nästan alla delar av solen så att endast några få strålar strilar ner till jorden. Strålar av lycka gör också jag, för imorron kommer äntligen den första lönen sedan före jul. Strålande med nya stålar! Fast det mesta strilar åt olika håll, räkningarna har vuxit till en så stor hög att jag inte längre kan räkna räkningarna.

Förra veckan var det massor att göra på jobbet. Fredagarna är heliga när det gäller att gå hem tidigt, men jag kom tyvärr inte iväg förrän klockan 18. Ofta brukar jag vara hungrig som en varg vid den tiden, men efter en otroligt smaklig viltskavsgryta till lunch stod jag mig många timmar framåt. Vad min dietist skulle säga om hon såg mig äta två rejäla portioner vågar jag inte tänka på. Men det var ju i alla fall lite grönsaker med….

På lördagsmorronen var det 14 minus, mitt på dan hade temperaturen stigit till åtta så jag försökte mig på en cykeltur in mot stan i det soliga vädret. Men det var en isande nordanvind, efter en dryg kilometer gav jag upp och åkte tillbaka till den goa värmen i lägenheten. Visserligen behövs motionen, men det får ju inte ske till priset av förfrysning!

Då termometern stigit till fyra minus vid lunchtid i söndags gav jag mig av på cykeln. Siktet var inställt på åtminstone två mil, gärna tre. Tyvärr gick cykelkedjan av, detta efter endast 700 mils användning. Tror inte att jag någonsin varit med om kedjebrott under alla mina mil med cyklar sedan jag började cykla mycket kring 1990. Kedjan har nu under vintern varit helt rostig vid ett flertal tillfällen. Det har hänt att den fått olja på morronen och sedan på kvällen börjat rosta igen – vägsaltet sliter hårt på alla fordon. Som lite tur i oturen kom kedjebrottet endast 2,5 kilometer från min cykelreparatör inne i stan. Där låste jag fast cykeln och lade nycklarna i brevinkastet. Efter ett kort telefonsamtal på måndagsmorronen var det sedan bara att hämta cykeln på väg hem från jobbet. För 150 kronor har jag nu en cykelkedja som förhoppningsvis hänger med tills att det blir dags att byta då saltningssäsongen är över. Fast den enda cykeltur som gjorts i veckan är den hem från reparatören, det har varit tvåsiffriga minusgrader och då är det buss och spårvagn som gäller.

Köttskatt

I tisdags presenterade Jordbruksverket rapporten ”En hållbar köttkonsumtion”. Där kunde konstateras att Sverige har ett av världens högsta skattetryck, men att det finns områden som slipper undan väldigt billigt. Skatten på kött är ett av dessa områden. Vi är nu ett av de länder i EU som äter mest kött, vår konsumtion måste därför anpassas till en lagom EU-nivå så vi inte sticker ut i de kommande förhandlingarna om jordbruksstöd. Hur stor denna skatt ska vara överlåter Jordbruksverket till regeringen att avgöra. Eftersom vegetarianer inte bidrar till denna skatt så är det tänkt att alla som uppger sig vara vegetarian får en extra skatteprocent för att uppväga deras smitning från köttskatten.

Ett par timmar efter att Jordbruksverket presenterat sin rapport kom Miljöpartiets nya språkrör, Rhen Air, med ett utspel om en skatt på luft för att sålunda tvinga fram folk att köpa intagsrätter, vilket är en omvänd form av företagens utsläppsrätter. Denna skatt skulle baseras på den mängd koldioxid varje människa släpper ut, ju större lungkapacitet desto mer ska man bidra med till denna skatt. Utspelet fick genast gehör bland De Lungsjukas Riksförbund, medan Moderaterna gick till motangrepp och kallade hela diskussionen för uppblåst.

Men detta var i tisdags. Idag rapporterade flera medier att Moderaterna faktiskt lyssnat på debatten om kött- och luftskatt och även börjat diskutera flera andra möjliga skatteområden som för tillfället ligger outnyttjade. Sedan Moderaterna blev det nya arbetarpartiet har de även övertagit de tidigare socialdemokratiska idéerna om skattehöjningar. Socialdemokraternas ledare Stefan Löfven gick genast till motangrepp i ett uttalande i DN:n nätupplaga för ett par timmar sedan: ”Svenska folket behöver lägre skatter. Endast med lägre skatter för såväl arbetare som företag kan arbetstillfällen räddas kvar i Sverige. Under skatter digna vi ner!”

Å så det där med Glenn i Göteborg

I blogen den 9 februari förra året kunde konstateras att det är långt mindre än 400 i Göteborg som heter Glenn. För några dagar sedan kom namnstatistiken över barnen som föddes i Göteborg förra året. Inte en endaste Glenn bland alla gossebarn. Möjligtvis kan någon ha fått namnet Glenn som andranamn, men den statistiken presenteras först den 21 februari. För någon liten parvel borde väl fått namnet Glenn. Om inte, så är det nog ute med hela Göteborg. Hela stadens anseende står och faller med den statistik som kommer om en månad…..

Vid Järntorget….

brukar körsbärsträden blomma så här vackert om vårarna. Sedan i höstas har jag beslutat att skippa vintern, det för mig numera en årstid som inte existerar. Istället blir det en längre höst, våren kommer tidigare och sommaren är som den är. Men vinter finns inte längre för mig. Ganska skönt för själen faktiskt! Körsbärsträden brukar blomma i april, så det var med viss förvåning jag såg massor av blommande körsbärsträd redan i söndags. Vid en närmare skärskådning vidare det sig vara fråga om flera hundra blommor som någon eller några gjort av små tygbitar, vilka surrats fast på grenarna med tunna fiskelinor. Vackert var det i alla fall och gav en liten försmak om ännu mer vår än den vi har just nu.

I september nästa år…

säger jag good bye till svenska folkets gamla Sparbank som numera antagit det osvenska namnet Swedbank! För i september 2014 går giltighetstiden på Visakortet ut. Swedbank torde vara den bank som har flest kunder i Sverige och är så att säga ”medlemsägd”. Men medlemmarna har knappast något att säga till om. Alla svenska banker erbjuder kunderna åtminstone Visa- och Mastercard, men Swedbank har nu ensidigt – utan att lyssna till kunderna – beslutat att alla kunder ska ha Mastercad. ”Beslutet är fattat på kommersiella grunder och korten kommer bytas ut i takt med att de behöver förnyas. –Vi fasar ut merparten av Visakorten då Mastercard passar oss bättre. Mastercard ger oss bra support, samtidigt som de även ger oss ett bra stöd i utvecklandet av våra produkter.” Jasså, Mastercard passar Swedbank bättre…. Men passar det kunderna bättre? Knappast! Jag har haft Visakort ett par decennier och vill inte ha något annat. Eftersom alla andra banker ger kunderna flera alternativ så blir det till att byta bank nästa år, läs mer på http://www.dn.se/ekonomi/din-ekonomi/swedbank-slopar-visa.

Från FB

Maj: Vilken jävla film. Näsdukarna nästan slut. Henrik: Samma här, har tittat på min rulle med Glad Pack-film. Inte en plastpåse torr.... (En liten not: år 1999 gjorde vi en liten utflykt till den närbelägna Ledholmen för att grilla och ha det bra. Jag tog med allt som behövdes för grillningen, plus en liten bit gladpack för att kunna presentera en liten fånighet. Efter vi ätit klart tog jag upp den tunna plastbiten och sa ”Nu ska vi se på film!”).

Det finns ett enormt stort bildmaterial från i somras. I förrgår fann jag denna bild på Helsingfors enda pubbspårvagn som kör runt turister under en timme på sommarhalvåret. Bildtext: I Göteborg har vi moderna men tråkiga spårvagnar där alla sitter och halvsover på väg till och från jobbet. I Helsingfors däremot serveras starköl på alla spårvagnar och passagerarna är mycket gladare. Efter ett par morronöl så arbetar man mycket bättre. Och efter ett par öl hem från jobbet blir sedan TV-programmen mycket roligare att se på!

Denna tyvärr lite suddiga bild knäpptes på en av huvudvägarna ut från Helsingfors i somras. Om jag förstått det rätt betyder ”punkka” i det här fallet någon slags ås som bildats av isälvarna under senaste istiden. Bildtext: ” I Finland varnas cyklister för dåliga vägar som kan ge punkka på däcken, så här fortsatte jag framåt istället för att svänga vänster.”

Lustigt resemöte: Norgeresan

I mitten av 1970-talet arbetade jag på Boardfabriken i Ljusne, knappast ett jobb som det var roligt att gå till. Inför pingsthelgen 1975 skulle det bli nästan en veckas ledighet om jag bara tog ledigt ett skift. Av någon anledning gav inte förmannen Stig ledigt, så därför ringde jag några timmar senare och sjukanmälde mig. Detta var ju lite känsligt eftersom min far var förman på samma ställe och därmed kollega med Stig.

Jag hade aldrig varit till Norge, men visste vilken riktning det låg åt. Så jag liftade först upp till Sundsvall och därifrån till Trondheim via Östersund. Det var visserligen inte den närmaste vägen, men den absolut enklaste att lifta. Själva resan dit kommer jag inte ihåg mycket av, det är ju 38 år sedan och mycket annat har tagit plats i skallen. På vandrarhemmet i Trondheim träffade jag på Lennart L från hembyn. Det visade sig att en ungdomsorkester från Söderhamn hade åkt med buss till samma stad. I denna orkester fanns även Per-Erik A, men han var för tillfället nere på stan nånstans. Likt den tappre soldaten Švejk traskade jag ner på stan för att prata lite med Per-Erik, lyckligt omedveten att Trondheim faktiskt är lite större än Ljusne. Naturligtvis såg jag honom och morsade lite ”Tjena!”. Och fortsatte vidare några meter som om det vore den naturligaste sak i världen att träffas här. Men jag vände naturligtvis tillbaka (hade det varit hemma i byn hade vi redan från börjar stannat för att tala lite). Per-Erik bara stod och gapade: ”Men hur har du hittat hit???” Dagen efter var jag och lyssnade på deras konsert, här en bild från detta tillfälle.

Efter några nätter på vandrarhemmet i Trondheim liftade jag på pingstdagen ner till Oslo. Ett av de första liften jag fick var med ett mycket gammalt par där chauffören var ”En gammal man i hatt” och som bara körde bilen på söndagar. Det gick vääääldigt sakta neröver på huvudvägen E6, fast vi kom ju trots allt framåt. Nånstans söderut blev jag stående intill en hästhage och fascinerades av den otroligt lilla hästen, har varken förr eller senare sett en så liten häst.

Var övernattningen i Oslo var har försvunnit ur minnet, men att jag var där visar i alla fall denna bild över huvudgatan Karl-Johann tagen från slottet. Sedan blev det en längre resa uppöver Kongsvinger, in i Sverige och på lite kringelvägar via bland annat Vansbro till Ljusne. Väl tillbaka kommer jag ihåg att förmannen inte var särskilt nöjd med min sjukskrivning. Men jag var i alla fall nöjd med denna lilla utflykt!

Avslutningsvis kan jag notera att FibAktuellt och Lektyr är märkliga: det finns nästan ingen text, men ändå står det väldigt mycket….. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 31 januari (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 17 januari 2013

Veckan som varit/veckan som gått

Jag har massor med öl kvar från tysklandsresan i september. Men i fredags slank jag in på Systemet och köpte en riktigt fin belgisk öl. Endast 57 spänn (6,60 euro) för 75 centiliter N’lce Chouffe, vilken nästan håller samma styrka som vin. Och sånt här öl kolkar man inte i sig som en vanlig stor stark, utan dricker det på liknande sätt som vin. Ölet var så fint att på lördan inhandlades ytterligare en flaska. På lördan gjordes dessutom årets första bilresa, en liten förflyttning av bilen så den kan stå gratis en vecka till. Bilen hade stått på samma plats i två veckor, men det satt ingen böteslapp på rutan. Den här gången kördes bilen 100 meter, men ofta rullar den bara en eller ett par billängder den här tiden på året. Desto längre rullade cykeln, drygt fyra mil i sadeln i tre minusgrader blev det. Kan knappast påstå att det var skönt, men ska jag hålla sockersjukan i schack så får man lita lite pin. Det var i alla fall väldigt skönt att komma in i värmen efter cykelturen.

Inför söndan hade jag planerat att cykla ett par tre mil. Men det bar emot när jag tänkte på minusgraderna ute, slutligen blev det i alla fall iväg på en trettonkilometers runda. På måndan kämpade jag på efter jobbet så det blev tre mil i kylan, likaså på tisdan. Fast då gick det åt helvete i den centimeterhöga snömodden. Från facebook: ” Som ensamstående har jag länge funderat på det där med ömhet och om det nu är nåt att längta efter. Jag tog en extra runda med cykeln efter jobbet, halkade på ett järnvägsspår i asfalten och låg pladask och simmade på vägen. Nu sitter jag här hemma med en massa ömhet. Nja, det där med ömhet verkar inte vara nåt att stå efter.....” Det som hände var att jag skulle korsa ett järnvägsspår i ett ganska öde industriområde, saktade ner farten men hade inte tillräcklig vinkel över de såphala spåren, så framhjulet gled i skenan och en sekund senare simmade jag omkring på asfalten. Rejält blåslagen på benen och en ömmande axel blev resultatet av luftfärden. Men cykelfärden fortsattes tills mätaren stod på tre mil då jag kom hem. Skam den som ger sig för lite värk!

Amerikasvenska

Vid förra helgens besök på Systemet noterades att alla försäljarna hade en amerikansk flagga på namnskyltarna. Jag blev nyfiken och frågade vad det betyder. Jo, det är så att flaggan symboliserar de språk expediterna talar utöver svenska. Vad ledningen på det statsägda Systembolaget inte har förstått, är att det borde vara en brittisk flagga. För Sverige är ju med i EU: ett av EU:s officiella språk är brittisk engelska, inte amerikansk engelska. Personligen föredrar jag den amerikanska engelskan, men myndigheten jag arbetar på har (utöver svenskan) brittisk engelska som officiellt engelsk språk. Och då ska den användas!

Den högsta läraranställningen vid svenska universitet är professor. För att bli professor måste man vara framgångsrik inom både forskning och utbildning, de flesta lärare blir aldrig professorer. Men det finns ett oskick bland de lärare som inte är professorskompetenta att i adressuppgiften längs ned på e-mailet ha sin titel på amerikansk engelska för att därigenom låta påskina att man är nån slags professor; på brittiska engelska (och svenska!) heter man professor endast om man har den kompetensen, annars är det fråga om lecturer, reader och liknande. Men vid våra svenska universitet vimlar det av människor som kallar sig assistant professor och associate professor, även bland människor som inte ens har en läraranställning utan endast har den vagare anställningen som forskare. Det här är ungefär på samma sätt som våra högskolor som på engelska kallar sig för university. Ruffel och båg alltså!

Panik….

brukar jag aldrig få, men i somras gick jag runt i ett varuhus för att hitta en present till min kusins dotter i Finland som skulle fylla 11 år. Min kontakt med damer i den åldern är minst sagt begränsad, jag hade alltså inte den blekaste aning om vad som skulle passa. Efter några varv i varuhuset gav jag upp och började tänka själv istället. Eftersom flickan nu är i den åldern då man kan tänkas börja tjuvröka så fick det bli ett paket Camel med filter. Men jag vill ju inte att alla hennes framtida pengar ska gå upp i rök, så jag slösade bort två cigaretter: i filtret rullade jag in två 5-eurosedlar och lät filtret sticka ut en bit. Så här blev slutresultatet. På omslagspapperet stod det ”Låt inte pengarna gå upp i rök!”

När hon fyllde åtta år blev födelsedagspresenten några populära dockor (Bratz)som jag funnit på en loppmarknad. Dessa lades in i en tom cigarettlimpa som sedan fick nåt slags omslag kring sig, tyvärr finns ingen bild på detta. När födelsedagsbarnet öppnade paketet och såg cigarettlimpan förklarade jag att ”I Sverige får flickor börja röka vid åtta års ålder och pojkar vid tio.” Hon öppnade inte cigarettlimpan utan gick över med den till sin mamma, som dock uppmuntrade henne att öppna cigarettlimpan. Och se, där låg några dockor som jag visste att hon skulle uppskatta. Ett annat år gröpte jag ur ett äpple, lade i ett antal 2 euroslantar och lade på locket igen på äpplet. På paketet stod det ”Kunskapens frukt säger att man ska vara sparsam. För pengar växer inte på träd. Tror jag i alla fall.” När hon öppnade förklarade jag att det är ett äpple från penningträdet: på våren stoppar man in några cent i karten och sedan växer det upp stora euroslantar under sommaren. Hon trodde nog inte riktigt på detta….

Över åren har det blivit andra märkliga presenter. När hon fyllde fem eller sex år kom jag med en saltgurka i en liten plastpåse. Jag hade räknat med att hon skulle bli väldigt besviken, men hon blev jätteglad eftersom hon älskar saltgurkor. Efter en stund gav jag den riktiga presenten (har glömt vad det var), men tror hon uppskattade saltgurkan mer!

Från fejan…..

I lördags var jag nere på stan och såg bland annat att någon slängt ett par byxor i en sopkorg. Något sådant har jag aldrig sett förut så det blev att knäppa en bild och lägga ut detta: ”Utan trosor i Tyrolen” var ju en trevlig film med alpmotiv. Nu verkar det som man äntligen börjat spela in uppföljaren: ”Utan byxor i Götet”. Bland dom som kommenterade fanns både Mikael och Ing-Marie, vilka förväntade sig att jag ska ha huvudrollen. Nja, jag avstår nog tills vidare.

En timme senare noterades en annan märklighet, tre tomater som vältrade sig i snön på cykelbanan: ” Det är sällan som jag ser en tomat ligga på cykelbanan, men igår såg jag tre på samma gång. Den tredje tomaten hade hamnat lite på efterkälken och riskerade bli krossad av cyklisterna. Jag tyckte mig höra det två främre tomaterna ropa åt honom ’C'm on, catch up!’ Fast detta var kanske bara inbillning.” Så här vackert skaldade Lennart: ”D om har gått alldeles vilse när dom hamnat i detta kalla land, längtar säkert hem till sitt eget grönsaksland.” Peter var mer realistisk: ”Är det en tomattjuv som är i farten? Eller har sista försäljningsdatumet redan gått ut så de fick ben och själva vandrat ut från butiken?” Och Lisbet som såg detta som den senaste trenden: ”Detta är handlarnas sätt att sänka fraktkostnaden för ’Matkasse direkt hem till dörren’. Affärspersonalen slänger iväg varorna så får de själva leta sig fram till rätt adress.”

Att söka för….

De flesta googlar på ganska vardagliga och enkla saker. Från internetleverantören kan jag se de 30 vanligaste fraserna som folk har sökt på och då hamnat på till hemsidan. Ibland finns det dom söker där, andra gånger finns bara orden de sökt på hemsidan, men inte i denna ordning. När jag häromdan kollade på vad folk sökt på fann jag bland annat ”skiftnyckel i fittan”, ”Jag behöver en brådskande lön i Belgien” och ”Roliga bilder på tanter”. Inget av detta finns på hemsidan, fast alla orden finns ju med. Men det är ju deras huvudvärk (nu fick säkert de två som sökt på ”Hur man botar huvudvärk” ytterligare en träff!).

Lustigt resemöte (favorit i repris 31/5 2007)

Följande berättelse är plockad från mina så kallade ”memoarer” och handlar om några dagar under tågluffningen 1977 (jag har tågluffat fem gånger): Jag hade ofta hört talas om Montreux-festivalen och åkte dit för att se vad som var på kommande. En knapp vecka senare skulle flera av mina favoriter uppträda på samma dag: gitarristerna Leo Kotke och Rory Gallagher. Montreux är en vacker stad och jag gillade dess läge vid Genèvesjön. Och en konstig ”tunnelbana” har de: en enda linje som är en linbana från de höga kullarna ovanför ner till sjönivån, har för mig att det är två hållplatser på vägen ner. Jag passade även på att köpa ett fint armbandsur av märket Tissot, inte särskilt billigt men det hade ju garanti. Ett tag efter jag kommit hem så krånglade det och jag lämnade in klockan till Herambs Ur i Söderhamn, där de förvånat konstaterade att innanmätet var av plast (så sa urmakaren i alla fall). Klockan reparerades, men den gick sönder igen och sedan slängde jag klockan.

Schweiz var då som nu ett dyrt land att vistas i så jag stack över till Wien i Österrike i tre dagar för att spara lite pengar, well inte spara utan att göra av med lite minde pengar. Under de tre dagarna i Wien så hann jag med att se det mesta som var sevärt. Därefter gick jag ombord på ett tåg (jag minns inte vart jag skulle), men kupéerna var så fina så jag började undra om det inte bara var 1a klass, vilket skulle kosta en massa extra. Det var en stund innan tåget skulle gå så jag lämnade packningen ombord och sprang ned i vänthallen för att kolla i tidtabellen om det verkligen var 2a klass. Efter att jag hade stått där en stund så kom det fram några gamla bekanta hemifrån trakten: Tony, Xenia och Annika. Endera var det Tony eller Xenia som sa åt den andra att ”det sprang ned en kille för trapporna nyss och han var fruktansvärt lik Henrik Tallgren.” ”Jo, men det måste ju vara han, för han brukar vara ute och resa hela tiden. Så de letade upp mig och så blev jag kvar tre dagar till i Wien med dom.

Även mina kompisar var intresserade av Montreux-festivalen, så vi begav oss dit. Vi kom fram på förmiddagen då mina favoriter skulle spela och gjorde något slags läger på gräsmattan en bit ifrån festivalhallen. Jag tog en liten promenad i närheten av sjön. Ute på en brygga stod det en kille med mandolin och hade ett tjugotal åhörare. Killen lät precis som Rory Gallagher på rösten så jag gick dit och kollade. Jovisst var det Rory! Jag rusade tillbaka till mina vänner för att låna en kamera, men när jag kom tillbaka så var han precis på väg bort från sin lilla gratiskonsert. Passus: Direkt efter konserten på kvällen så snärjde sig Xenia och Annika in bakom scenen och fortsatte på Rorys efterfest. Dagen efter var Tony och jag på väg tillbaka till järnvägsstationen där vi hade bagaget (ett kvitto på våra ryggsäckar och det var jag som hade kvittot). Vi mötte en grupp med franska ungdomar och Tony började prata med en av tjejerna i sällskapet. De andra fortsatte, men skrek åt sin kompis att följa med, och hon i sin tur sa åt Tony att följa med. Så vitt jag har hört så var de sedan ihop ett par år. Och på något sätt måste han ha fått ut ryggsäcken från järnvägsstationen utan kvittot.

Not från år 2013: För den som orkar kolla konserten med Rory (en timme) så finns hela konserten här: http://www.youtube.com/watch?v=Su7EeGLk784&feature=share

Avslutningsvis läste jag nyligen i Läkartidningen att den som har problem med hypotenusan måste skaffa två kateter. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 24 januari (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 10 januari 2013

Veckan som varit/veckan som gått

Förra veckan var vi bara några få stackare på jobbet, de flesta andra hade plockat ut semesterdagar för att få riktigt lång ledighet. För mig räckte det med elva dagars ledighet, vilket togs ut som inarbetad tid – semesterdagarna sparas till den varmare tiden på året. En tredagars arbetsvecka var skön. Men nu börjar de så kallade oxveckorna och det är vääääldigt långt till nästa ledigheter. I slutet av mars kommer i alla fall påskledigheten och ifrån slutet av april till början av juni finns det många möjligheter till lite längre ledigheter om man plockar ut någon enstaka semesterdag/inarbetad tid. Nåt att se framåt i oxveckorna alltså!

Den här veckan har det varit lugnt på jobbet, men från imorron drar det hop sig. Jag ansvarar för samordning av fakultetens årsredovisning (det som vi måste rapportera uppåt så att Fredrik Reinfeldt vet vad vi sysslar med) och årsberättelse (vad vi vill visa upp utåt vad vi har sysslat med under året). Deadline för att få in detta från ett stort antal medarbetare är vid lunchtid imorron. Vid lunchtid imorron har jag knappast fått in material mer än från någon enstaka medarbetare. Det är då det svåra arbetet börjar: att med lock och pock, med hot, och att böna och be. Det är tolfte gången jag gör detta och har lärt mig att ha is i magen, till slut är allt material inne strax innan den absoluta deadlinen och så har vi ett par snygga slutprodukter.

Sedan årsskiftet har vi haft mycket fin vinter: gröna gräsmattor och vårväxter som försöker ta sig upp ur myllan för att se efter vad som sker i naturen. Jag har njutit av det behagliga vädret, lördags blev det tre mil i cykelsadeln och dagen efter fyra mil, båda dagarna blev det besök på loppmarknader. Cyklingen sker mest i makligt tempo inom stan. Fast i lördags vågade jag mig ända bort till grannstaden Mölndal där denna trevliga ”rondellhund” fotograferades.

Tjänstefel 1: namngivning

Hösten 1991 flyttade några institutioner vid Göteborgs universitet till nya lokaler vid Pustervik, mitt mellan Feskekörka och Järntorget. Gemensamt för dom var att de hade hela världen som arbetsfält – för några år sedan gick de samman under namnet Institutionen för globala studier. På senhösten 1991 skulle det nya huset högtidligt invigas. Vi som arbetade och studerade där kallade redan byggnaden för Världshuset, ett litet göteborgsskämt eftersom vi hade hela världen som arbetsfält och att det innan nybygget legat ett värdshus på samma plats. Men en namngivningskommitté under ledning av ständige sekreteraren i Svenska akademien, Sture Allén, hade bestämt att huset skulle heta Kosmopoliten.

Invigningsdagen kom och fakultetens högsta ledare, dekanus Björn Hettne förrättade invigningen. I talet sade han att kosmopolit vanligtvis betecknas ryska judar som saknar hemvist eller är ett begrepp som betecknar personer som ”fosterlandslösa”. Dekanus: ”Jag är väl medveten om att jag nu begår ett tjänstefel, men härmed döper jag denna byggnad till Världshuset!” Och så fick det bli. Strongt gjort, Björn!

Tjänstefel 2: Rökförbud

Sedan mitten av 1990-talet gäller rökförbud inom universitetets lokaler, ett beslut som rektor fattat. Tills för ett par år sedan fanns det bara ett enda ställe där man kunde röka inomhus: i kanslihuset där rektor håller till! Under hela 1990-talet var min hemvist socialantropologiska institutionen i Världshuset (se ovan). Det var ganska ofta fester byggnadens ljusgård. I början av festen brukade ingen röka där, utan vi gick tillsammans med prefekten (institutionens chef) in på hans tjänsterum för att bolma. När sedan festen hållit på tillräckligt länge kunde alla röka helt fritt utan att någon brydde sig om rökförbudet.

Från en annan institution har jag hört följande historia: En av lärarna hade för vana att stänga in sig på rummet och sitta där och blossa i allsköns ro. Även om det finns fönster så kändes direkt att någon rökt på rummet. Institutionens skyddsombud fick redan på det här och kollade upp. Visst satt karln och rökte på rummet, vilket var totalförbjudet enligt regelverket! Nä, nu skulle det bli räfts och rättarting, så skyddsombudet knallade upp till prefekten för att anmäla det hela. Så här får det ju inte gå till! Hon stegade in på prefektens arbetsrum för att anmäla brottet, men kom av sig lite grann i sitt ärende. För där satt prefekten och en besökare och bolmade för fullt på en varsin cigarett. Hur det hela avlöpte vet jag inte, men kan nog tänka mig att ärendet rann ut i sanden.

Från Fakebook….

I förrgår hittades i Metro en artikel vilken var ungefär som ”God dag! Yxskaft”. Jag knäppte kort på inledningen och lade ut följande: Vad sägs om denna idioti i gårdagens Metro? Från år till år är det allt fler som köper sprit via nätet, nu har man kopplat in forskare som efter åratals tankearbete kommit fram att ’det kanske är en uppåtgående trend’. Hå hå, ja ja.....”

Nästan vart jag än går så är kameran med, det finns nu ett stort antal bilder som kan plockas fram och göra något roligt av. I somras fick jag syn på den här kaninen, vilken lades t i lördags: ” Kaninerna i Finland kan bli enormt stora. Ofta håller man kaninerna som husdjur och tränar dom. Den här kaninen satt fint på en bänk och väntade medan matte var inne i butiken i Borgå och handlade.” Åke, som mig veterligen aldrig bott i Göteborg: Är den verkligen helfinsk eller har den sina morrötter i ett annat land?

På väg hem från jobbet i måndags såg jag massor av träd som hade garnnystan vid nedre delen av stammen. Det blev naturligtvis en bild på fb. Och det blev ju en del kommentarer. Mikael: Kanske något att nysta vidare i... Lennart: Garnkottar? Mikael igen: Kan också vara nå’n slags garnering..., vilket jag kontrade med ”Svårt att säga vad det egentligen är för något. Jag fortsätter nysta i problemet.” Susan: Heter väl garnityr den där tekniken. Lennart igen: En helylletjej som väntat på bussen eller spårvagnen och tyckt det blev för varmt och tråkigt. Tagit av sig ylletröjan och rivit upp den och börjat nysta? Blev sedan avbruten av nåt och fick sticka..... Kicki: Haha, ni e för roliga. Man får sej ett gott skratt så garnityret lyser...

Smuggling

Jag är väl ingen större smugglare, det har på sin höjd blivit några extra flaskor sprit på den tiden det fanns begränsningar över hur mycket man fick ta in. Min far är däremot en smugglare av rang. Och slug. Hösten 1977 åkte vi över till Finland med min Volkswagen. Vi hade med oss två drygt meterhöga päronträd insvepta i svarta plastsäckar. På den här tiden var det strängt förbjudet att ta in levande växter till Finland, men risken att bli stoppade i tullen var ju väldigt liten. Men stoppade blev vi. Tulltjänstemannen tittade in i bilen och såg de två stora plastsäckarna. ”Vad är det för något?” frågade tullaren på dålig svenska. ”Det där är bara några päronträd” sa min far glatt med en oskyldig min. ”Päronträd?” sa tullaren lite frågande. ”Javisst” sa min far. Jag märkte på tullaren att han inte förstod ordet ”päronträd”, så han lät oss köra vidare utan att titta efter vad det var. Det känns skönt att vara avkomma till en storsmugglare! (Här en bild på min beigefärgade VW typ 3 några dagar senare då ett stenskott mosat rutan efter en liten utflykt till Lachtis med några kusiner).

Läkarvetenskapen….

har funnits i tusentals år, den riktigt moderna läkarvetenskapen kom dock fram kring sekelskiftet 1900. Det senaste årtiondet har vetenskapen alltmer arbetat med att ta fram ”designade läkemedel”, vilket är piller och andra mediciner som gjorts för att träffa en viss kroppsdel eller liknande. Dessa läkemedel lär fungera ganska bra, fast olika personer är olika mottagliga för dessa läkemedel.

När jag för fem sex år sedan hade mycket kraftig värk i ryggen i trakten av njurarna, så gav läkaren en 14-dagars kur med specialpiller som han kallade ”stolpiller”. Dom var stora som bara fan och det var ett helvete att få i sig dom. Vid återbesöket efter två veckor var värken i ryggen lika kraftig som innan, värken gjorde mig väldigt retlig och irriterad. När läkaren frågade hur pillren hade hjälpt, så hade jag byggt upp en vrede inombords och började skrika och gorma över dessa piller: ”Dom är ju för fan helt verkningslösa! Dom där jävla pillren hade jag lika gärna kunnat stoppa upp i arschlet”, skrek jag i vredesmod. Efter några veckor till gick det onda över av sig själv, men jag är än idag förbannat på dessa jättepiller som inte hjälpte och som dessutom var mycket svåra att svälja.

Lustigt: Internationell smuggling och dess lokala konsekvenser

Fem gånger har jag tågluffat och ett antal andra gånger har jag rest på annat sätt i Europa. Det har även blivit fem charterresor, den första hösten 1975. För endast 245 kronor fick jag en vecka på hotell i Palma de Mallorca, inklusive frukost. Idag låter det ju löjligt billigt. Det var löjligt billigt även då jag bokade denna sista minuten-resa på Reso i Söderhamn, avfärd morronen efter. Här en bild från Arlanda vid incheckningen då jag klämmer i mig en Norrlandsöl (det fanns på den tiden betydligt fler sorter än bara Norrlands Guld från detta bryggeri) Det var härligt att få en extra sommarvecka då höstrusket satte in därhemma. Alkoholen var billig och den svenska kronan urstark. Urstark var även den sprit man kunde köpa på Mallis. Som så många andra svenska turister såg jag till att få med mig en liter 96-procentig sprit, vilken butiken hällde upp i en flaska mousserande vin för att lura tullarna hemma i Sverige.

Jag slank fint genom tullen, men hade jag stoppats skulle dom direkt ha avslöjat mig för dom kände till detta trick att smuggla sprit i champagneflaskor. Det var bara för tullarna att skaka lite lätt på flaskan, syntes inga bubblor så var det sprit i flaskan. I den södra delen av Ljusne fanns en slags privat ungdomsgård som drevs av oss ungdomar, utan att kommunen hade med den att göra. En helg hade jag med mig flaskan dit: tillsammans med Anders och Lasse blev det en liten privat fest. Inte särskilt många droppar behövdes i grogglasen. Men Anders blev betydligt mer på pickalurven än vi andra. Lasse och jag insåg att Anders måste hem, vilket var lättare sagt än gjort. Hele tiden för han omkull på stigen utanför. Vi försökte locka honom med olika grimaser och då kunde han springa efter oss i tio meter innan han ramlade i det höga gräset.

Efter hundra meter insåg vi att det inte skulle gå att få över Anders över älven till norra sidan av byn. Vi lyckas få tag i en telefon och ringer efter föräldrarna. Anders pappa kommer och hämtar honom med bilen och jag följer med. Vi lyckas få in honom i lägenheten och så rasar han ihop i köket. Modern är förtvivlad, börjar gråta och skriker åt mig ”Du har förgiftat Anders!” Anders vaknar till lite grann, tittar på modern och säger ”Gråt inte, lilla mamma!” Och så var han igen nere för räkning. Anders hade levererats till hemmet och jag fann det bäst att ge mig av därifrån.

Avslutningsvis noterar jag att Sveriges alla björnar ska räknas i vinter. För detta fick björnarna redan i höstas idekort. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 17 januari (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 3 januari 2013

Veckan som varit/veckan som gått: nyåret

Gott nytt år, hoppas starten var fin och att det håller i sig så! Som vanligt brände Göteborgs-Posten av sitt fyrverkeri klockan 17: en kvarts miljon kronor gick upp i rök på 12 minuter, vilket är 1,5 miljon i timmen. I år var det emellertid riktigt skitväder att jag inte ens gick iväg för att titta. Och väl var det, för de största raketerna var det bara fåglarna som såg, de mänskliga åskådarna bara hörde hur dom detonerade bland molnen enligt rapporten i tidningen. Inte ens till berget 200 meter utanför vågade jag mig vid tolvslaget, utan stod tappert och kollade på fyrverkerierna från sovrumsfönstret. För att riktigt festa till vid det nya året kostades på ett dyrt rosa skumvin för 55 kronor, det är mer än jag betalar för en treliters dunk rödvin i Tyskland. Egentligen skulle jag ha frossat i en hummer också, men det skulle ha känts som att äta sin egen släkting – jag är ju själv en snuskhummer….

Jag läste i tidningen i förrgår om paret Jeff och Lynn Anderson från Kalifornien som skulle testa vad som händer om de hela tiden ligger jämte tidslinjen med sitt jetplan. De låg exakt en sekund före 2013 vid varje passage av de olika tidslinjerna. Tyvärr gick det galet vid den sista passagen över Indiska oceanen: de låg som vanligt en sekund före och kom in i det sista av 2012. Och blev kvar i 2012! Så paret Andersson kommer att få uppleva år 2012 en andra gång och om ett år blir det 2014 för dom, 2013 är för evigt förlorat. Man ska inte leka med så okända saker som tidszonerna!

Veckan som varit/veckan som gått: resten

Elva dagars ledighet har betytt läsning av en massa böcker. Både på torsdag och fredag förra veckan hade jag planerat att sticka in till jobbet några timmar, men efter goda luncher på stan så kändes det bättre att ta en liten motionsrunda med cykeln i det härliga vädret. Efter den långa julhelgen då vi ätit och druckit gott är det många som har fått en extra bilring att släpa på, såsom den här damen som jag mötte utefter älven på fredagseftermiddan. Sedan fick det bli en tur till biblioteket så att nyårshelgen skulle vara räddad.

På lördan gjordes 2012 års sista barhopping med Janne. Eftersom vädret var bra vågade vi oss ända bort till Majorna. Det kanske inte var så bra att börja vid restaurang Silverkällan, att vara spiknykter bland de gäster som borde ha gått hem för många timmar sedan innebar att vi snabbt drog i oss en öl och gick vidare till nästa ställe där det blev pizza och öl. Avlutningen på kvällen blev som vanligt vid den närmaste pubben på Hisingen. Fast i statusuppdateringen på Facebook var det annat ljud i skällan: Är nu åter efter en pubbrunda, har för en gångs skull bara druckit klass 1 eftersom man enligt ölreklamen kan har så jätteroligt med lättöl. 28 lättöl har jag petat i mig, inte särskilt roligt. Och pissnödig blev jag.

I jul- och nyårshelgerna har jag druckit en del porter, flaskor som inhandlades i de baltiska länderna i somras. Jag tycker egentligen inte om porter, men om man blandar med hälften öl finns doft och smak kvar, men utan den riktigt fräna portersmaken. På den här bilden är det en exklusiv årgångsporter som jag fick av min kusins man Markus i somras: oerhört stark i smak, men med lika mycket ljus öl inblandat så blev den riktigt fin.

Idag kom våren till Göteborg! Det är skönt att den långa vintern äntligen är över, fast några till frostnätter kanske vi trots allt får räkna med framöver. Sju grader och strålande sol idag, här en bild från parken utanför jobbet tagen vid lunchtid. Till och med växterna börjar nu gro och vilja komma upp. Vet inte riktigt vad det här kommer att bli och tyvärr är bilden lite suddig. Men notera den härligt ljusgröna färgen. Våren är här!

Datorrensning

Datorn har nu fyra år på nacken och har med tiden blivit allt segare. Det finns fortfarande ganska gott om diskutrymme så det borde vara nåt annat fel. I helgen kollade jag lite på nätet om hur man snabbar upp datorn och fann en hel del fina tips. Bland annat bör man rensa upp bland mailen. Nuförtiden så får man ju nästan ingen skräppost alls utan den hamnar automatiskt i spamfiltret. Men där ligger den och tar en massa datorkraft. Det var enkelt att öppna sidostycket på den stationära datorn och lokalisera spamfiltret. Herrejestanes vad mycket spam det kommit med åren, men detta lyckades jag få bort genom att skrapa med en stor skruvmejsel. På den här bilden ser ni allt spam som jag rensat ut från datorn. Med ett förstoringsglas kan man se alla ettor och nollor ligga där huller om buller. Skönt att bli av med det!

Steg två i datorrensningen var att defragmentera hårddisken. Allteftersom man använder datorn, raderar och skriver över, så hamnar de rätta ettorna och nollorna ganska långt från varandra och det går åt en massadatakraft för att dom snabbt ska hitta varandra för att sätta ihop exempelvis en bild eller en låt. Det finns en bra guide med bilder som enkelt visar hur man ska diskfragmentera, se http://web.archive.org/web/20061231173155/http://www.datadocktorn.nu/se_frag1.php (det tar ett par sekunder innan rätt sida kommer: det är inte originallänken som slutade fungera igår, men ett arkiv som har exakt lika). Efter dessa två enkla steg är nu datorn lika snabb som då den var ny.

Valutasvin

Senhösten 1978 var jag och kompisen Timo till Szczecin norra Polen. För 100 kronor fick man 600 zloty, men vid olaglig svartväxling hela 2500 – alltså fyra gånger mer pengar. Så vi växlade bara in det man måste göra för varje dags vistelse, kanske 15 kronor per dag. Från hamnstaden Swinoujscie var det 11 mil till Szczecin. Här hemma skulle vi aldrig ha kommit på tanken att ta taxi en så lång sträcka, men nu var det absolut inga problem. Dessutom kunde vi svartväxla några hundra kronor med chauffören, vilken säkert tjänade en extra hacka på detta utöver sin fina långkörning.

Vi levde som kungar i Polen med våra svartväxlade pengar. Men allting har sin ände, när vi reste hem igen hade vi bara några stackars zloty kvar på fickan så det fick bli tåg upp till Swinoujscie, har för mig resan kostade motsvarande 35 öre. Mina sista zloty räckte till två halvlitersflaskor vodka, lite vin och lite öl, men Timo hade bara pengar till en halvliter vodka. Vi var alltså panka, men lyckliga. På en halv vecka hade vi antagligen bränt lika mycket som för många polacker skulle ha varit flera månadslöner. Men roligt hade vi!

Å så lite från fejsbok….

Medan jag snickrade på denna blog igår kväll läste jag även några tidningar på nätet. Eftersom min kropp har rejält med hull var det en artikel som fångade intresset och jag lade ut detta: Hej alla glada fetknoppar! En undersökning av 2,8 miljoner människor visar att vi som är lite rundare än ”normalviktiga” löper 5-6 procent mindre risk att dö i förtid! Det tycker jag vi ska fira med att ta en extra tårtbit! Se mer på http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.1190647-extrakilon-kan-gynna-halsan.

I söndags tog jag en cykeltur i omgivningarna och kom in på ett område jag aldrig tidigare varit, en lekplats för förskolebarn. Det fanns några tjusiga bilar, så den här bilden gavs följande kommentar: Det verkar vara en svår olycka vid en förskola i närheten av mitt hem. Polis och ambulans har varit på plats hela dagen (såg dom både på förmiddan och eftermiddan).

Och igår delade Cathy med sig en bild som visade en massa olika tryckpunkter på en hand, vilken man ska trycka på lite då och då under en vecka för att bli frisk för de sjukdomar man har. Henrik: Fungerar det med händerna också? Jag vet sedan länge att det finns olika punkter under fötterna. Alltid då jag har kommit hem väldigt sent på natten och glömt ta av mig skorna så har dessa klämt på nån viss punkt så jag vaknar jättetörstig och med huvudvärk.

Lustigt: Mördarabborre – ett hot mot vårt ekologiska system (favorit i repris 4/9 2008)

Som många säkert har noterat så har den relativt nyupptäckta mördarabborren (Perca fluviatilis assassin) uppmärksammats i svenska och finländska medier den senaste veckan. Flera av mina vänner och kolleger ingår i den forskargrupp vid Institutionen för biologi vid Göteborgs universitet som i förra veckan publicerade en artikel i den ansedda tidskriften Nature, vilket är få svenska forskare förunnat. De första exemplaren av mördarabborren upptäckten våren 2003 i närheten av kärnkraftverket i Lovisa, ca tio mil öster om Helsingfors, och på hösten samma år åkte två av de svenska forskarna dit för en första inledande studie eftersom tillväxten av abborrar vid kärnkraftverk sedan länge är kända. Forskarnas upptäckter var oroväckande och forskargruppen fick ett större anslag från den statliga forskningsstiftelsen Natur-Biologiska Forskningsrådet (NBF) för att göra en fullskalig studie av mördarabborren.

Mot löfte om fullständig tystnad tills att den första artikeln publicerats fick jag själv under ett par dygn i juli 2006 vara med på forskningsexpeditioner utanför kärnkraftverket i Lovisa, den estniska huvudstaden Tallinn samt Helsingfors. Det var en omtumlande upplevelse. Mördarabborren hade sedan den upptäckts spridits långt utanför det område där den först upptäcktes. Medan vanliga abborrar jagar i stim, är mördarabborren en ensamvarg. Men en stor och farlig sådan, och vilken tar byten som är upp till tre fyra gånger större än sig själv. Med undervattenskamera kunde vi se hur mördarabborrar på ca två kilo fångade gäddor, gös, lax och torsk på uppemot åtta-tio kilo; det finns rapporter om femkilos mördarabborrar som anfaller sälar, vilka är chanslösa mot denna rovfisk. Tyvärr så finns det enstaka rapporter om att den även attackerar människor, inte bara badande barn utan även fullvuxna och fisken hinner slita bort rejäla köttbitar och ibland orsaka mycket djupa skärsår ända in till benet genom sin rakbladsvassa underfena.

Från att ha varit en söt- och brackvattenfisk har mördarabborren nu spridits till de flesta delar av Östersjön och våren 2008 rapporterades den första fångsten på den svenska Västkusten, ca 10 kilometer utanför Falkenberg. Så det tyder på att den börjar anpassa sig till det betydligt saltare vattnet från Nordsjön och Atlanten. I dagsläget hoppas man att dess utbredning på Västkusten kommer att stoppas upp av de betydligt större fiskar som finns där, men man fruktar att den alltmer kommer att dominera undervattenslivet i Östersjön. Det finns, enligt forskarna, stor risk att badlivet kring Östersjön kommer att lamslås inom en femårsperiod, förutom ovanför linjen Gävle-Kaskö (på finska sidan) som fortfarande domineras av stora stim av surströmmingar, vilket mördarabborren av någon anledning håller sig undan från. Antagligen kommer priset på sommarbostäder norr om Gävle att skjuta i höjden i och med mördarabborrens utbredning i Östersjön, och sommarstugor söder därom minska i värde i liknande utsträckning.

Avslutningsvis kan sägas att den som är proaktiv är en människa som blickar framåt, medan PRO-aktiv är en sådan som lämnat framtiden bakom sig. N ästa blog torde komma på torsdagskvällen den 10 januari (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 27 december 2012

Veckan som varit/veckan som gått

Som troende ateist firar jag inte jul. Inte heller äts julskinka, men gärna en helgskinka som är misstänkt lik de kristnas mat…. I fredags var det dags att tillreda julsk…., jag menar helgskinkan. Till att börja med måttar jag ett slag mot skinkan, men hejdar mig i sista stund och säger ”var glad att du slapp, denna klapp.” Därmed är skinkan julrimmad, jag menar rimmad, som sig bör. Ett kraftigt lager med en blandning av ströbröd, senap, ägg och en stor mängd sambal olek gör att det inte behövs ytterligare senap då skinkan ligger på mackan. Å innan griljeringen tar jag bort nästan allt fett och skär den i mindre bitar, så här ser den färdiga skinkan ut.

Det är många år sedan vi hade strömavbrott, men i lördags for strömmen en hel timme på centrala Hisingen. Mig störde det inte, men affärsmännen vid affärerna på Backaplan måste ha gråtit blod eftersom varuhusen måste tömmas på kunder denna dag då göteborgarna är lediga och precis har fått lön. Och kunderna tog bilen över bron in till stan istället enligt rapporter på radion. De flesta vill tydligen ta bilen nästan ända fram, vilket är förståeligt då man ska handla en massa julklappar – inte så roligt att kliva ombord på buss eller spårvagn med famnen full.

Julen är en tid på året då jag betecknar mig som ”bortrest”, jag reser mig bort i böckernas värld. Under några år ställde jag upp som tomte för Kjell och Riitta och deras barn. Men sedan fick jag för mig att jag inte kan ställa upp på detta spektakel som jag inte tror på. För några veckor sedan fick jag förfrågan från Janne och Petra om jag kunde vara tomte åt deras ungar. Vi bor bara 600 meter från varandra, men det blev ändå ett nej. Samtidigt tipsade jag om att byta tomtetjänster med nån granne. Jag råkade på Janne dan före julafton då han var ute och gick med den yngsta och det visade sig att dom kommit överens med grannen att göra ett sånt byte. Själv har jag sjunkit ner i läsfåtöljen med en massa romaner och seriealbum. Då och då har jag varit ute på fejsbok, men mest har jag rest mig bort i böckernas värld, bland annat Arto Paasilinna, Stephen Fry och några album med 91:an från 1960-talet.

Julafton

”När Stenmark åker stannar Sverige” hette det på 1970-talet. Och det var ju helt sant. En av mina bekanta passade faktiskt på att gå och gifta sig mellan Stenmarks första och andra åk (sant!). Och det är lika på julafton då Kalla anka sänds. Hela Sverige stannade klockan 15. Facebook har en chatfunktion och det står hur många av ens vänner som just nu chattar med någon. Normalt borde det ha varit sisådär 20-25 av mina vänner ute på facebook, men då Kalle sändes var det som lägst nere i två på fb-chatten.

Julaftonens festmåltid på surströmming hölls för fjärde gången och har nu etablerats som en tradition, ett riktigt antifirande. Sedan september hade en burk av Mannerströms inläggning sparats. Den var mycket fin, men kostar 110 kronor vilket är dubbelt så mycket som andra märken. Burken innehåller endast romstinna honor i samma storlek, men eftersom jag inte äter rommen är det ju lite som att hälla vatten på en gås. Nästa julafton blir det nog vanlig suring igen.

Sedan jag såg att det var mormor som var tomten har jag liksom tappat tron på både tomte och julen. Och har jag förstått det rätt så tror inte heller min dotter Bea på tomten längre. Frågan är hur länge dotterdotter Tiril ska tro på tomten, här sitter hon i alla fall och väntar på honom.

Facebooks nya påhitt

I flera år har det överst på fb:s sida stått ”Vad gör du just nu?” Det är då meningen att vi ska skriva något och meddela våra vänner vad vi gör. Häromdan skrev en av fb-vännerna ”Har f örsökt ta borta detta 100 ggr. Går tydligen inte. FB bra men obegriplig. Hur gör man för att ändra?” Jag undrade vad han menade och efter en stund insåg jag att han menade fb:s nya giv där det i skrivrutan istället står ”Hej [namn], berätta vad som hänt.” Och det här går naturligtvis inte att få bort ens om man försöker 1000 gånger. Problemet är att nästan all datautveckling sköts av finniga unga män som sällan är äldre än 22 år gamla. Och dom ska hela tiden ”utveckla” systemet. Det blir nästan alltid sämre än det var innan. Kanske att datorsystemen skulle bli lite bättre om man sparkade ut merparten av dessa ”datautvecklare” och lät det som är bra och fungerande vara som det ska vara utan att göra några egentliga förändringar så länge folk är nöjda? Not: efter ett par dagar ändrades det till ”Hej Henrik, hur har du haft det idag?” och ”Hej Henrik, hur är det?”

Lite från fejsbook

Sent på juldagen lades detta ut: ”Jag en jävla ångest nu. Hela året har jag skjutit upp en massa saker och tyckt att ’det kan jag göra en annan dag.’ Och så ser jag i almanackan att imorron är det annandag. Jag har en jobbig onsdag framför mig..... Det var en hel kände sympati för min svåra belägenhet. Men efter en stund kom jag ju på detta: ” Ursäkta denna skrämselhicka. Jag inser nu att det är jul och att denna varar ända till påska. Och direkt efter påsk är det en annandag. Imorron ska jag bara slappa....”

Igår lades ut en bildserie från Rock’n’roll-McDonald’s i Helsingfors. Tyvärr är den bara tillgänglig för dom som har fejsbok. Det är i alla fall ett mycket annorlunda McDonald’s, hela interiören präglas av rocken på 1950-60-talet, med massor av gitarrer och bilder på väggarna. Restaurangen ligger ett par kilometer bort från centrum och har funnits i 18 år. Jag brukar ta med gäster för att visa upp denna restaurang. För några år sedan hade jag tre damer från Amerika på besök och jag tog bland annat med dom till restaurangen. Från början var det väldigt skeptiska till att titta på en McDonald’s-restaurang, men efter besöket var dom stormförtjusta. Här finns ett smakprov av hur det ser ut.

På tal om McDonalds, i lördags lades denna bild och text ut: Rödluvan klarade ju sig från den hemska vargen. Nu är hon stor och fortsätter bli ännu större tack vare McDonald’s fina mat!

Och för ett par timmar sedan lades denna lilla goding ut: Lyssnar just nu på finska nyheterna på P4. Det är den absolut bästa nyhetsutsändningen, jag har aldrig hört att dom rapporterat någonting negativt. Fast det kanske beror på att jag inte förstår finska.....;)

Stöldskydd

I Ljusne fanns i många år en fabrik som tillverkade boardskivor, både porösa och hårda skivor. Jag jobbade själv där några år i mitten av 1970-talet. Min far arbetade på boardfabriken från mitten av 1950-talet tills den lades ned för kanske 25 år sedan. Omväxlande var han kvalitetskontrollant och skiftförman. I arbetet behövdes bland annat tidtagarur, antagligen för att mäta hastigheten för boardskivorna i processen – hastigheten måste ständigt finjusteras för att slutprodukten skulle hålla en jämn kvalitet. Tidtagaruren försvann lite då och då. Det hjälpte inte att man ristade in ”Tillhör Boardfabriken”. Slutligen var det någon som kom på att rista in ”Gud ser allt!” Gudfruktigheten i Ljusne har aldrig varit särskilt hög, men med denna inskription upphörde stölderna nästan helt. Ett effektivt stöldskydd alltså!

Kultur: Aspeboda Network

För 31 år sedan inledde Sveriges första kommersiella radiostation sina sändningar: Aspeboda Network (AN) som hade studion i ett hönshus. 1981 körde jag lastbil och det var härligt när det nån gång i eftermiddagsprogrammet på radion blev en liten sändning från AN, med ungefär ett par veckors mellanrum kom deras sändningar. Nu var det inte fråga om en riktig radiostation, utan ett härligt satirprogram som gjordes av Riksradion i Falun, vilka hade sina lokaler våningen ovanför den ganska nystartade lokalradion. Ofta hördes ett kacklande i bakgrunden och det var många lyssnare som trodde att man verkligen sände från ett hönshus. Det var satir på hög nivå och ofta dagsaktuella saker. Bland annat minns jag ett avsnitt där dom hösten 1983 tog upp dåvarande justitieministern Ove Rainer som var ute i rejält blåsväder från alla möjliga håll efter sina märkliga skattetransaktioner. AN skaldade denna vackra rimmande strof: ”Det kastas så mycket skit på Rainer, att det ryms i en hel container.”

Lite mer information om AN finns på http://www.dt.se/nyheter/1.3374722-kultradio-gor-comeback Och den som vill lyssna hur det lät kan ladda ner 18 separata avsnitt från http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=73&artikel=1889528 Lägg gärna detta som en snabblänk som du kan återkomma till lite då och då, för det är 18 avsnitt à 15 minuter vilket innebär nästan 5 timmar! Och detta orkar ingen lyssna på hur bra det än är. Själv har jag i julhelgen kommit till avsnitt 11, ett par doser om dagen. Not: Aspeboda är en liten by mitt mellan Falun och Borlänge.

Lustigt: om jordens undergång i fredags…..

Många människor tror ju på tomten, gud, Robert Lind och gu vet allt. Några mayaindianer hade gjort en kalender som gick mycket långt framåt, ända tills 21 december 2012. Eftersom den inte gick längre var det en massa fårskallar som trodde jorden skulle gå under den dagen. Mina kalendrar brukar sträcka sig tio dagar in på det nya året, men inte får jag för mig att jorden ska gå under bara för det. Men rykten om jordens undergång spreds som en löpeld på nätet. Flertalet trodde knappast på att jordens undergång skulle inträffa i fredags, men ett tillräckligt stort antal fårskallar trodde på det. Bland annat så sålde en internetsajt i Kina biljetter till en ark som skulle kunna frakta överlevande. Ungefär en dollar kostade biljetten, vet inte hur många som nappade på erbjudandet. Och om jorden går under, varför skulle man då klara sig ombord på ett fartyg?

Årligen hör man talas om religiösa sekter som tror att jordens undergång är nära förestående. Jag vet inte om dom är besvikna eller inte då det visat sig att världen fortsatte som förut. Den mest kända av dessa undergångssekter är mormonerna, vilka sedan massor av decennier samlat in information om släktingar som de ska ”rädda” då jorden går under, likaså har det skrivits ett otal böcker om hur mormonerna ska överleva då jorden går under. Det största hindret för mänsklighetens överlevnad ser jag idag som TV:n, DEN är verkligen fördummande. Fast inte går jorden under för att människorna tittar på dåliga TV-program. Planeten Tellus verkar vara dömd till att befolkas av en massa fårskallar.

Avslutningsvis så skulle jag gärna ha en begagnad stjärnkikare, som nya kostar dom ju astronomiska belopp. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 3 januari (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 20 december 2012

Veckan som varit/veckan som gått

Då är det bara en arbetsdag kvar innan elva dagars ledighet. Imorron blir det en kort arbetsdag eftersom ett läkarbesök sedan länge är inbokat på eftermiddan, det är knappast nån idé att åka tillbaka till jobbet utan det får bli en sväng till biblioteket istället. Ska ladda upp med massor av böcker, för över jul brukar jag alltid ”vara bortrest” – jag reser mig bort i böckernas värld.

I flera veckor har det varit svinkallt med temperaturer som ibland visat tvåsiffriga minusgrader. I fredags var det för kallt att cykla till jobbet, det har blivit väldigt lite cykling den senaste tiden. Ingen idé att tänka på nån utgång på fredagskvällen, det fick istället bli inneaktiviteter, bland annat lite musicerande. Och så blev det en mugg glögg. Medan jag drömde ljuva drömmar efter fredagskvällens glögg passade snön på att komma ner i rikliga mängder. Snösvängen jobbade för fullt på lördagsförmiddagen, sannolikt mycket medvetna om att det gäller att ploga så mycket som möjligt innan allt har smält bort. För smälte snabbt gjorde det med de varma västanvindarna, på söndagseftermiddan var det knappt något kvar av vare sig den senaste eller tidigare snön – nu är det gröna gräsmattor igen! Och femdygnsprognosen visar en god chans till en grön jul på Västkusten. Skönt!

I tisdags träffade jag för första gången universitetsstyrelsen (se rubriken hysch-hysch förra veckan), vilket är det högst bestämmande organet där jag arbetar. Mitt ärende var insatt att föredras klockan 11:35 och beräknades ta tio minuter. Som erfaren mötessekreterare vet jag att dessa tider är mycket ungefärliga, så jag var där 25 minuter före utsatt tid. I väntrummet höll en karl från cateringfirman att plocka undan efter styrelsens kaffepaus en stund innan, jag frågade om det gick att få en kopp kaffe (det fanns ju kvar i termosen), men ”Nej, det här är för ett annat sällskap”. Efter bara fem minuters väntan var det dags för mig att göra entré. Jag hann precis presentera mig då servitören knackade på och kom in med en kopp kaffe: ”Förlåt, jag visste inte att du tillhörde detta sällskap.” Det blev en munter stämning i styrelsen och jag gjorde en bra presentation av ärendet, fick lite frågor och man beslutade i enlighet med det förslag som jag delade ut vid sittande bord – det var ju ett hemligt förslag som ingen utom styrelsen skulle få se innan beslutet offentliggjordes.

Den perfekta gitaren (för mig)

Sedan jag skaffade min Sandberg elgitarr har de andra gitarrerna fått samla damm, förutom den sexsträngade akustiska som jag har med till sommarstugan där det inte finns elektricitet. Förra fredagskvällen chattade jag lite via fejsbok med Kjell O om min Guild elplanka som jag nu haft i 25 år. Märkligt nog har jag inte haft en aning om vad modellen heter, men efter en del sökande på nätet vet jag nu att det är en Guild S 50 med färgen sunburst. Den ska egentligen vara ha en pickup i mitten, men någon tidigare ägare har även satt dit en solo-pickup på den. Jag spelade lite på guilden i helgen, men insåg snabbt att Sandberg är den mest perfekta gitarren för mig. Så nu får guilden samla damm ett par år till. Att sälja den? Aldrig i livet! För vet ni hur många gitarrer vi gitarrmissbrukare behöver? Svar: bara en till!

Benrangel

Ni har väl alla läst och förfärats av den så kallade skelettkvinnan här i Göteborg. Polisen kom henne på spåren då hon sköt med pistol i ett bostadsområde i somras. När de sedan gjorde husrannsakan hos kvinnan hittades en massa skelettdelar och hon anklagades för nekrofili, att vilja ha sex med döda. En tid satt hon häktad för dessa avskyvärdheter, men släpptes sedan i väntan på domen. Nu i veckan kom domen: det blev skyddstillsyn eftersom hon tidigare var ostraffad. Det enda kvinnan dömdes för var olaga vapeninnehav och skjutningen ute på gården. Varken nekrofili eller brott mot griftefriden kunde bevisas eftersom de skelettdelar kvinnan hade i lägenheten lika väl kunde komma från amputationer som från döda människor. I ett lamt försök att övertyga rätten hade åklagaren sagt att kranierna i alla fall måste komma från döda människor. Men även där gick tingsrätten mot åklagaren eftersom det inte ”utom allt rimligt tvivel” var fråga om kranier från döda människor. I rättsutlåtandet fastslås att dessa kranier lika väl kan komma från chefer, och för att bli chef vet ju alla att man inte behöver något huvud.

Fantastiskt rekord!

I söndags stod i tidningen om ett helt fantastiskt fiskrekord: en karp som vägde 23,5 kilo hade fångats i skånska Lomma. Och det var samma fiskare som innehade det tidigare rekordet som var 7 hekto mindre. Helt fantastiskt att en och samma fiskare kan sätta rekord två gånger i rad. Och ännu mer fantastiskt är att det är samma fisk som han fångade! För den här firren simmar omkring i en liten damm, när den blir fångad så ska den fotograferas och vägas och sedan slängas tillbaka igen. Så det här rekordet är väl höjden av fantastisk dumhet. Hmmm, blir man verkligen intelligent av att äta fisk? Mer om den dumma rekordfisken som ständigt låter sig fångas finns på http://www.sydsvenskan.se/omkretsen/lomma/rekordfisk-for-andra-gangen/

Från Fejan

I förrgår kväll var det lite stiltje på fb så då lades detta ut: För den som har tråkigt måste jag säga att det ju finns massor av roligt att göra om man har lite idéer! Själv sitter jag och kastar tärning vid köksbordet. Varje gång en sexa kommer upp tre gånger i rad dricker jag 6 centiliter folköl. Redan efter tre timmar har jag nästan druckit en hel öl. Det är ett oerhört roligt spel! Michael: Sen när ölen är slut så tar du fram brännvin? Henrik: Jag har inte kommit så långt i spelet, tror att en sexpack folköl räcker till fyra spelkvällar. Mycket billigare än att hålla på med andra sporter.

Jag har ett stort bildarkiv, både egna bilder och sådana som vänner skickat över åren. En del lägger jag ut här på hemsidan under rubriken Fådda bilder, andra på facebook. Den här bilden lades ut igår med följande bildtext: Känner ni till Snövit, flickan som förlustade sig några år med sju småväxta män uppe i skogarna i Dalsland? Till slut hittade hon sin drömprins och lever nu ett småborgerligt liv i Lerum utanför Göteborg.

Nu är det ju kallt och jävligt ute, men under den lite varmare perioden så tar jag gärna lite längre cykelturer, på fredag och lördag så slinker det gärna ner ett par pilsner de sista milen innan hemmet. I lördags publicerades denna bild från sensommaren: Nu har jag hittat den perfekta cykeln där jag kan kombinera långfärd med öldrickning! Tre lådor starköl i bagaget och tre hjul så jag inte cyklar omkull då ölen är slut. Jag tror jag redan är kär i denna hjulklapp......

Mina körkort

Jag har haft många körkort. Dock har jag aldrig mistat körkortet för någon förseelse. Bilkörning har alltid känts naturligt och det första B-körkortet fixades galant. Ett par veckor innan uppkörningen skaffade jag bil och övningskörde ett par gånger. Fast flertalet av de kanske 60 milens övningskörning hade jag ingen lärare, det gick ju lika bra att köra själv…. Uppkörningsdagen tog jag bilen in till Söderhamn och parkerade alldeles bredvid bilskolan, faktiskt på tingshusets parkering. Skulle det gå åt helvete kan det ju vara bra att redan från början vara vid den bestraffande myndigheten, så att säga. Men uppkörningen gick perfekt, likaså teoriprovet, så jag kunde köra tillbaka till hembyn Ljusne utan att längre köra olagligt.

Några år senare fick jag för mig att det var lastbilschaufför som gällde. Jag gick en tremånaders yrkesförarutbildning strax söder om Stockholm. Det här körkortet var betydligt tuffare att få. Över den tid jag var med kickades inemot hälften av mina kamrater ut från utbildningen – det kändes hela tiden som att jag var den som stod näst i tur att få respass. Men jag klarade mig och fick en massa nya bokstäver i körkortet. Det var ju fråga om en yrkesutbildning och då skulle man klara av att vara busschaufför också. En halvdag tränade vi på varandra att sälja biljetter. Allteftersom timmarna gick klev vi ombord till vår busskörande kamrat, som skulle sälja biljetter, med mer och mer absurda beställningar. Man kunde exempelvis kliva ombord med en sexåring, en åttaåring och en tupp. Då skulle ”chauffören” slå i sina tabeller och räkna ut priset mellan hållplatserna. Det blev många märkliga biljetter…..

Jag har tidigare berättat om det kaliforniska körkortet, där man startar uppkörningen med 100 poäng och måste ha minst 70 poäng kvar för att bli godkänd efter uppkörningen. Man får avdrag för alla möjliga småfel, bland annat två poäng bort om inte ratten hålls ”Tio i två”. Jag hade hundra poäng kvar efter denna uppkörning…. När jag fyllde 45 miste jag alla bokstäver utom BE (personbil med tungt släp) i körkortet. Revanschen kom för ett år sedan då det tillkom två nya bokstäver, AM. Efter åren som yrkesförare med både buss och tung lastbil med släp(60 ton) får jag nu även framföra moped som knallar på i 45 kilometer i timmen. Det ni!

Lustigt: Veckan som kommer: om lögnerna (favorit i repris 22/12 2006)

Ja det lackar mot jul med stora steg, eller med rejäla medar såsom för jultomten. Som troende ateist så firar jag naturligtvis inte detta spektakel som emanerar från de kristnas mytologi. Flera julaftnar och juldagar har jag suttit på jobbet och arbetat, liksom lite i protest mot detta spektakel där man ska lura i barnen om tomten, Jesus, Snövit och alla dom andra. Fast snövit tror jag i alla fall kanske lite på; det verkar vara en modern emanciperad kvinna som tar för sig av livets goda och har en massa älskare, förvisso ganska små filurer, men ändå män. Men det är kanske just för att de är så små som hon vill ha många av dom, vad vet jag, vad vet jag?

På söndag klockan 15 så bänkar sig de flesta framför TVn för att se på Kalla Anka med flera, ett program som visats med mycket små variationer sedan TVns intrång i de svenska hemmen. Och det är många som spelar in detta på video/DVD för att titta på det fler gånger. Det är vid sådana här tillfällens om jag skäms att vara medborgare i Sverige, ett land som verkar utgöras av en massa dumskallar som inte kan ta sig för med mer intellektuella ansträngningar.

 Men å andra sidan, vad kan man vänta sig av ett folk som präglats av socialismens ideal sedan mer än ett sekel tillbaka. Detta kan man bland annat se i ett annat av svenska folkets favoritprogram på julen, nämligen den socialistiska slyngeln Karl-Bertil Jonsson som stjäl för att ge till de fattiga. Ingen verkar reagera på att det är orätt att stjäla från andra människor. Nä, det är väl bäst att jag hoppar till nästa tema innan jag blir alltför arg för att kunna njuta av ledigheten.

Avslutningsvis så är det julafton om några dagar och då önskar jag mig bensin, vill alltså hellre ha en dunk istället för en klapp. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 27 december (om jag nu har överlevt jordens undergång imorron enligt inkaindianernas kalender).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 13 december 2012

Veckan som varit/veckan som gått

Idag vill jag passa på att gratulera alla som heter Lucia. Vid sökning på Eniros sida blev det 932 träffar på namnet Lucia, medan Hitta hittade 690 personer – Eniro är alltså bäst, Hitta ingen hit. De flesta som heter Lucia har det som mellannamn. Och skönt är nog det för dom för dom får nog annars en massa fördomsfulla pikar om brinnande hår och liknande, särskilt i julemånaden. Nåt Luciafirande har det i alla fall inte varit för mig idag eller annars på många år, jag har liksom lite svårt att följa med på dom kristnas traditioner eftersom jag inte bekänner mig till deras eller någon annans religion. Inte heller firar jag jul…..

men julmat stoppar jag i mig utav bara den, den är ju så god! Årets första julbord avnjöts förra fredan på en lokal restaurang för endast 67,50 (7,85 euro)Detta serveras på ett lite halvhemligt ställe där dom aldrig annonserar ut att det är julbord – det får komma som en glad överraskning för stamkunderna. I år planerade jag att ha med kameran för att föreviga det hela, men den glömdes naturligtvis på kontoret. Och idag fick jag en andra jullunch, denna gång gratis via jobbet på betald arbetstid. Smaskigt värre!

Trots mitt anti-firande av julen så kommer det fram även en annan jultradition: glöggdrickande. I fredags blev det en mugg varm glögg: en tredjedel starkvinsglögg och två tredjedelar fulvin från Tyskland. Starkvinsglöggen är ju på tok för söt för en diabetiker, så då kommer tysklandsvinet bra tillpass eftersom det annars bara skulle bli stående – jag dricker nästan inget rödvin, men är tvungen att köpa eftersom det är så billigt….. Så här skrev jag på Fejsbok: Sådärja, nytt rekord i vindunksöppning: 43 sekunder blankt! Det är dock långt ifrån svenska rekordet på 2,84 sekunder, satt vid Svenska hemmafrusällskapets kongress i augusti 2012. Får skylla på att det är ett halvår sedan jag öppnade en dunk senast.

En annan jultradition är Kjell och Riittas glöggfest som jag varit med om nästan alla år sedan 1991. Glöggfesten hölls förra lördan, och som tradition brukar jag inte dricka glögg utan hålla mig till öl, för att sent på kvällen låta mig trugas i lite whisky. Som tur var fanns ingen whisky i år, så cykelfärden i göteborgsnatten gick spikrakt till Hisingen. Fast kallt var det, minus 10 grader. Eftersom det inte blev en massa whisky på lördan så var jag ovanligt pigg på söndan och kunde ganska tidigt göra en biltur utan att riskera böter för rattonykterhet. I 20 minuter höll jag på att borsta bort snön från bilen och skrapa fram en liten glugg i framrutan. Sedan var det bara att köra de 15 meterna till nästa parkeringsplats, för då går det att stå parkerad en vecka till utan att få böter. Men kommer det mer snö så ska jag nog ta en rejäl funderare om att kanske stå på betalparkeringen alldeles utanför där jag bor. Det kostar kanske 250 kronor i månaden (29 euro), men i min snålhet silar jag gärna mygg och sväljer elefanter.

Jag – ett UFO!

En septemberkväll 1993 landade jag på San Franciscos flygplats, hämtade ut hyrbilen och åkte hem till min gamla vän Steve i San Mateo, en svensk mil från flygplatsen. Jag hade aldrig varit i USA tidigare, men eftersom syftet med resan var att forska om hur de nutida svenskamerikanerna lever så var jag ganska väl påläst om hur det amerikanska samhället fungerar. Fast de mer vardagliga sakerna hade jag inte en aning om, sånt står ju inte i böcker. På morronen efter jag landat åkte Steve till jobbet och jag tog en promenad in till San Mateos cenrum. Cigarettändaren hade glömts hemma så jag gick in i en tobaksaffär för att köpa ny. Den kostade 99 cent och jag räckte fram en dollarsedel. Butiksägaren gjorde ingenting. Och jag väntade på att få tillbaka encentaren. Efter en stund säger butiksägaren ”Sir, it’s a dollar five”. Det visade sig att tändaren som skulle kosta 99 cent i verkligheten kostade 1,05. Jag hade ingen aning om att de skyltade priserna var innan alla möjliga local taxes och att det verkliga priset var lite högre än det stod på prislappen. Butiksägaren såg ut att tro att jag kom från yttre rymden, trots att jag bara flugit in från Europa.

Lite hysch-hysch

I april 2001 började jag på nuvarande jobb, ett arbete som bland annat innebär att skriva en otrolig massa protokoll – tills idag har jag skrivit cirka 600 protokoll. Det första protokollet som skrevs är samtidigt bland de märkligaste, eftersom det skulle hållas hemligt. Tidigt en morron ett par dagar efter jag börjat på den nya arbetsplatsen samlades fyra inflytelserika professorer och efter en stund kallades jag in för att skriva ett konfidentiellt protokoll som ingen någonsin skulle få se. Nja, riktigt så hemligt var det inte, utan protokollet skulle sedan vidare till universitetsstyrelsen som skulle fatta det formella beslutet. Men ingen skulle få se beslutet innan dess. Mötet handlade om att utse en pristagare till ett fint forskningspris, vilket görs vart sjätte år. I tisdags var det dags igen, tredje gången som vi skulle hålla ett sånt ”hemligt möte” (förra gången var år 2007). Men nu var jag betydligt mer förberedd och hade till och från arbetat med ärendet under hösten. Förutom professorerna som kommit med ett förslag är det bara jag som vet vem som kommer att få äran plus 300 00 skattefria kronor. På tisdag nästa vecka ska jag föredra ärendet för universitetsstyrelsen: vid sittande möte ska jag dela ut det hemliga protokollet vilket är mycket ovanligt eftersom ledamöterna i styrelsen vanligtvis får allt material en vecka innan mötet. Och så har styrelsen några minuter på sig att fatta beslut, ett beslut som gäller direkt, alltså innan det riktiga protokollet är färdigt.

Som handläggare av forskningspriset blir jag inbjuden till en långlunch av det bättre slaget, med mycket fin mat, vin och högtidliga tal. Våren 2001 hölls lunchen på Park Aveny, en lunch som höll på närmare tre timmar. Vi var ett trettiotal gäster. Till vänster om mig satt Arne som hade omkring ett år kvar till sin pensionering. Å harrejavvlar vad han kolkade i sig vin på betald arbetstid! Jag tror knappast att han gick tillbaka till jobbet då lunchen var över vid 15-tiden. Man skulle kunna tycka att Arne begick nån form av tjänstefel, men det står faktiskt i regelverket att det ska vara just en sån här finare lunch. För priset inrättades på 1930-talet när det var helt andra förhållanden och tankar kring så kallade långluncher. Jag ser fram mot den kommande lunchen, men håller mig alltid till lättöl och vatten på dagtid. Tyvärr måste jag ha slips, men det är priset man får betala för att vara med om det här priset.

Lite fb

Det är lite märkligt hur vissa alldagliga saker man sett hur många gånger som helst helt plötsligt kan uppvisa nya sidor. För igår såg jag ett ansikte i häftklammern på jobbet, det knäpptes kort med följande rubrik: Det har sina risker att arbeta på kontor, i morse blev jag biten i tummen av den elaka Klammergubben. Lite kommentarer: ”Kjell: Du hade väl varit dum och slagit på han kanske? Stefan: En elak liten djävul... Men det var nog du som började... Lennart: Det här bör beivras, anmäl till skyddsombudet och lägg nu inte fingrarna emellan. Men se upp så du inte kommer i klammeri med rättvisan! Mikael: Hamna inte i klammeri med den gubben... Lisbet: Häftig apparat!” Ja tänk vad en bild på en vardaglig sak som en häftklammer kan göra!

Midsommarfirande (favorit i repris 18/9 2008)

År 1978 fick vi i hembyn för oss att midsommar skulle firas i Hede, en utpost i Härjedalen med knappt tusen invånare. I bilkaravan begav vi oss från Ljusne på torsdagskvällen upp till campingen ett par kilometer från centrala ”stan”. Här inträffade det första missödet: gräsmattan såg ut att vara plan, men på ett ställe var det en dryg meters höjdskillnad vilket inte syntes på den mörknande campingen. Jag körde Janne Wahlströms bil över detta och bilen tog ett hastigt skutt nedåt. Dock inte ljuddämparen, den blev kvar. Janne, som medan jag tutat på i omkörningsfilen, hade tutat i sig annat hela vägen upp, blev vansinnig för denna lilla malör. Men med hjälp av andra lyckades vi får fast ljuddämparen igen. Så småningom kom även tälten upp och festen var i full gång. Nån gång på fredan så stack flertalet i gänget upp till ett par stugor någonstans i närheten, vilka några andra ljusnebor hade hyrt. Och först på söndan var de tillbaka. OK, alla får ju sköta sig själva. Men tyvärr så fanns all min midsommarsprit och öl i Jannes bil.

Grannarna, ett gäng killar från Älvdalen i Dalarna, uppfattade min svåra belägenhet och bjöd på groggar och snapsar både på midsommarafton och midsommardagen. All heder åt dom! Dock var umgänget med grannarna lite konstigt eftersom den dialekt de talade sinsemellan är mycket svårt för en utomstående att förstå. Det brukar sägas att det är en kvarleva från det riktigt gamla svenska språket, men med mig talade dom ”riks-dalmål” – om det nu finns nåt sådant språk! Fredag och lördag kväll var vi på Hede Folkets Park. Var och varannan gäst hade insmugglad sprit med sig, så egentligen gick det ingen nöd på mig för folk delade med sig till de andra som var törstiga. På lördan ville jag bjuda tillbaka till grannarna som ställt upp med sprit på midsommarafton, men mina kompisar var fortfarande puts väck: tälten stod kvar, men jag såg inte heller kompisarna på dansen i folkparken. Så älvdalingarna var även frikostiga på lördan. Nån gång på söndan kom mina kompisar från Ljusne tillbaka från stugan och all min midsommarsprit fanns orörd kvar i bilen. ”Den som spar han har”, fast i detta läge hade jag hellre druckit upp min egen midsommarsprit!

Lustigt: Båtbyggeri i Ljusne

I anslutning till Boardfabriken i Ljusne tillverkades under en del år så kallad lackboard, en mycket hård skiva som var spårad och såg ut som kakel. Efter att produktionen upphört användes lokalen till olika ändamål, för att mellan åren 1961 till 1963 inhysa ett båtbyggeri – en satsning som bruket gjorde. Båtbyggarna var Ernst Johansson och Einar Lind och kom från Borgåtrakten strax öster om Helsingfors. I Ljusne fanns en plywoodfabrik som just för dessa båtar även började tillverka ”båtplywood”, en träskiva av krysslimmade faner med särskilt framtaget fenollim som skulle tåla såväl havsvatten som insjövatten. Eftersom tillverkningen lades ner redan efter ett några år så torde väl satsningen på dessa motorkryssare inte ha varit helt rätt. Här en bild från sjösättningen av en av dessa fritidsbåtar.

Min far Runar gick i lära vid båtbyggeriet för att lära sig grunderna till båtbyggarkonsten. Hösten 1962 skulle han bli han färdig med ”gesällprovet”, bygget av sin första plywoodbåt (notera reklamen för Ljusnebåtarna i högra hörnet) vilken sedan skulle skeppas över till min farfar i Finland Men att få över den från Ljusne till skärgårn utanför Helsingfors var inte det enklaste. I november skulle båten fraktas ner till Kalmar där min fars svägerskas morbror skulle hämta upp den med fraktskutan M/S Majborg som han arbetade på. Skutan gjorde då sista anlöpet innan vinteruppställningen i Finland. Men Runar hann inte riktigt bli klar med båtbygget. På senvåren 1963 Östersjön åter öppet och Majborg fraktade över ekan från Kalmar, hur den kom ner till Kalmar vet jag inte. Farfar fick båten den 28 maj och samma dag fick båten en 5-hästars Evinrude. För att den skulle plana med en person satt denne ganska långt fram i båten och hade en lång stång för att gasa och styra. Båten användes i många år, men är numera uppeldad.

Avslutningsvis måste jag ju säga att inlägget förra veckan om ”det skadliga ämnet Dinyvatol” var fejk från början till slut. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 20 december (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 6 december 2012

Veckan som varit/veckan som gått

I fredags var det åter dags för en barhopping med Janne. Extremkylan hade börjat dra ner över Göteborg, det var flera minusgrader ute, vilket är synnerligen ovanligt för vintern….. Därför valde vi att hålla oss på det trygga Hisingen, att inte göra några längre utfärder ända bort till fastlandet. På första stället var det turkisk afton med inträde, det var bara att fortsätta till Port Arthur vid Sannegårdshamnen, Göteborgs äldsta sjömanskrog, byggd 1918. Det är ett riktigt vackert ställe med mycket högt i tak, jag har bara varit där en gång tidigare för cirka tio år sedan. Deras specialitet är irländsk och skotsk musik. Men eftersom vi går ut för att diskutera, inte lyssna på musik, drog vi efter ett par öl vidare till restaurang Tildas. Nu hade hungern satt in, så det blev en av deras prisvärda hamburgare innan vi cyklade de två kilometerna till respektive hem

Det har ju varit svinkallt och vräkt ner enorma mängder snö, senaste helgen var det snökaos i Skåne, Hälsingekusten uppåt och i södra Finland. På vissa håll kom det bortåt en meter snö, men som något av ett under blev Göteborg under helgen helt förskonad från detta elände. Min omtanke gick till de lidande och i lördags lade jag ut denna vackra bild på FB och skrev ” Läser i statusuppdateringarna att det kommer massor av snö både i norr och i södra Finland. Skulle gärna skicka en vacker ängel som kunde hjälpa er med snöskottningen.” I veckan blev det än värre snökaos, men detta känner ni ju till.

Snöfritt i helgen, men direkt på måndagsmorronen vräkte snön ner över Göteborg. Jag kollade väderprognosen på klart.se, nä inge mer snö den dan sade de klara vädermakarna. Men det fortsatte snöa hela måndan. På tisdagsmorronen snöade det igen, jag kollade prognosen: ingen snö resten av dagen. Ändå snöade det precis hela dan. Kan min dator ha kraschat, eller är det nån krasch i skallen på prognosmakarna?

Eftersom det varit skitväder har det blivit buss och spårvagn till jobbet. Igår hade jag förmånen att se extra mycket av Göteborgs vackra neonskyltar, för när jag skulle in i lägenheten var nycklarna puts väck. Det var bara att åka tillbaka till jobbet för att hämta dom. Jag missade precis rätt spårvagn då jag kom ut från jobbet, istället för att vänta 15 minuter i den arktiska kylan tog jag en annan vagn som körde runt halva stan innan den äntligen var på Hisingen. Vid Lilla Bommen knäpptes detta kort, vilket fick följande text på facebook: ”Nån som undrat varför pandor nuförtiden är så sällsynta? Jo, för de exporteras till Göteborg och hamnar i wok-grytan!”

Sött

I fredags var det diabeteskontroll. Värdena ligger fortfarande lite över det acceptabla, därför kom jag överens med sköterskan att öka dosen ”sockerpiller” från ett till två om dan. Och så måste jag ju motionera. Den friska nordanvinden i helgen var inte rolig, men jag lyckades trampa runt tre mil med cykeln på lördan och två på söndan (och 1,5 mil idag fram och tillbaka till jobbet). Att det var sköna cykelturer vill jag absolut inte påstå, men det var väldigt skönt att komma in i den goa värmen efteråt! Och värmen är god inomhus, fastighetsägaren snålar inte – det är drygt behagliga 20 grader.

Stålmannens hem avslöjat!

Stålmannens identitet är väl dold för allmänheten, det är bara vi läsare som känner till att han har ett hemligt alias som reportern Clark Kent. Stålmannen skickades som spädbarn iväg till jorden från planeten Krypton av sin far alldeles innan planeten exploderade. Planeten Krypton är sedan länge försvunnen och ingen har riktigt vetat var den fanns. Tills nu i höst då astronomen Neil deGrasse Tyson reder ut var planeten fanns. Och detta görs i den ansedda tidskriften New Scientist. Efter att satt samman data som ålder, storlek och avstånd till jorden, “Tyson has chosen the red dwarf LHS 2520, which is smaller and cooler than our sun and lies about 27 light years away in the constellation Corvus.”, http://www.newscientist.com/blogs/shortsharpscience/2012/11/supermans-home-star-system.html Not: en “red dwarf” är en relativt kall stjärna som är mindre än hälften så stor som vår sol, det är den vanligaste stjärntypen i vår galax. I den här blogen, kära läsare, får ni läsa om det allra senaste och viktigaste upptäckterna på forskningsfronten!

Ytterligare ett avslöjande!

Hur många har inte följt med James Bonds öden och äventyr på vita duken…. Jo, vi är många! Bond är en av få agenter på brittiska MI5 som har tillstånd att döda andra människor utan rättsligt efterspel. Och dödar gör han till höger och vänster och filmerna slutar alltid lyckligt då han dödat alla skurkarna från SPEKTRA, i alla fall i dom äldre filmerna. När sedan en ny film kom ut fanns det alltid en massa nya skurkar i den världsomspännande terrororganisationen – lite märkligt med tanke på att Bond dödat alla i filmen innan. Fast är det en världsomspännande organisation borde det väl finnas många skurkar också.

I tisdagens Metro fanns det en notis om att Ian Flemings originalmanuskript till boken Dimantfeber (Diamonds are forever) ska auktioneras ut nästa vecka. Manuskriptet har en massa anteckningar i kanten där Fleming ändrar innehållet alltefter. Men vem var den där Fleming? Ingen vet riktigt, men jag kan nu avslöja att Ian Fleming i verkligheten var ledaren för SPEKTRA! För titta på den här bilden: Längst ned under notisen står det vilka som kommer med detta avslöjande, nämligen SPEKTRA!!! Så egentligen var det ledaren Fleming som körde kattens lek med råttan, råttan i det här fallen Bond och hela MI5!

Lite från fejsbooook

I måndags ville Marie ha lite julklappstips, gärna på vad som kanske kan bli Årets julklapp. Det kom ju in förslag på ungefär det gamla vanliga, därför var jag tvungen att lätta upp lite: ” Jag tror att en bärbar telefon som man kan ta med sig i bilen och ha i sommarstugan blir årets julklapp. Tänk dig att sitta i bilen och ringa någon och säga ’Hej, jag sitter i bilen och ringer!’ Vad förvånade dom blir!” Efter att ha tänkt till lite mer föreslog jag detta: ”Nu kom jag på det: en färgteve med TV2-tillsats! Tänk vad deras grannar ska bli avundsjuka när dom kan titta på båda kanalerna. Och i färg dessutom. Men det är nog dyra grejer.” (Not: TV2-tillsats var en liten låda på TVn för lite äldre apparater som inte hade den lite högre frekvensen som den nya kanalen sände på.) Mitt sista förslag var nog kanske det bästa, kolla denna underbara lilla filmsnutt: http://www.youtube.com/watch?v=itUMO7VLl0M Man behöver inte kunna tyska för att förstå den!

Sista kvällen på den baltiska resan i somras satt vi på en uteservering och drack några öl på kvällen. Esternas stora ölmärke är Saku, vilket det stod på alla parasoller. Men från insidan parasollet såg det ut som rena grekiskan, så jag knäppte ett kort, vilket lades ut i måndags: ” I somras provade jag denna öl, riktigt god faktiskt. Av bokstäverna att döma tror jag att den är rysk eller grekisk.” Hur många som gick på detta vet jag inte, men det var säkert några – de flesta som tittar skriver ju inte några kommentarer.

Farligt!

Under det senaste årtiondet har det kommit massor av forskarrapporter och hur skadligt ämnet Dinyvatol är för människor. I USA förbjöds det redan för fem år sedan, men i det mer byråkratiska EU har det diskuterats i flera arbetsgrupper, men inget händer. Såväl svenska Kemikalieinspektionen som motsvarande myndigheter i bland annat Spanien, Storbritannien och Schweiz har velat förbjuda Dinyvatol. Men EU sätter stopp för sina medlemsländer: är det inte förbjudet inom EU får inget enskilt land förbjuda eftersom det då anses som ett handelshinder! Särskilt Schweiz är upprört eftersom man där upptäckt Dinyvatolens skadeverkningar på barn i förskoleåldern och några år framåt. Som bekant används Dinyvatol som en hinna för att försluta barnmatsburkar och ge barnmaten en ökad livslängd, från några månader till flera år. Men forskningen bland oberoende kemister visar entydigt att ämnet bryter ned barnens mjölktänder och hämmar tillväxten av nya tänder: antalet tandlösa 10-åringar i Mellaneuropa uppskattas nu vara kring 10-15 procent, i stort sett alla beroende på att Dinyvatol används i barnmatsburkar.

Det är då själva fan att EU ska ha sån makt på de enskilda länderna. Jag kräver att vi genast går ut ur EU och att vi istället försöker enas kring en nordisk union där Norge även finns med. För vi nordbor kan tänka betydligt klarare än dom vinindränkta sydeuropeiska ländernas delegater till EU-parlamentet!

Lustigt: SemesterTUR

Fyra charterresor har jag gjort över åren, alla så kallade sista-minuten med bra pris och där det egentligen inte spelade nån roll var jag hamnade, bara det var varmt. Den första resan gick hösten 1975 till Mallorca för 245 kronor, dagen innan hade resan beställts på resebyrån i Söderhamn. Svenska kronan var värd mycket, bland annat kunde man i butiken köpa en flaska spansk skumpa för under fem kronor. Det här är länge sedan, men jag kommer även ihåg den obligatoriska Grisfesten, vilken reseledarna brukade referera till som griserifesten. Det var fulla busslaster med fulla svenskar på festen, jag inräknad innan jag blev uträknad. Men någonstans i gömmorna finns bildbevis där en kypare häller rödvin direkt i munnen på mig – det finns ju massor av liknande kort i de svenska byrålådorna, det var väl en liten extrainkomst för bönderna på landsbygden att ta dessa bilder på fulla turister som glatt betalade.

Den andra resan gjordes året därpå till Playa del Inglés på Gran Canaria. Här var det inte alls lika mycket att se som på Mallis, det är ju bara en massa strand och turisthotell. En dag hyrde jag en 175 kubiks vespa och påbörjade en långtur. Körkort hade jag varken för bil eller motorcykel, körkortet kom ett par månader senare. Men jag visade glatt upp mitt svenska ID-kort som såg lika ut som ett körkort: antagligen tittade dom inte, utan tittade mer på hur jag ledigt plockade fram det ur plånboken. Sedan iväg på en långtur runt stora delar av holmen, bland annat upp till deras högsta topp Pico de las Nieves (”Snötoppen”), i stort sett 2 kilometer upp i luften. Kallt, förbannat kallt var det uppe på toppen, jag hade ju bara shorts och T-shirt. Och hjälm visste jag inte vad det var då. Sedan nerför serpentinvägarna mot huvudstaden Las Palmas. På motorvägen tillbaka till playan höll det på att gå riktigt illa då jag höll 100 knyck. Taxibilen framför började bromsa in. Men mina bromsar tog inte, hade kört slut på dom i nedförsbacken från berget. Jag var en hårsmån från att köra in i taxin, men lyckades väja till höger ut på vägrenen. Det enda som hände var en liten chock och massor av brännblåsor från den starka solen.

Avslutningsvis har jag noterat att många gängmedlemmar är tatuerade: först gaddar de ihop sig, sedan gaddar de sig ihop. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 13 december (om jag nu har nåt att berätta då).

 

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 29 november 2012

Veckan som varit/veckan som gått

Lågtrycken har stått på rad hela hösten, Göteborg och Västkusten brukar vara först att ta smällen. Som tur är har i alla fall hösten varit mild så snön har lyst med sin frånvaro. Fast inatt kommer minusgraderna, vilka kan hålla isig väldigt länge – just nu visar det bara minus i långtidsprognosen. Att hoppas på en grön vinter som vi hade några gånger i slutet av 1980-talet är väl att hoppas för mycket, men så länge den förbannade snön är borta är jag ganska nöjd.

Ganska nöjd är jag även med köpet av en ny vinterjacka i lördags. Inte för att jag behövde en ny, men när priset är rätt så måste jag ju slå till. I söndags användes jackan för första gången och den var riktigt varm och go. Efter besök på några loppmarknader stannade jag på Coop på Backaplan för att stilla hungern med en mosbricka. När jag njuter av moset och räksalladen kommer det fram en vakt och säger ”Vad är det där som hänger utanför?”. Jag tar av mig jackar och ser då att prislappen sitter kvar, rycker loss den och stoppar i fickan och säger Tack!” Lite lömskt säger vakten ”Har du köpt jackan idag?” ”Nä, igår” säger jag och fortsätter äta. Först efteråt förstod jag att vakten trodde han kommit på en butiksråtta.

Förra helgen var det ”löningshelg”, då har folk äntligen råd att köpa alkohol inför helgen. Vid Gamlestaden såg jag massor av människor komma bärande på Systemkassar, jag kom då på att det nog skulle smaka med några finöl. Precis då jag kom fram till Systemet höll dom på att låsa, men tipsade om att Systemet i Nordstan är öppet ytterligare en timme. Eftersom jag inte var i särskilt stort behov av öl fortsatte jag den fotografiska resan, med massor av nya bilder till arkivet. Klockan 14:50 stannade jag i alla fall till vid Nordstan för att köpa några finare öl. Men nej, en bortåt 100 meter lång kö avskräckte så det blev till att trampa över bron till Systemet på Backaplan. Ingen kö utanför, men knökfullt inne i butiken. Jag passade på att handla för framtida höstkvällar, fast en härlig Ayinger Winter Bock slank ner på kvällen – ett mycket kraftigt öl som är prisvärt (30 kronor/3,50 euro).

Tidigare på lördan besöktes Kortedala torg, vilket sedan fick ett 15-bilders album på Facebook: ” Kortedala torg kom trea i omröstningen om Kortedalas vackraste torg. Lite märkligt med tanke på att det bara finns ett torg i Kortedala….” Ja torget är fult som stryk. För att komma till Kortedala kan man ta den enkla vägen eller den svåra. Jag tog den svåra som går via Burmabacken, en drygt kilometerlång sträcka som tidvis har 13 procents lutning. Min fina cykel har tyvärr för dålig utväxling, så det blev verkligen att kämpa uppför. Men att kliva av och leda cykeln är jag för stolt för! Varför denna väg kallas Burmabacken går att läsa på http://www.expressen.se/gt/kultur/varfor-kallas-den-burmabacken/.

Kan även nämna att jag i veckan hade en tuff löneförhandling med chefen. Hans utgångsbud var att öka månadslönen med en tjugondedel, men efter sega förhandlingar lyckades jag få upp det till en trettiondedel! Det lönar sig att vara påstridig i löneförhandlingen.

Ta vara på alla minuter!

Är du man förväntas du leva till 78,6 års ålder, som kvinna nästan fem år längre. Det här är genomsnittet för ett människoliv i Sverige: om du fortfarande lever och är någorlunda gammal är chansen god att du blir äldre än så eftersom medellivslängden är beroende av att andra kilar vidare tidigare – tyvärr har vi ju alla haft ett antal vänner som bytt sida alldeles för tidigt. Så ta tillvara på det liv du har, även om du inte är helt nöjd med det. För det kan vara ett ögonblickverk att livet ödeläggs. I våras var det en medelålders man här i Göteborg som en morron blev tillplattad av en byggkranbil. Utan att veta omständigheterna förutom själva olyckan, så var han antagligen som vanligt på väg till jobbet med cykeln när olyckan var framme. Och vid en annan olycka i våras var det en kvinna som i backen nedanför mitt jobb blev påbackad av en grusbil och stendog. Och på jobbet var det en som klämdes ihjäl i hissen för några år sedan.

Rannsaka ditt minne så ska du finna en massa sådana här olyckor med tragisk utgång, händelser som på ett ögonblick utraderar ett människoliv. Att vi alla ska dö nångång är ju säkert, men vi bör alla ta tillvara livet, man vet aldrig när det sker en drastisk förändring. Nu menar jag inte att man ska leva som att varje dag är den sista i ens liv och bränna ljuset i båda ändar, utan hellre att ta tillvara de små glädjeämnena i livet och gärna förstora upp dessa: tycker du exempelvis att någon har gjort nåt bra, så säg det åt honom eller henne. Gör du detta tillräckligt ofta så är det ett antal andra som säger lika åt dig och du kommer att må bra av detta. Och försök gärna se det positiva i sånt du inte gillar. Regnar det ute, så se möjligheten att vara inne och göra saker du annars inte hunnit med. Alltså, ta vara på livet som det vore din sista dag och njut av det så mycket som möjligt! Eller: ta ut glädjen i förskott, det kan ju inte hända nåt värre än det du sett fram mot aldrig inträffar. Och då har du ju fått gotta dig åt den lilla glädjen i alla fall!

Från fb

Förra torsdan skev Maj att Det var jä..... länge sen jag fick tillåta mej själv en klapp på axeln, men idag har jag gjort det två gånger. Jag är ju kung! Henrik: ” Tråkigt att du blivit kung på äldre dar, du hade nog passat bättre som drottning.”

Igår skrev Lennart att han åt årets första julbord. Meddelandet skickades från telefonen och då anges alltid platsen det skickats från. I det här fallet stod det att han var ”På Solvalla”. Det finns säkert en fin restaurang där, men jag misstolkar ju gärna och skrev ” Usch, det låter inget vidare. Jag har väldigt svårt för hästkött.”

Jag har nästan alltid kameran med mig och knäpper massor av kort på både vanliga saker och lite mer udda. Det här görs enligt principen ”man vet aldrig när man får användning för det.” Så jag har många tusen bilder att plocka från och sätta ihop nån konstig bildtext till. I en liten stad i Litauen i somras såg jag ett jättelikt dragspel på taket till den svenska SEB-banken: innan jag stack till jobbet i förrgår lades denna bild ut med texten ” Idag är det Internationella Dragspelsdagen. Detta ska jag fira med att lyssna på bonnkanalen P4 som hela dagen ska spela 50% dragspelsmusik istället för de vanliga 40%. Gomorron förresten!”

Av lite mer allmänt intresse är kanske denna bild lades ut i fredags, vilken jag knäppte 1993 i den lilla staden Selma (Kalifornien) i den världskända russinfabriken: ”Här har ni Collett Petersen både som gammal och som ung. Det är hon som i alla tider har varit ’Sun Maid-flickan’ på russinpaketen.” Mer info om denna ”russinflicka” finns exempelvis på http://en.wikipedia.org/wiki/Lorraine_Collett

Favorit i repris (28/8 2008)

[Från en tysklandsresa juli 1982] På färjan mellan Puttgarden och Rödby var priserna så låga att jag inte kunde låta bli att köpa mer än den tullfria ransonen på en liter sprit. I dagens EU-anpassade värld ter sig tullens kontroller som löjliga, men på denna tid var de en verklighet och tullarna gav böter om man hade för mycket med sig. I bilens bagageutrymme hade jag en påse med en liter sprit, en liter vin och en sexpack öl – dvs. den ranson man fick ha med sig. Två liter whisky lade jag i handsfacket och två liter bakom ryggstödet i baksätet. Men ryggstödet putade ut en del, så för att dölja detta slängde jag min jacka i bakfönstret lite lämpligt för att dölja hur det buktade ut där bak. I Helsingborg fick jag hela fem tullare på mig. De frågade vart jag kom från (hade jag sagt Holland hade de plockat isär bilen fullkomligt i jakten på knark!). Nu öppnade de förardörren, såg att det inte fanns någonting i kupén, drog i spaken till motorhuven och luktade på spolarvätskan (en del brukade fylla denna med vanlig sprit – tullarna kände till alla knep). I bagageutrymmet fann de bara mitt vanliga resebagage och tullransonen, men de kollade under reservhjulet också. Och så använde de speglar för att se om det fanns nåt fastsatt under bilen. Till råga på allt så hade de en knarkhund som sniffade överallt utan att hitta något. Efter en stund fick jag fortsätta resan, mycket nöjd över att tullen inte tittat på det mest uppenbara stället: handskfacket. Dom tänkte väl att ingen är så dum så han gömmer spriten på det mest uppenbara stället. Dom ställde aldrig frågan om jag hade för mycket med mig, så jag sa inget om det. Att tala är silver, men om man tiger kan man få med sig en extra sexpack med Tuborg Guld!

Lustigt: Böter eller kontrollavgift?

När jag var fattig student smet jag väldigt ofta från att betala på bussar och spårvagnar. ”Tricket” var att stå väldigt nära biljettautomaten, redo att sticka in biljetten i stämplingsmaskinen. Biljettkontrollanterna hade endera uniform eller var civilklädda. Men som civilklädda hade de alla likadana jackor, så det syntes på lång väg att det var fråga om biljettkontrollanter. Det var bara en gång vid hållplats Ullevi som jag lyckades smita av bussen i sista stund alldeles innan den skulle gå, jag hade inte varit tillräckligt vaksam. Men jag blev aldrig fast för tjuvåkning. Nu är det nog ett kvartssekel sedan jag senast smet från att betala, men har absolut inga betänkligheter för att jag smet i ungdomen; det var både en sport och ekonomisk realitet.

Idag genomförs ganska ofta kontroller på de linjer som jag åker. Eftersom jag gör rätt för mig sitter jag inte länge och spanar efter kontrollanterna, utan läser eller halvsover. Men det var med stor förvåning som jag blev kontrollerad en gång i våras. Det fanns inte en chans att se att ett gäng kontrollanter klev ombord på spårvagnen, de var alla alldagligt klädda, någon hade ryggsäck och de stod inte samlade och pratade med varandra. Och denna gång var jag pigg, satt faktiskt och spanade efter eventuella kontrollanter. Men eftersom jag stämplat biljetten slapp jag denna gång undan med en muntlig varning.

Nuförtiden kostar det 1200 kronor att åka fast, detta kallas för ”kontrollavgift”. Den som har giltigt månadskort eller skolkort, men som glömt att ta med det, kommer undan med 50 kronor i kontrollavgift. Nu är det ju så att Västtrafik inte får utdela regelrätta böter, därför kallas det för kontrollavgift. Men om det verkligen vore fråga om en avgift för att kontrollera så borde ju avgiften vara inverterad, dvs. tvärtom. För det kan ju på nolltid konstateras att en person inte har giltig biljett. Detta går på bara några sekunder, så kontrollavgiften borde ju rimligtvis då ligga på 50 kronor samt erläggande av biljett (drygt 20 kronor). Men den som saknar biljett, fast har ett månadskort eller skolkort kan ju senare visa upp detta. Här involveras kontrollanterna i flera steg, så det rimligaste vore väl att dessa smitare skulle betala 1200 kronor. Eller hur!?

Avslutningsvis måste jag avslöja att förra blogens inlägg om Strosse-lådor var helt påhittat från början till slut. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 6 december (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 22 november 2012

Veckan som varit/veckan som gått

Denna tid på året händer inte särskilt mycket på några fronter, mycket beroende på lågtrycksfronter och mörker som dominerar dygnen. Fredagarna är dock heliga, då vill jag sticka från jobbet tidigt. Men på fredagseftermiddan var det rejält vått ute så istället blev det övertid på jobbstället istället för att kapa lite på övertidskontot. Likaså var lördan ett riktigt stiltje, fast jag masade mig i alla fall iväg till en klädbutik för att ersätta den tunna polotröjan som har hängt med minst två år för länge. Jag trivs i alla fall i den slitna tröjan, men märker ju på omgivningen att dom undrar vem den stackars fattige farbrorn i den slitna tröjan är.

Ambitionen är att cykla minst 20 mil i veckan för att hålla diabetesen i schack, men jag kom med nöd och näppe upp i 14 mil förra veckan. De tre sista milen gjordes på söndan, då helt plötsligt det sken av strålande sol på eftermiddan efter att ha varit skitväder hela veckan. Kameran laddades med en ny filmrulle och snabbt iväg in till stan för att knäppa lite kort. Det blåste en hel del så med full rulle på cykeln och nytt datachip i kameran (Ha! Trodde ni att jag skulle skriva full rulle i kameran?) så bar det av bortåt Majorna och dess environger. När kameran är med så ser jag omgivningarna på ett helt annat sätt än då jag bara åker omkring: nu letar jag upp motiv som kan vara intressanta att fotografera, ofta knäpps bilder från lite olika vinklar. Söndagens fotografiskt mest intressanta bilder knäpptes strax efter att solen gått ned, som den här på den ensamma ballongen flytandes i kanalen och denna på solnedgången västerut från Göta Älvbron (notera fåglarna!).

Fylleri

I måndags blev jag anklagad för fylleri på jobbet. Inte särskilt roligt. Men allteftersom dagen gick insåg jag att dom kallade mig fyllegubbe för att jag tagit ytterligare ett steg mot pensioneringen. Så efter hand blev jag lika ljus i sinnet som den strålande solen utanför kontorsfönstret. Och dagen till ära öppnades på kvällen en burk finsk ärtsoppa, gjord på gröna ärter. Den finska ärtsoppan är skarpare i smaken än den svenska (som är gjord på gula ärter) och när en chorizo delas i småbitar blir man riktigt mätt. Mätt på att skriva tack till alla facebookvänner blev jag också: på FB går det inte riktigt att dölja sin ålder, så dom är direkt där och trakasserar en för att man blir gammal. Fast det är ju egentligen riktigt trevligt att bli ihågkommen, så det var med lätt sinne som alla tackades personligen. Undrar hur många kungar och presidenter som personligen tackar alla… Själv så tände jag några stora cigaretter (King size) och mådde som en Prince. Några fyllebira slank det ner också.

Försäljningen av Strosse-lådor

När jag läste företagsekonomi på Handelshögskolan i slutet av 1980-talet skrev jag och två kompisar en uppsats om de välbekanta Strosse-lådorna och visade på hur försäljningen av dessa ungefär ett halvår i förväg kunnat förutse upp- och nedgångar i konjunkturen, detta gäller från 1957, alltså två år efter Strosse-lådans skapande. Strosseföretaget har ju som bekant expanderat rejält sedan början av 1990-talet: med fler produkter och internationella ägare har de erövrat stora delar av såväl den europeiska och asiatiska marknaden (men inte USA). Strosse-lådan är dock basen i deras produktion

Efter att uppsatsen var färdig sadlade jag om till socialantropologi och tänkte inte så mycket mer på detta. Men nu under hösten har jag roat mig med att jämföra försäljningen av Strosse-lådor och de ekonomiska konjunkturerna: det är märkligt att se hur de såväl i Sverige som på de internationella marknaderna har följt konjunkturen, fast hela tiden legat cirka 6 månader före den upp- eller nedgång som skulle komma i ekonomin. Märkligt nog har ingen nationalekonom eller annan expert på ekonomi gjort denna koppling till konjunkturerna. Å andra sidan drunknade antagligen vår uppsats bland alla andra uppsatser som skrevs på Företagsekonomiska institutionen och det är väl ingen som är intresserade av dessa. Men jag skulle nog ha varit förmögen nu om jag köpt och sålt aktier baserat på försäljningen av Strosse-lådor. Så, kära läsare, se detta som ett litet tips ifall ni vill investera i aktier.

Å så var det lite från Fejsbok

Facebook ändras ju lite hela tiden, det senaste är att man kan trycka på en knapp för att ”marknadsföra” sitt inlägg, vilket kostar en liten slant. Detta trots att dom i flera år uttryckligen skrivit att ”Facebook alltid kommer att vara gratis”. Hmmm. Men hela tiden görs förändringar som driver oss användare till vansinne eller frustration. För närvarande ska det visst vara svårt att plocka bort folk från vänlistan (har inte provat själv), så på lördagskvällen kom detta lilla inlägg: ” Nån som vet hur man får bort folk från vänlistan nu? I fyllan och villan har jag lagt till Idi Amin, Hermann Göring och Mao Tsetung, men dom skriver sina uppdateringar på så konstiga språk att jag alltid måste gå via Google translate.” Efter några kommentarer fortsatte jag med ” Scheisse, nu blev Adolf H sur för detta inlägg. Hoppas har inte skvallrar för SD-ledningen (fast det är väl inte så många kvar där....).” Man har som bekant inte roligare än man gör sig!

På resan i de baltiska länderna i somras knäpptes massor av kort, en del har lagt ut i blogen, en del på facebook. Särskilt konstverk är tacksamma att fotografera, för dessa kan jag sätta en helt annan text till. Detta konstverk fann jag i Kaunas (Litauen) och skrev följande bildtext: ” På sommaren får de små tomtenissarna hjälpa till i stengruvorna. Med förenade krafter kan dom lyfta stora stenblock. Men dom längtar nog till hösten då dom får göra lite lättare saker som att tillverka julklappar.” Kommentarer till detta var bland annat LE: ” Kvällens hittills tyngsta inlägg......”, ”Jag: ”Ha ha, stenkul!”, CB: ”Tänk på ryggarna, kolla med facket, det kanske är för tungt”, Jag: Ja där har du faktiskt ett tungt vägande argument Christer!”, LE: ”Men då tar det sin tid tyvärr, gruvfacket brukar alltid gå på djupet i sådana här tunga frågeställningar....” Den goaste kommentaren kom i alla fall från Kicki Söderström: ”Nu förstår jag varför dom förblivit dvärgar...”

Avståndsskyltar

När man är ute med bilen eller cykeln så borde det ju gå att lita på skyltarna som visar hur långt det är. Men så är det inte. Den första felaktiga skylten jag upptäckte fanns, och finns fortfarande, strax söder om Fjärås där det står Varberg 35. Detta var för 15 år sedan på väg söderut med cykel. När jag såg att det bara var 35 kilometer kvar till Varberg blev detta målet för dagen. Men då jag en rejäl stund senare passerade den halländska bäcken Viskan hade inte avståndet minskat särskilt mycket, så cykelturen gick tillbaka till Göteborg – den första skylten visar nästen en mil för lite. Jag ringde till Vägverket och påtalade felaktigheten, men dom hänvisade mig vidare till PEAB (eller vilka det var) som ansvarar för skyltningen på vägsträckan. Senare insåg jag att den jag talat med yrade i nattmössan, ansvaret ligger naturligtvis på Vägverket, inte firman som sköter om skyltningen.

Det finns säker massor av felaktiga skyltar, en som jag reagerat på i närheten av sommarstugan säger Söderkulla 2, men redan efter prick en kilometer är man mitt i byn och en kilometer senare åter långt utanför. Nyligen var jag i Hälsingland och tog en liten morrontur till grannbyn med cykel. På ett ställer stod det Vallvik 5, men redan efter 1,9 kilometer blev det Vallvik 2. En hel kilometer hade gått upp i rök. En riktigt intressant skylt strax utanför Ljusne är den som visar Lövskär 4, eftersom man inte kommer längre än drygt två kilometer innan vägen tar slut. Nu råkar jag känna till den ungefärliga historien bakom denna avståndsangivelse. För massor av år sedan frågade någon från kommunen en av de fast boende utefter vägen, Tage Markusson, om han visste hur långt det är till Lövskär. ”Det är väl ungefär fyra kilometer” sa Tage. En kort tid senare kom det upp en skylt med just Lövskär 4. Över åren har det satts upp nya skyltar, men det står fortfarande Lövskär 4!

Årets resa i de baltiska länderna, del 6: sista delen

I estniska Haapsalu fick jag lystmätet mättat beträffande gamla tåg och lok. Den vackra järnvägsstationen är nedlagd, men det fanns massor av lok och vagnar från den sovjetiska tiden – ett utomhusmuseum som dessutom var gratis. Att Estland verkligen var en del av det sovjetiska imperiet till ganska nyligen kan man se från denna nedtagna skylt på den pampiga och rejält överdimensionerade järnvägsstationen. Det kan nämnas att Haapsalu och det intilliggande området var centrum för den svenska befolkningen i Estland från 1200-talet ända till deporteringarna under andra världskriget. För oss svenskar känns det som att staden ligger långt bort och är lite exotisk, men faktiskt är det inte mer än drygt 30 mil fågelvägen till Stockholm! Och faktiskt lika långt från Stockholm…….

På kvällen brev det en liten rundtur till fots, särskilt strandpromenaden med sina tjusiga sommarpaviljonger är härlig. Och som vanligt tog vi några öl innan det blev dags att törna in på hotellet. Tyvärr har Estland blivit ett U-land i jämförelse med de två andra baltiska länderna när det gäller öl, det finns egentligen bara två bryggerier kvar, och dessa är i utländsk ägo. Visserligen har dessa bryggerier många sorter, men det är inte samma som i Lettland och Litauen där det finns massor av småbryggerier som också har många sorter.

Efter en natts sömn på hotellet fick vi en härlig frukost, dock utan öl. En timme senare stannade vi vid en herrgård långt ute på landet och då fick jag denna fina bild på en av lantarbetarna som gick in i butiken för att köpa en liter öl och sedan dricka upp den på ett par minuter. Och detta långt före klockan tolv! Höjdpunkten för resans sista dag skulle vara Rågervik (Paldiski på estniska), en gammal sovjetisk ubåtsbas som hade 16 000 anställda fram till början av 1990-talet – tillsammans med familjemedlemmar blev det en riktigt stor stad. Nu bor det bara omkring 4 000 invånare och staden är i svårt förfall. Så stod det i guideboken, men de senaste åren har staden rustats upp rejält och man såg nästan inget av förfall. Längst ute på halvön finns klippor av mycket poröst material och det är varningsskyltar överallt om att inte gå nära kanten. Men det ser ju vackert ut. Se mer om Paldiski på http://en.wikipedia.org/wiki/Paldiski Sedan var det bara att åka till färjan för att fortsätta den ”riktiga semestern” med att göra ingenting. Det blir nog en tur neröver nästa sommar också, kanske till de ”svenska” öarna Dagö och Ösel på den estniska västkusten.

Lustigt: Söndagsnarr

I söndags knäpptes en del bilder i Majorna. Stadsdelen väster om är Sandarna. Nu råkar det vara så att grannbyn till Ljusne (där jag är uppvucen) heter Sandarne, men uttalas Sandarna. Liksom hembyn Ljusne har Sandarne en egen sida på facebook. Min skolkamrat Stig är med där och jag knäppte denna bild på en spårvagnshållplats och hoppades att han kunde göra nåt kul med den. Jovisst, Stig lade ut bilden med följande text: ”Äntligen har dom nya busskurerna anlänt, med rätt stavning dessutom.” Direkt var det en person som nappade: ”Var finns dom?”. Tyvärr avslöjade han direkt att det kom härifrån. Själv skulle jag nog ha uppmanat folk att sticka ut och leta lite. Fast jag är betydligt elakare än Stig, he he.

Avslutningsvis undrar jag varför nästa alla mexikanska herrar har samma förnamn: blir man automatiskt Manuell? Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 29 november (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 15 november 2012

Veckan som varit/veckan som gått

Med 150 meter tillgodo passerades i fredags 800 mil för året med cykeln. Naturligtvis anpassades rutten så att mätaren skulle slå om alldeles vid hemmet. Detta firades med en finöl på kvällen, en italiensk öl från Toscana. Hade ingen aning om att italienarna kunde göra öl i denna klass, men den är gjord enligt nån belgisk tradition. God var den i alla fall. Och av bara farten slank några fulöl från Tyskland ner, det ska ju även firas att arbetsveckan är över och att helgfriden infallit. Frid över dessa helger som gör att arbetsveckan kan släppas på ett förtjänst fullt sätt samtidigt som jag fortsätter förtjäna – jag har ju månadslön!

Sedan början av juni har jag letat efter ett hus som skulle kunna passa plånboken och ligga inom rimligt pendlingsavstånd. I snart två månader har Grindstugan ett par kilometer utanför Alingsås varit till salu, huset ser bra ut på bild och har ett pris som jag skulle kunna betala. Men det gäller att ha is i magen och inte genast ge ett bud. Inte förrän i förra veckan kom ett första bud och detta låg betydligt under det begärda priset. Min första tanke var att lägga ett bud som ligger strax över, men på lördagsmorronen tog jag bilen upp till Alingsås för att kolla. Jovisst, ett vackert hus, men det ligger bara 50 meter från motorvägen och det var ett jävla oljud därifrån. Och två mindre vägar på varsin sida tomten. Flera har sagt åt mig att när jag tittar på ett hus jag är intresserad av så ska det kännas i ryggmärgen att ”Här vill jag bo resten av livet”. Så kändes det inte, det blir att fortsätta leta.

Dagarna blir bara kortare och kvällarna mörkare. En ljuspunkt i den dagliga tillvaron var i måndags var då en av lunchrestaurangerna serverade viltskavsgryta med potatismos. Vad grytan egentligen innehåller vet jag inte riktigt, det är väl antagligen några trafikdödade älgar eller renar, men riktigt smaskigt är det. Och så innehåller grytan några röda bär som är lite mindre än lingon, någon som vet vad det kan vara? Riktigt smakligt är det i alla fall, men antagligen inte det bästa för en diabetiker som vräker i sig så mycket som möjligt från buffén. Om moset innehåller grädde vet jag inte, men som grädde på moset var att det samma dag fanns massor av gratismackor på jobbet efter en tillställning under lördagen. På en bädd av soltorkade tomater låg finskuren salami toppat med en rejält tilltagen brieost. Det brev en sådan minibaguette till frukost och sedan två till på kvällen – jag kom inte iväg från jobbet förrän klockan 21 och då ville magen ha sitt. En härlig måndag alltså. Hoppas att min diabetessköterska inte läser blogen…..

Troende?

Tror du på julen? Att tomten finns är ju säkert, för det är ju den som husen står på. Fast jag tror egentligen inte att julen finns och att julklapparna är något som andra människor köper åt varandra. Men i år har jag fått en aha-upplevelse: julen kanske existerar trots allt och det är någon högre makt – kanske facket? – som sett till att vi får elva dagars ledighet från strax före jul till efter nyår om vi bara tar ut två semesterdagar i mellandagarna. Jag ser nu fram mot elva dagars ledighet trots att det inte riktigt är bästa tiden på året att vara utomhus. Men det är fortfarande fem veckor kvar, så man får väl kämpa på på jobbet, att cykla dit och hem i mörker blandat med ruskväder. Det är i alla fall skönt att ha nåt att blicka fram mot. Julfirandet blir som vanligt ett anti-firande med surströmming på julafton, har en burk i kylen.

Populär bild

År 1977 stack bortåt hälften av byns ungdomar på midsommarfirande på till Gräsö utanför Öregrund. Det är nu 35 år sedan och borde ha fallit i glömska hos de flesta. Fast så är det inte. I söndags fick jag en del inskannade bilder därifrån och insåg genast att detta skulle bli dagens snackis om man lade ut bilderna på ”Ljusnesidan”. Så på söndagskvällen lades en bild ut. Harrejavvlar vad det blev kommentarer och minnen som dök upp bland dom som var med!

Favorit i repris (28/8 2008)

Sommaren 1982 drog jag iväg söderut i den VW Passat som jag nämnde i förra veckans blågg, fast då hade den ännu inte fått en massa rosa prickar. Första anhalten var Roskilde där jag stannade några dagar för att i lervällingen uppleva musikfestivalen. Det verkar som att det alltid regnar på denna festival (jag har varit där 3 eller 4 gånger) och gräsmattorna övergår till att bli en veritabel leråker, alla festdeltagare blir skitiga från topp till tå. Denna gång träffade jag min två år äldre kompis hemifrån byn, Roger E, som inte var helt stadd i kassa utan gick omkring på festivalområdet för att samla tomglas. Jag donerade en dansk 20-lapp och hoppas han förvaltade den väl. Natten mot söndag var det storm och hela mitt fina nylontält som jag köpt för nästan 100 kronor blåste sönder. Jag lät resterna av tältet stå kvar och drog vidare ner till Hannover, där jag stannade några dagar på vandrarhemmet.

En dag råkade jag låsa bilen med nycklarna kvar i rattlåset. Jag försökte så fint som möjligt bryta upp dörren, men det gick inte. Precis då gled det upp en medelålders karl i en Mercedes modell större och mannen såg ut att vara advokat eller nåt liknande. Har frågade om mitt problem, bad mig vänta lite och efter ett par minuter kom han ner med en trasa, skruvmejsel och flaskborste. Trasan virade han kring skruvmejseln för att det inte skulle synas brytmärken i dörren och sedan böjde han till flaskborsten lite grann. På några sekunder hade han med flaskborsten lyft upp låsknappen på dörren och jag kunde komma in i bilen. Jag tror knappast att han var advokat utan hade ingående kännedom om den sida om lagen som brukar försvaras av just advokater!

Nya ciggen slocknar

Det är ju inte längre många som röker här i Sverige, men vi som gärna tar en och annan puff har märkt att det blivit tuffare att hålla fyr i cigaretten. För sedan 1 juli finns det ett direktiv om att alla cigaretter som säljs inom EU måste slockna av sig själv (sant!). Tanken är ju god, för det är många som dör i eldsvådor orsakade av brinnande cigaretter. Men nu slocknar cigaretterna en eller ett par gånger om dom inte hålls igång, vilket innebär att man måste puffa på ordentligt vid just dessa passager. Så därför blir det väl fler som dör i lungcancer istället. Och det ämne som används för att få cigaretten att självdö är nog säkert cancerframkallande även det. Så frågan blir väl om man vill dö snabbt eller långsamt av cigarettrökandet…..

Lite från fejsbok

På lördagskvällen lades detta ut: ” Oj oj, jag har druckit öl sedan klockan 8 i morse. Blåste nyss i alkoholmätaren som visade på 4,40 promille. Verkar ju inte bra.” Detta kompletterades lite senare med ” Sorry, jag sa bara ’Aaaaah’, men råkade blåsa i gitarrstämmaren som då visade 440.” Not: 440 herz är tonen A inom musiken, en ton man ofta utgår från vid stämning av instrument.

Lite tidigare samma kväll hade jag lagt ut denna, som är en slags repris från hösten 2010 och som Håkan skrev att jag redan berättat på 1980-talet: ” Nu mår jag lite bättre. Sedan en tid tillbaka har jag förlorat hörseln på ena örat och har varit väldigt ledsen för detta. Men idag var jag till läkare och fick diagnosen Monodepressiv.” Lennart: Du får vara nöjd ändå med den diagnosen, inte kul att vara stereotyp heller.....

I onsdags för en vecka sedan lades ut albumet Växter vid stugan (del 2 av 3), 28 bilder. En i mitt tycke vacker bild är på detta stickelbär – vilket bäret från krusbärsbusken ibland kallas. Mina buskar har drabbats av mjöldagg sedan en del år tillbaka, ett öde som tyvärr delas med många krusbärssorter. Not: alla känner ju till uttrycket ”Blott Sverige svenska krusbär har” (Carl Jonas Love Almqvist 1838). Fast så hemskt länge har vi inte haft krusbär, busken är importerad från Kaukasus och västasien, kanske på 1500-talet. Så någon helsvensk växt är det inte fråga om.

Lustigt: att honka del 3 (sista delen)

Lennart: Det v ar poppis att hänga med under spånkorgarna vissa sträckor på linbanan mellan Ala och Sandarne [som var i funktion till 1961]. Vet inte om det inräknas under honkning då man inte har fötterna på jorden? Stefan: Lennart, det där snackade farsan om. Det var poppis bland Östanbo-grabbar födda på trettiotalet. Håkan: När linbanan las ner pga. brand började de köra flis från Alasågen till Sandarnefabriken med EPA-lastbilar. Och somliga galningar honkade på fötterna efter dem uppför backen från flisfickorna. Jag var nog för feg för att honka. Eller för klok. Troligen för feg. Anders berättar om varubussen som hade ett trappsteg längst bak, där brukade dom sitthonka på sommaren och släphonka på vintern. Ulf: Nej, man skall inte sitta på nån ställning!

Även en del damer har honkat, exempelvis FO: ”Jag har honkat efter bror Ulfs moppe, men jag minns inte varifrån. Endera var det från Dyngvika eller Alagrund. Det var alltså Uffe som hade en Puch – moppe alltså, som skulle till faster Lisa på Lövskär. Och jag fick hänga på! Det fanns även fler som var med men jag minns inte vilka. Honkningen innebar att jag iklädde mig skridskor, som jag var duktig att åka på eftersom min närmaste granne var [skridskobanan] Alaplan. Inför färden packade vi med oss choklad i termos och mackor av Sigges limpa med ost. Vintern gav oss fruset vatten, dvs. is och på den åkte vi till Lövskär där änkan faster Lisa bodde ihop med min ruskigt elaka morbror Torsten. Torsten var den elakaste människa jag någonsin träffat under mitt liv. Nåväl, Uffe körde moppen och jag höll i pakethållaren – hej vad det gick! Uffe som också är en begiven skrivare på Ljusneklubbens Fb-sida minns nog mer. Minnena behöver dock inte stämma överens med andras minnen - huvudsaken är att minnena är intressanta. Men mitt minne av honkningen stämmer överens med hur det var!..... När jag nu tänker efter kan det även vara så att jag honkade efter min bror Esbjörns motorcykel, för jag minns att det gick med en fantastisk fart!

Ulf: Vadåeh! Honka har väl varenda Ljusnebo gjort, både efter bussen, plogbilen och annat. Tillhörde kulturen där. En gång efter Markussons motorcykel. Kjell: Det var bergis din Puch FO honkade efter. Den gick väl aldrig 30, kan man tänka. Ulf: Jo, visst gick den 30. Särskilt när jag slagit ur pluggen i cylindern och bytt ramlager och filat ur kolven, ställbart munstycke och drevat om den.

Ulf: Ja, honkingen var rätt ok. Ja det där med grillor [skridskor] på vid honking testades några gånger efter SJ bussen när dom inte sandat vägen genom samhället. Fast det höll på att gå åt pipsvängen en gång när chaffisen såg i backspegeln att det var några honkare efter. Då gasade den fantasilöse och barnhatande chaffisen på och gav fan i att stanna på hållplatserna förrän den där SJ bussen kommit till Dunsetjärn. Då klev den fanatisilöse chaffisen ut och sade åt oss: Nu kan ni ju åka på era grillor hem, ha ha.

Avslutningsvis så har jag noterat att det blivit allt vanligare bland feminister att skaffa en egen hensida på internet…. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 22 november (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 8 november 2012

Veckan som varit/veckan som gått

I fredags skulle det vara halvdag på jobbet eftersom var helg på lördag, istället plockas jag ut lite komptimmar. Och så några fler komptimmar på måndan, en härligt lång helg alltså. Tidigt på fredagsmorronen packades bilen för färd upp till Ljusne i Norrland för att hälsa på en massa generationer släktingar – det blir ju fyra generationer Tallgrenar då jag kommer upp för mina korta besök. Tyvärr så var dotterdottern Tiril sjuk med hög feber så det kunde inte bli någon bild på de fyra generationerna samlade. På fredan hälsade jag i alla fall på Bea med familj, och dom bjöd på mat från sin favoritrestaurang som rullade ut röda mattan och hälsade hjärtligt på Bea – till och med kassaapparaten kände igen henne!

Lördan inleddes lugnt med en cykeltur ut till Lövskär, ett glesbefolkat sommarstugeområde halvmilen utanför byn. Det fanns en väg till Pipsjön dit jag aldrig varit, så naturligtvis blev det ett besök där. Via den märkliga plåt- och betongkonstruktionen till höger i bild kan man köpa fiskekort. Vid tvåtiden åkte jag och Bea över till Björkbacka ålderdomshem för att hälsa på min åldrige far. Han har Parkinsson-relaterad demens, men är fortfarande i sådant skick att han kommer ihåg mycket av äldre händelser. För att trigga igång minnet för honom hade jag med mig datorn som laddats med en massa bilder. Vissa saker och personer kunde han blixtsnabbt identifiera, tyvärr sviktade minnet på annat som jag trodde han skulle känna till. När vi gick igenom bilderna hittade jag fyra filmsnuttar från 2009 som jag hade glömt bort, det är bastun och sommarstugan som filmats och dom är kring 20 mb styck. Om nån är intresserad så finns filmerna på dessa länkar: Mattsas 1, Mattsas 2, Mattsas 3, Mattsas 4. Speakertexten är verkligen improviserad! Bildrutan är liten, dubbelklicka på bilden så blir den större.

Lördagskvällen blev intensiv! Ett par minuter efter 18 var jag hemma i den hyrda lägenheten på Söder. En snabb koll av fejsbok, 25 minuter sömn, lite koll av dagstidningarna på nätet och klockan 19 hemma hos Kjell O för lite musicerande. Även Janne W var där en stund, vi hade inte spelat tillsammans sedan cirka 1978 – jag tror faktiskt att vi båda hade utvecklats sedan sist vi spelade! Janne var på språng, men det blev lite fortsatt spelning med Kjell till strax före 21. Sedan snabbt hem för att dra i mig en öl och sedan till Marie, där jag hann med hela två öl innan vi fortsatte ner till den nya pizzerian i byn där några trubadurer underhöll. Det var som att komma tillbaka till den gamla goda tiden, bara det att mina gamla kompisar verkligen var gamla; man märker ju inte riktigt själv hur man åldras….. Men det var samma röj som förr i tiden. Jag trodde tillställningen skulle sluta vid midnatt, men den fortsatte. Fast klockan 1 borde det vara slut trodde jag, men festen fortsatte, istället var det jag som var slut då. Så jag cyklade den dryga kilometern hem. Dom andra gamlingarna fortsatte festen, tydligen mer vana än jag som fått en massa storstadsfasoner i mig!

Det blev som sagt en helg som gick i släktens tecken. På fredan var Tiril blyg när hon fick se den konstiga farbrorn, på lördan hade hon resignerat och orkade inte längre vara blyg – antagligen för att hon hade 40 graders feber. På söndan fick hon febernedsättande och blev helt plötsligt hur pigg som helst. När jag plockade fram gitarren försökte hon sjunga med, men kunde inte riktigt hålla tungan rätt i mun till mina amerikanska texter.

Expertsvar

Såsom en av norra Europas ledande experter på allting är det många som hör av sig för att få råd och svar på sina funderingar. Förra veckan var det en undersköterska som hjälpte sin tonårsdotter att plugga om hjärnan och nervsystemet. ”Å jag lider då av hjärnsläpp jag! Har ju läst det själv men det tillhör ett annat århundrade tydligen.” Här kom den evige experten Dr Tallgren in som räddaren i nöden: Det är ju skitenkelt. Det går en massa snören upp till hjärnan, dessa kallas nerverna. Går dom av har man fått nervsammanbrott. Längst ut på nerverna sitter snapsarna, det är dom som känner av när man dricker sprit. När man inte längre känner av snapsarna så dör man. Då lägger sedan obducenten hjärnan i sprit. Enkelt va!

Från FB

I förrgår tog Susanne en längre promenad, men kastade ut en fråga om ” Hur lång är en långpromenad?” Det blev några ganska vaga svar innan mitt ” Enligt amerikanska Wikipedia: ’A long walk is at least four miles’. Översatt till svenska skulle det väl röra sig om att det ska vara ca 7 kilometer för att räknas som långpromenad, alltså en timme i rask takt. Även Svenska standardiseringskommittén fastslog nåt liknande i mitten av 1980-talet, hinner inte googla på detta just nu.” Det var tyst i flera timmar efter det, antagligen för att jag kom med så exakta uppgifter. Fast några timmar senare var jag tvungen att skriva att allt är lögn från första till sista bokstav. Men visst låter det trovärdigt, he he…..

Igår var det viss en bandymatch, vilket Kicki kommenterade med ”Jamen tänk vad jag myser nu. Broberg spöade Motala :)...” Henrik: ” Så hjärtlöst! Hur tror du människorna i Motala känner sig? Och deras bandylag? Tänk om de som goda bröder hade delat på poängen och efter matchen unisont börjat sjunga We shall overcome. Man ska ju förbrödras genom idrotten, inte bli fiender!”

Under en rökpaus igår gick jag ut i parken för att fotografera lite, såg ett ensamt löv på ett träd vilket fick följande bildtext: Nu finns det bara ett blad kvar på trädet i parken utanför jobbet. När detta blad faller så börjar vintern. Därför var jag dit alldeles nyss och tryckte dit lite Karlssons klister, vill ju fan inte ha vinter ännu!

Kräftor i Pipsjön

Min far var fiskevakt vid Pipsjön på 1970-talet. Ett par veckor efter kräftfiskepremiären, som bara varade ett dygn, brukade fiskevakterna gå runt sjön för att städa upp efter fiskarna och passade själva på att fiska lite. En morron när jag skulle tappa upp ett bad i vår gemensamma lägenhet så upptäckte jag till min förfäran att hela badkaret kryllade av kräftor som han fångat under natten. Ja Pipsjön var verkligen kräftrik, vet inte om kräftpesten tagit dom nu.

Skyltmakare….

är inte längre ett särskilt vanligt yrke, nuförtiden kan nästan vem som helst enkelt med dataprogram göra skyltar. Och nuförtiden finns det ju en massa digitala skyltar, fast många av dessa måste tillverkas av kunniga och högutbildade ingenjörer. Här i Göteborg finns ett antal expressbusslinjer som går i lite olika riktningar och dessa har namn efter olika färger såsom röd, blå och liknande. Alltså tre eller fyra bokstäver för färgerna. Det står med lysande bokstäver både fram och bak på bussen färgen på vilken linje det är fråga om. De intelligenta ingenjörerna konstruerade efter mycket tankemöda en skylt med plats för fem bokstäver, vilket gott och väl måste räcka. Tyckte dom. Fast nu gick de elaka människorna på trafikföretaget västtrafik och döpte en linje till Express Orange. På bussens framsida får alla bokstäverna plats, men bak är det värre – där står det ”ORANG”! Tänk att de skickliga ingenjörerna kunde missa att det finns en färg med så många bokstäver!

Årets resa i de baltiska länderna, del 5 (forts. från 18/10)

Från Sigulda i mellersta Lettland gav vi oss på torsdagsmorronen av i riktning mot Estland. Första stopp blev på ett slottsområde nära huvudvägen, fast eventuellt kan det ha varit ett kloster tidigare, för i emblemet på slottsporten fanns två munkar. Det var skönt att strosa runt här en stund, roligt att upptäcka en massa fina saker då man vågar svänga av huvudvägen. Efter lite turer på mindre vägar körde vi uppför kustvägen i Rigabukten, samma väg vi körde ned året innan. På många sträckor går en äldre väg parallellt närmare kusten och då körde vi den. Det blev ett stopp vid stranden och där hittade jag denna märkliga bild på en tall – visst ser det ut som ett bökande vildsvin från sidan, med rövhål och allt!?

Gränsövergångarna i Sverige, Finland och Norge vaktas fortfarande av en massa tullare, medan man i övriga Europa förstått att gränserna är slopade inom EU och Schengenområdet. Istället för att mötas av en massa gorillor som tror att alla som passerar gränsen är möjliga smugglare så ser det ut så här mellan Lettland och Estland, likadant är det vid de flesta forna gränsövergångar mellan de civiliserade länderna i Europa.

I Sverige har de flesta konsumbutiker lagts ned och ersatts av några få stora köplador. I Estland finns Konsum fortfarande kvar ute på landsbygden, som här i en by med några hundra invånare. För mig som är matglad, men har en plånbok som jag ogärna öppnar alltför mycket, är det ett nöje att äta i byar och småstäder. Torsdagens lunch kostade kring 15 kronor, var mättande och torde ha haft flertalet delar av ”Kostcirkeln” som vi fick lära oss i skolköket för mer än 40 år sedan. Dagens andra mål (!) var den vackra sommarstaden Haapsalu vid östersjökusten i västra Estland. Sent på eftermiddan letade vi upp ett hotell och åkte sedan till stranden en bit utanför stan, där det fick bli Susans första och enda dopp. Solen hade gått i moln och regnet hängde i luften, men har baddräkten släpats med så ska den ju utnyttjas!

Lustigt: att honka del 2

Mats: ” Har hört att honkning utfördes med start Timmerplan vid Ala, uppför Virkesvägen och, om underlaget tillät, Affärsgatan fram. Lämpliga skodon var ’slamkrypare’, men som sagt, detta är bara vad jag hört!” Michael: ”Efter bussen, start vid Alakiosken och åkte väl på sulorna till torget. Asfaltfläckar var luriga.” Liknande säger Christer: ”SJ-bussarna, bra drag under pjäxorna, men inga asfaltsfläckar. Mikael: ”Honkade från Konsum på Söder upp till Lillstockholm där skolan låg. Jag stöp i backen när jag skulle hoppa av och fick världens fläskläpp...”

Jo jo, en fläskläpp är inte kul, fast det hade nog kunnat sluta värre för många av oss. Stig: Vi honkade rätt ofta efter skolbussen, tror till och med att det stod i Söderhamns Kuriren med bild om det. Henrik: Kuriren hade även bild och artikel om honkandet efter bussar i Ljusne, har för mig att dom även här skrev om ”Livsfarlig lek” och att bilden var från torget.

Jag trodde honkandet var ett grabbfenomen, men glädjande nog har även tre damer hört av sig. Marie: ”Har honkat med bil och moppe! Även med pulka efter bilen. Och jag har honkat efter traktor och häst på skidor. Att honka är kul! Men det gjorde jävligt ont när man åkte omkull!” Eva: Honkat har man gjort efter drickabilen [bilarna som körde ut öl och dricka förr]. Eva fortsätter: Man ska släpa efter bussen eller vad det är på skosulorna. Det var där vi förfinade tekniken genom att ha bandyskridskorna på, då kunde man åka ifrån chaffisen om han ville dänga till oss. He he. Jo på den tiden var det ingen sand på vägarna. Ja livsfarlig lek... Men inte en kotte kolade av av det där vad jag vet. (mer minnen i blogen nästa torsdag)

Avslutningsvis kan jag nämna min extrema ljudkänslighet: häromveckan besöktes ett lugnt och rofyllt träslöjdsmuseum, men jag undvek rummet med alla skrin. Nästa blog kommer på torsdagskvällen den 15 november.

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 1 november 2012

Veckan som varit/veckan som gått

Iväg tidigt från jobbet i fredags inför kvällens barhopping med Janne. Vid barhoppingen för en månad sedan vi otur med vädret. Den här gången var det betydligt bättre väder, men vi hade istället otur med kyparen på Götas Bar och Kök nära Mariaplan. När kyparen kom med menyn sa jag att vi bara ska dricka lite öl och undrade vad dom har. ”Titta där”, sa han snorkigt och pekade på en kladdig inplastad pappersbit på det smutsiga bordet. Janne beställde en Heineken och en minut senare kom kyparen med en Mariestad. ”Beställde jag inte en Heineken” sa Janne lite undrande. Nej, du beställde en Mariestad sa den vresige kyparen. Ingen idé att argumentera, Mariestad slinker ju också ner. Men Götas Bar och Kök lär ju aldrig få se mig som gäst fler gånger.

Nästa stopp blev en pizzeria några hundra meter bort. Samma ”Månadens erbjudande” som i många år, en Cosanostra och stor stark för 99 spänn (11 euro). Inte särskilt upphetsande, men den slinker ner när man är hungrig. Därefter en cykeltur på sex kilometer över Älvsborgsbron till Pizzeria Gigante i närheten av Kyrkbytorget. Från början har det varit två mindre butiker som sedan slagits ihop till en ganska märklig stor lokal med bardisk, men köket helt dolt. 38 kronor (4,40 euro) för en halvliter starköl på flaska gör att jag gärna återvänder: det är inte de stora inkomsterna som gör människan rik, utan de små utgifterna. För dricka öl vill jag ju! En sista öl fick bli på det vanliga stället vid Wieselgrensplatsen på lagom krypavstånd hemifrån. Vi var nog bland de nyktraste i stan vid cyklingen hem framåt midnatt, så statusuppdateringen på Fejsbok kanske inte riktigt helt överensstämmer med sanningen: ” Åter efter en pubbrunda med min kompis Janne, börjar känna mig lite trött. Drack bara 12 öl ikväll eftersom man blir tjock av öl. Som komplement satte jag istället i mig 11 shots. Gott, men man blir ganska knölig av spriten. Ska nu avsluta kvällen med en flaska vin medan jag kollar av fb, mer än en flaska får det inte bli eftersom jag har lovat att vara chaufför klockan 9 imorron bitti.”

Vi har nu haft minusgrader och rejält halt flera gånger så i lördags lades vinterdäcken på Volvon. För första gången någonsin lät jag en verkstad göra detta skitjobb, det är värt 250 kronor för att slippa göra det själv. Ett annat ställe erbjöd däckbyte för en hundring mindre, men detta gäller bara på vardagar under vanlig arbetstid och då arbetar jag ju själv.

På lördagskvällen hörde min gamla vän Cathy av sig, hon var med familjen på hotell i Göteborg för att sedan gå på konsert med alpbandet Gotthard, dom hade alla Gotthardpass (!) för att komma in. Jag åkte över till hotellet och hon frågade ”Var ligger Restaurang Trädgårn, det ska nog inte vara så hemskt långt härifrån.” Vad hon inte visste var att hotellet ligger 50 meter från Trädgårn, riktigt nära och bra alltså. Ingen i sällskapet kände till Göteborg så när dom skulle välja restaurang föreslog jag kinakrogen Sun Wall. Det lät ju bra, fast det var en av dom som ville ha en blodig biff så vi gick åt ett annat håll. På första stället var det fullt, det andra stället var stängt, det tredje stället hade vitlöksrätter, det fjärde stället bara fisk, och så vidare. Tiden gick och en timme innan dom skulle vara på insläppet till Gotthards spelning hittade vi en restaurang som dög: en kinakrog! Gräset är nog inte så mycket grönare på andra sidan…. Själv har jag lärt mig över åren att man nog bör ta första bästa ställe, annars är risken stor att man bara går runt och tror att det är bättre någon annanstans.

Los Bä-Bä:s

Det var riktigt skitväder i måndags så då kunde jag läsa gratistidningen Metro i lugn och ro på spårvagnen. Metro brukar alltid ha en lokal artikel från någon av sina upplagor utomlands, den här gången var det en kort artikel med stor bild om att Madrid drabbats av en fårinvasion under söndagen, fler än 2000 får intog centrum i huvudstaden då boskapsägare ledde en fårhjord genom staden. Det här var en aktion för att de spanska boskapsbönderna ska få behålla de speciella rutter som behövs för att driva sin boskap i trakten. Sedan 1200-talet har dessa rutter funnits, men hotas nu av stadens expansion.

Det lär väl inte ha varit många svenskar som läste denna lilla artikel, men jag hajade till ordentligt och fick en déjà vu-upplevelse. När jag vid cykelturen 1990 befann mig i centrala Madrid var det en liknande protest, massor av får som blockerade centrum. Det var ju fråga om någon slags protest, men jag hade då ingen aning om vad det var, men knäppte i alla fall denna bild. Kan det vara så att spanjorerna försöker få de politiska fårskallarna i staden att förstå genom att kommunicera via sina själsfränder, de riktiga fårskallarna?

Facerape….

innebär att en person glömmer att logga ut från Fejsbok och någon annan går in på dennes dator och lägger ut lite märkliga statusuppdateringar. I förrgår fick en av mina kvinnliga bekanta datorn kapad av sin dotter, som lade ut detta i moderns namn: ”Nu har jag fått vårtor i munnen, vårtor i rumpan så när jag bajsar så gör det gör ont! Och fyllenysningar sen i lördags... Och en stor fet finne mitt i pannan, vad är detta för något? Hjälp mig någon!” Modern blev ju inte helt glad över detta inlägg. Sedan spädde jag på med att ” jag kan förstå att dotra skäms, du kanske gick lite över gränsen när du offentliggjorde dina problem.” Liknande facerapes har jag sett på annat håll också, alltid en dotter som går in på mammans dator och jävlas lite. I slutänden har nog alla parter roligt åt såna här saker.

Bredband del 6, sista delen!

För en dryg vecka sedan kom ett nytt modem från ComHem eftersom ”det kanske är fel på det andra”. Jovisst, efter sju sorger och åtta bedrövelser (se de fem tidigare inläggen här i blogen) kunde de ”kunniga” på supportavdelningen konstatera att det var fel på det första modemet. I måndags kopplades det nya modemet in. Och det fungerade direkt från första stund! Fast helt nöjd är jag väl inte med uppkopplingen till den bärbara datorn: det står i instruktionerna att den ska köras trådlöst. Så nu sitter jag här utan en tråd på kroppen och med alla elementen fullt uppskruvade. Det måste vara nåt fel på instruktionerna från ComHem…..

Lite från Fäjsbok

Halloween firades ju framför allt förra helgen och den nu kommande helgen här i Sverige, medan firandet igår (rätta dagen) gick ganska spårlöst förbi. Så redan igår morse lades detta ut: ” Idag firas Halloween i hela världen utom i Sverige och Nordkorea. I Sverige vet nästan ingen när det ska firas och i Nordkorea har dom skräckvälde året runt. Buhh på er förresten!”

I söndags eftermiddag gjordes en liten avstickare till centrala stan för att knäppa kort på det så kallade Tomtehuset från 1890, ett hus som fortfarande har kvar orginalmålningarna, se http://sv.wikipedia.org/wiki/Tomtehuset Tyvärr började det bli ganska dåligt dagsljus, men det blev i alla fall en serie med 20 bilder som kunde läggas ut. Det finns massor av detaljer på huset, men så här ser det ut framifrån.

Wieselgrensplatsen, en kilometer hemifrån, håller på att rustas upp och det ska sannolikt bli mindre gatlyktor på gågatan. För att ingen ska snava i de små hålen där lyktorna ska sitta så har de markerats med röda plastkoner, vilket fick mig att i lördags lägga ut den här bilden med följande text: ” Det regnar ju aldrig i Göteborg och ytterst sällan snöar det. Men ikväll utlovas snö och därför har ungarna satt ut röda plastkoner för att fånga upp snön. När konen är full häller dom över lite strössel och äter det som glass.” Hmmm, kanske inte helt trovärdigt.

Och denna bild och text från söndan: ”Igår hölls Högskoleprovet runtom i Sverige. En person som har svårt med mattedelen hade klottrat talet pi på väggen utanför lokalen där provet hölls. Detta räknas (!) som fusk, så nu blev alla i Göteborg underkända på hela Högskoleprovet och måste gå ett år extra på gymnasiet.”

Stor bro, svår att säga

För att säga ”Älvsborgsbron” så måste man engagera precis hela munnen, inklusive tungan, för att få rätt uttal. Det är nog ett av Sveriges svåraste ord att uttala på grund av alla konsonanter som dyker upp lite här och var (ett ännu svårare ord kommer också från dessa trakter: västkustskt, fem konsonanter i rad!). Inför invigningen av bron 1966 gick lokaltidningen hårt ut för att den skulle få ett annat namn, exempelvis Västerbron. Göteborgs stads dåvarande starke man var väldigt tveksam till namnet Älvsborgsbron och hade tänkt rösta emot förslaget, men ändrade sig i sista stund: På väg till omröstningen i stadshuset såg han en gosse i tioårsåldern, skrev upp det tänkta bronamnet på en lapp, visade den för gossen och frågade hur han uttalade detta. Svaret kom blixtsnabbt: Ällsbossbron! Lugnad av detta gick politikern in i stadshuset och röstade för förslaget Älvsborgsbron. Mer går att läsa på http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.1109601-vasterbron-blev-alvsborgsbron

Lustigt: att honka del 1

Jag har ingen aning om varifrån uttrycket ”att honka” kommer ifrån, men så sa man alltid i hembyn Ljusne. I de flesta andra ställen i Sverige kallas det ”att tolka”, att släpa sig efter något. På vintrarna brukade vi honka en hel del. Vi smög oss upp bakom en bil som skulle iväg och sög tag i kofångaren. Det måste ha gått tungt med kanske tre fyra fem ungar bakom, men oftast märkte föraren inget. Fast ibland kom dom ut ur bilen och jagade iväg oss. Ett bra ställe att stå var vid backen upp till Haga, där körde ofta bilarna fast och vi fick hjälpa till att butta (skuffa) dom uppför backen, sedan var det bara att ta tag i kofångaren och följa med tills man föll av eller släppte. Själv så åkte jag och en kompis en gång hela vägen bakpå cykelställningen på bussen till Vallvik och åter en smällkall vinterdag, tror att det nog blev 1,5 mil tur och retur. Hade gallret släppt av tyngden från oss så hade det nog inte varit alltför roligt att ramla ned i asfalten när bussen körde 70- 80 kilometer i timmen.....

I söndags lade jag ut en liten blänkare på en fejsboksida för hembyn om att jag ville ha lite kommentarer om att honka (här lätt redigerat). Kjell: Själv minns jag kanske bäst när vi var ett bra stort gäng som (så fort han satte sig i bilen och la i ettan) satte oss efter Gunnars Ford Anglia utanför gymnastiksalen på Nya Centralskolan. Bilen orkade inte, utan slirade lite på lamellerna innan den dog. Gunnar gick ut och skrek och alla skingrade sig snabbt. Han gick in och satte sig, startade och samma sak hände gång efter gång. Det luktade bra (och slirade) från lamellerna när vi till slut släppte av honom med rusande motor. Det fanns inte så mycket att roa sig med just då, men vi tyckte det här var jävligt kul vid tillfället /…/ Ja, jävlars va Gunnar funderade dom första 2 - 3 gångerna innan han förstod och såg oss. Ha ha ha!!!! Jag kan se den ljusblå Anglian, Gunnar och några välbekanta luriga ansikten framför mig. Vad Gunnar tyckte, det fick vi höra och det tar vi en annan gång. (mer kommer nästa torsdag)

Avslutningsvis kan sägas att jag länge trodde att vi skulle få EU-ro med den gemensamma valutan, men det är ju mer oroligt än på länge. Nästa blog kommer på torsdagskvällen den 8 november eftersom jag då har något viktigt att berätta om.

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 25 oktober 2012

Veckan som varit/veckan som gått

Jamen då är det lönedags igen! Håller nu på att spara ihop min första miljon, så påfyllningen är välkommen – det fattas bara 980 000 innan jag är miljonär! Eftersom inkomsterna är blygsamma så får jag försöka hålla nere utgifterna. Förra torsdan spenderade jag 200 spänn på Bilprovningen, men så gick bilen igen utan att tjänstemannen behövde mutas – 80 kronor hade lagts undan för muta, men dessa pengar behövde aldrig användas.

Förra veckan var det mycket hög luftfuktighet i Göteborg, flera gånger var jag nära att ta bussen till jobbet men tvingade mig att cykla i skitvädret – ska man bli miljonär får man begränsa utgifterna! Men ett par kvällar var jag genomsur efter cykelturen hem från jobbet. På fredan hade jag hoppats på en längre cykeltur efter jobbet, men det fick istället bli inneaktiviteter. Även under veckoslutet var det tidvis vått, men också med torra tider. På lördagskvällen klättrade termometern upp till 14 grader och dan efter några grader lägre. Genast var jag uppe i cykelsadeln och kunde fixa så cykelmilen för hela veckan trots allt blev hyfsat. Men det är snabba omkastningar i vädret, idag kom säsongens första snöfall. Usch!

I lördags kunde äntligen kameran hämtas efter att ha varit på reparation i fyra veckor. Visserligen var den tillbaka i butiken redan på onsdan, men vädret inbjöd inte till en cykeltur till Netonnets lagerlokal. På söndagseftermiddan kunde jag ta med kameran i det soliga vädret för att knäppa en bildserie som på kvällen lades ut på fejsbok, särskilt den här bilden på segelbåten på Göta älv vid Eriksberg är stämningsfull.

Skatta dig lycklig!

”Det är häftigt att betala skatt” sa Socialdemokraternas tidigare partiledare Mona Sahlin. I Sverige betalar vi häftigt med skatt: en väldigt normal månadslön är 25 000 kronor i månaden, av dessa går 17 200 till skatt i olika former, det har Institutet för Privatekonomi på Swedbank räknat ut, se http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/skatt-ar-svenskens-storsta-utgift_7589034.svd Vi betalar alltså nästan 70 procent skatt. Vad Institutet inte har räknat med är, att alla varor och tjänster vi köper har redan skattats i ett tidigare led också. Exempelvis har skorna vi köper i butiken en massa skatter på sig innan butiksägaren lägger ut dem till försäljning: bränsleskatt som transportören betalat, skatt som chauffören betalat, med mera med mera. Jag är själv ett exempel på denna skattesnurra eftersom min lön är helt och hållet skattefinansierad, sedan betalar jag massor av skatt för att få snurr på hela systemet. På vissa håll har det startats små kedjor är man byter tjänster med varandra, men sådant har snart fått upphöra eftersom nästan allt vi gör måste beskattas. Min lilla undran är om det verkligen är hållbart i längden att ha ett samhälle där nästan alla inkomster för den stora massan på något sätt går till skatt? De människor med riktigt stora inkomster klarar sig alltid undan och får ett betydligt lägre skattetryck än vi som utgör basen för skattesystemet.

En liten framgångssaga med sorgkant

Sedan många åt tillbaka är Hiab-kranen ett av Sveriges mest kända varumärken, en världsprodukt som tillverkas av många tusen anställda. På samma sätt som vespa mer eller mindre blivit synonymt med skotrar har Hiab-kran blivit ett begrepp för mindre lyftkranar oberoende av vilket märke det gäller. Långt ifrån lika känt är framgångssagan om denna industri som startades av bondsonen Eric Sundin från den lilla byn Arbrå i Hälsingland. Eric började tillverka skidor i hembyn, men flyttade 1927 till den lilla staden Hudiksvall, inte mycket större än Arbrå. Efter fem år hade Sundin så mycket beställningar att han kunde grunda en riktig skidfabrik, Sundins skidor.

För att underlätta lyftet av det timmer som behövdes för skidtillverkningen uppfann han en hydraulisk lyftkran, vilket år 1944 avknoppades till ett eget företag, HIAB. Skidtillverkningen gick lysande, jag och många med mig åkte på just Sundins skidor under 1960-talet. Skidfabriken började på 1970-talet allteftersom konkurreras ut och tillverkningen upphörde 1989. Hur den övergivna skidfabriken ser ut idag har beskrivits av den fantastiske upptäckaren och dokumenteraren av övergivna platser, Jan Jörnmark, se http://jornmark.se/places_intro.aspx?placeid=304&lang=

Sixten Jernberg och många andra världsstjärnor åkte på Sundins längdskidor, men i längden visade det sig att HIAB var Eric Sundins mest framgångsrika gren. Runt 12 000 anställda över hela världen innebär att avknoppningen från skidfabriken är ett av Sveriges största företag. Alla dessa jobbar naturligtvis inte i Hudiksvall, utan det har varit många fusioner med andra företag över åren, den första 1967 och sedan dess har det varit rejält tryck i hydraulikkranarna med massor av ägarbyten och fusioner. Men Hiab-kranen lever kvar, sprungen ur en liten uppfinnare som tyckte det var för jobbigt att lyfta timmerstockarna för hand. Alltså en liten småländsk IKEA-saga från Hälsingland.

Orolig

HIAB är ju en framgångssaga, fast igår kom rapport om att de permitterar 50 personer i Hudiksvall. Och igår kom även Volvos kvartalsrapport för tredje kvartalet och som visar en brakförlust: vinsten är bara hälften mot förra året den här tiden, 2,9 miljarder kronor (340 miljoner euro). Det är ju fruktansvärt lite pengar, bara några månadslöner för de högst betalda cheferna. Jag är klart orolig! Tänk om det halveras ytterligare en gång om ett år, alltså bara 1,5 miljard. Det är framför allt synd om de kinesiska ägarna som blir riktiga fattiglappar om det fortsätter så här risigt. Och hungriga blir dom, 2,9 miljarder kronor lär inte räcka till mer än några hundra ton ris. Oj vad orolig jag blir.

Från Fejan

Någon större svampexpert har jag aldrig varit, men när Maj i förrgår lade ut en vacker bild på en märklig svamp hävdade jag med expertens stämma att ”D et ser ut som Tvåbladig slemgytta, en mycket giftig svamp.” Maj tyckte då att det var tur att hon inte plockade den utan lät svampen stå kvar. Mitt nästa inlägg blev ”Det kan även vara en Gul minkskäring, vilken är giftigare än salpetersvavelsyra. Eller så är det nåt helt annat. Den enda svamp jag känner igen är gul kantarell.” (den heter visst gelétratting). Hursomhelst så ska man inte plocka okända svampar. Och absolut inte lita på att jag är expert på någonting, särskilt inte svampar! För i tisdags lade jag ut denna svampbild, och efter en del kommentarer skrev jag ”Har ingen aning om vad det är för svamp, men tumregeln säger att bruna och gula svampar är ätliga, röda oätliga och vita direkt giftiga. Tror jag.....” Återigen, lite INTE på min expertis!

En trevlig sak med fejsbok är att alla födelsedagar utannonseras så att man kan gratta varandra utan att det kostar mer än att skriva ett par ord. Ungefär en tredjedel av vänskapskretsen brukar gratulera. Sent på lördagskvällen var det lite stiltje på fejsbok så då lades detta ut: ” Har fb slutat med meddelanden om födelsedagar? Jag fyllde 55 år och 11 månader igår, det var inte en endaste som grattade L” Harrejävvlar vad många grattis det kom in!

När nordanvinden ligger på så känns en härlig doft av nymalet kaffe från ett rosteri i närheten av Göta älvbron. I tisdags skrev jag detta när jag fick en liten paus på jobbet: ”Det blev en härlig cykeltur till jobbet, en lätt nordanvind innebär härlig kaffedoft från ett rosteri nära Göra älvbron. Två koppar senare sitter jag väldigt nöjd och kan börja ta itu med dom växande pappershögarna på jobbet. Ha en bra dag!” Kicki undrade var jag arbetar, svaret blev detta: Gbg universitet, sitter och flyttar pappershöger från ena sidan av skrivbordet till den andra. Ganska intressant jobb faktiskt, särskilt som det ibland dyker upp ett eller flera färgade papper som bryter av slentrianen....”. Gunnar: ”Det måste vara avancerat att förstå om pappren skall flyttas till höger eller vänster. Krävs nog både erfarenhet o gedigen utbildning.” Henrik: ”De papper jag inte vet vilken hög dom ska ligga i brukar jag köra genom papperstuggen. Sedan är bekymret ur världen, för inom statlig administration är det sällan någon saknar ett eller annat papper.”

Husmorstips

Har du en ful gräsmatta med mycket mossa men tycker att det är för dyrt att köpa konstgödsel eller kalk till den? Lugn, det finns en bättre lösning: äggskal. Äggskalen är kalkrika men bryts ned långsamt. Men om man finfördelar äggskalen så bryts dom ned snabbare, då frigörs kalcium som gräsmattan kan ta upp. Fint va? Fast som med allt annat finns det en liten hake, för till en normalstor gräsmatta behövs cirka 80 000 äggskal. Så du har nog dött i kolesterolrelaterad hjärtinfarkt av alla äggen du tryckt i dig, långt innan du fått se din nya fina gräsmatta.

Lustigt: livet på landet i sommarstugan….

är både härligt och besvärligt. För att överhuvudtaget ta mig nånstans från stugan har jag 16 kilometer upp till byn vid huvudvägen. Där fanns tidigare två banker, bensinstation och livsmedelsbutik, endast butiken är kvar – en liten rackare med begränsat sortiment. Fyra kilometer längre bort är en större by med två fullstora livsmedelshallar, bank, bibliotek, bensinstation med mera. Och sedan ett år tillbaka en Alko-butik, fast den har jag ingen nytta av, har ju ett eget alkoholförråd med mig från Tyskland. Inköpen måste planeras, det känns lite onödigt att ta bilen 3,2 mil bara för att det fattas lite smör till smörgåsen…. Med tanke på att det bara tar 45 minuter in till Helsingfors centrum är det lite märkligt hur lantligt stugan ligger, särskilt som det fågelvägen är knappt tre mil till huvudstaden.

Inledningen på sommaren 2012 var ingen höjdare, inte resten heller. När jag anlände dagarna före midsommar var det bara 15 grader inne i stugan, jag vågar inte längre elda på grund av eventuella sprickor i murstockarna. Efter ett par dagar hade inomhustemperaturen krupit upp till 18 grader och det kunde hållas en mindre midsommarfest med småhuttrande gäster. Sedan kom skitvädret tillbaka med full kraft och innetemperaturen sjönk till 14 grader. Då kom fleecen väl tillpass.

Förutom en gasolspis som jag kan värma kaffe på och ett gasolkylskåp för att få kalla öl, så finns inga moderniteter i stugan. Trycker det på baktill får jag gå ner till miljöavdelningen för att uträtta behovet. I år hade jag investerat i en fin toalettpappersrulle, men vanligtvis använder jag sånt som blivit över från mina resor. Stugan har ingen elektricitet och inget vatten. Det finns en gammal brunn, men den har inte använts på 30 år. Så kaffevattnet hämtar jag från bensinstationer och andra ställen då jag är ute med bilen. Till tvagningen i bastun används regnvatten som samlas upp i en tunna, för att få värme i bastun måste jag hugga en massa ved. Livet på landet är besvärligt, men ändå väldigt härligt!

Avslutningsvis kan jag notera att sedan regeringen sänkte restaurangmomsen har krogpriserna blivit moderata. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 1 november (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 18 oktober 2012

Veckan som varit/veckan som gått

I fredags stack jag tidigt från jobbet för att träffa Leif och Kerstin som kommit med tåget från östkustens största stad. Göteborg passade på att visa upp sig från sin soligaste sida och jag passade på att ge gästerna en rundtur på Hisingen med bilen. Sedan tog Hisingen slut och vi var ända borta i Marstrand. När mörkret slog till slog vi till med lite öl och vin hemma hos mig innan en krogrunda på centrala Hisingen. Vid närmaste busshållplatsen finns fyra linjer som på lite olika sätt kan köra till Vågmästareplatsen där vi skulle träffas – jag cyklade förståss. Första bussen var nr 33 och jag instruerade gästerna att det är tre hållplatser dit. Jag åker ju nästan aldrig kollektivt och det visade sig att jag lurat iväg dom på en rejäl sightseeing. Efter femtielva hållplatser kom Leif och Kerstin till Vågmästareplatsen, det var bra att vi kunde hålla kontakt via telefon. På Ada’s ville man ha 40 kronor i rockavgift och i rena chocken betalade jag, för första och sista gången. Planksteken var som vanligt superb, men nästan dubbelt så dyr som för ett par år sedan. Innan jag skickade iväg gästerna till hotellet på fastlandet hann vi även med besök på Kville pub och Tilda’s.

Som beskrevs förra veckan så har datormusen krånglat en del den sista tiden. På lördan var den helt omöjlig så jag letade fram en annan som går via kabel. Hej och hå, när man är van med trådlös så känns det som att gå tillbaka ett par decennier med en mus som sladdar omkring åt flera håll på grund av kabeln. Så det blev en sväng ut till Netonnet för att köpa en ny. Snålheten brukar bedra visheten. Jag köpte en ny mus för 150 kronor (17 euro), en plastleksak som inte alls ligger bra i handen, skulle nog ha satsat en hundring till för att få en ergonomiskt riktig mus.

På förkvällen cyklade jag in till stan för att äta lite tillsammans med stockholmsgästerna på den prisvärda kinarestaurangen Sun Wall och därefter till Scandic Europas hotellbar. Hotellbarer brukar vara dyra, men priset 79 kronor (9:30 euro) för en stor stark tar priset! Inte några Europapriser där inte…. Det hade nu blivit riktigt ruskväder ute, men stålhästen grenslades och väl hemma var det bara att kränga av de dyngsura kläderna och ta på en omgång torra kläder. Ruskvädret höll i sig stora delar av söndan, men helt plötsligt – utan att väderprognosen hängt med – började solen skina på sena eftermiddan och raskt var jag uppe i cykelsadeln för att få den dagliga dosen på tre mil. Igår meddelande Netonnet att kameran efter 3,5 vecka är tillbaka från reparationen, jag hämtar nog den imorron.

Lite från FB

I förrgår var jag ganska aktiv med inlägg. Marie efter fotbollsmatchen: ”Såg en bild på Zlatan (tror han heter så) får man springa med bollen under armen?” Henrik: Kanske om man är en känd stjärna, annars ska bollarna i normalfallet sitta ett par decimeter under naveln. Och bollarna ska gå i takt, därför sitter det just en taktpinne där!” Även Mats kommenterade fotbollen när Sverige låg under med 4-0 och undrade om det var nån som trodde på sverigeseger. Henrik: ”Hade Stenmark varit med så hade han tagit tyskarna i andra åket!” Nu skedde miraklet att svenskarna faktiskt hämtade upp 4-0 till 4-4, så efter matchen kunde jag klämma i med ”Dom fixade ju andra åket bra trots att inte Stenmark var med.....”

I förrgår fick dom årets första rejäla snöväder i Hälsingland. Kicki: Det ska tydligen dimpa ner det där vita idag..tycker det kan vänta ja..men man har väl inget att säga till om..blir att plocka in utemöblerna idag då.” Jag känner ju viss glädje över att ha lämnat det norrländska klimatet bakom, så kommentaren fick bli ” Så fint att ha en sju månaders vinter framför sig! Fast eftersom snön kommer redan nu kan det bli åtta månader!”

I måndags: ” Nu har jag städat klart och kan slappa resten av kvällen. Med datorns hjälp tog det bara knappt två minuter att städa: först skapar jag en datafil som döps till ’Dammråttorna’, trycker sedan på delete. Då frågar datorn ’Vill du ta bort dammråttorna permanent?’ När jag trycker på ’Ja’ så försvinner dammråttorna.” Det var en hel del som tyckte att det var ett bra tips, men jag gav denna brasklapp: ” Man får vara lite försiktig. För ett par år sedan skulle jag putsa fönstren en fredagskväll. Tyvärr råkade jag trycka på ’Ja’ då datorn frågade om jag vill ta bort fönstren. Det här var i mars, attans vad jag frös ända till måndan....

Kort musikhistorik

I tusentals år har det funnits musik som byggt på takt. Senare började man blåsa i lurar och ytterligare lite senare gnida på senor och klinka på tangenter för att få fram nåt som lät bättre än innan. Men det var först under andra halvan av 1940-talet som musiken lyftes till en höjd i och med att Les Paul och Mary Ford började göra så kallade ”trickinspelningar”, se t.ex. http://www.youtube.com/watch?v=e0ffdwBUL78. Detta ledde fram till rock’n’roll. Under första halvan av 1960-talet stod musiken på sin topp då Beatles spelade sina glada melodier. Men redan efter några år sjönk dom in i knarkdimmorna och spottade ur sig skit såsom Sgt Pepper. Sedan gick det raskt utför. Bland lågvattenmärkena måste nämnas Bob Marley som inte ens kunde hålla den takt som man under tusentals år lärt sig, han spelade ju i baktakt. Sedan började folk att rapa, vilket jag redan som liten fått veta att är fult, särskilt vid matbordet. Det är helt enkelt taktlöst!

Bredband del 5

Innan det var dags att ge sig av till jobbet på fredan kopplades det nya modemet in igen, för att som vanligt sluta fungera efter några minuter. På jobbet ringde jag ComHem, fick en ny bredbandsexpert och fick dra hela denna sorglustiga historia igen. Han fick som vanligt ingen kontakt med modemet, trots den nya fina adaptern, men kom efter 20 minuter överens om att han ska ringa mig kl. 17:15 på måndan. Jag stack tidigt från jobbet för att vara hemma då ComHem ringer. Men inte ringde dom. Surt sa räven, eftersom det var några väldigt viktiga saker som borde ha blivit färdiga på jobbet. Grrrr. På tisdan såg jag att denna person ringt till jobbet klockan 17:51 på måndan, alltså då jag satt hemma och väntade på samtal. Hmmmm.

Igår var jag i kontakt med tre olika personer på ComHem och där jag måste dra hela historien igen. En anledning till att tre personer blandades in var att även det gamla modemet lagt av på morronen. Enligt de två första skulle det fungera enligt vad dom såg på datorerna, men flickan som ringde på kvällen kunde lite mer och kopplade in det gamla igen, fast först efter att ha testat det nya trådlösa och försökt göra en uppdatering av mjukvaran. Detta gick förståss inte eftersom modemet hann lägga av under den korta tiden. Senaste budet är att dom ska skicka ett nytt modem eftersom ”det kanske är fel på det andra”….. Hå hå, ja ja, fortsättning lär följa.

Årets resa i de baltiska länderna, del 4

Efter att på onsdagsförmiddan besökt den märkliga Korskullen (se blogen 4/10) utanför Siauliai (Litauen) styrde vi kosan till Birzai nära gränsen till Lettland. År 1704 raserade svenskarna deras stora borg, stadshus och annat i staden. Det första som byggdes upp efter denna häftiga attack var inte stadshuset utan bryggeriet, enligt info på nätet, se tex. http://www.birzualus.lt/birzualus.php?RF=eistorija Det var bryggerierna som lockade oss till Birzai, för det ska visst finnas sex eller sju bryggerier i den lilla staden med 15 000 invånare. Vi såg några skyltar till bryggerier, men eftersom det är osäkert om dom har guidning på engelska – eller guidning överhuvdtaget – så käkade vi lunch istället på ett ställe som kändes väldigt östeuropeiskt. Dom får knappast en stjärna i Michelinguiden, men maten var god och kostade inte många kronor. Gassande sol och temperatur som passerat 30-strecket innebar endast en kort promenad i stan innan vi fortsatte resan norrut.

Visa av förra årets försök att ta oss norrut via Riga (vi snurrade runt där några timmar då) så körde vi en bra bit sydöst om Baltikums största stad över en jättelik kraftverksdamm över floden Daugava. Här en bild från dammen där fokus tyvärr ligger på instrumentbrädan. Som vanligt var vårt mål för dagen ganska ospecificerat, men vi stannade på sena eftermiddan i den 800 år gamla staden Sigulda som ligger mitt i Lettland. Efter incheckning på hotellet hann vi med flera timmars sightseeing med bilen. Deras slott var sevärt, men jag vägrade som vanligt att betala inträde så vi fortsatte nerför berget till Gaujaflodens dalgång där floden gröpt ur den omgivande röda sandstenen. Susan upptäckte intressanta grottor då jag körde, så vi stannade till. Den här grottan ser ju nästan ut som Fantomens dödskallegrotta, eller hur! På utsidan var det intressanta inristningar i sandstenen, vissa ända från 1600-talet, se denna bild. Mindre intressant var dragspelaren som ville att vi turister skulle skänka pengar för hans monotona blåsande med bälgen, se gubben i nederkant på den första grottbilden.

Några öl hann vi med på kvällen, men stan var ganska död trots att dom satsat stora pengar på turistställen. För det var inte många turister här, stan hade mer karaktär av exklusiv sovstad för rika rigabor, det är bara 5 mil in till Riga. På torsdagsmorronen fortsatte resan ganska oprecist uppåt Estland. En vanlig syn i Baltikum är storken, oftast ses dom i stora fågelbon på telegrafstolpar utan att göra nånting, men ibland är de ute på fälten för att samla lite mat. Sedan undrar jag om inte Fantomen egentligen kommer från Lettland och inte Bengalen, för jag hittade ju ytterligare en fantomengrotta, denna gång i ett träd! Fast nu skenar väl fantasin iväg lite väl mycket så det är dags att övergå till….

Lustigt I: Finnish Blues….

Ett inslag i radionyheterna i Finland den 2 juli i somras berättade om att allt fler finländska ungdomar äter depressionsmedel. Kan det här ha att göra med det allt högre välståndet som landet upplevt de senaste decennierna? Kan det vara så att det finns ett nationellt intresse av att upprätthålla bilden av Finland som ett land med nationellt vemod? Finländarnas pillerätande ska jämföras med Sverige och övriga västvärlden där man äter antidepressionsmedel. Personligen tycker jag att det nog är bättre att vara lite glad och uppåt, så för mig blir det nog aldrig fråga om att äta depressionsmedel. De finländska myndigheterna kan inte tvinga oss turister att anamma det finska vemodet. Men jag har ju märkt hur många finländare tittar lite snett på mig om jag ler lite grann. Och råkar jag skratta till så är det genast flera framme och hyschar mig.

Lustigt II: Om nedskräpning

Överallt utefter vägarna i Lettland finns skyltar om att böterna för nedskräpning är mellan 50 och 500 lat (600 till 6000 kronor). Man ser inte ens ett kolapapper utefter vägarna, folk har tydligen lärt sig att det är verklighet bakom dessa kraftiga bötesbelopp. Så det var med viss förvåning jag hörde Susan skrika ”Hujj!!!” och sedan slänga ut den jättelika kartan genom bilfönstret för att landa på vindrutan på bilen bakom. Bilisten tutade ilsket och sedan flög kartan ner i diket. Vid första bästa avtagsväg svängde jag tillbaka för att hämta kartan, jag ville inte få böter för nedskräpning och vill likaså veta var jag är nånstans i detta för mig ganska okända land. Nu visade det sig att det var nåt litet småkryp på sidorutan som Susan ville få ut. Men i 90 km/h har fartvinden rejäl kraft och kartan flög sin kos direkt.

Avslutningsvis måste jag nu säga vad jag tycker om spårvagnar: trams! Nästa blog kommer på torsdagskvällen den 25 oktober (om jag nu inte är ute och firar att lönen kommit).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 11 oktober 2012

Veckan som varit/veckan som gått

Som bekant regnar det aldrig i Göteborg, men vi har trots det haft väldigt vått en tid. Det är väl dimbankarna som driver ifrån västerhavet som gör att det blir fuktigt. Växterna i göteborgstrakten har lärt sig ta upp vätan från luften eftersom det ju inte regnar…… Jag behöver ju motionera en hel del för att hålla sockersjukan i schack, fast förra veckan blev det bara två mil om dan i snitt, mot dom tre som jag eftersträvar – det var lite väl fuktigt ute. Men det är länge sedan jag åkte kommunalt till jobbet, så det blir ju ”gratis” 15 kilometer mellan jobbet och hemmet. Igår morse kom säsongens första halka, massor av bilar i diket. Cykelbanan på Göta Älvbron var såphal med osynligt istäcke: trots bara några procents lutning så slirade bakhjulet lite lätt för varje tramptag. Nerför mot fastlandssidan gick det väldigt långsamt, några personer till och med ledde sina cyklar nerför bron.

Datormusen har krånglat en tid, den ger titt som tätt dubbla signaler då jag klickar på den. I lördags fick jag nog och åkte tillbaka till butiken med musen. Och tänk på fan: den fungerade perfekt när dom testade, så det blev ingen ny på garantin. Också resten av lördan fungerade musen perfekt hemma, innan den på söndan började krångla igen. Det är väl ingen idé att åka till butiken, bättre att bita i det sura äpplet och köpa en ny för några hundralappar.

Söndan bjöd på strålande sol och 13 plusgrader, det blev en tur med cykeln på ställen i stan där jag sällan åker. Tyvärr saknades kameran som fortfarande är på reparation, det fanns en hel del att plåta. För första gången på många år hedrades Frölunda torg med besök av mig. Det var verkligen helt ombyggt sedan senaste besöket för kanske 10 år sedan, det kändes betydligt fräschare och trevigare än Nordstan som finns i absoluta centrum

På lördagskvällen stektes tunna hamburgare med 2,2 kilo köttfärs som bas. Hamburgarna fryser jag in och micrar senare som mellanmål. Inte förrän vid 23-tiden var det klart, så lökringarna fick vänta med att bli tillagade tills måndagskvällen. För det ska ju vara massor av lök till hamburgarna: tio rejäla lökbumlingar hamnade efter anrättning i påsarna med infrysta burgarna.

Sex på Bilprovningen

Ända sedan ”Svenska folkets sexvanor” fanns i Lektyr och FibAktuellt på 1970-talet har jag drömt om att ha sex på Bilprovningen. En kanske lite udda dröm kan tyckas. Men vi är ju en massa knasiga varelser härute som drömmer om att både det ena ska ske, något som andra inte skulle drömma om. I fredags för två veckor sedan gick drömmen i uppfyllelse: jag fick äntligen sex på Bilprovningen. Fast det gick väl inte riktigt som hoppats, för jag fick sex av en man. Och tur var väl att det rörde sig om sex fel på bilen och inget annat. Eftersom jag visste att det skulle bli ombesiktning för att handbromsen tar dåligt hade jag inte ens brytt mig om att kolla lamporna på bilen, så redan där fanns det två fel. Å så var det en styrled som glappade och bromsklossarna fram utslitna. I slutänden blir det inte så mycket utgifter. Fast jag hade ju inte räknat med att få betala för att få sex på Bilprovningen!

Att betala för sex….

är i vissa sammanhang olagligt. Och olagligheter vill jag inte vara med om, i alla fall inte så mycket. Men på kort tid har jag betalat för sex, först på Bilprovningen och nu i tisdags till min bilreparatör Leif. De sex felen hade han fixat till en kostnad som gjorde mig väldigt förtjust, faktiskt så förtjust att jag glömde begära ett kvitto. Vet inte dom detta är olagligt, men bilen är i alla fall inte längre i olag och jag är nöjd med den. Åtminstone tills vidare. Å andra sidan har ju denna bil inte varit nåt vidare, men då den fungerar behöver jag inte tänka på nåt, det är bara att köra vidare.

Ett litet drama… (favorit i repris 28/8 2008)

utspelades rakt nedanför min balkong i måndags kväll strax före klockan 23. En äldre dam försökte lotsa sin väninna ut med bilen från gårdsplanen. Först skulle väninnan vända bilen på en ganska liten plätt, sedan köra på gångstigen ca 50 meter. Väninnan skrek hela tiden och väckte upp hela kvarteret. Ett problem var att det finns en hög stenbeläggning (motsvarande trottoarkant) i början av gångstigen och hon vinglade in i kanten först till höger, sedan till vänster. Hennes väninna skrek hur hon skulle köra, men det gick inte riktigt alltför bra. Efter några meter så kunde hon i alla fall köra med ena hjulparet på gräsmattan. Men så kom nästa hinder, grillplatsen. Där skulle hon göra en 90-graders sväng med en flaggstång på andra sidan av bilen. Väninnan skrek nåt om att några ”tjocksmockar flyttat dit bänken förra helgen. Så får de ju inte göra. Jag ska ringa hyresvärden!” Hela tiden skrek den dirigerande väninnan medan hon ledde sin lilla knähund i kopplet. Hunden var, liksom jag, konfunderad över mattes skrikande. Till slut lyckades hennes väninna efter en oerhörd massa bekymmer och besvär ta sig ut från gården. Vad hon skulle in med bilen där överhuvudtaget är för mig en gåta. Likaså är det en gåta varför hon hade såna besvär med ratten för att ta sig ut med sin lilla bil, för jag ser ofta betydligt större flyttbilar klara dessa manövrar galant. Tanten i bilen lär knappast få någon guldmedalj, inte heller den skrikande kärringen. ”Att tala är silver, tiga är guld” stämmer inte alltid! Särskilt inte då det gäller amatörer i den absolut lägsta divisionen.

Fäjsbok

Igår lades ut denna stämningsfulla bild med följande text: Börjar längta tillbaka till sommaren och stugan. Här en bild tagen från den så kallade salen ut mot gården. Notera den kraftiga brytningen i de övre fönstrens nederdel, det är fråga om väldigt gamla handblåsta fönsterglas.

I hembyn Ljusne hade nästan alla smaknamn/öknamn då vi var unga. På grund av efternamnet kallades jag kallades Kotten, ett namn jag alltid tyckt illa om. Vad jag däremot tycker om är att raljera, alltså driva lite med både det ena och andra. För att detta ska fungera så måste man samtidigt bjuda på sig själv, annars blir det ju bara elakt. Så i måndags lade jag ut denna bild från en ort i Finland: ” Är det någon som undrat var alla Tallgrenar tar vägen på ålderns höst? Jo till pensionärshemmet Kottero ett par kilometer utanför himlens portar.”

Förra fredan lade jag ut en bildserie som kallades Finsk porr, en massa bilder som anspelade på pornografi med mera. Naturligtvis lite gubbsjukt, för i original betyder de motiv som fotograferats något helt annat och ibland har bilderna beskurits eller tagits i en sådan vinkel så de passar mina syften; många av bilderna knäpptes just med tanke på att senare lägga ut som ett album. Till den här bilden skrev jag att ” Finland är världens största konsument av porr, i den här byn måste dom ha en egen postlåda för alla porrtidningar.” Bilden togs i sådan vinkel att man bara ser ”porr”, men namnet var betydligt längre. Och till den här bilden vågade jag inte ens skriva något, fantasin skenar lätt iväg….. När jag var ute på ett morronbloss på resan i Lettland i somras var jag tvungen att rusa in efter kameran för att knäppa denna bild innan dom hann stänga bussdörren, för då skulle ju budskapet ha blivit ett annat…..

Bredband del 4

Innan jag stack till jobbet förra fredan provade jag att koppla in det nya modemet från ComHem. Nytt rekord, i åtta minuter fungerade modemet innan det lade av. Jag ringde från jobbet och ComHem kunde konstatera att dom inte fick kontakt med modemet. Vi kom överens att dom skulle ringa mig efter jobbet för att jag skulle kunna beskriva vilka lampor som blinkade respektive inte blinkade. Alla lampor lyste som dom ska, men nån kontakt blev det inte. Den jag talade med trodde att det skulle kunna vara fel på adaptern och lovade skicka en ny. Detta lär ju lite underligt, men jag måste ju lita på experterna. Igår kom den nya adaptern som ett brev på posten, fast till den lokala bensinstationen. Och wow, modemet fungerade! I fyra minuter och 28 sekunder eller så. Sedan blev jag som vanligt utslängd från internet och var tvungen att koppla in det gamla modemet. Fortsättning lär följa…..

Lustigt: Jag är väl inte direkt främlingsfientlig…..

och ser ner på andra kulturer. Men den skandinaviska kulturen, och då framför allt den svenska, har under århundradena visat sig vida överlägsen andra. Det var ju som bekant vikingarna som uppfann det moderna skriftspråket runskriften, vilken är överlägsen andra skriftspråk, möjligen kinesiskan undantagen. Å andra sidan var det svenska vikingar som seglade i österled ända till Kina på 820-talet och introducerade runskriften för dom. Kineserna anammade snabbt själva idén med de betydelsebärande runorna där varje runa betyder ett ord, men gjorde om dessa till egna tecken och utvecklade de kinesiska ”runorna” till att idag omfatta cirka 42 000 tecken. Med de nya tecknen kunde kineserna kommunicera med varandra över långa avstånd, vilket var avgörande för att de skulle kunna uppfinna det moderna svartkrutet år 852 e. kr.

Varken kineser eller elefanter glömmer en oförrätt eller en vänligt sinnad handling. Flera hundra år senare skickade kineserna tillbaka till Sverige en runsten som beskrev det mest effektiva sättet att framställa svartkrut (runstenen finns till beskådande på Nationalmuseum i Stockholm). Tyvärr blandade kineserna originalrunor med de nya kinesiska tecknen så ingen kunde på många hundra år riktigt tolka vad det stod förrän geniet Alfred Nobel råkade se stenen. Och kemisten Nobel kunde direkt se vilket kardinalfel kineserna gjort. Med mycket enkel förändring av dosen av de ingående ingredienserna skapade han dynamit, vilket till skillnad från det krigiska krutet kunde användas för fredliga syften. Det var därför som Alfred Nobel postumt fick det första fredspriset till sin ära år 1901.

I dessa tider av globalisering är det viktigt att även skilja ut sin särart, att inte drunkna i massan som sprids i enorma upplagor över vår kära jord. Världen hotas inom de närmaste åren av en så kallad informationsinfarkt, vi får helt enkelt för mycket information. Mina blogar är vanligtvis cirka tre A 4-sidor långa. För en tid sedan bad jag min vän professor Frej Johansson, den nu ledande experten på runskrift, att översätta en blog. Resultatet var häpnadsväckande: med endast 226 runor – ungefär lika många tecken som i ett enda stycke – lyckades han kondensera hela min text till begriplig runskrift. Så jag uppmanar nu vår riksdag och regering att återinföra runskriften som officiellt skriftspråk i Sverige. Därigenom kan vi bland annat bibehålla den kulturella särarten gentemot andra, och även på ett betydligt snabbare sätt kunna kommunicera med varandra eftersom varje tecken innebär ett ord eller en enkel mening. Naturligtvis ska vårt nuvarande skriftspråk användas som ett komplement och till att kommunicera med omvärlden. Men, snälla regering och riksdag: låt oss igen bli unika. Det svenska folket förtjänar detta!

Avslutningsvis får jag väl säga som mina musikerbekanta brukar: vi ciss om en vecka. Eller om man lite halvt sänker ambitionen: den som lever får C! För nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 18 oktober (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 4 oktober 2012

Veckan som varit/veckan som gått

Förra helgen blev lite längre än vanligt, ett läkarbesök hade inplanerats till klockan 15 på fredan. Sedan var det ju för sent att åka tillbaka till jobbet, läkarstationen ligger bara några hundra meter hemifrån och det var ju inte realistiskt att cykla tillbaka 7,4 kilometer till jobbet. Fast cykla ännu mer borde jag göra, för blodsockervärdet har inte blivit bättre sedan besöket i våras. Så från den här veckan börjar jag äta piller för att få ned nivån på sockret. Men blodtrycket ligger fortfarande ganska bra. För övrigt mår jag förträffligt och lider inte alls av de krämpor som läkarna vill tillskriva mig. Så det så!

De olika vädersajterna som jag kollar på nätet utlovade ruskväder på lördan. Men istället fick vi en vacker höstdag med sol och plus 15. Det kändes verkligen som en bonus med tanke på det skitväder vi haft en längre tid, så cykeln kom till användning en hel del denna dag. Söndan blev lite av en slappardag. Fast tre cykelmil och lika många loppmarknader hanns med. För en gångs skull handlade jag också på en loppmarknad, istället för att bara gå runt och förfäras över allt skit folk vill bli av med. Det blev två mindre tallrikar med Musse Pigg- respektive Bamsemotiv, jag tror att barnbarnet Tiril kommer uppskatta dessa. Likaså föräldrarna eftersom tallrikarna är gjorda i okrossbar plast som tål att slängas i golvet hur många gånger som helst. Till dessa tallrikar ska jag donera en gaffel och sked med Kalle Ankamotiv, vilket jag själv torde fått nån gång sent 1950-tal. (Jag hade inbillat mig att dessa bestick är oerhört värdefulla, men hittade på nätet ett par i originalkartong till salu för 155 kronor, alltså 18 euro). På söndagseftermiddan blev ett litet besök i koloniträdgården Sjöbergen ovanför Röda Sten en härlig upplevelse, synd att kameran var på reparation för nu är det vackert i trädgårdarna.

Det ska vara roligt att arbeta!

På jobbet har jag en pärm med lustiga saker som jag skickat via e-mail eller fått av andra. Den som följt med blogen en längre tid kan nog misstänka att det är betydligt fler roliga mail som skickats än som jag fått av andra…. Innan jag stack från jobbet igår skrev jag detta till en person som skulle komma in och justera ett protokoll jag skrivit: ”Hej, protokollet är nu lätt omskrivet efter diskussion med Gunilla (bifogas. Protokollet alltså, inte Gunilla……).” Det finns åtskilliga människor som går med tunga steg till jobbet varje dag, själv rullar jag med lätta pedaltag och försöker ha roligt även då det är rutinuppgifter som ska göras.

Fotboll är löjligt!

Att se 20 fullvuxna karlar i kortbyxer springa runt och jaga en liten stackars boll är fantastiskt tråkigt. Att dom sedan efter 90 minuter inte lyckats peta in bollen i något av de jättelika målen är ju snudd på patetiskt. Alldeles för stora pengar satsas på spelarlöner, så mycket att det kanske bara blir nån ynka hundralapp kvar att köpa en boll för. Sänk lönerna och ge spelarna varsin boll att leka med! Det skulle ju bli betydligt roligare för publiken att titta på en sådan match. Fast detta är väl inte helt realistisk, äkta fotbollar är ju vansinnigt dyra, skinnpriserna har gått upp rejält de senaste fem åren efter utbrottet av galna kosjukan. Men att ge lagen en varsin boll ligger ju helt inom rimlighetens gräns. Detta testades i måndags i finska ligans högsta division med mycket lyckat resultat: efter en ganska målfattig match med bara ett par mål för det ena laget provade man att spela med två bollar. Det blev ytterligare ett par pytsar innan domaren tyckte att det räckte och blåste av för remi vid resultatet 2-2. Mer går att läsa på http://hbl.fi/sport/2012-10-01/domarfars-tva-bollar-gav-en-hjk-poang

Bredband del 3

I lördags försökte jag återigen att koppla in det nya modemet som ska ge mig trådlös surfning. Efter ett antal in- och urkopplingar fungerade helt plötsligt internet under tre minuter vid 18-tiden. Direkt efter jag kastats ut från nätet ringde jag ComHems kundtjänst, men dom hade redan stängt för dagen. På söndagsmorronen kunde jag surfa i fyra minuter innan dom slängde ut mig från nätet. Nu var det bara en minuts väntan att komma fram till kundtjänsten. Det visade sig att någon glömt att lägga in i systemet att jag hade bytt modem, men det skulle lösa sig under dagen: när det gamla modemet slutar fungera kan jag koppla in det nya, enligt teknikern. Inget hände så på onsdan ringde jag från jobbet, då sa man på Comhem att modemet skulle vara i funktion sedan strax efter klockan 14 dagen innan.

Jodå, modemet fungerade när jag kopplade in det efter hemkomsten från jobbet. I fyra minuter. Sedan blev jag bortkopplad såsom så många gånger förr. Som tur är fungerar fortfarande det gamla modemet trots att det skulle sluta funka då det nya kopplats in. Tja, vad säger man om ComHem som har monopol på bredband i huset jag bor (och tusentals andra hus)?

Lite från FB

Långt ifrån alla som läser blogen har tillgång till fejsbok så därför publiceras denna bild i blogen också, vars bildtext var ” Denna plåtcowboy som rider på en plåtkossa träffade jag på i somras cirka 5 kilometer öster om The Middle of Nowhere i Finland.” Notera att kossan till och med har såna där gula plastbrickor i öronen! Och i lördags lades denna bild ut, med ett hemmagjort konstverk i samma klass: ”Ett härligt konstverk som stod utanför en bilreparatör i Litauen! Bilden från resan i somras.” Mitt tillägg: Många av de bästa konstverken görs av sådana här vardagskonstnärer som har vanliga hederliga yrken.

Bludder eller kompakt?

”Att tala är silver, att tiga är guld”. Detta gamla uttryck gäller inte alls och har egentligen aldrig gäll – skulle tro att det kan ha att göra med den lutherska moralen. Den som vill ta sig fram här i livet måste kunna tala för sig, annars är det någon annan som tar den plats man själv tycker man borde ha. Sedan finns det dom som pladdrar på och till den kategorin hör ju bluddret som jag ägnar mig åt i den blog du just nu läser. Skulle jag bara skriva om vettiga saker så blev det väl inte mer än ett par rader i veckan. På sin höjd. Att skriva kompakt är väldigt svårt och risken finns att någon missar det korta meddelandet. Ett av de mest kompakta jag läst är följande som vissa hävdar att Ernest Hemingway skrivit och som innehåller en massa dramatik trots att det bara är fråga om sex ord. Så vad sägs om denna: ” For sale: Baby shoes. Never worn.”

Årets resa i de baltiska länderna, del 3

Efter besöket i Ignalina (Litauen) fortsatte Susan och jag på lite mindre vägar ner mot huvudstaden Vilnius, där vi planerade att övernatta. Trafiken var våldsam, dock inte på den här bilden som togs då vi körde ut ur stan. För i den där intensiva stan hade jag ingen lust att stanna. Istället bytte vi resmål till den charmiga turistorten Trakai, tre mil söder om Vilnius. Trakai har endast 5000 invånare, men formligen exploderar av besökare under sommaren. Turisterna är guld värda och det fanns massor av poliser utposterade för att se till att fotgängarna skyddades från bilarnas framfart. Stan har ett stort antal hotell, men alla var fullbokade då vi anlände på sena eftermiddan. Synd, för det här var en vacker och trevlig liten småstad som omgärdas av sjöar, mer info finns på exempelvis http://en.wikipedia.org/wiki/Trakai

 

Det började det bli sent så vi styrde kosan mot Litauens andra stad Kaunas, vilken var landets huvudstad i stort sett under hela landets självständighetstid mellan de två världskrigen. Motorvägen tog oss snabbt fram och en kilometer från absoluta centrum hittade vi ett hotell som lyckligtvis hade lediga rum. Att det fanns lediga rum kan ha berott på att hotellet låg i ett ruffigt gammalt industriområde och närmaste granne var en stripklubb (i den röda byggnaden strax till höger i bild). Men när klockan börjar bli mycket får man inte vara så nogräknad…. Och hotellet höll bra standard.

Med paraplyer i hand tog vi trapporna ner till centrum alldeles i närheten, här en bild på bloggaren med det synnerligen utmärkta ölet Grimbergen (tysk-franskt öl) i sin hand. Strax efter vräkte regnet ner, det var den andra skuren som vi fick på hela resan. Centrala Kaunas var vackert och borde ha utforskats mer, men på onsdagsmorronen tog vi bilen några mil till den oerhört märkliga platsen Korskullen. Det är en liten kulle, cirka 10 meter hög som har en otrolig massa kristna kors. Det har sedan länge funnits ett antal kors som folket i trakten satt upp, men detta ogillades av sovjetregimen som på 1950-talet mejade ner allt. Det skulle dom inte ha gjort för strax därefter fanns betydligt fler kors än innan, folk från vida omkring kom till Korskullen för att ge sitt bidrag. Ännu en gång mejades allt ner, med resultat att folk från hela världen kom dit för att sätta upp kors. Det beräknas nu finnas över en miljon kors på den lilla ytan 30 gånger 30 meter, fast ingen vet säkert; det kan vara betydligt fler eftersom det finns hur många miniatyrkors som helst.

Lustigt (favorit i repris 1, 21/8 2008)

Ja, då är den ljusgrå vardagen åter. Sommarljuset bleknar och i takt med att tornsvalorna flyr söderut så slår höstlöven om till gult för att så småningom helt mista färgen och falla till den eviga vilan för att nästkommande vår ge näring till de nya generationers löv som ska uppstå till människors och djurs fromma.

De inledande raderna ger mig knappast nobelpriset i litteratur, man måste skriva massor av sånt skit för att locka de luttrade akademiledamöterna att donera ett antal miljoner kronor. Men om jag fortsätter i denna stil kanske jag kan få nåt fint skattefritt kulturstipendium. För kultur och poesi går hand i hand: skriv något banalt, men klä det i en vacker dräkt så att vanliga människor inte förstår. tror kultursnobbarna att de förstår.

(favorit i repris 2, 28/8 2008)

Ja, då var då äntligen OS över. De gångna lekarna får mig osökt att tänka på ordspråket ”Att tala är silver, att tiga guld”. En hel del snack gjorde att vår nation endast knep fyra silver. Men hade kämparna knipit käft istället för att snacka så hade det kanske blitt lite guld också. När jag skrev förra blåggen låg vi nationsmässigt på en så dålig plats som 50 av de då 79 som tagit medalj. Men det blev värre, vi halkade slutligen ner till plats 56. Kanske det är dags att vi skippar nationstänkandet och tävlar för EU istället, för då hade vi med Danmarks och Finlands hjälp kunna passera norrmännen med råge; norskarna, som är betydligt färre i antal än vi svenskar, kravlade sig upp till en hedrande 21:a-plats i nationstävlingen. Bra gjort Norge trots att ni inte är med i EU! Kanske att det är fiskleveroljan som stärker de norska gutterna och jenterna?

Avslutningsvis undrar jag varför det blivit så dyrt att gå till tandläkaren, kan dom ha gaddat ihop sig med priserna? Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 11 oktober (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 27 september 2012

Veckan som varit/veckan som gått

Tidigt i fredags morse gick bilfärden till Tyskland, dags att fylla på lagret med lager inför vintersäsongen. Regn neröver Halland sinkade farten rejält och jag anlände till Danmark en halvtimme senare än beräknat, men istället slapp jag rusningstrafiken kring Köpenhamn och fick en behaglig resa neröver. Från Puttgarden på den tyska sidan är det sju kilometer till Calles butik i Burg. Det gick snabbt att lasta in de förbeställda varorna, jag var den enda som fixat beställningen innan. 50 minuter efter bilen rullat av färjan var den ombord igen. Eftersom jag åkt tillbaka mindre än tre timmar från utresan fick jag en check på 200 danska kroner att lösa in ombord på färjan. Det här systemet har Scandlines för att man helst ska handla i den jättelika alkoholpråmen vid hamnen, vilken ägs av rederiet. Men genom att förbeställa hos Calles i Burg, som för närvarande har bättre priser, hinner man lura både rederiets system och Systemet. Två smällande flugor alltså!

Det blev en fin resa uppöver Danmark, lite gyttrigt efter Köpenhamn fast det flöt på sådär. I Helsingborg flöt regnet på sådär, men i Halland blev det riktigt illa – varningen som lokalradion kommit med på morronen var inte obefogad. Regn och några trafikolyckor gjorde att tvåtimmarsresan Helsingborg-Göteborg tog nästan dubbelt så lång tid. Trots förseningarna kunde bilen lastas ur 14 timmar efter avfärd. Resan kostar visserligen en del, men inte går jag back efter att ha köpt en eller annan back!

I lördags var det säsongens sista barhopping med Röda Sten som utgångspunkt. Vicken jävvla flopp! Precis när jag hoppade upp på cykeln för att köra de 9 kilometerna till mötesplatsen så började ”göteborgsdimman” välla in. Vi ändrade mötesplats några hundra meter, Janne och jag ställde oss vid en av pylonerna under Älvsborgsbron och klämde några medhavda bira alltmedan dimman tilltog. Sedan en kilometers snabb tur med cyklarna till kinarestaurangen Gröna Brunnen, där min Nasi Goreng sköljdes ned med lite öl. Och dimman bara tilltog, både ute och i knoppen. Vid stängningsdags klockan 22 bestämde vi oss för att avbryta barhoppingen och cykla tillbaka till skärgården igen. Väl hemma var det bara att gå in i badrummet och kränga av sig de genomsura kläderna för att sedan ta på en omgång torra kläder.

På söndan hade nederbördsområdet dragit vidare, det fick bli några besök på loppmarknader. Sedan ut till lagerbutiken Netonnet för att lämna i kameran på garantireparation: sedan i somras har ungefär var tredje bild blivit suddig eller oskarp, så det är ju nåt fel på kameran. Eftersom kameran är inlämnad blir det lite färre bilder i dagens blog (6 om jag räknat rätt).

De svartas musik

När jag växte upp på 1960-talet var det sällan man fick höra äkta svart musik, det var väl mest genom Leif Smoke Rings Anderssons program och en del låtar som letade sig upp på Tio-i-topp. Fast det fanns ju massor av vita uttolkare av svart musik, Rolling Stones och Beatles för att nämna några. För oss i Sverige fick vi detta slags musik framför allt från britterna, mer sällan direkt från USA. Inte alla svarta musiker har varit nöjda med att det varit de vita som förkunnat deras musik, men utan de vitas draghjälp hade nog betydligt fler svarta musiker levt i skymundan än vad som är fallet nu.

Vi i Sverige har fått höra betydligt mer svart musik än många amerikaner från den vita medelklassen. En av mina vänner i Amerika, Dwayne Ericson som är född cirka 1930, har berättat att första gången han såg en neger var då han gick i gymnasiet – han visste inte ens att det fanns svarta i USA! De svarta fanns där, men var ändå ganska dolda för stora delar av den vita medelklassen. När jag häromdan laddade ner The Marwelettes Mr Postman kunde jag läsa en liknande historia som Dwayne berättade: ”Wow, 1961, I was 11 years old and in the 6th grade. My Dad didn't like us listening to music sung by black singers. This song and “Pony Time” by Chubby Checker were so great I would sneak my transistor radio under my pillow at night so I could listen for hours. It is still one of my very favorites from this era! Long live the Marvelettes!” Not: jag är uppvuxen med The Beatles version av Mr Postman, det var först många år senare som jag först hörde originalet!

Lite från fejan

Det finns en sida på fejsbok där folk från hembyn Ljusne lägger ut gamla minnen och bilder från förr. I lördags lade Stig ut denna bild där en bil blivit fast i en översvämning. Föraren syns inte till på bilden, men väl några nyfikna barn. Min kommentar var att ” Hon gör nog inte om det där misstaget en gång till.” Detta skrevs för att provocera lite, alltid retar det nån att jag pekar ut en kvinna utan att veta. För det kunde ju vara en man också. Igår fick fejsbokvännen Lennart besök av sin syster. Hon är inte med i fb så han visade bilder från Ljusnesidan. Plötsligt skrek hon ”Stopp, bläddra tillbaka, det är ju min Golf!” Så jag var ju rätt ute trots att jag skrev kommentaren enbart i provocerande syfte.

För drygt tre veckor sedan gjordes en cykeltur utefter den gamla banvallen mellan Borås och Ulricehamn. Någonstans mittemellan hittades denna märkliga skylt som anger att det är parkering. Det är kanske inte en av de allra populäraste parkeringarna. Men gullriset är ju vackert!

Bredband del 2

I måndags kopplade jag in det nya fina trådlösa nätverket för att kunna surfa var som helst i lägenheten med den nya datorn. I alla fall var det meningen att det skulle bli så. Jag tillbringade ett par timmar med att först få nätverket inkopplat i den gamla datorn. Men modemet var lika dött som det andra trådlösa nätverket som jag kasserade en vecka tidigare. Grrrr. Jag hatar att slösa bort flera timmar på sånt här, grejerna ska helt enkelt fungera! Enligt den medföljande instruktionen skulle modemet fungera omedelbart, om inte så skulle jag klicka lite här och där på datorn och starta om det ena och det andra. Jag gjorde allt detta. Men det funkade inte, så det var bara att koppla in det gamla och pålitliga modemet igen. Det hade dessutom blivit för sent att ringa ComHems support. Och resten av veckan har jag haft viktigare saker för mig än att hålla på i timtal med datorn, det får väl bli att jag ringer supporten nån gång i den kommande helgen. Hoppas dom har annan personal på plats, för den jag sist talade med var skåning och det var svårt att förstå honom.

Nu jävlar får det vara nog!

Inte för att jag är rasist, men vi har tyskarna att ”tacka för” en massa elände i vår del av världen. Ganska nära vår nutid kan vi konstatera att det var tyskarna som låg bakom både första och andra världskriget. Men dom har ställt till med jävelskap sedan mer än tusen år innan! I Tyskland fanns redan den kristna religionen och där kunde den gott ha stannat. Men på 800-talet åkte den tyske munken Ansgar upp till Skandinavien och försökte introducera den nya irrläran. Som väl var gick det knackigt till en början, vi hade ju redan den allomfattade hednareligionen som passar de skandinaviska folken. Vår ursprungliga hednareligion Asaläran är en betydligt mer komplex religion med massor av gudar och halvgudar och en historia betydligt pampigare än den kristna mytologin med endast en gud. De kristnas gud är dessutom en missunnsam gud: ”Du ska inga andra gudar hava jämte mig”, betyder ju att deras gud inser att det finns många fler gudar, men att det bara är honom folket ska tro på.

De kristna slösar en massa resurser på att bygga ett otal pampiga kyrkor och katedraler, med massor av guld, silver och annat tingeltangel. Allt detta har donerats av de fattiga församlingsmedlemmarna, ofta som tvång i form av ”tionde”, alltså att en tiondedel av den magra inkomsten ska gå till prästernas väl och ve. Hedendomen däremot, var spartansk och hade mycket enkla offerplatser. Om man exempelvis offrade en get eller ko till gudarna så åt de som offrade sig mätta på djuret. Inget matnyttigt slängdes bort utan det kom alla tillgodo, såväl folk som gudar.

Så där fem sex hundra år efter att de skandinaviska folken påtvingats den kristna religionen kom det en annan tysk som drev vårt folk ännu närmare ruinens brant, Luther. Den jäveln predikade måttfullhet åt folket, medan det rika prästerskapet skulle vältra sig i överflöd. Att Luther på israeliska översätts till Lucifer är ingen tillfällighet…. Jag uppmanar det svenska folket till uppror mot de tyska inkräktarnas religion och att vi ska få våra politiker att återinföra hednareligionen som statsreligion. Ett första steg är att ändra på grundlagen där det bland annat står att kungafamiljen ska tillhöra den evangeliskt lutherska kyrkan. För det är ju knappast modernt att makten ska utgå från de kristnas gud via kungen över det svenska folket. Låt de troende få tillbe en massa gudar igen. Låt oss ära dagens gud på sitt rätta sätt, att inse att torsdag verkligen är Tors dag!

Lustigt: Bäst före-datum

Jag säger nej tack till matvaror med utgånget datum. Vanligtvis är det längre hållbarhet än vad som sägs på förpackningen, men oftast är maten beroende av hur den förvarats vilket särskilt gäller produkter som ska hållas kalla. För att vara säker på att få det färskaste gräver jag alltid längst in i högen av korv, kött eller vad det nu är jag söker, och får då tag på paketet med längst hållbarhet. Detta under förutsättning att matvarorna inte lagts upp av nån sommarjobbare eller nyanställd, för dessa brukar lägga det färskaste längst fram, till butiksägarens förtret.

Nyligen gjorde jag köttfärssås, naturligtvis på butikens färskaste köttfärs. En viktig bas i köttfärssåsen är krossade tomater. Sådana brukar ha lång hållbarhet, men den här förpackningen höll endast till början av nästa år vilket dock är fullt okej. Efter att ha blandat smeten till att bli en härligt smakstark köttfärssås började jag läsa lite på förpackningen med krossade tomater. Det visade sig att den håller till torsdag den 28 februari nästa år. Fast mer precis så går hållbarheten ut klockan 09:23:17 – alltså man kan exakt på sekunden bestämma när de krossade tomaterna blir otjänliga som människoföda! Det känns lite skrämmande att livsmedelsvetenskapen har kommit så långt att man ett eller ett par år i förväg kan bestämma exakt på sekunden när födan blir dålig!

Jag har funderat på att spara en sån här förpackning för att observera när bäst före-sekund passeras. Kommer den att explodera? Börjar den ruttna? Fast jag är nog lite för feg för att våga vänta och se. Men köttfärssåsen då? Jo den blev som vanligt väldigt god och stark, jag använder en massa peppar som inte har nåt bäst före-datum!

Avslutningsvis kan jag konstatera att man måste ha spetskompetens för att bli specialsömmerska. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 4 oktober (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 20 september 2012

Veckan som varit/veckan som gått

I förra veckan gick en skrivbordslampa sönder, så på lördan blev det till att leta ny på loppmarknader. På ett ställe hittade jag en 25-kronorslampa som man ville ha 60 spänn för. Nä nä. På en större loppmarknad i Frölunda fanns det några lampor som passade och till rätt pris, men dom saknade glödlampor. Och såna får man ju inte tag på hursomhelst idag. På Saronkyrkans loppis hittades precis den sorts lampa som jag vill ha, och detta för endast 20 spänn. Nu är det så att alla pengar kyrkan får in går till hednamissionen, så här blir det en ren win-winsituation: Jag blir åter upplyst och de 20 kronorna blir ett bidrag till att de oupplysta hedningarna blir upplysta om den fantastiska kristna religionen. För infödingarna tror ju på fel gudar. Det finns ju en massa gudar, vilket även dom kristna tillstår: i strofen ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig” erkänner de kristna att det finns fler gudar än den dom tror på, men att den som de kristna har är den bästa. Svartingar: må ni böja er för de vitas överlägsenhet beträffande upplysning! Amen.

Det utlovades regn söder om stan på sena söndagseftermiddan, så på förmiddan kastade jag in cykeln i bilen för färd till Vallda, drygt tre mil söder om Göteborg vid början till Onsalahalvön. Det var ganska behaglig temperatur och solen tittade fram alltsomoftast. Huvudvägen går mitt på halvön, men den är kraftigt trafikerad, cykelturen gick istället mestadels på småvägar. Bland annat cyklade jag ner till den lilla badplatsen vid Smarholmen i syfte att ta detta kort. Nere vid Gottskär satte jag mig för att pusta ut på samma bänk som jag suttit många gånger förr, det är rogivande att sitta ner och titta ut över hamnen. På hemvägen gjordes flera avstickare på småvägarna som leder ner mot kusten. Vid Vässingsö finns detta fina monument, en mina från första världskriget med en vikingafigur i toppen vilken eventuellt fungerar som vindflöjel. Några kilometer innan Vallda började de första regndropparna falla, men jag hann sätta mig i säkerhet i bilen innan det stora regnet kom. En riktigt trevlig söndagstur hade jag i alla fall fått, och ytterligare drygt 6 mil på cykeldatorn.

Bredband

Jag har nu haft bredband från det gamla statliga Televerkets avknoppning ComHem i sex år. ComHem är säkert den dyraste leverantören av bredband, men företaget har monopol på kabeln i huset där jag bor så det är bara att bita i det sura äpplet och betala långt mer än 400 kronor i månaden. För tre år sedan fick jag erbjudande om att få trådlöst närverk för endast en krona, vilket lät fint. Av flera anledningar kopplades inte detta in, utan jag fortsatte med det gamla modemet. Men nu har jag skaffat bärbar dator som komplement till den stationära och skulle senaste helgen koppla in det trådlösa nätverket. Jag hade supporten i mobiltelefonen som lotsade mig i bortåt 45 minuter, men vi fick inte det trådlösa modemet att fungera. Eftersom garantin gått ut så var jag tvungen att teckna ett nytt abonnemang för att få köpa ett annat modem för en krona. Det nya abonnemanget är 10 kronor billigare och så får jag de tre första månaderna gratis! Så det var ju tur att det trådlösa modemet krånglade.

Nu är det nog dags….

för katolska kyrkan att slå igen portarna för gott. Det allra heligaste i deras heliga teorier har nu visat sig vara fel. Dom katolska prästerna får ju inte vara gifta, och kvinnor får inte bli präster. Å så visar det sig nu att Jesus både var gift och att han planerade att låta sin fru bli en av lärjungarna. Det här kan utläsas från ett litet pergamentpapper från 300-talet (många andra skrifter om kristendomen härstammar från den tiden också). Så inom det närmaste året kan vi nog få se påven abdikera, en massa präster gifta sig med sina hemliga älskarinnor och ytterligare en massa andra ingå partnerskap med andra präster. Får nu se vilket samfund de blivande före detta katolikerna väljer att tillhöra. Mer går att läsa på exempelvis http://hbl.fi/nyheter/2012-09-19/papyrusbit-jesus-var-gift

Monster

Ett par timmar innan jag skulle sticka från stugan i augusti förra året gjordes en sista inspektion av husets utsida. Lite här och var fanns lösa spikar i brädfordringen, vilka knackades in. På sydsidan finns några större glipor där långa handsmidda spikar hade släppt, så jag började slå in dom. Helt plötsligt tittade det ut ett monster från en av gliporna: en fladdermus hade väckts på sena eftermiddan. Jag är visserligen inte rädd för fladdermöss, men när man helt plötsligt stirrar dom i ansiktet ett par decimeter ifrån så blir i alla fall jag rädd. Faktiskt så rädd att jag höll på att skita på mig! Antagligen blev den nyvakne fladdermusen lika rädd, men den kröp i alla fall ut från brädfordringen och flög iväg. Och jag åkte hem till det trygga Göteborg.

Från fäjsbok

Marie: ” Mammografi i Bollnäs i morgon, får se om det blir nå kvar efter det. Men tur att det finns och att vi alla kärringar får göra det.” Henrik: ” Blir ju dyrt med både resa och läkarbesök. Hade jag bott uppe i byn skulle jag kunna komma över och klämma lite samt ta några ingående bilder. Jag är ju trots allt doktor.....” och lite senare ”Klart man ställer upp för sina vänner! Att jag dessutom är FILOSOFIE doktor betyder att jag gör undersökningen mer grundligt och eftertänksamt!”

I en kommentar som gjordes till ett musikinlägg noterade jag att basen gick igenom en hel del vilket, vilket fick mig att tänka på följande: Rakt under oss i näst sista huset på Nygatan [i Ljusne] fanns en familj Landén (tror att modern hette Britta). Det kom ibland konstiga ljud därifrån och jag frågade morsan eller farsan vad det är. ’Jo det är sonen (har glömt vad han heter) som spelar bas.’ Den kanske 5-6-årige Henrik hade svårt att förstå vad detta betydde, bas för mig var ju en förman på fabriken!

I lördags knäppte jag följande bild och lade ut:” Äntligen har jag lyckats fånga det beryktade tandtrollet på bild! Naturligtvis håller han till vid en godisaffär där han letar upp sina offer, det finns ju många som äter lördagsgodis.”

Årets resa i de baltiska länderna, del 2 (del 1 6/9)

Innan vi stack från Tartu gjorde jag på tisdagsmorronen en liten plastikoperation eftersom priserna är mycket lägre i Estland, helt nöjd med resultatet blev jag inte. En bit innan gränsen till Lettland stannade vi i en mindre stad och köpte bland annat jordgubbar till betydligt bättre priser än vad man är van vid. På bilden ses torgumman, som använde kulram för att räkna. Det var så billigt att Susan ville lämna lite dricks, men tanten blev förnärmad och gav tillbaka exakt så mycket växel som det skulle vara! Lunchen åts i den ganska slitna byn Ape i Lettland, här en bild på byns busstation (”autoosta”).

Sedan söderöver igen på småvägar. Vi råkade välja en grusväg neröver, och denna väg var bland de sämsta vägar jag kört på, var riktigt orolig för att bilen inte skulle tåla alla jättegropar. Hela tiden trodde vi att det skulle komma en asfalterad väg, men det var först vid stadsgränsen till Gulbene, efter kanske tre mil som det åter blev asfalterat. Sedan vidare till Rezekne där vi redan vid 17-tiden tog in på hotell. Rezekne är en förhållandevis stor stad med 40 000 invånare (ryssar i majoritet) och en knutpunkt för både bil- och järnväg. Men det är ändå en riktig landsortshåla med pittoreska inslag som denna bild visar och den första restaurangen vi besökte i juli hade inte ens bemödat sig att plocka undan adventsstakarna från fönstren ut mot gatan! Det är nästan som tiden står stilla i dessa landsortshålor.

Vi var tidigt ute på vägen på tisdagsmorronen och var redan efter en timme nere i Daugapils, Lettlands näst största stad (110 000 invånare, 85% rysktalande). Där gjorde jag stora ögon då det på busstationen stod en tvättäkta buss från Storstockholms Lokaltrafik (Servicelinjen nr 604!). Lunchen åts några timmar senare på en typisk östeuropeisk restaurang i Zarasai, en stad där vi även växlade till oss litauisk valuta.

Mitt efterlängtade mål för dagen var staden Ignalina där det beryktade kärnkraftverket ligger. Trodde jag. Vi snurrade flera varv runt byn för att se nån skylt till kärnkraftverket (stängt sedan 2010) och stannade slutligen till på turistbyrån för att fråga, men där hade de stängt för en sen lunch. Det är först nu när dessa rader skrivs som jag vet att kärnkraftverket ligger 45 kilometer bort vid staden Visaginas. Behållningen av den lilla staden Ignalina var alla deras gamla bussar, här en bild med busstationen (”autobusi stotis”) i bakgrunden. Notera skylten på bussen, den har säkert varit i trafik i Norge nån gång i forntiden!

Genomsnitt

Genomsnitt betyder ungefär medel, alltså nånstans i mitten – varken över eller under. För några år sedan skrev jag i slutet av maj, med glimten i ögat, att ”medeltemperaturen denna vecka har varit ganska normal, medan den vanligtvis brukar ligga långt över medel denna tid på året”. Denna dumhet slank helt igenom utan att någon reagerade.

Medel och genomsnitt betyder att något ligger där ungefär mitt i. Är det då inte helt fantastiskt att de flesta av oss herrar är bättre bilförare än genomsnittet? I alla fall anser vi att vi är det. Kvinnorna brukar vara lite mer blygsamma och anse att dom nog är som ”genomsnittföraren”. Alla som kör bil vet ju att det finns massor av dåliga bilförare. Hur kommer det sig då att i stort sett alla är bättre än dessa dåliga bilförare som finns? Och dessutom själv är bättre bilförare än genomsnittet?

Lustigt: Spritproblem

Jag har inga större problem med spriten. Eftersom inkomsterna är ganska goda har jag möjlighet att ha ett antal sorter hemma. Likaså finns det mängder av såväl vodka som gin i sommarstugan utanför Helsingfors. Under de tider på året som jag inte vistas i stugan finns det ett antal personer som har tillgång till den. Förra hösten var Nisse över och lånade en flaska gin. Några månader senare åkte hans fru Eva över till Tallinn för att julhandla och fick stränga order om att köpa tillbaka en flaska Gordons gin till min stuga.

Efter estlandsresan kom Eva tillbaka med en flaska Beefeater gin – hon är ingen större kännare av spritsorter och hade glömt att det var Gordons hon skulle köpa. Nisse blev arg utav bara den! ”Det var ju Gordons som jag lånade av Henrik och då ska han ha en Gordons tillbaka!” Så vid nästa besök på Alko inhandlades den Gordons som nu står i stugans barskåp. När Eva berättade denna historia i somras blev jag lite full i skratt, för det gin Nisse hade druckit var Custers, ett okänt billighetsmärke vars etikett påminner mycket om Gordons (utan att vara en kopia). Nisse var helt säker på att han drack Gordons, så jag har inte haft hjärta att berätta sanningen för honom.

Avslutningsvis undrar jag om man blir singel av ett grusat äktenskap. Nästa blog kommer på torsdagskvällen den 27 september (eftersom jag då har gjort en resa så har jag nåt att berätta!).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 13 september 2012

Veckan som varit/veckan som gått

I fredags var det dags för årets första surströmmingsätande, en halvburk Kallax med 15 suringar slank ner med god aptit. Eftersom inte alla sörlänningar förstår sig på doften av denna underbara delikatess så är jag väldigt noga med att packa in resterna i tättslutande påse och slänga bort direkt efter måltiden. Annars kan det gå som i Fjollträsk, se http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15410061.ab

Söndagar är min favoritdag för loppisar, senaste helgen var jag på tre stycken. För första gången besökte jag ett större bakluckeloppis intill Slottsskogen, det var riktigt trevligt att vandra runt där och se på allt skräp som man försöker bli av med. Meteorologerna hade lovat kanonväder till söndan, men istället vällde det in dimbankar från havet, vilka även hade med sig några enstaka vattendroppar. Efter tre loppisbesök kom jag lyckligt hem med alla pengar i behåll.

På måndan kom äntligen finvädret. Jag var sen till jobbet på morronen och stack tidigt på eftermiddan – har massor av plustimmar så jag kan jag kosta på mig en och annan kortare dag. Soligt och strax över 20 grader så det fick bli en tur ner till Billdal utefter den gamla Säröbanan som numera är en asfalterad cykelbana. Som alltid finns kameran med och jag fick ihop tillräckligt med bilder för att kunna lägga ut ett litet album på fejsbok, den här bilden från trakten av Hovås visar hur banan ofta går längs med vattnet.

Högertrafik?

För 45 år sedan införde Sverige högertrafik. Redan år 1955 hölls en folkomröstning om höger- eller vänstertrafik, där en förkrossande majoritet av svenska folket röstade för att behålla vänstertrafiken. Med 82,9 procent för att behålla vänstertrafiken borde ju politikerna ha lyssnat till folket, men ändå valde de en annan sida. Med hjälp av en drös statstjänstemän kan politikerna nu visa upp en massa positiva effekter av att man, trots motstånd från medborgarna, ändå valde rätt väg. Med statistiken visar politikerna hur antalet dödsolyckor minskat drastisk sedan införandet av högertrafik. Men de väljer att blunda för det faktum att alla bilar har blivit betydligt krocksäkrare och att standarden på vägarna knappt går att jämföra med den som gällde på 1960-talet!

Mark Twain sade ju på sin tid att det finns tre sorters lögn: lögn, förbannad lögn och så finns det statistik. Här försöker nutida politiker rättfärdiga att de trots folkets vilja körde över dom med det olyckliga beslutet att införa högertrafik. Redan de kloka romarna förstod att vänstertrafik är det rätta: ”1998 hittade arkeologer en välbevarad väg som ledde till ett romerskt stenbrott. Spåren i vägen var djupare på ena sidan av vägen än på den andra. Då man antog att kärrorna körts tomma till stenbrottet och lämnat det fyllda med tung sten, drog arkeologerna slutsatsen att romarna, åtminstone på det här stället, tillämpat vänstertrafik.” Referens: http://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%B6ger-_och_v%C3%A4nstertrafik

När man mer i detalj skärskådar statistiken för hela världen så sticker länderna med har vänstertrafik ut betydligt. Om man noga granskar statistiken från Eurostat (EU:s statistikcentral) över en tidsrymd av 50 år så går det att utläsa att de länder som behållit vänstertrafiken har i genomsnitt 30 procent färre dödsolyckor än de med högertrafik, däribland Sverige. Storbritannien, Malta, Cypern, Irland är länder med vänstertrafik. Vad som är gemensamt för dessa är att de alla är öar: skärgårdsbefolkningen är känd för att fatta kloka beslut när det gäller liv och död. Sveriges riksdag och regering: inse fakta! Jag vädjar till våra beslutsfattare: beskydda inte era föregångare, utan se till att inom en tioårsperiod återinföra vänstertrafiken. Därigenom skulle uppskattningsvis 100-120 liv årligen kunna räddas!

Läsaruppskattning

För några år sedan publicerade jag på hemsidan under rubriken Egna fånerier ”Tizvistantouren 2003”, med följande beskrivning: ”Det här är en påhittad cykelresa i ett påhittat land med massor av upphittade bilder med påhittade bildtexter. Den går även att ladda ned från cykelsidan (jag hoppas ju att det är någon cyklist som tror att landet existerar!). Läs och njut av detta knasiga land och de äventyr jag och min påhittade kompis upplever!” Över åren är det ju en del som läst denna skröna, men i augusti fanns den inte ens med bland de 30 mest nedladdade länkarna bland de flera hundra som finns på hemsidan. Men första veckan i september hade plötsligt 82 personer varit in på sidan, vilket innebär att den plötsligt ligger som sjätte populäraste. Och det är ju kul! Men jag är lite nyfiken på hur dessa har hittat min lilla skrift: är det nån av er läsare som har länkat till den eller så? När jag googlar på ”Tizvistan” får jag ingen indikation på att nån har varit aktiv med att referera till www.tallgren.org/tizvistantouren_2003.pdf

Lite från fejsboken

I förra veckan lade en person ut en bild på den gamla landsvägsbron över älven i hembyn Ljusne. Bron ligger vid ett område som kallas Fejan, vilket kommenterades av mig: ” Det är sällan ljusneborna är först med nånting. Men Fejan har vi använt sedan urminnes tider, det är först de senaste fyra åren som människor världen över börjat använda Fejan.....;)” Sedan var det några som påstod att bron var enkelriktad, vilken den inte var så jag skrev ”Nej, den var inte enkelriktad, den var enfilig med trafikljus i båda ändar.” Efter några lama kommentarer så levererade jag detta: ”När jag tänker efter så var den nog enkelriktad. Jag körde söderut för 30 år sedan och är fortfarande kvar.....;)”

I måndags lade jag ut ett album med tio bilder, bland annat fanns denna bild. Michael: Vad sysslar han med? Henrik: Det ska du inte bry dig om. Jag tog bild på blomman, det insekten sysslar med är en bisak!

Bastun blir till (del 2, del 1 den 24 maj)

Själva bastubyggnaden var på plats i september 2008. En 16 kvadratmeters bastu är ju väldigt liten, tycker man. Ända tills att den ska målas och lackas och oljas….. Utsidan fick först ett lager osynlig skyddsfärg – det är väldigt svårt att måla med denna klara vätska, man får gissa sig till var man tidigare strukit. Sedan två lager med färgen Oregon Pine och stugan fick en mycket vacker rödaktig ton som smälte in med tallstammarna i närheten. Men på något vis var jag klåfingrig och lade på ytterligare ett lager färg: helt plötsligt var stugan brun, inte alls den färg som jag ville ha. En riktig dumhet som jag kommer lida av i många år. Förutom i bastudelen ( 4 kvadratmeter) så har golv, väggar och tag får några lager med nån miljövänlig olja – till golven blandades en körsbärsnyans in.

Inne i bastudelen är det lack på golvet och andra delar fick nåt preparat som ska tåla den höga värmen. På midsommaraftonen 2009 var det premiärbad. Mina finska vänner ska ju övertrumfa varandra med värme, så dom skyfflade in i ugnen lass efter lass med ask som har mycket högt värmevärde. Skorstensröret blev först mörkrött och sedan allt ljusare rött. Den som är van att elda med gran och tall förstår inte vilken effekt asken har. Jag trodde att hela byggnaden skulle fatta eld, men den klarade sig med nöd och näppe. Jag klarade inte hettan särskilt lång stund, men mina finska vänner stormtrivdes. När temperaturen sjunkit till 150 grader kom de ut för att svalka sig med lite öl och sa ”Henrik, du har en bra bastu!” Och sedan in igen för att värma upp bastun några hundra grader till!

Mitt bastande sträcker sig till kanske tre fyra gånger på en sommar, den används vanligtvis till att värma vatten så jag kan tvätta mig. Bastun är mest tänkt att ha som gäststuga och som bostad då jag är vid stugan andra tider på året (det större huset har dåliga skorstensmurar så jag vill inte elda där). Bastun är byggd som fyra fyrakvadrats delar: 4 m2 bastu, 4 m2 omklädningsrum och 2 gånger 4 m2 gäststuga som i praktiken är 8 m2. För att få bygglov för en bastu intill vattnet får inte gäststugedelen vara större än bastudelen, men direkt när byggnaden har slutgranskats ska jag slå upp en vägg och får därmed en gäststuga på 12 m2. Själva gäststugan kommer då att få ett maritimt motiv, jag har redan samlat på mig en massa sådana prylar, här cirka en tredjedel av samlingen.

Lustigt: Litteraturstudier i den högre skolan (favorit i repris 14/8 2008)

De senaste veckorna har jag ägnat åt litteraturstudier av min favoritförfattare. Eftersom jag är akademiskt skolad så försöker jag verkligen att tränga in i problematiken och göra en analys av det budskap som författaren vill framföra. Ofta finns det en ”dold agenda” (på engelska ”hidden agenda”) av författarens förkunnelse – i det här fallet är det även riktligt illustrerat, vilket ger upphov till ytterligare tolkningar av hans innersta tankar och idéer. Den författare jag studerat heter Walt Disney, som levde mellan 1901 och 1966, och än idag publiceras många av hans alster varje vecka världen över, i Sverige i tidskriften Kalle Anka & Co. Jag vill tacka min kusin Susan Tallgren som har haft vänligheten att låna mig ett stort antal av Walts senare publikationer som hon samlat på sig i syfte att överföra god litteratur till sina barn (som dock saknar den träning som behövs för att uppfatta författarens subtila uttryck).

Jag slås över den nästan totala avsaknaden av vanliga familjerelationer i de skildringar som Disney gör över den fiktiva småstaden Ankeborg. Både Kalle och Musse har sedan 1930-talet haft sällskap med fruntimmer, vilket tyvärr inte lett fram till äktenskap. Men barn som bor hemma har de. Barnen kallas ”brorsöner” (även Mimmi har två ”brorsdöttrar”), men det är snarare fråga om att författaren inte vill konfrontera sig med den kristna högern i hemlandet USA – mina efterforskningar tyder snarast på att det är fråga om utomäktenskapliga barn. Men tyst som en mus smyger sig Disney runt detta problem. Piff och Puff kallar sig för ”bröder”, men någon förälder har aldrig nämnts. Varför skulle två giftasvuxna herrar bo ihop så länge utan att det skulle vara fråga om en annan relation än den rent släktskapsmässiga? De lever ju i USA, men hade det varit i Sverige eller nåt annat mer fördomsfritt land hade de sannolikt ingått partnerskap. Hos Zeke Varg har jag aldrig stött på något fruntimmer, men likväl har han en yngre herre boende hos sig. Nä, usch och fy!

Den enda som verkar ha en ”vanlig” familj är Hiawata. Men denna familj utgör ju en etnisk minoritet eftersom de tillhör ursprungsbefolkningen, fast till min glädje framställer Disney dom som en riktigt trevlig familj där lille Hiawata är med om en massa upptåg. Verkligheten är dock allt annat än ljus: Dessa indianer är förpassade till reservat där de lider av svåra umbäranden och förakt från majoritetsbefolkningen. Walt Disney är en väldigt svårförstådd författare vilken genom sina naivistiska illustrationer är underskattad och har undgått nobelkommitténs erkännande med litteraturpris. Antagligen är han för svår att förstå för snillena (som verkar sakna smak). Det är antagligen lättare att dela ut nobelpriset till en obskyr författare från den forna sovjetrepubliken Tizvistan som under 20 års fångenskap i läger för oliktänkare lyckats prångla ut ett antal diktsamlingar skrivna med minimal stil på insidan av tändsticksaskar som senare smugglats ut till väst (jag tänker på Gorkij Niewitz som postumt fick dela nobelpriset nån gång i slutet av 1960-talet).

Avslutningsvis måste jag säga att det jag skrev ovan om vänstertrafik till största delen är lögn, där jag stoppat in en och annan sanning för att få det att låta trovärdigt! Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 20 september (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 6 september 2012

Veckan som varit/veckan som gått

Fredag och lördag i förra veckan var det kanonväder, sol och 20 plusgrader, så det blev en hel del cykling. Tidigt iväg från jobbet på fredan och upp efter Västgötabanans numera asfalterade banvall till Gråbo. På Shellstationen fyllde jag på vattenflaskorna helt gratis, men skulle jag behövt luft så vill dom snåljåparna ha fem kronor – luften är gratis bara för stamkunder, vilket det har varit skriverier om i tidningarna. Även för ett toalettbesök vill Shell ha fem kronor. Jag har tankat bilen där några gånger, men aldrig mer – ingen annan bensinstation som jag känner till tar betalt för att blåsa i luft i bilringen eller att blåsa ut lite luft från den egna bilringen…..

Det är nu fyra fem år sedan jag senast cyklade på de nedlagda banvallarna kring Ulricehamn, så i lördags var det dags att åter ta den från Borås. Den asfalterade delen börjar i Gånghester, 7 kilometer från centrum, där det stadigt går uppför i 4 kilometer. Men det är lättcyklat, de gamla banvallarna har som mest ett par procents lutning men oftast går de genom helt flacka partier. Det finns egentligen bara ett matställe i direkt anslutning till cykelbanan (där åts en pizza på tillbakavägen), så jag hade laddat upp med mackor hemifrån. Åtta cyklade mil på fredan och nio på lördan kändes riktigt skönt för kroppen.

På jobbet har jag lyckats göra normala åttatimmarsdagar denna vecka och har då haft tid att ta en liten cykeltur medan solen fortfarande har värmt. Det har ju varit ganska bra väder en tid nu, men det står inte på förrän hösten slutar knacka på dörren utan bryter sig in direkt istället då den inte vill bli insläppt.

Surströmming

Som premiärdag för surströmming gäller sedan länge tredje torsdan i augusti, vilket i år inföll redan den 16 augusti. Det är ju tre veckor sedan och jag har ännu inte smakat på årets inläggning. Fast imorron är det dags, passade på i söndags att köpa två burkar av olika sorter. Den ena burken har en känd göteborgskrögare som upphovsman och var dubbelt så dyr som den vanliga suringen – 110 kronor för en burk. Jag tror knappast att den är godare än klassikern från Kallax, men det kan ju vara kul att testa. Och den vann ju pris som Årets surströmming 2008 i surströmmingsakademiens test.

Annars så var det i relativt mogen ålder som jag började äta suringar, för sådana åts inte i den närmaste familjen Det var först i 16-årsåldern på Strömmingsleken (en fest i Söderhamn till surströmmingens ära) som jag lärde mig äta suringar. Eller lärde mig gjorde jag väl inte, det tog flera år innan jag förstod att dom skulle rensas också..... Fast med ”ljusnedricka” innanför västen slank dom ner fint ändå. Nuförtiden riktigt vattnas det i munnen redan då jag tänker på suringar. Dessa suringar äter jag på möjligast enkla sätt, endast potatis och hackad lök till. Ahhhh, jag längtar till imorron kväll!!!

Årets resa i de baltiska länderna, del 1

En gång är ingen gång, två gånger en tradition. Så en söndag en bit in i juli påbörjade jag och kusin Susan återigen en biltur i de tre baltiska länderna, denna gång med ambitionen att hinna med det nedersta landet Litauen som låg lite för långt bort för förra årets femdagarsresa. I år blev det en dag längre och vi tog den östligaste delen av länderna. Inledningsvis tio mil på en nästan spikrak motorväg mot den ryska gränsen. Susan somnade och till slut fick även jag nog av den enformiga vägen och vi tog lite småvägar istället. Mycket trevligare! Sjön Peipus (Peipsi Järv) är Europas femte största sjö delas med Ryssland, se http://sv.wikipedia.org/wiki/Peipus Vid den stora landsvägen som löper intill sjön fanns massor av stånd som sålde fisk, skulle uppskatta antalet försäljare till 50 utefter de cirka 5 mil vi åkte utefter sjön. Många intressanta byar passerades, den här bilden från den pittoreska byn Kallaste. Det fanns byar med gammelortodoxa troende, likaså byar med andra etniska grupper än de estniska och mycket mer. Det lönar sig ofta att svänga av från huvudvägen och att betrakta själva resan som målet istället för slutmålet på resan.

Första övernattningen blev i Tartu (tyska: Dorpat), en gammal stad där universitetet grundades av svenskar 1632 i dåvarande Livland som var under svenskt styre. Centrala delen av Tartu är klart sevärd, med massor av gamla hus från svunna sekler. Det intressantaste huset missade jag dock första dagen, gick på trottoaren alldeles för nära huset, men läste om det på kvällen och tog en titt morronen efter. Det är ett hus som lutar betänkligt och numera inrymmer ett museum, men inte alls så unikt som jag först trodde: jag googlade på ”lutande hus” och det finns tydligen ett stort antal sådana runtom i världen. Från Tartus turistbyrå: ”Denna byggnad är Tartus motsvarighet till det lutande tornet i Pisa. Eftersom underlaget nära floden var mjukt och huset delvis byggdes över den gamla stadsmuren, där marken hade satt sig, lutar byggnaden åt vänster. I huset är Tartu konstmuseum beläget.”

Hotellet vi bodde på var från ”den gamla goda tiden”, men hade rustats upp och höll hygglig standard. Men vi tillbringar sällan många minuter extra på hotellrummen än vad som behövs för sömn, dusch och frukost, standarden är därför av mindre betydelse än att hotellet ligger hyffsat centralt. Så efter att ha installerat oss blev det en liten stadsvandring med några ”strandhugg” på uteserveringarna. Dagen efter, på den tidiga måndagsmorronen, gjorde vi en ny vandring i centrala stan innan butikerna öppnande. Medan Susan senare gick in i det nya Kaubamaja (varuhus) så stannade jag utanför – shopping tillhör inte mina största intressen! – och studerade gatulivet samt tog en bild på det äldre varuhuset bredvid. Utanför varuhuset sålde en massa gummor blommor i små stånd, sannolikt för att dryga ut den mycket låga pensionen.

Rätt ska vara rätt!

De första åren av 1980-talet jobbade jag extra åt ett litet buss- och taxiåkeri i söderhamnstrakten. Mestadels körde jag bussarna, men fick ibland hoppa in på taxikörningar. Bland de andra chaufförerna talades ofta om gumman Niklasson på Granvägen i Söderhamn, en snål kärring som aldrig gav det minsta dricks. Kostade resan 49 kronor så skulle hon ha tillbaka en krona på den överlämnade 50-lappen. Jag kände ju till detta och den första och enda gången jag körde tanten stannade taxametern på 29 kronor. När det blev fråga om betalning började jag skämta och sa ”Oj, taxametern har gått baklänges så jag blir skyldig dig 29 kronor”. Jag överlämnade tre tior och sa med ett leende ”Det är jämnt, lite dricks måste man ju lämna!” ”Ånej” sa gumman och överlämnade en enkrona, ”Rätt ska vara rätt!”

Lite från Ansiktsboken

Pelle: ”Tack Birgitta för att du kollar till min stuga när jag inte är där. Det betyder mycket det! Och usch för bulgarerna som stjäl allt löst som finns om dom får tillfälle.” Henrik: ”Pelle, man ska inte peka ut en viss etnisk grupp utan att ha mycket på fötterna! Det kan vara polacker också.”

Så var det Cathy som lade upp denna fina bild på bär som hon plockat. Henrik: Men herregud, har du hjort rån? Sånt får man ju fängelse för!

Jag läser ju en massa tidningar på nätet och ibland sätter fantasin in då jag ser artiklar som egentligen inte hänger samman, men där jag gör andra kopplingar. Den här bilden från Helahälsingland fick följande text: ” Får se nu: Var fjärde unge är överviktig. Sedan äter dom ännu mer under lunchen. Därefter får dom för högt betyg. Att få höga betyg är ju bra. Och får man lite högre betyg för att man är stor i maten så är väl detta mer positivt som uppväger nackdelen med att vara överviktig. Eller.....?”

För tre år sedan var jag på biltur i södra Finland med en av mina kusiner. Efter ganska många mils körning en hel dag stannade vi vid en liten sjö för att svalka av oss. Det här var det absolut sista året med vanlig kamera och jag har fotograferat av denna märkliga bild där det ser ut som att jag bara har ett enda ben. Bildtexten fick bli följande: ” Sitter och tittar på bilder i somras. En festlig grej var då jag var ner till sjön: skorna flöt åt ett håll och träbenet åt ett annat. Mina kompisar fick simma efter, så slutet gott.”

Lustigt

Det finns sedan i somras en faceboksida med över 500 medlemmar, där folk läger upp minnen från byn Ljusnes svunna tider (det finns massor av liknande sidor för andra byar och städer). Det är både bilder och kommentarer från olika tidsepoker och flera generationer, för varje kommentar så börjar man att komma ihåg alltmer. Att ”allt var bättre förr” stämmer ju nästan inte alls: man bodde eländigare, hade betydligt mindre pengar att köpa saker för, standarden på allt var betydligt lägre och så vidare. Dåtid och nutid är egentligen väldigt svåra att jämföra: minnet sviktar en hel del och man tenderar att fokusera på de roliga och trevliga händelserna medan det negativa förträngs.

Nutidens ungdomar gör en massa bus som vi vuxna inte alls gillar. Men när vi i min generation var unga gjordes en massa bus som dåtidens vuxna helt klart ogillade. Säkert är dock att min generation var betydligt hälsosammare i busstrecken: vi pallade naturligtvis äpplen och päron, men även sådana specialiteter som palsternackor. Och vi åt faktiskt upp det vi pallade! Jag undrar vilken ungdom idag som skulle få för sig att palla palsternackor, än mindre äta upp dem…

En större hyreslänga för tjänstemän kallades ”Vitgårn”. Till denna hörde en större fruktträdgård som var inhägnad med ett meterhögt stängsel. Ett antal av oss ungdomar hoppade en gång över stängslet och gjorde en raid in i fruktträdgården för att palla äpplen och päron. Mitt under denna raid så började det jäsa nåt helt fantastiskt i min mage och några sekunder senare kom ett starkt tryck i de bakre regionerna. Så jag gick tillbaka till stängslet och satte mig för att göra ”det stora behovet”. Då kommer mina kamrater i full karriär med Rolf S efter sig, hoppar över stängslet och fortsätter. Rolf ser mig, men noterar att jag inte tillhör gänget, och fortsätter efter mina kompisar. Naturligtvis blev ingen fast, och hade man blivit det så hade det nog inte blivit mycket mer än en utskällning. Det var ju ett äventyr att palla. Skulle någon ha ställt ut en korg äpplen med skylten ”varsågod” så skulle dessa äpplen absolut ha ratats. För vi åt ju inte av frukten för att vi behövde, det vi behövde var spänningen med att palla!

Avslutningsvis går mina tankar till gästkrönikören Angelica och till Lennart som miste sin son den senaste helgen. Jag har svårt att finna de rätta orden, vet inte ens om dessa ord överhuvudtaget finns. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 13 september (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 30 augusti 2012

Veckan som varit/veckan som gått

Under sommarmånaderna är officiellt arbetsdagen 40 minuter kortare, vilket innebär att övertidstimmarna snabbt rasar in. I fredags tyckte jag att det var dags att kvitta lite övertidstimmar mot en ledig dag, så direkt efter att morronens rusningstrafik var över drog jag upp mot Kinnekulle. Bilen parkerades i Källby och sedan var det cykling som gällde. Kinnekulle är högintressant vad gäller såväl kultur som natur. Många hävdar exempelvis att den svenska kristendomens vagga finns i Husaby, där det landets första biskopsdöme upprättades för tusen år sedan – här nuvarande kyrka i Husaby.

Det finns det rejäla backar på Kinnekulle, något jag inte är helt förtjust i – vill helst ha så plant som möjligt. Den officiella cykelleden går mestadels på asfalterade småvägar och man får då se mycket som annars missas om man bara kör huvudvägen. För kinnekullebesökaren är ett ”måste” Falkängens bruksgata i Hällekis, där ett 70-tal hantverkare håller till, se http://falkangen.se/ och min egen bild. På vandrarhemmet vid Falkängen fick jag en härlig sillmacka och kaffe. Egentligen var det lunchdags, men nån varm mat gick det inte att få. Några timmar senare satte hungern in igen och då kunde jag äta de medhavda smörgåsarna ”in the middle of nowhere”. För nu är det redan lågsäsong med stängda kaféer i veckorna och som diabetiker måste man då se till att ha reservproviant!

Under helgen och hela denna vecka har massor av timmar ägnats åt redigering av sommarens bilder. Sedan ett år tillbaka är kameran inställd på att ta fotografier kring 1,5 mb vilket ger goda möjligheter till att ibland kraftigt beskära bilderna utan att förlora i kvalitet. Tyvärr har avståndsmätaren krånglat ofta, så det finns massor av bilder som är suddiga. Ett stort projekt under sommaren var att fotografera av många av de kort som finns i fotoalbumen i stugan, minst lika mycket tid går till att beskära bilderna och stoppa i olika mappar som folk ska få vid senare tillfälle. Få se hur bilderna ska distribueras, att skicka via mail tar ju för lång tid – kanske via en sticka som jag tar med mig nästa sommar?

Igår var jag på arbetsintervju för ett liknande jobb som jag har nu inom ”firman”. Jag fick intryck av att det kändes bra för båda parter, men vi är ju flera som kämpar om denna anställning. Om ett par veckor får jag reda på om jag går vidare till en andra intervjuomgång, jag håller er underrättade.

Vårt svenska ord…..

”lagom” är lite svårt att översätta till andra språk, man får då använda flera meningar för att förklara det. Svenska akademien har sedan mitten av 1800-talet arbetat på en ordbok som sedan dess har utkommit i en massa band, fortfarande är man på bokstaven U men räknar att bli färdiga år 2017. Vanligtvis brukar redaktörerna vara väldigt duktiga att reda ut ursprunget till ett ord, men år 1939 då ordet Lagom kom ut, så står det absolut inget om ordets ursprung, bara en massa referenser till dess lite olika betydelser och hur det har använts i text, med referens till 1600-talet och framåt, Ordboken finns på den lite konstiga adressen http://g3.spraakdata.gu.se/saob/.

Men ordet är betydligt äldre än så, ”lagom” går tillbaka till medeltiden eller kanske ännu längre. Ni känner ju till uttrycket ”att dricka laget runt”. Ett annat uttryck för detta är ”att dricka laget om”, alltså ”lagom”. Men det stannar inte där. Om det var en fest och en kanna öl eller annat bars in så skulle alla i turordning dricka ur kannan. Man fick inte ta för mycket för då skulle det inte räcka laget runt, och drack man för lite så var det okamratligt (läs under ordet ”skolka” i ordboken: ” som deltagare i dryckeslag: för sin del (i smyg) hålla igen på”). Jag är ju en källa av massa onyttig kunskap och skulle kunna berätta mycket mer om detta ord, men två stycken är ju alldeles lagom!

Lite från Fejsbok

Igår lade jag ut denna bild med texten ” Äntligen har jag kommit på hur man undviker att se att se dubbelt efter alkoholintag: man har helt enkelt två par glasögon! Fungerar hur bra som helst.” Och på onsdan lades denna lilla goding ut: ”Nu har jag hottat upp cykeln! Tidigare hade cykeln tjugo växlar för att driva den framåt, nu har den även back.....;)”

I somras fanns det en bild i en tidning från byn Pirlax, där det under ortsskylten stod ”Se upp, farlig by”. Ett par veckor senare åkte jag dit för att se om skylten var kvar, vilken den var – Vägverket hade inte gjort några större ansträngningar för att avlägsna den. Så min bildtext blev ” I somras var jag ute på ett äventyr som heter duga, vågade mig faktiskt till Pirlax utanför Borgå. Överallt finns varningsskyltar för denna farliga by, men jag lyckades cykla igenom hela byn utan att bli träffad en endaste gång av bönderna som sköt med sina hagelbössor mot mig (det är ju skottår och då är sånt lagligt i Borgå).”

De flesta ”gilla” på facebook någonsin fick jag i söndags då denna bild med text lades ut: ”I Finland finns en fantastiskt onödig trafikskylt: ’Tunnel upphör’. Den som inte märker att tunneln är slut är ju helt olämplig att köra bil!”. Och på lördan lades detta foto från kinnekullresan ut med följande korta men koncisa text: Igår såg jag ett flygande tefat. Tror att dom är ganska ovanliga den här tiden på året.

Lurendrejeri

Över åren har man hört talas om hur skumma firmor skickar ut ”fakturor”, som egentligen är erbjudanden att vara med i olika publikationer. Högtid för detta är under sommaren då lurendrejarna hoppas att vikarier ska låta en räkning på några tusen kronor slinka igenom. I somras fann jag på ett hotellrum en fantastisk publikation från år 2005: en bok med internetadresser! För alla människor med en intelligens strax över de största apornas så är ju det naturliga att söka efter internetadresser på just internet, inte i en bok!

Tandhälsa och demens

I en nyligen publicerad rapport från USA har forskarna kommit fram till att den som inte borstar tänderna varje dag löper betydligt större risk att utveckla demens, se här. Jag vill naturligtvis inte ifrågasätta deras forskningsresultat, men kan forskarna ha förbisett något i sin undersökning? Skulle det faktiskt inte kunna vara så att de som har utvecklat demens betydligt oftare glömmer bort att borsta tänderna??? Det kanske är som uppfinnaren i Lorrysketchen som alltid hade briljanta idéer, men där det alltid fanns en lite hake och han sa då ”Tänkte inte på det”, se exempelvis http://www.youtube.com/watch?v=4PhM8KJJMzs

Extradator

Under senare delen av sommaren har jag blivit alltmer på det klara att jag även måste ha en bärbar dator för att ha internetuppkoppling i stugan och på resa. En timme innan förra blogen lades ut kom jag hem med en dator som har ganska bra prestanda med tanke på att den bara kostade 3000 kronor. Den förra bärbara datorn tror jag att kostade kring 12 000 kronor år 1996, här en bildjämförelse mellan de båda. Om jag varit datorfrälst skulle den nya datorn genast ha packats upp och blogen kommit ut några timmar senare än planerat. Men jag är väldigt ointresserad av datorer mer än som ett redskap, så det var först på måndagskvällen som den installerades. Och jag har ännu inte satt igång det trådlösa nätet som datorn ska vara uppkopplad mot. Tanken med den nya datorn är att huvudsakligen använda den för internetsurf och låta de vanliga filerna och programmen finnas kvar på den stationära datorn – den fungerar ju utmärkt, förutom att det är segt att surfa på tidningssidor.

Lustigt: Specialmålade bilar del 3 (favorit i repris 21/8 2008)

Och så har jag haft en VW Passat. Den var grön, men efter att rosten tittat fram lite här och var så fick jag gratis en massa sprayburkar med grönfärg, sprayburkar som ursprungligen kom från Alasågen. För att ha målat bilen med vanlig sprayburk så blev resultatet ganska bra. Ända tills första regnet kom, för det visade sig att färgen var vattenlöslig! Så nu var bilen både rostgrön och lite grönfläckig av den sista färgen som ännu inte runnit av. För att dölja detta kom jag på den lysande idén att måla rosa prickar på den (jag vill minnas att det var 88 stycken totalt, men jag kan ha fel beträffande antalet). Även nu använde jag färgspray, men hade en mall av kartong med runda hål i olika storlek för att prickarna skulle bli helt runda. Resultatet var gräsligt! En grön bil med rosa prickar är inte det allra vanligaste på våra vägar och så här i efterhand så kan jag förstå varför. Men det blev i alla fall en bil med annorlunda utseende och folk såg inte rosten som fanns lite här och var. Som pricken över i, eller snarare den saknade pricken över i, var en rosa fläck i asfalten utanför Alakiosken. Göran H hävdade då, och tror det än idag, att det var en prick som hade lossnat från bilen. Men jag vidmakthåller bestämt så här 26 år senare att så inte var fallet, och att jag inte heller hade målat dit denna prick i asfalten!

Avslutningsvis undrar jag om bisexuella personer är väldigt förtjusta i steklar? N ästa blog torde komma på torsdagskvällen den 6 september (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 23 augusti 2012

Månaderna som varit/månaderna som gått

Enligt almanackan har vi under några månader haft sommar. Fast liksom klockor kan även almanackor gå fel, för här Göteborg hade vi exempelvis varmare i mars än i april. Mycket till sommar var det väl inte. Till det positiva hör att det var lika jävligt för alla, det var en enad front mot alla dessa kallfronter med regn och blåst. En riktigt fin sommarvecka fick jag dock i de tre baltiska länderna, 230 mil med bilen och en sjuhelvetes massa kort som knäpptes. Mer om den resan i senare blogar. Sedan jag kom hem från semestern för två veckor sedan har det för det mesta varit fint väder. Men då måste jag ju arbeta och göra en hel del övertidstimmar för att komma ikapp arbetshögarna som samlats under sommaren. Men imorron har jag tagit ledigt för att utforska Kinnekulle per cykel.

En kort resumé över sommaren: till stugan i Finland dagarna före midsommar. Huset mer eller mindre uppochner efter hantverkarnas härjningar, men en liten midsommarfest ordnades i alla fall. 16 grader i stugan vid ankomsten, några dagar senare var temperaturen uppe i 18 grader för att sedan sjunka till 14. Då var det inte särskilt roligt att sitta stilla på kvällarna och lösa korsord! Därefter en liten vecka till baltländerna med kusin Susan. Förlorade Visakortet i Estland. Den varmaste dagen åkte vi till Kallaste. Gräsklippning. Och bilturistande i Finland: Lovisa, Kouvola, Raumo, Tavastehus, Tammerfors med flera ställen (obs, det understrukna är klickbara länkar till bilder!). Och för tre veckor sedan hade jag den traditionella avslutningsfesten, denna gång som ett knytkalas – i fyra timmar höll jag på med att göra köttbullar till festen, aldrig mer sånt. Naturligtvis har det hänt mycket mer under sommaren, men det återkommer jag nog med i lagom doser under det kommande bloggåret.

Jag var tillbaka i stan redan natten mot fredag för två veckor sedan och var några timmar på jobbet på fredagseftermiddan för att packa upp eftersom jag bytt arbetsrum under sommaren. Det gick snabbt att packa upp de fyra flyttkartongerna, jag visste precis var alla grejer kunde stå i det nya rummet. Men en oerhört viktig almanacka fattades, hur jag än letade så var den försvunnen. Ett allmänt upprop skickades till de anställda på kontoret och på måndan började jag få napp: en kollega hade i somras ombetts att kolla en sak i denna (offentliga) almanacka, vilken då fanns i fönstret i det rum där flyttkartongerna förvarades. Men nu var den helt puts väck från rummet. Jag visste att några personer hade städat kontoret under sommaren, så jag gick in i återvinningsrummet för att leta bland allt slängt papper. Javisst! Under stora mängder slängt papper låg den viktiga almanackan med mitt namn på och årtalet 2012, alltså något som inte borde slängas. Och det var i sista stund den hittades, för tio minuter senare var vaktmästaren där för att forsla bort allt papper! För att minimera risken att sånt här upprepas så skickade jag i måndags in en jobbansökan på en annan avdelning inom ”firman”.

Otyg!

Jag läser ett antal dagstidningar på nätet, men det blir allt jobbigare eftersom tidningarna det senaste året lägger ut en massa annonser som sätter igång min plugin-container.exe som äter cpu (internminne). Annonserna tar cirka 50 procent av internminnet och sedan kickar mitt antivirus in, vilket innebär att cpu står och tuggar på bortåt 90 procent och nästan låser datorn. Om jag inte klickar bort denna plugin-container via aktivitetshanteraren så finns det ingen kraft kvar i datorn för att scrolla ner på tidningssidorna. Det är nog många fler än jag som har en gammal dator, så tidningsägarna har i sin girighet sannolikt gjort ett misstag med att lägga ut så många annonser. Nu blir det istället gråa rutor där det står att ”insticksmodulen Adobe Flash har kraschat”. Och Adobe Flash vill jag inte koppla ur eftersom den behövs för en massa andra saker, t.ex. att se animerade väderkartor.

Jag undrar om tidningsägarna är medvetna om att folk med lite äldre datorer måste klicka bort annonserna för att kunna läsa tidningen på nätet? Och vad skulle annonsörerna säga om dom fick reda på att ett stort antal människor inte kan läsa deras annonser som de betalar för? Tyvärr styrs den här världen av en massa finniga datanissar som försöker ligga i fronten beträffande teknik och som inte kan förstå att många människor har lite äldre men väl fungerande datorer. Not: jag kollade häromdan på jobbet och den datorn tar i stort sett inget internminne eller vrålar igår plugin-container. Märkligt. Not 2: jag blev sur och kom hem med en ny dator för en dryg timme sedan, nu ska det väl gå att läsa tidningen normalt igen!

Specialmålade bilar del 2 (favorit i repris 21/8 2008)

Min andra specialmålade bil var en Volkswagen typ 3 från 1964 (bild på denna modell med rätt år och färg: [nu en ny bildlänk]). Det var en riktig skitbil och på de få månader jag ägde den körde jag slut på tre motorer. Men Roffe och Fnöbbe bytte motorer åt mig på mindre än en timme åt gången (de hade en kombinerad bilverkstad och lackering). Volkswagen och Porsche har ju egentligen samma bakgrund och en gång frågade Håkan Nilsson om han inte fick hotta upp bilen lite med vanlig målarfärg. Sagt och gjort: Håkan kom ut med en burk svartfärg och med mycket stora bokstäver skrev han PORSHE över hela vänstra sidan. Och spegelvänt på andra sidan! Så småningom så sålde jag bilen till en i hembyn för 550 kronor, pengar som jag än idag inte sett röken av.

Unik

Om det nu finns nån som tvivlat så kan jag säga att jag är väldigt unik. Enligt uppgift på nätet finns det bara 107 personer i Sverige med efternamnet Tallgren. Detta placerar namnet på plats 6693 av alla efternamn (det ni, alla Johanssöner!). Och kombinationen Henrik + Tallgren verkar det inte finnas mer än skribenten som använder, dock finns enligt Eniro fyra personer i Finland som använder samma namn som jag. Som lite kuriosa verkar det finnas en finskspråkig yngling med samma namn i Indonesien av alla ställen, hittade honom på Facebook då jag sökte lite häromdan. Eftersom jag både är unik och ändå inte så skickade jag i förrgår vänförfrågningar till de andra Henrik Tallgren på fejsbok – en kul grej om vi alla kan bli vänner med varandra!

Nätbedrägerier

Nu i höst är det 21 år sedan jag fick ett e-mailkonto. De första åren var korrespondensen bara med universitetskolleger, men från mitten av 1990-talet blev det allt vanligare att privatpersoner skaffade e-mail. Och samtidigt kom nätbrottslingarna. Innan dess hade så kallade Nigeriabrev skickats till privatpersoner via vanlig post, vilket måste ha varit väldigt dyrt men ändå lönat sig på något sätt. I och med internets och mailens enorma utbredning under andra halvan av 1990-talet så övergick Nigeriabreven till att bli elektroniska. Nuförtiden har jag både hemma och på jobbet väldigt effektiva spamfilter, men då och då slinker såna här saker igenom, detta mail från i våras:

Bäste kund,

Vi märkte ogiltiga inloggningsförsök till ditt konto online från en okänd IP-adress. På grund av detta har vi tillfälligt ditt konto. Vi behöver dig att uppdatera din kontoinformation för din Internetbank ska återaktiveras vänligen uppdatera dina faktureringsuppgifter idag genom Klicka här [en länk] bara kontrollera de uppgifter du angivit är korrekt.

Med vänliga hälsningar,

SWEDBANK Medlem Services Team

P.S. Länken i detta meddelande kommer att ut inom 24 timmar. Du måste uppdatera din betalningsinformation

© 2012 SWEDBANK LLC. Alla rättigheter reserverade

Notera den dåliga svenskan, detta är översatt via maskin. Att folk överhuvudtaget bemödar sig att skicka ut dessa mail tyder på att det trots allt finns en och annan dumskalle som tror att det är ett officiellt mail från banken och därför skriver ner alla sina kontouppgifter.

Lite från fejsboken

På väg till stugan i midsommarveckan såg jag en märklig hemmagjord skylt som gavs följande text på fb: ”Här är en ännu inte officiell prototyp för Trafikverkets kommande skylt ’Varning för hästjazz’. Nästa år ska den sättas upp överallt där det anordnas Country & Westerngalor med fler än 100 deltagare.” Mats: Men finns det verkligen C&W galor som drar fler än 100 deltagare ? Henrik: Ingen orkar ju lyssna till sådan musik, men det är roligt att titta på när dom spelar, därav bokstäverna undertill (”Se, se....”).....;) Michael: Det räcker med en som spelar hästjazz så skall varningsskylten upp!

Inför festen häromveckan (se köttbullarna ovan) kom följande uppdatering: ” På lördag blir det knytkalas, själv så bidrar jag med mina beryktade köttbullar som består av 1/4 nötfärs, 3/4 sambal olek och 1/4 andra kryddor. Eftersom det blir fem fjärdedelar så får jag nog göra dom i en större bytta......;)”

Skriverier

Som nämnts har jag varit hemma redan i två veckor innan denna blog kommer ut. Under det långa uppehållet har jag drabbats av nån slags skrivkramt och brist på idéer. Kanske att det beror på det långa uppehållet på två månader? För att råda bot på detta så planerar jag just nu att skaffa dator till sommarstugan [detta skrev innan jag för en timme sedan köpte ny dator!]. Jag använder just nu en stationär dator, men om jag köper en lap top så skulle denna nog enkelt kunna få strömförsörjning via ett bilbatteri i min annars strömlösa stuga. 3 G-nätet fungerar dåligt, men det torde ändå finnas tillräckligt för att få någon slags koppling via nån form av mobilmodem. Så kanske att blogen nästa år även kommer under sommaren. Ta detta som ett hot/löfte……;)

Lustigt

Jag lärde mig spela gitarr i ganska mogen ålder, hade faktiskt fyllt 19 år. Jag låg helt kärnfrisk i fyra dagar på Uppsala Akademiska Sjukhus för utredning av en njursten som jag haft året innan. Förutom att jag måste vara på rummet för provtagningar då och då så kunde jag röra mig helt fritt ute på stan. För att få tiden att gå köpte jag en westerngitarr och till den notboken The Beatles Complete, som har flertalet beatleslåtar med ackorden utsatta. Redan på sjukhuset lärde jag mig I’ll get you utantill, en liten prestation eftersom det var fler än tre ackord och därtill ett ganska konstigt ackord.

Så småningom började Janne och jag att spela tillsammans en hel del, Janne med elektrisk gitarr och jag akustisk. Båda gitarrerna pluggades in i bandspelaren, min akustiska med en sångmikrofon in i gitarren! På den här tiden reste jag ganska mycket utomlands och hade ett antal flaskor gin i barskåpet, men detta förråd tullade vi på en hel del och kallade de inspelningar som gjordes för ”gin songs”. Tyvärr så har jag av snålhet spelat över nästan allt detta, men har i alla fall två låtar kvar på kassett. Får se om dessa kommer ut nån gång på nätet.....

Avslutningsvis kan sägas att jag häromdan på en knastrig radio försökte lyssna på ett inslag om en kritiserad vårdcentral, men minns bara att det var en väldigt dålig mottagning. N ästa blog torde komma på torsdagskvällen den 30 augusti (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren