Välkommen
till
Henrik Tallgrens aktuella blog


 

  Blogar från augusti 2012: Senaste blogar

  Äldre blogar: Blogar hela 2012 och Blogar 2011

Äldre blogar: Blogar 2010 och Blogar 2009

Ännu äldre blåggar: Blogar 2008 och Blogar 2006-7

Aktuell blog den 23 maj 2013

Veckan som varit/veckan som gått

Det var helt enkelt kanonväder i pingsthelgen! Klockan 15 på fredagseftermiddan grenslades cykeln i stekande sol och en temperatur som var en eller ett par grader från 30-strecket. Färden gick på den gamla Västgötabanan uppöver Gråbo till Björboholm, där det finns en rastplats med härlig utsikt över sjön Mjörn. Med 30 meter tillgodo slog mätaren över till 10 mil vid hemkomsten – 20 mil i cykelsadeln blev resultatet för pingsthelgen.

Kanonvädret fortsatte på lördan. Jag var och tittade på Göteborgsvarvet, en halvmara som i år hade 64 000 anmälda men där bara två tredjedelar brukar dyka upp till start. Sedan första loppet 1980 har det aldrig regnat under Göteborgsvarvet, men i år drog ett rejält värmeåskväder in över Göteborg. Elitlöparna klarade sig i mål innan stormen brakade loss, så genom att tumma lite på sanningen så har det väl ännu inte regnat under loppet. Blåbären får skylla sig själva, det blev sylt av dom. Det är en härlig publikfest där ett femtiotal band spelar utefter banan, vilket innebär att det finns en ny musikgrupp var 800:e meter!

Åskan höll i sig ganska länge, men på kvällen kunde cykelväskan laddas med några öl och jag tog en tur i omgivningarna. I det jättelika parkområdet Slottsskogen var det full fart, massor av människor hade picknick. Azaleadalen i Slottsskogen brukar vara i full blom den här tiden, men endast några få buskar hade slagit ut, det får bli en tur dit om en vecka igen. Jag knäppte i alla fall en bild på detta märkliga fenomen, påskliljor som trängt sig upp genom eklöv – har aldrig sett något sådant tidigare. Så småningom satte hungern in och det blev en härlig nasigoreng på kinakrogen Gröna Brunnen i Majorna. Vägen hem gick via centrala stan och där var det full fart i högsommarvärmen. Massor av band som spelade lite här och var, många av dom hade säkert spelat under Göteborgsvarvet några timmar innan.

Populärt foto

Det senaste året har det på facebook cirkulerat en bild där läderlappen läxar upp sin medhjälpare Robin, Det är ständigt nya meddelanden till bilden, men med samma tema där Robin säger något men blir genast tillrättavisad. Som sent på söndagskvällen då Robin säger ”Vi ska väl fira att Danmark vann Euroviso….” Läderlappen: ”Håll käften! Vi ska fira Sveriges VM-guld!!!” Dagen innan skulle Sverige möta Finland i semifinal och jag kopierade samma bild med denna text och lade ut på fb. Det blev ett helt otroligt gensvar! 91 personer länkade från sina sidor till denna bild! Har aldrig varit med om något liknande tidigare.

Härlig vårutflykt

Jag tycker inte om att djur hålls i fångenskap, så det värmde i hjärtat igår kväll då helahälsingland.se hade rubriken ”Havsöringar i Söderhamnsån: På onsdagen fick 400 havsöringar simma fritt i Söderhamnsån efter 2 år i Ljusnans fiskodling i Ljusne.” Efter att ha varit instängda i flera år måste det ha varit härligt att få göra en liten utflykt till den närbelägna Söderhamnsån. Men det måste kännas trist för laxöringarna att behöva åka tillbaka till laxodlingen efter att ha fått simma fritt i ån under några timmar. Jag kan mycket väl tänka mig att några försökte smita ut till friheten i havet under utflykten. Fast dessa djur är väl så anpassade till ett liv i fångenskap att de gärna följde med tillbaka efter att ha fått simma fritt under några timmar.

Pension: Det var väl det jag misstänkte!

Det är åtta år kvar tills min pensionering, så pensionen börjar bli ett aktuellt ämne för mig. I många år har våra regeringar, oavsett färg, sagt att vi måste arbeta längre för att vi ska klara pensionerna. Eftersom de styrande har hävdat detta i många år så måste det ju stämma. Skulle man tycka. Men nu är det redan så att vi i Sverige arbetar mest av alla EU-länder, samtidigt som pensionsutvecklingen är bland de sämsta. Av alla länder i EU så arbetar svenskarna flest antal år innan pensionering, vilket borde innebära att vi skulle få den bästa pensionen. Men trots vårt långa arbetsliv får vi betydligt sämre pension i förhållande till arbetslönen än i stort sett alla EU-länder. Att endast få 57 procent av arbetslönen skulle väl kunna accepteras om jag inte visste att man får betydligt mer i de flesta andra länder trots att de har arbetat åtskilligt färre år än vad vi svenskar har. Det jävliga är att det inte hjälper att rösta bort nuvarande regering, för de alternativ som finns är lika illa när det gäller pensioner. Den tidigare näringsministern Björn Rosengren (S) ville ju att vi skulle arbeta tills 70 års ålder, liknande tankar har framförts av Reinfeldts regering. Hå hå, ja ja. Mer om OECD-rapporten om europeiska pensioner går att läsa på http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/jobbar-lange-far-lite-i-pension_8168498.svd

I slutet av mars….

hördes i parken utanför jobbet ett slags trumsolo, men med ett mycket ihåligt ljud. Det höll på kanske en sekund sedan var det tyst omkring tio sekunder innan det började igen. Efter en stund lyckades jag lokalisera ljudet: det var en hackspett som pickade på plastkupan till en gatlykta! Hackspetten måste ha trott att det var fråga om ett jätteägg som den ville picka hål i för att komma åt godsakerna inuti. Ett par dagar senare gjorde den precis samma sak med en annan lampkupa. Ett par veckor innan hade jag lyckats fånga hackspetten på bild då den letade godsaker i en gammal björkstam: den här bilden är faktiskt vriden 90 grader till vänster, i verkligheten låg hackspetten nästan horisontalt med trädstammen. Tio gånger optisk zoom med kompaktkameran måste användas för att komma någorlunda nära fågeln, dessutom är bilden kraftigt beskuren.

Lite från mina ”memoarer”

För 4-5 år sedan kraschade datorn rejält, en stor del av det som skrivits om lite hågkomster från förr har gått förlorade för evigt. Men ett femtiotal sidor från 2007 finns kvar, här kommer delen om De tre första skolåren :

Våren 1963 så fick vi alla som skulle fylla sju det året göra ett skolmognadstest. På något sätt lyckades jag slinka igenom detta samhällets första nät. Faktiskt så lyckades inte alla, utan några fick börja ett år senare än oss andra 56:or. Vår första lärare var Arja Bengtsson (här sviktar minnet tillfälligtvis, hon kan även vara den andra vi hade), eller så var det Astrid Edman (för övrigt syster till ett av byns orginal, Zacke) som var lika gammal som morfar och mormor, alltså född 1897. Hursomhelst så hade vi båda dessa lärare under klasserna 1-3. Det fanns vid den här tiden ett flertal lågstadieskolor i den tämligen utspridda byn Ljusne: Fridhemsskolan som jag gick i, Alaskolan, Hagaskolan, Söderskolan och kanske någon till.

Antagligen är jag någon slags dyslektiker när det gäller att lära sig texter innantill. De här första åren var vi tvungna att lära oss en massa psalmer och rabbla upp dem. Inte en enda lyckades jag lära mig. Passus: trots att jag spelat och i viss mån sjungit i tre decennier så har jag ännu inte lärt mig texten på en endaste låt. Vad detta beror på har jag inte riktigt fått klart för mig, men tror att texten på nåt sätt måste beröra mig. Och det gör inte lyrik. Det har gått så långt att jag alltid reagerar mycket negativt när någon visar upp en dikt eller liknande. Det senare kan eventuellt bero på någon slags betingad reflex såsom Pavlov visade med sina hundar; att jag undermedvetet tänker på då jag tvingades lära mig detta rabblande utantill (och vilket jag aldrig lärde mig).

Jag var nog inte skolmogen 1963; jag tror inte ens att jag i skrivande stund (2007) är skolmogen trots 25 år i det svenska skol- och universitetssystemet. Naturligtvis så lärde jag mig en massa saker, såsom att läsa. Jag minns hur vilken tillfredsställelse det var då jag lyckats läsa en hel bok från pärm till pärm. Exakt när detta hände kommer jag inte ihåg, men det var ganska snart efter att jag lärt mig läsa. Betygsmässigt var jag en svag till medelmåttig elev. Det enda ämne jag stack ut i var i räkning, där jag tävlade med flickorna om att få guldstjärnor inklistrade i räknehäftet. Hur det här kan komma sig vet jag inte eftersom jag under hela det nioåriga skolsystemet var tämligen ointresserad av skolan, men fick bra betyg i matte och närstående ämnen.

Lustigt: Särskilt om segelbåtar (från Sjöfartsboken som finns på hemsidan under Egna fånerier)

Segelbåtar har långt in i modern tid varit nyttofarkoster, bland annat inom fiske och handelsfart. Från senare delen av 1800-talet utvecklades segelbåtarna till att bli ett nöje för de besuttna klasserna och båtarna delades in i klasser beroende på dess storlek och storleken på segel. Länge var båtens storlek en beskrivning av mannens fysiologi och/eller sociala ställning: en långsmal segelbåt betydde en lång och smal skeppare, och så vidare. Intressant är utvecklingen av segelytan som avspeglade den sociala positionen. Detta började som en statussymbol under 1800-talet i Stockholms kungliga segelklubb, där segelytan var lika med medlemmens taxerade inkomst och förmögenhet i tusental kronor dividerat med talet pi i kvadrat. Särskilt genomtänkt var kanske inte detta och det fick ibland absurda proportioner. Ofta har man ju sett bilden på bankdirektör Wallenborg med sin 30 meter höga mast med tillhörande segel. Och det här på en segelbåt som var knappt 10 meter lång! Början till slutet på denna tävlan bland segelklubbens medlemmar inföll i slutet av 1920-talet. Då hade tändstickskungen Ivar Kreuger byggt ett så enormt stort segel att båten vid sjösättningen sjönk som en gråsten av seglens tyngd, vilket populärt brukar benämnas ”Kreugerkraschen”. Eftersom kraschen skedde vid den kungliga segelklubben så var hans medlemskap helt förbi efter den här händelsen, varför han tog sin tillflykt till Frankrike. Efter flera förnedrande bakslag för att åter få bli medlem i kungliga segelklubben beslöt han att för egen hand ända sin bana i Paris vintern 1932.

Den kungliga segelklubben var nu naturligtvis inte ensam om klasstänkandet bland segelbåtar, utan det spreds till många segelbåtsklubbar runtom vårt land. Bland dessa klubbar började de olika klasserna att tävla mot varandra vilket snabbt spreds till övriga nordiska länder och därefter ut till resten av världen. Fördelen av att vara först med tävlingsbåtar för segling gjorde att Sverige under många år dominerade OS och världsmästerskapen i segling. Det är först från 1950-talet som andra länder kommit upp till vår nivå och senare till och med ibland gått förbi oss. Vidsynt som jag är vill jag naturligtvis inte verka chauvinistisk, men jag ställer mig tveksam inför de nya tävlingsklasserna såsom Soling, Starbåt och Finnjolle. Dessa har ersatt de traditionella OS-klasserna som Stockholmsbåt, Östersundare och Mälarkryssare. Återigen: jag vill inte vara varken chauvinistisk eller rasistisk. Men man kan ju undra varför klassen Soling introducerades vid OS i Japan 1964 (Japan är ju ”solens upphov”), Starbåtar vid OS i USA (”Stars and Stripes”), och Finnjolle vid OS i Helsingfors. För att inte tala om Flying Dutchman i Amsterdams OS 1928!

Avslutningsvis kan nämnas att jag spelat en enda fotbollsmatch i hela mitt liv: lagledaren tyckte att vi skulle gå in för att vinna, men jag ville hellre gå in för att det regnade. På grund av vikande läsarintresse det senaste året är det här den sista blogen. Tack alla som har följd den över åren!

Henrik Tallgren